Kategoriarkiv: Polen

Berlin 8 maj 1945, fredens dag, Tyskland kapitulerar

Berlin timme noll, maj 1945. Barn i Berlin leker på en sönderbombad tysk stridsvagn. Foto: Deutschlandsfunkkultur.de.

Tysklands fältmarskalk Wilhelm Keitel undertecknade den 8 maj 1945 i Berlin Tysklands villkorslösa kapitulation på vad som kommit att kallas ”Victory Day”, fredsdagen, som markerade slutet på det andra världskriget – åtminstone i Europa.

Keitel hade varit Tysklands överbefälhavare under krigsåren 1938 – 45, en av Führerns närmsta män. Under Nürnbergprocessen 1945-46 åtalades Keitel enligt samtliga fyra punkter: planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Domstolen förklarade Keitel skyldig enligt samtliga åtalspunkter och dömde honom till döden genom hängning. Natten till den 16 oktober 1946 hängdes han tillsammans med de övriga dödsdömda. De dömdas kroppar fördes till München och kremerades, varefter askan ströddes i bäcken Conwentzbach, ett biflöde till Isar.

Berlin var samma dag en stad i ruiner, liksom stora delar av Europa. Totalt beräknas kriget ha krävt 50–65 miljoner liv, flest i Sovjetunionen, 28 miljoner, varav hälften civila.

Kriget var den första stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater. 20 miljoner kineser dödades, varav 16 miljoner civila. 5, 6 miljoner polacker dog, de flesta civila. 4,6 miljoner tyskar dödades, 4 miljoner av dem var soldater. Drygt en miljon jugoslaver, lite mer än hälften civila dödades.

I siffrorna, som är hämtade från Wikipedia, ingår ”cirka 6 000 000 judar i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror”. Förintelsen och dess offer hör till krigets mest ohyggliga historia.

I dag är Angela Merkels Tyskland i många avseenden Europas mest demokratiska land, som i en lång process gjort upp med nazismens och krigets mörka skuggor och genomlyst sin egen historia.

Bilden från Berlin med alla barn som klättrar på den förstörda stridsvagnen är tagen i maj 1945 i den förstörda huvudstaden. Barnen måste ha överlevt bombningar och krigets fasor. Vad blev det av dem? Hur levde de sina liv?

Fältmarskalk Wilhelm Keitel skriver under Tysklands villkorslösa kapitulation den 8 maj 1945 i Berlin. Tyskland är besegrat. Andra världskriget är slut, åtminstone i Europa. Foto: Wikipedia.

Tar NENT och Paradise Hotel över från SVT/SR i M-SD-KD-L-styrt Sverige?

Paradise Hotel är i blåsväder. Anders Jensen, vd på Nent, svarar inte på frågor. Programledaren Nicole Falciani kritiserar produktionen. Foto: Nent, Facebook, Karin Törnblom/TT/SvD.

”Statliga medier är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen”, skrev Lars Anders Johansson i en ledare i Timbros nättidning Smedjan, den 19 maj 2019, några dagar efter det att moderaterna i Stockholm beslutat avskaffa public service, Sveriges television och Sveriges Radio.

Moderaterna som parti och partiledaren Ulf Kristersson har vad jag vet – ännu – inte gått fullt så långt

Ebba Busch, KD, har under våren flera gånger markerat att hennes parti vill avskaffa public service i sin nuvarande form. SVT skulle rensas från sådant som sport och nöjen och bli en smal kulturkanal.

Sverigedemokraternas fixering vid public servicemedierna är väl dokumenterad. Partiledare Åkesson har ju sagt att han gärna skulle ha blivit journalist eller programledare – för att sprida ”sina sanningar” medialt.

SR och SVT – är de kännetecken på diktatur i Sverige, som Johansson menar – eller är de omistliga fundament i ett demokratiskt samhälle?

