Kategoriarkiv: Höganäs

Nu börjar kampen för att rädda Lars Vilks Nimis

Lars Vilks i maj 2020, i samband med Nimis 40-årsjubileum.
Bild: Anders Malmberg/HD.

Lars Vilks är död. En bilolycka. Tre döda, två poliser och deras skyddsobjekt, hette det först. Sedan kom beskedetz i klartext, Lars Vilks och hans två livvakter.

Nyheten chockerade på söndagskvällen. Jag kände Lars lite på avstånd. De sista gångerna vi träffades var på födelsedagskalas, hos konstnären Bertil Englert och konstprofessorn Sven Sandström.

I P1:s morgonsändningar hyllade en kör av röster den döde konstnären, provokatören och konstvetaren. Det kändes befriande. I sin död placerades Lars Vilks där av flera röster välförtjänt i främsta raden bland vår tids svenska konstnärer.

”Det finns ingen konstnär i Sverige som vi har pratat om så mycket och som blivit en så naturlig referenspunkt om modern och samtida konst”, sa kulturradions Mårten Arndtzén, för att nämna ett exempel.

DN:s kulturchef Björn Wiman skriver i sitt eftermäle att ”Lars Vilks var 2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär.”

”Vänner och familj minns en varm, humoristisk man som tvingades bli fånge i sitt eget land”, skriver i DN Niklas Orrenius.

”Allting är en fördel”. Så löd Lars Vilks valspråk. De orden skulle ristas in på hans gravsten, sa han.

Lars Vilks talade och skämtade ofta om sin egen död. Det var hans sätt att hantera den vidriga och absurda situation han hamnat i, där radikala islamister försökte mörda honom för att han en gång, till en liten konstutställning i Värmland, hade ritat islams profet Muhammed som en hund.

– När jag ligger på långvården och ska dö, så kommer det att sitta en livvakt där bredvid mig, sa han, skriver Niklas Orrenius vidare.”

Jag är skeptisk till Vilks Rondellhund och den debatt teckningen ledde till. Men den skymmer inte drivvedsskulpturen Nimis på Kullarberg. I mina ögon är Nimis Lars Vilks främsta skapelse – ett för Sverige unikt ”land-art”- verk.

Det handlar konkret om verket som det står mellan berget och havet, om själva skulpturen och om den otillgängliga platsen. Lika viktig är vandringen dit. Och så i en annan dimension de rättsliga processerna, där en tungfotad byråkrati varit hjälplös mot den fin-fintande Vilks, utan dyrbara jurister vid sin sida men med konstens kraft i sin hand, ständig överlägsen byråkraternas alla paragrafpíruetter.

Nimis framtid är en viktig fråga.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter fördes förra året en diskussion mellan Vilks och länsstyrelsen om att göra det långlivade svartbygget lagligt, utan att man kom framtill ett resultat.

Till det kommer de komplicerade äganderättsförhållandena. Lars Vilks äger inte verket, det gör dödsboet efter konstnärerna Christo och Jeanne-Claude, båda döda.

”Framtiden för … Nimis är oklar efter hans bortgång”, konstaterar DN. Och så är det nog.

Därför måste kampen för att rädda Nimis fortsätta och intensifieras! Det handlar om mera än att Nimis är ett av Skånes största besöksmål, vilken de trögtänkande politiker som styr Höganäs inte tycks ha fattat. Det handlar framförallt om att visa respekt både för Lars Vilks och ett unikt konstverk.

Kanske är det allra viktigaste nu att organisera underhållet av Nimis. Kan det genomföras av frivilliga? Eller ska vi tillgripa crowdfunding, för att skapa något slags underhållsfond. Kanske kunde de som besöker Nimis uppmanas att swisha in in ett belopp, inte som entré men som frivilligt bidrag?

Nimis är genom sin karaktär inte ett verk för evigheten men borde får stå kvar 25 – 30 år, kan man tycka.

Dessutom skulle det kännas angeläget med ett litet minnesrum eller museum om man så vill på platsen, där både historien om Nimis berättas och om konstnären som skapade verket.

Enligt Lars Vilks egen berättelse handlade det om att han simmade i havet utanför platsen där Nimis nu ligger, höll på att drunkna och beslöt sig för att ta revansch på havet, det som blev konstverket.

