Kategoriarkiv: Konst

Nimis mellan havet och berget – Höganäs främsta turistattraktion

Lars Vilks platsspecifika konstverk Nimis har blivit ett populärt besöksmål för turister, något som oroar länsstyrelsen i Skåne. Arkivbild.Bild: Björn Lindgren/TT

Förra veckan parkerade 5000 bilar på den parkeringsplats som ligger närmast Lars Vilks konstverk Nimis på Kullabergs strand, skriver TT. Det är 1300 flera bilar än under samma period förra året.

Därmed bekräftas ännu en gång att Nimis är den främsta turistattraktionen i Höganäs kommun, ett skäl till att besökare från när och fjärran tar sig till kommunen och Kullaberg.

Det beror säkert på konstverket som sådant – inklusive dess dramatiska historia och speciella kontext – och på den magiska platsen där Nimis ligger mellan berget och havet, en svindlande konstruktion skör och slitstark, himlasträvande och jordisk.

Länsstyrelsen, som länge legat i envis fíght med Vilks reagerar byråkratiskt på den stora publiktillströmningen, beskriver situationen som ”kaotisk” och sänder parkeringsvakter för att lappa bilar i skogen på berget.

Jag har flera gånger upplevt ”kaos” på Sofieros parkering eller vid Louisiana i Danmark men aldrig upplevt att man som Höganäs skildrat många besökare som ett förskräckligt problem.

Borde det inte vara hög tid nu för både Höganäs och Länsstyrelsen att tänka lite konst – ruktivt?! Att ta vara på Nimis som en klenod och en tillgång, värd att synliggöras för samtiden och bevaras för framtida generationer!

Efter alla år då verket fungerat som gerillakonst vore det år 2020 på sin plats att kanske rentav göra nedgången till Nimis strand lite säkrare och att också försiktigt förbättra säkerheten kring Nimis, inte minst för att motverka fler attacker mot verket – och varför inte ordna regelbundna båtturer till platsen från Höganäs under sommartid.

Konsthallen Ravinen i Norrviken börjar byggas

”Visionsskiss” av Ravinens konsthall, ritad av Möller arkitekter i Ängelholm.

Det blir en konsthall och ett kulturhus vid Norrvikens trädgårdar, berättar skulptören och keramikern Gustav Kraitz. Han och hustrun Ulla har kämpat oförtröttligt för projektet under mer än 25 år. Olika planer och idéer har avlöst varandra. Det har varit en lång färd, med många framgångar men också otaliga bakslag. Tills nu.

– Vi börjar bygga i år. Konsthallen ska stå klar till nästa sommar, berättar Gustav. Finansieringen är klar, liksom de långsiktiga förutsättningarna för driften.

– Det ska finnas verksamhet där året runt, litteratur, konst och musik. På sommaren också ett café och en liten restaurang, liksom en konsertsal och en designbutik.

Konsthallen uppförs av företaget Backahill, vars ägare är Peabs Erik Paulsson och hans familj.

Arkitekten Johan Celsings förslag är inte längre aktuellt. I stället står ängelholmsarkitekten Pontus Möller bakom de aktuella ritningarna. Kulturhuset kommer att heta Ravinen och ligger med utsikt över havet i ravinen alldeles utanför själva Norrvikens trädgårdar.

De har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp. 

Han kom hit som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett efter sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Jämfört med den var kanske Ravinenprojektet mera hanterligt. Fast det tog längre tid.

Men 2021 ska det stå klart. Peppar, peppar, ta i trä!

Nog är det spännande! 

Eller som HD:s konstkritiker Linda Fagerström skrev i en kommentar:

”Vilka är visionerna? Vilken konst drömmer Ravinen om att visa? … Alldeles oavsett: Jag hoppas på en ny konstinstitution som förmår navigera i både de lokala, regionala och internationella vatten som Bjärehalvön faktiskt omges av.”

Ulla och Gustav Kraitz. Foto Sören Sommelius.

Lerans språk tar makten från vanmakten i Marianne Halls figurer

På Tomarps kungsgård visas till den 23 mars en ovanligt suggestiv keramikutställning, formad av Marianne Hall. I de vackra rummen finns ett myller av lerfigurer. Den som tittar efter noga kan se att många befinner sig mitt i livets dramatik, andra misstänker jag rentav är döda.