Skulle de tre högernationalistiska partierna med stöd av liberalerna bilda regering efter valet 2022 kan vi räkna med att SR och SVT blir måltavlor för hårda politiska attacker från de här fyra partierna, så som skett i Danmark och än värre i länder som Polen och Ungern.

Jag tycker att det vore kusligt.

När jag läser om vårens stora medieskandal, Paradise Hotel, tycker jag mig få en inblick i hur den hur kommersiellt styrda medievärlden kan komma att se ut i det nya Sverige som kan skapas av M-SD-KD-L.

Paradise Hotel, som jag aldrig sett, beskrivs i ett reportage i Svenska Dagbladet som ”kronjuvelen i mediebolaget Nents onlineutbud – en mångmiljonaffär”.

Dokusåpan Paradise Hotel, där ett antal unga personer filmas dygnet runt på ett lyxhotell i Mexiko, har sänts i 14 säsonger i Sverige. Kring årets säsong har det stormat rejält sedan det i veckan blev känt att två av de kvinnliga deltagarna under en och samma kväll misstänkts ha utsatts för sexuella övergrepp”. Plötsligt har hela säsongens inspelade program dragits in från streamingtjänsterna Viafree och Viaplay, som ägs av mediebolaget Nent. 

Anledningen är att två kvinnliga deltagare utsatts för sexuella övergrepp under inspelningarna för ett halvår sedan. Nent har låtit allt bero till nu. Skälet är pengar. Programmet har Nents högsta tittarsiffror, upp till 295 000 startade strömmar per avsnitt och reklamintäkter på 400 000 till 500 000 kronor likaså per avsnitt.

Nent står för Nordic Entertainment Group, som i Sverige bland annat äger TV3, TV6, TV8 och TV10. Till det kommer radiostationerna Rix FM, Star FM, Bandit Rock och Power Hit Radio.

Internationellt består Nent av 32 produktionsbolag i 17 länder, bland annat Strix TelevisionBaluba, Nice Drama, Paprika Studios, Novemberfilm, DRG, Monster, Playroom, Rakett, Moskito och Strong. I gruppen ingår även Splay One, resultatet av en sammanslagning mellan Nice One och Splay, det största svenska MCN (”Multi Channel-Network”) på YouTube, enligt Wikipedia.

Gissningsvis är det företag av typ Nent och liknande som kommer att skära guld om M-SD-KD-L sätter igång med den av somliga utlovade slakten på SVT och SR. Företagets ägare kommer att tjäna en hel del på det. Förlorare är det svenska folket och demokratin i Sverige.

Vinnare är också dumhetens och inskränkthetens kategorier.

Nent och dotterbolaget Mastiff som producerar Paradise Hotel vägrar svara på kritiken mot företagen. Claes Leinstedt, exekutiv producent på Mastiff säger så här:

”Vi är medvetna om detta, men i det läge som vi är i just nu, måste vi fokusera på det interna arbetet. I det jobbet ingår självklart framtida produktioner. Vi tar kritiken på allvar, fokuserar på deltagarna och drar slutsatser inför framtiden. Det är vår högsta prioritering just nu”.

Goddag Yxskaft.

Nent noterades på börsen för 200 kronor i maj 2020. Kursen var nyligen uppe i 500 kr. Paradise Hotel-skandalen har lett till en viss nedgång.

Paradise Hotel spelas in pop ett lyxhotell i Mexiko. Från Paradise Hotels Facebooksida

Lag och rättvisa vill rentvå Polen från HolocaUst – i en kamp om ”minnets historia”

Half of the European Jews murdered in the Holocaust were killed in what had been Poland before the war. Gentiles who risked their lives to rescue Jews were an exception.Photograph by Arthur Grimm / Ullstein Bild.