Senare utropades där republiken Ladonien. Jag firade en gång Ladoniens nationaldag på plats vid en uppsluppen folkfest mellan Nimis och havet. Allt kulminerade med Ladoniens nationalsång, inte sjungen, inte nationalistisk, bara plasket av en sten som kastas i havet.

Magisk Missing Alice i Krapperups slottspark

Lena Kronberg, Olga Sohlman Sommelius och Peter Bergared. Foto: Pål Sommelius

I skymningens gränsland mellan dag och natt utspelar sig Elisophie Andrées ”Missing Alice”, ett nyskrivet drama, iscensatt av Martha Vestin, inspirerat av Lewis Carolls klassiska ”Alice i underlandet” från 1865.

Underlandet finns i Krapperups slottspark. Publiken förs av guider in i den täta grönskans mångskiftande labyrinter, där allt kan hända. Martha Vestin tar oss från den ena spelplatsen till den andra.

Det är ”platsspecifik vandringsteater” som för teatertruppen och oss åskådare i en händelserik slinga från rotvältor till gläntor och slottsdammar med änder. Medan mörkret tätnar och skymningen sakta övergår i kväll förflyttar vi oss till nya spelplatser och publikläktare.

Någonstans sitter några fullegubbar och grovflörtar med de unga tjejerna. Vad är nu detta? På ön i dammen finns en lite skrämmande men också magnifik drottning.

Och så försvinner huvudpersonen, Alice, hon bara är borta och alla letar efter henne. Vad har hänt? Vart har hon tagit vägen? Kan hon ha råkat illa ut? Sökandet efter Alice är en drivkraft i handlingen.

Missing Alice har släppt taget om Alice i underlandet, som mest finns där som inspirationskälla. I sagoboken tar Alice en sked av märklig dekokt och börjar krympa. I Krapperupsskogens underland låter man i stället tiden gå baklänges eller i slowmotion.

Det här ett sagospel men också ett kusligt drama om en skolklass på utflykt, med en lärare som gör allt för att förföra sina tonårselever, och en rektor som slätar över. Metoo i skolans värld.

Uppsättningen essens, dramats kärna, handlar om ungas möten med vuxenvärlden och särskilt om unga tjejers utsatthet, inte i Carolls 1865 utan i vårt 2021. Här finns smärta och vånda, ett skri genom kvällsskogen.

Den livet igenom ogifte Caroll hade en stor samling av fotografier i olika genrer, och en stor andel av de bilder som överlevt hade unga flickor som motiv. Det har funnits obekräftade spekulationer om pedofili. Men det är inget som Elisophie Andrée anknyter till i sitt manus.

Helsingborgs stadsteaters Yvonne Ericsson har skapat skimrande vackra kläder, som bidrar till att ge föreställningen en känsla av professionalitet, liksom det fina samarbetet mellan yrkesverksamma teaterarbetare och amatörer.

Dan Bornemarks musik lägger ett ljudmässigt skimmer över Missing Alice. Musiken framspelas ibland från en scen i parken men hörs också suggestivt på trolskt avstånd.

Martha Vestins uppsättning är ett stycke magisk teater. Hon låter föreställningen smälta samman med sommarkvällen och naturen – ofta betagande vackert. Det känns som en sällsamt rik och mångfacetterad teaterupplevelse, med lång efterklang för oss som ser den.

Kanske började premiärföreställningen lite trevande, för att förtätas och beröra allt mer medan kvällen mörknar – och växa till en unik teaterupplevelse.

Fotnot: Tre i ensemblen har samma efternamn som jag själv, Pål, Olga och Vera. Det kan ha påverkat min upplevelse.

Från ”Missing Alice”.

Drama i Mölle: BADARNA, Bryggan och surfarna

Surfarna menar att bryggan hotar Möllevågen.Bild: Stefan Ed.

Moderaterna i Höganäs styr kommunen som solkungar i Versailles före den franska revolutionen. Man tycks vara van vid att få styra och ställa som man vill, i stort som i smått. Nu tänker kommunen bygga en badbrygga vid Norra Strandvägen i Mölle, nära hamnen. Men Länsstyrelsen har sagt nej med besked. Fast kommunen tänker strunta i beslutet och planerar att starta badbryggebygget om två veckor, i vecka 15.