Men utställningen handlar inte om döden utan om livet och livets uttryck. Halls figurer har ett kroppsspråk och en ansiktsmimik som rentav får mig att höra, nå ”höra”, vad de säger så att jag kan ana något om vad de utsatts för eller utsätts för, som utsagor om människans och mänsklighetens glädje och lidande.

Många av Marianne Halls figurer är bara handshöga eller mindre. betraktaren måste luta sig fram över dessa Gulliver-varelser och själv bli något av en jätte i sammanhanget. Det förstärker betraktarens känsla att Marianne Hall inkännande reflekterar över människans och mänsklighetens litenhet och utsatthet. Associationerna vandra åt olika håll, det kan handla om krig, pandemier eller miljökatastrofer.

På utställningen visas också filmarens Lars Lennart Forsbergs (1933 – 2012) kortfilm Kyrie Eleison, en femton minuter lång suggestiv visuell gestaltning av Marianne Halls lerfigurvärldar, med sång av isländska Björk.

Forsberg blev känd för bl a Vem älskar Yngve Frej och gjorde år 2000 en personlig dokumentär, ”Min mamma hade 14 barn”. Ett av de andra barnen var konstnären Marianne Hall (född 1936), ett annat den kända skulptören och keramikern Hertha Hillfon (1921 – 2013). Nog måste Marianne Hall ha inspirerats av storasyster Hertha, deras verk har familjekänsla sig emellan, om än Herthas är mycket större.

Pappa till de tre konstnärliga och kreativa syskonen – och alla de andra barnen – är skräddarmästaren Karl Filip Forsberg , som på äldre dar började teckna porträtt, många av dem självporträtt. Hans uttrycksfulla och drivna bilder visas på bottenvåningen och nog blinkar de till dotter Mariannes figurer en trappa upp.

På webbsidan Galleri på svenska konstnärer skriver Marianne Hall:

Jag gör bilder i lera
detta är mitt språk

En gång hade jag inget språk
då kunde vanmakten ta makten över mig

Nu har jag ett språk 
som tar makten över vanmakten

Hur det sker vet jag inte
glädjen bara finns där
stark som vatten.

Marianne Halls lerskulpturer på Tomarps kungsgård.

Vår Salong på Kulturhotellet

Vernissage av Vår salong på Kulturhotellet. Längst till vänster, konstnären Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, och kulturredaktionens Johan Malmberg.

Under femton år har Helsingborgs Dagblads kulturredaktion bjudit in regionens konstnärer till ”Vår salong”, en enmannajurybedömd utställning där utvalda verk publicerats och kommenterats på kultursidorna i papperstidningen och på tidningens hemsida.

I år har ”Vår salong” fått en ny dimension genom att fyrtio av de insända 700 konstverken också (till den 13 juli) visas på en fysisk utställning på Kulturhotellet på Södergatan i Helsingborg.

Under lördagens synnerligen välbesökta vernissage hälsade HD:s chefredaktör Jonas Kanje välkommen innan kulturredaktionens Johan Malmberg tillsammans med Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, presenterade utställningen, flera gånger tillsammans med närvarande konstnärer som introducerade sina verk.

Det blev en fin konstupplevelse och en påminnelse om att det i Helsingborg och NV-Skåne med många aktiva konstnärer finns ett i hög grad levande konstintresse. 

Kulturhotellet i Helsingborg fyller verkligen en viktig funktion i Helsingborgs konst- och kulturliv, tillsammans med Helsingborgs konstförenings Galleri Konsten på Kopparmöllegatan, där i dag söndag 2/6 vårens sista utställning har Finissage, Kerstin Dahl Noréns fina Recircle, med tuschteckningar och skulpturer i sten, brons och betong.

Ändå är avsaknaden av en konsthall i Helsingborg djupt bekymmersam. I nära 75 år fungerade Vikingsbergsmuseet i parken med samma namn som konsthall, fram till dess att Dunkers invigdes. En årlig höjdpunkt där var jurybedömda Vårsalongen, där regionens konstnärer visade sina arbeten med förgrundsfigurer som Lennart Rosensohn, Bengt Ossler, Gustav Arne och förstås många andra.