Två polska Förintelse-historiker, Jan Grabowski och Barbara Engelking, har ställts inför rätta för förtal av Edward Malinowski, en för länge sedan avliden polsk borgmästare i byn Malinowo, skriver den amerikanska tidskriften The New Yorker. Deras stora akademiska verk i två band, omfattande 1700 sidor, ”Natt utan slut: Judarnas öde i olika delar av det ockuperade Polen” (i ungefärlig svensk översättning), publicerades 2018. 

Åtalet bygger på ett kapitel i boken, författat av Barabara Engelking, som där återger en vittnesuppgift, enligt vilken Malinowski skulle ha lett nazister till det ställe i en skog där en stor grupp judar höll sig gömda under krigsåren. 22 av dem mördades.

De två historikerna har drabbats av den högernationalistiska polska regeringens ambition att rentvå både alla enskilda polacker och den polska staten från allt ansvar för de tre miljoner judar som mördades i Polen under krigsårens nazistiska ockupation, skriver Masha Gessen, polsk-amerikansk östeuropakännare och återkommande medarbetare i The New Yorker, känd särskilt för böcker om Stalins Gulag och om Putins Ryssland.

Det är en form av historierevisionism, en ambition att skriva om historien, som många historiker fått betala ett högt pris för, skriver Gessen.

Kanske började angreppen på historiker redan 2016 då polska myndigheter anklagade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross som i sin banbrytande bok “Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland” hävdade att polacker mördade fler judar än tyskarna under andra världskriget, något som fick de polska myndigheterna att anklaga honom för att han ”förolämpade det polska folket”. Rättegången mot Gross pågick under tre år.

Gross utsattes för rader av långa polisförhör och man hotade honom med att hans höga utmärkelse eller ”Order of merit”, som han tilldelats av polska staten 1996, skulle återkallas. När Gross gick i pension från det amerikanska Princetonuniversitetet lade den polska staten dock ner anklagelserna mot honom.

Ett liknande fall gällde Dariusz Stola, chef för Polin, Warszawas museum över Polens judar, som gradvis under 2019 och 2020 övertogs av det regerande polska nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, som ändrade dess inriktning.

Det styrande partiets historiesyn bygger på antagandet att polackerna alltid har varit offer för sina stora grannars angrepp. Man hävdar att etniska polacker kämpade mot nazisternas ockupation på olika vis under andra världskriget.

I sin bok ” Neighbors” kommer Gross fram till att en jude i Polen under kriget hade 1.5 procents chans att överleva. Gross dokumenterar i sin bok hur 1600 polska judar mördades av sina grannar.

Den inledningsvis nämnde Jan Grabowski granskar i sin bok “Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland”, vad som hände med de polska judar som klarade sig undan getton och dödsläger och blev ”osynliga för nazisterna”. De flesta av dessa mördades därför att icke-judiska polacker hjälpte tyskarna att finna dem, skriver Grabowski.

Masha Gessen jämför det som händer i det nationalistiska Polen med förhållanden i Putins Ryssland och nämner särskilt den nu fängslade oppositionspolitikern Alexej Navalny, som anklagats för att ha förolämpat en veteran från andra världskriget. 

I både Polen och Ryssland drivs nu ett slags ”minneskrig”, därför att de som styr känner sig själva angripna genom anklagelserna, skriver Gessen vidare, de vill kunna kontrollera bilden av det förflutna.

Dariusz Stola, the director of the Polin Museum, the Jewish museum in Warsaw, which Poland’s nationalist-conservative government has seized control of as part of its efforts to legislate the country’s memory.Photograph by Maciek Nabrdalik / VII / Redux.











På Förintelsedagen: Lägerfångar leds ut ur Auschwitz vid befrielsen

Sovjetiska soldater befriar fångarna i Auschwitz, för i dag 76 år sedan, den 27 januari 1945. Foto: Wikipedia.

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av den sovjetiska Röda arméns 100:e Lviv-divísionens 60:e armé på den ukrainska fronten.

Bilden här är enligt Wikipedia det foto som har störst trovärdighet, när det gäller autencitet, det viktiga är att bilden togs på själva dagen för befrielsen av lägret. Flera liknande bilder arrangerades några veckor senare.