– Jag har inte varit med om att en kommun öppet trotsar våra myndighetsbeslut. Det är helt extremt, säger länsstyrelsens enhetschef Kristian Wennberg till Helsingborgs Dagblad.

– Vi har olika uppfattningar här. Vi tycker att länsstyrelsens handläggning är märklig, säger kommunchefen Herman Crespin

Nu kräver länsstyrelsen att mark- och miljödomstolen bestämmer att beslutet att förbjuda bygget av den nya badbryggan ska gälla omedelbart. Man skickade sitt krav till domstolen under tisdagen och räknar med ett besked inom några dagar.

Höganäs kommun i sin tur kallar länsstyrelsens förbudsbeslut för ”klåfingrigt”.

Det handlar om två gruppers konkurrerande intressen. ”Badarna” står mot ”surfarna” – åtminstone formellt. Men bakom det som sägs och skrivs kan annat anas. Badarna är mest möllebor kantänka, präktigt folk med dyra villor längs havet eller på berget. Surfarna är löst folk, utifrån, med andra intressen, kanske bor de i husbilar i stället för att gynna turistnäringen. Ingen skatt betalar de heller.

Inte vet jag.

Mölle har en kosmopolitisk historia, åtminstone fram till första världskriget, när inte minst danskar och tyskar tog sig hit och förde synden till Mölle, iklädda randiga baddräkter på för tiden osedliga badplatser, där män och kvinnor plaskade tillsammans i Solviken.

Men vilka är badarna i dag? För vem bygger kommunen bryggan i hamnen, det bygge som man tycker länsstyrelsen inte ska lägga sig i? 

De som uttalat sig på kommunens vägnar ger sitt odelade stöd åt ”badarna”, medan länsstyrelsen vill att surfarnas röster ska höras och inte nog med det, surfarna tycks kommunen inte föra någon konstruktiv dialog med, och förresten står de för ett ”särintresse”, som inte är något som kommunen ska behöva bry sig om.

Fel, säger Kristian Wennberg. Surfningen är en del av riksintresset för det nationella friluftslivet. Den som påstår något annat är ”fel på det”, understryker han.

Om folk kommer från hela landet till Mölle för att surfa på den speciella Möllevågen, är det ett problem? Snarare borde det väl vara något positivt?

Varför har kommunen informerat så knackigt. På youtube ligger nu en ok film gjord av kommunen som heter ”Badbryggan i Mölle. Hur lång blir den?” I filmen anges att nästa hela bryggan går på land, att den bara blir 60cm hög och att den inte påverkar den speciella surfvågen.

Men om det nu är så enkelt, varför är frågan inte löst för länge sedan så att både badare och surfare blir nöjda? De springande punkterna är ju hur långt ut från stranden bryggan ska gå, vilket man inte gett någon konkret upplysning om – och att det inte finns några ritningar, vilket skapat osäkerhet.

Den nämnda filmen kan ses på den kommunala webbsidan för projektet, där det också finns frågor och svar från kommunalt håll, men ingen röst från surfarnas sida.

Skånes Högsta dödstal under året i Helsingborg. Ändras Äldreomsorgen? Covid kommer att bli kvar

Helsingborg: 187 personer inom vård och omsorg och 49 i övriga samhället har under det gångna året avlidit i Helsingborg, fler döda här per 100 000 invånare än någon annanstans i Skåne. Vad beror det på?

Coronapandemin har härjat Sverige och världen under ett år. Av en artikel i veckan i Helsingborgs Dagblad framgick att Helsingborg under det gånga året haft högst dödstal i Skåne, räknat i antalet döda per 100 000 döda. 

Uppgifterna bygger på statistik från Socialstyrelsen. De är uppdelade i tre kategorier, covid-döda på särskilt boende(57,6 % av alla covid-avlidna i Helsingborg eller 136), Hemtjänsten (21,6 % eller 51) och Övriga samhället (20,8 % eller 49 personer).

Helsingborg sticker ut med ett stort antal döda i förhållande till sin folkmängd. I staden har 158 per 100 000 invånare avlidit, mot 111 i Malmö, 100 i Kristianstad, 103 i Ängelholm, 74 i Lund och 70 i Höganäs.