På den tiden fanns också en rad utmärkta privata konstgallerier som komplement.

I dag omges konsten i Helsingborg av ett stort mörker. Aktiva konstnärer har få eller inga möjligheter att ställa ut. 

Förutom Malmö har en rad skånska grannstäder satsat på väl fungerande konsthallar, som Höganäs, Landskrona, Lund och Kristianstad. Men inte Helsingborg. Varför??

2004 bjöd HD:s kulturredaktion, på initiativ av kulturchefen Gunnar Bergdahl, in till Vår salong (särskrivet) – en tradition som positivt nog lever vidare och nu genom utställningen på Kulturhotellet går in i en ny andning. 

Fotnot: På Helsingborgs kommuns hemsida kan man under ett avsnitt om parker läsa om Vikingsbergsparken. Där nämns i förbifarten också Vikingsbergsvillan:

”Den gamla huvudbyggnaden är skyddad som byggnadsminne och är idag förskola men har under åren bland annat använts som konstmuseum. Den gamla trädgårdsmästarvillan, som du hittar i parkens östra del, fungerar idag som fritidshem.”

Det är en besynnerlig officiell historieskrivning. Vikingsbergs konstmuseum invigdes 1929 och pågick till 2001. Varför vill helsingborg.se skriva om historien?

https://helsingborg.se/uppleva-och-gora/friluftsliv-och-motion/parker-och-gronomrade/vikingsbergsparken/mer-om-vikingsbergsparken/

Uzbekistans Louvren räddades undan Stalin men hotas åter

Målning av Karaxan, Savitskymuseet i Nukus.

Savitskymuseet i den oansenliga staden Nukus i västra Uzbekistan beskrivs av brittiska The Guardian som ”Uzbekistans Louvren”, ett konstmuseum som under 1900-talet räddade avantgardistisk konst som förbjudits av Stalin frånta förstöras. Men, skriver Suzanne Moore, i dag är Savitskymuseet som institution hotat och i sig i stort behov av räddning.

Igor Savitsky kom kring 1950 till området och började tidigt skapa en stor kollektion av dissidentkonst. Samlingen består av verk av ryska och uzbekiska konstnärer från 30-talet och framåt, då Stalin förbjöd allt som inte var socialrealism. Museet öppnades 1966.

Tjuren av Vladimir Lysenko är museets mest kända verk. Konstnären satt i ett av Stalins läger. Hans målning fick plockas undan den dag under Sovjettiden, då KGB besökte museet.

När jag besökte museet våren 2013 var det en omtumlande upplevelse. Här fanns en parallell avantgardism, målare av samma klass som Chagall och andra – men okända av omvärlden.

Den gången var museet i stort behov av upprustning och ekonomiskt stöd. Många uttryckte farhågor för att museet skulle tvingas sälja ut av samlingarna för att få pengar till driften. Köpare skulle i så fall inte saknas, alltifrån ryska oligarker till internationella konstköpare och stora museer världen över.

Savitskymuseet i Nukus., strax söder om den till stor del uttorkade Aralsjön i Uzbekistan.

Någon sådant skulle vara en stor tragedi. Savitskymuseet skiljer sig från många andra museer med ”exit genom souveniraffären”, skriver Suzanne Moore:

”Det här är konst som konstnärer har dött för, räddad av en person, vars passion var att samla deras verk och bevara dem åt framtiden. Hon drömde om att en dag skulle dessa konstnärer bli erkända och rehabiliterade.”

Bomullsplockare. Volkov.

Bertil Englert åter på Klippans konsthall

Bertil Englert talar vid invigningen av sin skulptur Hjärnhalvor, placerad i atriumgården till Klippans konsthall.

Klippans konsthall är en pigg tonåring som såg dagens ljus för femton år sedan.Förste utställare den gången var Bertil Englert, uppvuxen i samhället.

På jubileumsutställningen, som hade vernissage i lördags, är Bertil tillbaka med några särskilt betydelsebärande verk, i all synnerhet Universal soldier, den version som är utförd i trä och består av 24 soldater, några mer än manshöga, de minsta knappt fothöga.

Bertil Englerts Universal Soldier i Klippans konsthall, som fyller femton.