Denna bild blev funnen för några år sedan i Moskva och visar lägerfångar i randiga kläder som leds ut ur lägret. Till följd av svält förefaller flera av dem ha svårt att stå upprätt och måste stöttas.

I dag finns det olika intressen kring lägret i södra Polen, söder om Krakow, skriver amerikanska Getty Images som har köpt rättigheterna till bilden:

”Kontroverser har uppstått på platsen för koncentrationslägret. Starka krafter har velat bygga både ett köpcenter och ett nöjesblock nära och inne på själva lägerområdet. För inte så länge sedan stoppades planerna på ett diskotek. Senare har byggföretaget Maja byggt både ett stort parkeringshus och ett turistservicecenter i Oswiecim (det polska namnet för Auschwitz). En snabbmatsrestaurang har också byggts i ”den skyddade zonen”, efter godkännande från de lokala myndigheterna.

Nästan alla fångarna i Auschwitz hade före Röda arméns ankomst tvingats ut på olika dödsmarscher, men 7 000 som bedömts alltför orkeslösa lämnades kvar i lägret. De sovjetiska soldaterna försökte hjälpa de överlevande och chockerades av vad de såg, vidden av de nazistiska brotten mot mänskligheten. I dag är Dagen för Auschwitz befrielse, den 27 januari, en ”Internationell dag till minnet av Förintelsen.”

Den 17 januari gav de retirerande tyska trupperna order om att Auschwitz koncentrationsläger och dess underläger skulle evakueras. Mellan den 17 och 21 januari drev SS ut omkring 56 000 fångar från Auschwitz. De flesta hetsades att ta sig bäst de orkade 63 km västerut till järnvägsstationen i Wodzisław Śląski (Loslau). Andra tvingades 55 km nordväst till Gliwice (Gleiwitz).

Fångarna sattes på tåg för transporter västerut till andra läger i det egentliga Tyskland. Hård vinter rådde, med temperaturer under – 20 grader. Mellan 9 000 och 15 000 människor uppskattas ha dött under dödsmarscherna från Auschwitz.

Att befria Auschwitz var inget planerat mål för Röda Armén utan mera en följd av att trupperna passerade lägret när man avancerade västerut genom Polen.

De krigströtta sovjetiska soldaterna chockerades över vad man såg i Auschwitz. I lägret hittade man 600 döda kroppar, 370 000 kläder för män och 837 000 kvinnokläder. Till det kom inte mindre än sju ton mänskligt hår.

Vasily Petrenko, general i Röda Armén, antecknade: ”Jag som sett människor dö varenda dag chockerades av nazisternas obeskrivliga hat mot fångarna som hade förvandlats till levande skelett. Jag hade läst om nazisternas behandling av judarna, men ingenting om deras sätt mot kvinnor, barn och äldre. Först i Auschwitz förstod jag något om vad judarna hade utsatts för.”

Själv besökte jag som 23-åring Auschwitz och chockerades över vad jag såg, berg av mänskligt hår, lampskärmar gjorda av mänsklig hud och berg av övergivna tandborstar och resväskor.

Under skolans historietimmar hade mycket lite eller ingen alls tid ägnats åt Förintelsen och de nazistiska koncentrationslägren.

Fotnot:  På Förintelsedagen i år anordnar Forum för levande historia i Stockholm en digital minnesceremoni för Förintelsens offer – ceremonin den 27 januari sänds live med tal, musik och ljuständning direkt från Eric Ericsonhallen i Stockholm. Deltar gör bland andra Livia Fränkel, statsminister Stefan Löfven och riksdagens talman Andreas Norlén.

Författarcentrum Syd uppmärksammar Förintelsens minnesdag 27 januari 2021 kl 14-15 med ett författarsamtal i Malmö på Zoom. Tre författare medverkar, Set Mattsson, Taliah Pollack och Freke Räihä. Moderator är Mikael Olsson Al Safandi.