Helsingborgarna utgör 11 procent av Skånes befolkning, men här återfinns 17 procent av de som dött i covid i länet.

Vad beror det på?

Annika Andersson är omsorgsdirektör i Helsingborg och hon har ingen särskild förklaring till att kommunen drabbats så hårt, men hon har en teori.

– Jag skulle säga att det är en följd av den höga smittspridningen generellt i Helsingborg. Våra sköra äldre drabbas hårdast av covid-19 och det är verkligen tråkigt att vi varit så hårt drabbade, säger hon.

Anderssons förklaring är att ”hög smittspridning i samhället” är främsta orsaken. Men sättet att hänvisa till just det innebär också en uppgivenhet då det gäller att se på tillkortakommande i den egna organisationen och vad som kan göras. Det är som att slå ut med händerna.

79 procent av de som dött av pandemin i Helsingborg bodde på särskilt boende eller hade hemtjänst. Rikssnittet är 72 procent.

Det betyder att de flesta som avlidit har varit äldre, men Helsingborgs kommuns åldersstruktur har inte påtagligt fler äldre än andra kommuner. Faktum är att Helsingborg kommer på elfte plats när det gäller låg medelålder bland Skånes 33 kommuner.

De faktorer som man ingenting kan göra åt kan inte ändras. Men äldreomsorgen måste ju ändras, i Helsingborg och på de flesta andra platser i Sverige. Det finns mängder av frågor att ställa och grunna på. Frågor som kanske inte heller har enkla givna svar men som kan leda till handling.

Vad betyder skillnaderna mellan kommunala och företagsstyrda och vinstdrivande ”privata” boenden? Är det inte så att många privatstyrda boenden leder till att marknadstänkandet med fokus på bantad och lågavlönad personal och låga kostnader riskerar att prägla också de kommunala drivna boendena?

Vad betyder tillgången till läkare för de äldre, tillgången på bättre utbildad personal med bättre arbetsvillkor – också bland alla som arbetar för hemtjänst? Borde inte ett land som Sverige ”ha råd” att ta hand om de äldre oändligt mycket bättre än vad som framkommit under coronapandemin??

På Helsingborgs stad arbetar man löpande med att ta fram fakta och försöka förstå vad det är som har hänt och vad som händer, skriver HD vidare. Peter Karlin är samhällsanalytiker och arbetar bland annat med befolkningsframskrivningar.

– Vi vet ju inte riktigt var vi är på väg. Är det här slutet på pandemin eller kommer vi att tvingas leva med det här under en längre tid? Det är viktigt att förstå hur det här påverkar befolkningen. Är det här sådant som kommer att behöva skrivas in i befolkningsprognoserna?

Vad jag kan se kommer vi att få leva med covid-19 under mycket lång tid framöver. Eftersom globalt sett miljarder människor inte får vaccin och vård är risken överhängande med muterade virus och återkommande pandemier som kanske måste hanteras med nya vacciner.

Förhoppningsvis blir sommaren 2021 ändå en tid för återhämtning. Men vad händer sedan? Och vad händer om alla skulle resonera som Annika Andersson , att det här kan vi inte göra något åt, annat än vänta och hoppas.

Jag menar att hon och många, många andra måste tänka i termer av worst case-scenarier och analysera vad vi kan göra om det och det händer. Annars finns risken att vi om något år är tillbaka på ruta ett, med de ”sköra äldre” i fokus återigen men kanhända under mycket värre muterade förutsättningar.

Som det ser ut nu fortsätter dock smittspridningen i Skåne att minska, vecka för vecka. Särskilt glädjande är att det inom vård och omsorg i staden den 18 mars bara finns 2 smittade, mot 164 den 30 december.

Sven Klangs kvintett om musiken och om livet

Sven Klangs kvintett, fr v: Lasse (Christer Boustedt), Kennet (Henric Holmberg), Gunnel (Eva Remaeus), Sven (Anders Granström) och Rolf (Jan Lindell). Foto: SF.

”En pärla till klassiker” hette det i ett inlägg i Kulturradion häromdagen om Stellan Olssons film ”Sven Klangs kvintett”, som visats i SVT och kan ses på SVT/Play till och med söndag kväll.