Det här är soldater som ”lyder order”, till den grad att deras ryggrad har smält samman med gevärspipan. Det är lätt att uppfatta deras krympande storlek som symbol för soldatens dehumanisering i krig, när människan reduceras till dödsmaskin.

Titeln Universal Soldier är hämtad från en antikrigssång, skriven och framför av den kanadensiska sångaren och fredsaktivisten Buffy Sainte-Marie. Sista strofen lyder:

He’s the Universal Soldier and he really is to blame,
His orders come from far away no more,
They come from here and there and you and me,
And brothers can’t you see,
This is not the way we put the end to war.

Bertil Englert blev pacifist och fredsaktivist efter mordet på Martin Luther King den 4 april 1968. Under åren har han arbetat med Universal Soldier-temat i olika versioner, som målning och som gruppskulpturer i trä och järn.

En järnskulptur förvärvades av Helsingborgs stad. Men i stället för att ge verket en permanent plats i stadsmiljön som offentlig skulptur i Helsingborg, ett verk mot kriget och för freden, har man magasinerat, osynliggjort och oskadliggjort verket. Det är beklagligt.

Efter lördagens vernissage invigdes på Konsthallens atriumgård också en offentlig skulptur av Bertil Englert, ”Hjärnsnitt”. Dess bakgrund är något makaber. Konstnären berättade:

– Jag läste att Lenins hjärna efter hans död skars upp i 60 000 tunna snitt för att kunna undersökas av forskare. Mina hjärnhalvor i Klippan kan ses som snitt nummer 60002-04 …

Klippan kan med all rätt vara stolt över sin konsthall, ett väl tilltaget rum, där utställningarna under åren oftast hållit hög kvalitet.

Det tål att tänka på hur det kan komma sig att Klippan, liksom Höganäs och Landskrona och givetvis Lund och Malmö har väl fungerande konsthallar – till skillnad mot Helsingborg.

Edin Tucalija: Poetiska bilder, visuella dikter

Jag går tills regnet / löser upp min väg, / bortåt där höjden / övergår till bredden. / Jag går tills trädet tappar all sin blom, nere i dalens rot / där plantorna / en gång börjat gro. /Jag går tills kroppen inte längre förmår / och kläderna faller / från darrande händer. …”

Edin Tucalija förenar sina roller som poet och linjesäker tecknare i sin stora utställning ”En familjevän knackar på”, som i veckan hade vernissage på Mindparks THINK Open Space i Helsingborg.

Precis som när någon du gärna träffar knackar på och kommer in uppstår samtal på Edin Tucalijas utställning, mellan besökare och betraktare, men också mellan dikter och teckningar. Det är en ovanligt rik utställning, med bredd och djup.


Jag tycker mycket om kombinationen mellan teckningar och dikter. Teckningarna är alls inte illustrationer av dikter och texter – men genrerna kommunicerar och berör varandra.

För två år sedan gav Edin ut bokenNattpoesi”, också uppbyggd av konstfullt sammanflätade bilder och dikter. Nu har han tagit fram en ny bok i A5-format, ”Beauty comes from outside. On the inside there is only chaos”. Här får de ofta Jesper Waldersten-inspirerade teckningarna större plats än dikterna, som på engelska och ofta bara några rader.

Många av boken eller häftets dikter uttrycker sorg och smärta.

”Day in. Day out. / Like running water. /Like feelings off and feelings on: Here I sit and wait. / There’s nothing more I can do.”

Bilderna är ofta ansikten, tunna linjer, flödande tusch.

Många av Edin Tucalijas teckningar och dikter har först visats i konstnärens instagramflöde, som inspirerande rapporter från det dagliga (eller oftast nattliga) skapandet.

Edin Tucalija kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien på 1990-talet och till Helsingborg 1995. Han har arbetat som grafisk formgivare, illustratör och webbredaktör åt Helsingborg stad under mer än 15 år.

Fotnot: Utställningen pågår till den 10 maj. Under utställningstiden blir det också live målning och den 23 april en poesikväll.

”Helsingborgskonstnär” intar Guggenheimmuseet

Hilma af Klint, en av den tidiga modernismens internationella pionjärer, hyllas med en stor utställning på Guggenheimmuseet i New York. Fortsätt läsa ”Helsingborgskonstnär” intar Guggenheimmuseet