I Malmö konsthall genomförs ett stort digitalt program från 13 – 17 om Förintelsens minnesdag, se programmet här. Programmet kan följas på Facebook Live.

Inskränktheten segrade i Polens presidentval

Polens sittande president Andrzej Duda, firar på måndagen att han med knapp majoritet blivit omvald efter en valkampanj där han med starkt homofobisk retorik talat om att stärka familjens roll. Bilden: Skärmdump från brittiska The Guardian.

Polens högernationalistiska populistiska parti Lag och Rättvisas kandidat segrade knappt när andra omgången av presidentvalet genomfördes i söndags. Den sittande presidenten , Andrzej Duda, segrade från PiS (Lag och rättvisa) segrade med 51,2 procent av rösterna före den liberale utmanaren Rafał Trzaskowski, som fick 48,8 procent.

Därmed är Polens väg för de kommande fem åren antagligen utstakad, en väg bort från demokratiska grundvärderingar, med återkommande attacker mot fria medier och mot domstolsväsendet

Duda har under presidentvalskampanjen talat om att stärka familjens roll – men gjort det med en öppet hatisk homfobisk retorik.

I en valanalys skriver brittiska The Guardian att det finns en demografisk dimension i valutslaget. Polacker under femtio år och de som bor i större städer röstade på utmanaren Trzaskowski, medan äldre väljare och de som bor på landsbygden ställde sig bakom Duda.

Kort före parlamentsvalet den 13 oktober 2019 besökte jag Łódź, landets tredje största stad. Det var då ganska länge sedan jag senast var i landet och det var lätt att se att Polen haft ett ekonomiskt mycket positiv utvecklingen under de senaste decennierna. Det lär dock knappast ha berott på PiS:s politik.

Att Polen haft bland den starkaste ekonomiska tillväxten i Europa beror snarare på kraftfulla insatser från EU. Polen är det land inom EU som mottagit störst bidrag, 208 miljarder euro från 2007 till 2020. Polackerna i gemen har fått det påtagligt bättre efter kommunismens fall och mer över lag positiva till EU.

1990 efter kommunismens fall var Polens BNP 30 procent av Sveriges. 2017 var motsvarande siffra 60 procent.

Kritiker av PiS fruktar nu att Dudas valseger kommer att uppfattas av partiet som ett mandat att fortsätta och fördjupa den illiberala och odemokratiska politik partiet fört, inte bara i landet utan också i EU, skriver The Guardian.

Motsättningarna mellan den polska regimen och EU:s Bryssel har länge stärkts. EU har särskilt kritiserat och granskat den polska regimens ingrepp i rättsystemet. Men granskningen har inte lett någon vart eftersom EU är splittrat.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som också hamnat i konflikt med EU, gratulerade direkt den omvalde president Duda med att på Facebook lägga ut en bild på sig själv och Duda och ett V-tecken som segerhyllning.

Valutgången lär innebära stora prövningar på det polska folket. Det bör dock nämnas att ingen ifrågasatt valresultatets giltighet, som underströks av högt valdeltagande.

EU ställs som demokratiprojekt efter det inträffade för svåra utmaningar. Kan Polen om den odemokratiska politiken fortsätter att kunna förbli särskilt gynnat EU-land, frågar sig många.

Under andra världskriget drabbades Polen av krig, nazistisk ockupation och koncentrationsläger, följt av decennier som sovjetiskt lydland. EU:s insatser har syftat till att bygga välstånd och demokrati, men tydligen inte varit tillräckligt effektiva i det senare fallet.

M och SD attackerar ihärdigt Public Service: Yttrandefriheten hotad

Sveriges Televisions entré från Oxenstiernsgatan i Stockholm, september 2008.Foto Holger Ellgaard/Wikipedia.