”Sven Klangs kvintett är en väldigt bra musikfilm; rolig, vemodig och full av skön schlager och fantastisk jazz. Miljöerna är träffsäkra och skådespeleriet på topp hos Oktoberteaterns ensemble”, hette det i Kulturradion, där man också noterade att …

”Gruppen valde Stellan Olsson som regissör då han jobbade i den poetiska, sensuella och humoristiska anda de sökte, samma anda som hos Bo Widerberg, Jan Troell och i Milos Formans tjeckiska filmer.

Filmen fick också stort genomslag både hemma och utomlands och hör till de svenska filmer som oftast visas på filmfestivaler runt om i världen.”

Jag passade på att se om Sven Klangs kvintett häromkvällen för fjärde eller femte gången, tror jag, och kan bara hålla med. Filmen och dess personer känns lika levande och berörande i dag 2021, som när filmen hade premiär 1976.

Den skildrar en dansorkester i en nordvästskånsk småstad 1958 och är inspelad i Ängelholm, Helsingborg och Höganäs. Filmen bygger på en teaterföreställning av Ninne Olsson och Henric Holmberg, uppförd av Musikteatergruppen Oktober.

Filmens orkester styrs med auktoritärt egensinne av den självsvåldige Sven Klang, spelad av Anders Granström. Han är gift men trasslar med Eva Remaeus sångerska. I orkestern spelar Henric Holmberg trumslagare med Jan Lindell vid pianot. Deras musik är traditionell men lockar många dansglada, i scener från bland annat Tivolihuset i Höganäs och Folkets hus i Helsingborg. Michael Segerström medverkar i en biroll.

När saxofonisten Lasse (Christer Boustedt), gör lumpen i trakten börjar han också spela i orkestern och tar med sig moderna jazztoner, inspirerade av Charlie Parker. Han utmanar också den dominante och konservative Sven Klang, som vill ha musiken på sitt sätt och tar hand om det mesta av intäkterna själv.

Filmen fångar suveränt tidsandan på 50-talet. Den är också en skildring av musikens och konstens förlösande kraft.

Fotnot: Sven Klangs kvintett kan ses på SVT/Play till och med söndag 31/1 kl 24.00:

https://www.svtplay.se/video/29514508/sven-klangs-kvintett

Far och flyg! Sju kommuner köper en flygplats och byter snabbt sin resepolicy

Flygplatsaffären är ett steg närmare förverkligande. Politikerna i kommunstyrelsen i Helsingborg har sagt ja med bred majoritet. Nu är det upp till kommunfullmäktige.Bild: Johan Nilsson/TT

Hej vad det ska flygas i höst! Särskilt i NV-Skåne. Ängelholms flygplats läggs ner den 1 september av den nuvarande ägaren Peab. Samtidigt tar sju kommuner i Familjen Helsingborg över driften genom att tillsammans gå in med 50 miljoner för att köpa flygplatsen och ”täcka framtida drift”.

I onsdags ställde sig en bred majoritet i Helsingborgs kommunstyrelse bakom förslaget, skriver Helsingborgs Dagblad. Bara miljöpartiet stod för en rimligt förnuftig hållning och reserverade sig:

– Vi tycker att den här affären ökar miljöutsläppen och sänker ekonomin, säger Marcus Friberg (MP), kommunalråd.

Också vänsterpartiet, som inte sitter med i kommunstyrelsen, är inne på samma linje.

– Vi tycker det är helt förkastligt att kommunen tar över driften av en flygplats – både av miljömässiga och ekonomiska skäl. Det är en dålig idé att finansiera flygplatsen med skattepengar, säger Ingrid Mattiasson Saarinen, gruppledare för Vänsterpartiet i Helsingborg.

Mest satsar Helsingborg på flygplatsen, 21 miljoner av totalt 50. Sedan följer Ängelholm med 16 miljoner och Höganäs med dryga fem miljoner.

I Höganäs skar man i juni ner bortåt 10 miljoner i budgeten från äldreomsorgen, skrev jag i en blogg. Nedskärningarna skedde trots krisen på äldreboendena i landet med kring hälften av de döda i pandemin. Dryga två månader senare går samma kommun in som delägare i flygplatsen med ett stort och stötande belopp.