Det har länge funnits en politisk enighet om att yttrandefriheten är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Ändå har SD länge i en rad sammanhang gått till angrepp mot medier och enskilda journalister på ett sätt som påminner om förhållandena i länder som Polen och Ungern.

Nu rättar moderaterna in sig i ledet bakom sverigedemokraterna. I nya numret av tidningen Journalisten rapporteras om hur motioner från de båda partierna vill införa sanktioner mot journalister eller medier som prickas i Granskningsnämnden.

Moderaternas riksdagsledamöter Lars Beckman, Jan Ericson och Edward Reidl föreslår i två motioner att Granskningsnämnden för radio och tv stärks genom införandet av sanktionsmöjligheter vid brott mot regelverket.

Även flera Sverigedemokrater i riksdagen föreslår i motioner att sanktionsmöjligheter införs. David Lång (SD) och Robert Stenkvist (SD) vill i en motion införa ”påföljder” för programansvariga ”när allvarliga brott mot stadgar och sändningstillstånd sker”.

Samma parti vill att granskningsnämndens ledamöter ska bestå av politiker från riksdagspartierna, mandatmässigt proportionerligt, och utses av riksdagen i stället för av regeringen.

Förslaget skulle innebära att politiker från Sveriges riksdag beslutar om vad som är sakligt och vad som är opartiskt, och kan besluta om ”påföljder” för anställda på SVT, SR och UR.

Under det senaste året har politiker inte bara från M och SD utan också från KD vid olika tillfällen grovt attackerat public Service-medierna. De nya motionerna är djupt oroande. Om SD och M-politiker skulle få makt att straffa SR och SVT kan konsekvenserna inte överblickas.

Grundlagsskyddet för public service är helt otillräckligt och borde stärkas innan det är för sent.

2010-talet och den urholkade demokratin

Skärmdump från Dagens Samhälle#45/2019.

Nyåret 2019 innebär både ett årsslut och finalen för 2010-talet. Nu väntar ett nytt 20-tals första år 2020. Många medier har inför ”skiftet” försökt förstå vilka händelser och trender som format 2010-talet.

Dagens Samhälle, som för kort tid sedan dessvärre köptes av Bonniers, har valt tio trender som inte särskilt präglat enstaka år utan mera spelat en roll under det snart avslutade decenniet.

Det är intressant läsning. Men jag saknar en viktig trend, de tryckta mediernas dramatiska tillbakagång, särskilt dagstidningarnas. Deras traditionella affärsmodell med intäkter från både läsare (cirka 1/3) och annonsörer (ungefär 2/3) rasade ihop under tiotalets första hälft.

Digitala intäkter har börjat ge viss kompensation, men ändå inte gett jämförbara intäkter med hur tidningarna finansierades för bara ett decennium sedan. Dessutom är nästan allt deras nyhetsmaterial inlåst, av ekonomisk nödvändighet. Det innebär också att de många (särskilt i yngre generationer) som inte prenumererar är hänvisade till Public Service (SVT och SR) samt till nyheter förmedlade av sociala medier. Google och Facebooks algoritmer styr nyhetsflödet.

I förlängningen innebär detta ett hittills alltför lite uppmärksammat hot mot demokratin i det här landet. Någon ny statlig mediepolitik som skulle kunnat bli en motkraft har heller inte formats. Samtidigt angrips Public Service av det nya högerblocket, M, KD och SD, med grova och osakliga påhopp. Fungerande och självständiga Public Service-företag är i rådande tider livsviktiga för den svenska demokratin.

En av trenderna i Dagens Samhälles spaning handlar om ”SD – från utanförskap till makt”. Partiet blev i en av årets sista opinionsundersökningar Sveriges största politiska parti (visserligen inom felmarginalen, men ändå). Det är lätt att bli mörkrädd inför utvecklingen de närmaste åren och konsekvenserna i valet 2022. Kommer Sverige då att politiskt likna länder som Polen och Ungern?

Till det kommer att SD blev störst i tolv svenska kommuner och i fyra av dem har utsett kommunstyrelsens ordförande. Sölvesborg, där Jimmy Åkesson gjorde politisk karriär, visar hur det kan gå för resten av landet om SD:s framgångar bara fortsätter.

Vid det stundande årsskiftet kommer det traditionellt socialdemokratiska Bjuv att få en kommunfullmäktigeordförande från SD, med stöd från moderaterna, på ett sätt som obehagligt påminner om vad som skedde i Tyskland i början av 1930-talet.

Boris Johnsons hårda attacker mot BBC hotar kanalens ekonomi

Foto: Reuters.

Boris Johnsson, Storbritanniens premiärminister segrade stort i valet häromdagen. Ett av hans första politiska utspel efter valsegern är ett våldsamt angrepp på BBC, i linje med vad Donald Trump hållit på med i USA, rapporterar brittiska The Guardian. Skillnaden är att BBC finansieras genom licensmedel och är mycket mera sårbart än USA:s privatägda medier.

Under valkampanjen har BBC:s politiska bevakning utsatts för hårda attacker från både höger och vänster. Det gäller särskilt Storbritanniens mest sedda nyhetsprogram BBC News at Ten, lett av den legendariske walesiske journalisten Huw Edwards.

– Det har varit en stor utmaning att ge en rättvis och balanserad bild av en komplex valkampanj, säger Edwards till The Guardian. Att göra det medan redaktionen hela tiden har fått hantera bitande giftiga attacker har gett oss en dubbel utmaning.

– Syftet med attackerna har varit att underminera tilltron till BBC och som en följd av det skapa kaos och förvirring i landet, fortsätter Edwards.

Boris Johnson har nu gått ut med att Downing Street kommer att avkriminalisera underlåtenhet att betala TV-licensen, som finansierar BBC, och jämställa det med att inte betala sin telefon- eller elräkning.

För fem år sedan gjorde den konservativa regeringen ett liknande utspel. Det genomfördes aldrig sedan en oberoende utredning kommit fram till att det existerande systemet skulle bibehållas därför att en avkriminalisering skulle medföra att BBC riskerade att gå miste om £200 miljoner (motsvarande med dagens kurs 2,5 miljarder SEK).

En motsvarande attack mot Public Service har aldrig hittills genomförts i Västeuropa, men väl i länder som Polen och Ungern med stora demokratiska problem.

Om det svenska högernationalistiska blocket får utökad makt kan liknande attacker mot svensk Public Service väntas, efter en rad rabiata angrepp från politiker ur gruppens tre partier, moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna.

Angreppet riktas främst mot BBC men också mot radions kvalitetsprogram Radio 4’s program Today.

BBC har också angripits från vänster. En ledamot i labours skuggregering, Andy McDonald, menar att BBC har ett stort ansvar för labours nederlag i valet.

På måndagen offentliggjordes offentliggjordes siffror som visade att det folkliga missnöjet med BBC under valkampanjen ökat från 14% till 20%.

The Guardians skribent Jim Waterson tror att Boris Johnsons utspel kan godkännas i underhuset, där regeringen har stor majoritet. Han menar att det blir svårare i överhuset, House of Lords, eftersom de konservativa i sitt valmanifest inte nämnde något om förslaget.

Hew Edwards, programledare för BBC:s mest populära nyhetsprogram News at Ten, attackeras skoningslöst av Boris Johnson, som hotar att vidta åtgärder som kan minska BBC:s intäkter med miljardbelopp.

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

ŁÓDŹ ELLER HOLLYOUDZ Polens filmhuvudstad

Andrzej Wajda. Foto: Bright Lights film.

Efter andra världskriget låg Warszawa i ruiner. Łódź, då Polens näst största stad, hade klarat sig. Här fanns också ett filminstitut. Därför valde man att inrätta en filmskola i Łódź, berättar den polsk-franske filmaren Roman Polanski i sin självbiografiska ”Roman by Polanski”.