I NV-Skåne har de ledande politikerna varit engagerade anhängare av FN:s klimatpolitiska mål och därför avrått från alla flygresor, särskilt de kortare. Men det var inte mycket värt.

Nu tänker flera orter se över sin resepolicy. I Helsingborg är föga förvånande SD pådrivande. Naturligtvis kommer snart de lokala politikerna att flyga fram och tillbaka till Stockholm i samhällsnyttans namn och för att rädda flygplatsen inbillar de sig, fast de kunde tagit tåget eller konfererat via zoom och andra digitala verktyg.

Flygplatsens ekonomiska utfall har rasat under coronakrisen efter att tidigare ha varit på nedgående under klimatdebattens tryck. Men för de styrande politikerna, dessa pladderhattar, anpasslingar och åsiktsakrobater, tycks nu flygplatsens kortsiktiga ekonomi vara viktigare än miljön och mänsklighetens framtid.

Huvudargumentet för satsningen sägs vara att en flygplats i Ängelholm anses vara nödvändig. Annars kan inte näringslivet resa fram och åter till Stockholm över dagen. Och då skulle ”ett stort antal jobb försvinna från regionen”.

Bor man i Kullabygden eller på Bjäre för att flyga fram och tillbaka till Stockholm?

Tågsatsningar vore något annat. Från Helsingborg till Stockholm tar tåget 5 timmar 50 minuter, med byte i lund. Från Lund till Stockholm går det nästan 100 minuter snabbare att ta tåget till Stockholm (4 t 12 min), trots att Lund ligger längre från Stockholm än Helsingborg. Med kreativa tågsatsningar skulle restiden från Helsingborg lätt kunna pressas under fyra timmar.

De sju kommunernas flygsatsningar är i min värld omoraliska, de är inte nödvändiga i coronapandemins tider, det finns andra resealternativ. Dessutom tror jag att det är en dålig ekonomisk satsning. Kommer flygplatsen att finnas kvar såg 2030? Jag tvivlar bestämt.

Miljöbestämda beteenden har rotat sig i samhället, mycket mer än vad vi tror, inbillar jag mig. Ängelholms flygplats har dessvärre passerat bäst före datum.

Att som SD vilja uppmuntra folk att börja flyga igen är ju både omoraliskt och korkat.

SD i Helsingborg vill ändra på flygpolicyn.

– Det blir märkligt att ha en resepolicy som motverkar våra egna syften, säger Michael Rosenberg (SD) kommunalråd.

I Höganäs har flygresor i princip varit förbjudna. Men nu ska kommunen ändra sin resepolicy. Detsamma vill Peter Danielsson (M) i Helsingborg, men betonar i anständighetens namn vikten att hitta lösningar som bidrar till flygets omställning till mer miljövänliga bränslen och liknande.

Nimis mellan havet och berget – Höganäs främsta turistattraktion

Lars Vilks platsspecifika konstverk Nimis har blivit ett populärt besöksmål för turister, något som oroar länsstyrelsen i Skåne. Arkivbild.Bild: Björn Lindgren/TT

Förra veckan parkerade 5000 bilar på den parkeringsplats som ligger närmast Lars Vilks konstverk Nimis på Kullabergs strand, skriver TT. Det är 1300 flera bilar än under samma period förra året.

Därmed bekräftas ännu en gång att Nimis är den främsta turistattraktionen i Höganäs kommun, ett skäl till att besökare från när och fjärran tar sig till kommunen och Kullaberg.

Det beror säkert på konstverket som sådant – inklusive dess dramatiska historia och speciella kontext – och på den magiska platsen där Nimis ligger mellan berget och havet, en svindlande konstruktion skör och slitstark, himlasträvande och jordisk.

Länsstyrelsen, som länge legat i envis fíght med Vilks reagerar byråkratiskt på den stora publiktillströmningen, beskriver situationen som ”kaotisk” och sänder parkeringsvakter för att lappa bilar i skogen på berget.

Jag har flera gånger upplevt ”kaos” på Sofieros parkering eller vid Louisiana i Danmark men aldrig upplevt att man som Höganäs skildrat många besökare som ett förskräckligt problem.