Redan från början var skolan välutrustad vad gäller teknik och hade utmärkta lärare – trots att landet låg i ruiner. Verksamheten inriktades – framgångsrikt – på att få fram en elit av polska filmare. I dag är ”The Leon Schiller National Higher School of Film, Television and Theatre in Łódź” en av de främsta utbildningsinstitutionerna i staden.

Tidigt blev filmskolan liberal och självständig. En anledning kanske kan utläsas ur ett stort Lenincitat uthugget i marmor i den stora salen: ”Av alla de konster vi har är filmen den mest betydelsefulla”.

Det blir bara ett hastigt besök på filmskolan för filmentusiasterna från Helsingborgs filmstudio, tyvärr. En trappa upp har några av skolans mest kända elever fått minnesskyltar, som Wajda, Polanski och Kieslowski, tre av 1900-talets främsta europeiska filmregissörer. 

 Polen hör till de få länder i världen som under generationer fått fram lysande regissörer. Nästan alla betydande samtida polska filmregissörer har utbildats på Filmskolan i Łódź. För dem blev Łódź Hollyoudz (eftersom staden Łódź på polska uttalas ungefär ”oudz”).

Under skolans första tid betonades filmernas ”socialistiska” budskap. Efter Stalins död 1953 blev det möjligt att göra filmer som inte byggde på den kommunistiska propagandans klichéer.

Det gäller inte minst Krzysztof Kieślowski, vars sviter Dekalogen och Trikoloren är moderna mästerverk. Kieślowski har beskrivit Łódź, som han gjort en tio minuters dokumentär om, ”Från staden Łódź” (1969):

”Łódź hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. …

Staden är full av besynnerligheter, full av galna statyer och kontraster av olika slag. På gatorna ser man än i dag spårvagnar och gamla kolkärror dragna av hästar. Det är en stad full av förfärliga restauranger och hemska glassbarer. Full av stinkande, skitiga, nedpissade, äckliga toaletter. Full av ruiner, ruckel och prång.”

När Andrzej Wajda 2016 avled 90 år gammal betecknades han av New York Times som en av världens främsta filmregissörer, jämbördig med Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Wajda använde sig ofta av händelser i den så ofta djupt tragiska polska historien som utgångspunkt för sina filmer, som motståndet mot nazismen (Aska och Diamanter), massakern på polska intellektuella (däribland Wajdas egen far) i Katyn (2007), arbetare under kommunismen (Marmormannen) och Solidaritetsrörelsen, i vad som blev hans sista film, Walesa (2013). 

Wajdas tre timmar långa ”The promised land” skildrar i Zolás och Dickens anda och med dramatiska detaljer hur människor kämpar för att överleva i ett Łódź präglat av 1800-talets kapitalism. Filmen Oscarnominerades som ”bästa utländska film”. Den bygger på en roman av den polske författaren Władysław Rejment, som fick Nobelpriset 1924, i konkurrens med Thomas Mann och George Bernhard Shaw.

Filmen utspelar sig under senare delen av 1800-talet då Łódź var en sjudande och snabbt växande industristad, ett dynamiskt centrum för Europas textilindustri. Livegenskapen i Polen avskaffades först 1864 och många före detta trälar kom till staden. Med en stor svältande underklass och ett förmöget borgerskap som tjänade enorma belopp på sina fabriker blev staden en experimentverkstad för en girig kapitalistklass.

Filmen spelades in på 78 dagar 1975 i Łódź. Miljöerna fanns kvar och var ofta i bruk hundra år efter den tid filmen skildrar, de väldiga fabrikerna, fabriksägarnas måttlöst påkostade palats.

Fotnot: En tidigare text om Polen och Łódź finner du här. Den handlar om Polen och högernationalistiska Lag och Rättvisa inför valet.

Filmregissören Andrzej Wajdas namn på en trappa inne i Filmskolan i Łódź.