Borde det inte vara hög tid nu för både Höganäs och Länsstyrelsen att tänka lite konst – ruktivt?! Att ta vara på Nimis som en klenod och en tillgång, värd att synliggöras för samtiden och bevaras för framtida generationer!

Efter alla år då verket fungerat som gerillakonst vore det år 2020 på sin plats att kanske rentav göra nedgången till Nimis strand lite säkrare och att också försiktigt förbättra säkerheten kring Nimis, inte minst för att motverka fler attacker mot verket – och varför inte ordna regelbundna båtturer till platsen från Höganäs under sommartid.

Höganäs skär ner äldreomsorgens anslag!!

Socialnämnden saknar 9,7 miljoner i sin budget för 2020. Det löser man genom att dra ner ersättningen till Höganäs omsorg med samma summa. Ingemar Narheim (M) är ordförande i socialnämnden men får i egenskap av styrelseordförande i Höganäs omsorg brottas med problemet.Bild: Maria Berkmo/HD.

Coronakrisen har slagit hårt mot landets äldreboenden. Smittan har drabbat många vårdhem och ungefär hälften av alla som avlidit till följd av covid-19 har varit boende på äldreboenden. Helsingborg har varit värst i Skåne, med dubbelt så många smittade som i Malmö.

Höganäs har klarat sig bättre med sex personer över 70 år med hemtjänst i hittills bekräftats smittade av covid-19. Jag har inte sett någon statistik från äldreboendena i Höganäs på smittade och döda.

Ingen vet när pandemin klingar av, kanske först in på 2021. En fråga som bedöms som den kanske viktigaste erfarenheten av årets smitta är att kvaliteten på landets äldreboenden måste bli bättre, med mera utbildad personal, färre timanställda, bättre säkerhetsrutiner, bättre tillgång till läkare och annan sjukvårdspersonal.

Det kommer förstås att kosta en hel del för kommunerna, även om staten kommer att bidra. Alternativet är att fortsätta att behandla de äldre äldre som mindre värda, så som skett när äldreomsorgen i Sverige rustats ner under snart trettio år efter ädelreformen 1992.

Men i Höganäs kommer man inte att satsa på läkarvård och bättre skyddsutrustning. Tvärtom. Man kommer att skära ner anslagen till äldrevården i nästa års budget, skriver Helsingborgs Dagblad.

Det stora problemet tycks vara gruppen över 80 år förväntas öka med sex procent nästa år. Ett annat problem är uppenbarligen att ordförande i socialnämnden och styrelseordföranden i kommunala ”Höganäs omsorg” är samma person, den moderate politikern Ingemar Narheim. Det är alltså ingen person som speciellt för äldreomsorgens talan mer än denne Narheim, som tycker att man gott kan skära ner äldrevårdens anslag med 2,5 procent.

Har Ingemar Narheim missat debatten om coronans verkningar, om många äldreboendens bristande skyddsmaterial och säkerhetsrutiner. Tycker han att det är anständigt att fortsätta att behandla de äldre äldre som andra klassens medborgare?

Tydligen.

Henrik Ranbys Museum en personlig minnesbok

Henrik Ranby, Nyhamnsläge, universitetslektor i Göteborg, tidigare stadsantikvarie i Höganäs.

 Henrik Ranby gjorde sig under åren som stadsantikvarie i Höganäs känd som engagerad och kunnig kulturvårdare. I dag är han universitetslektor vid Göteborgs universitet men fortsatt bosatt i Nyhamnsläge och ofta aktiv i nordvästskånska debatter, inte minst som en kompetent och engagerad röst i frågor om stadskultur.

Och författare. I dagarna utkommer hans ”Museum” med underrubriken ”Sonetter ur medelålders nätter” (Lilla förlaget, Mölle). Boken innehåller 121 14-radiga sonetter, skrivna under åren 2012 – 2014.

Det är en både rolig och begåvad skrift.

Att Henrik Ranby som kulturminnesbevarare skriver en personlig minnesbok eller ett slags självbiografi som ett museum i form av en bok är för mig en sympatisk och ganska given idé. Författaren är på väg mot de 50, en tid i livet för många att begrunda vad det blivit av drömmar och ambitioner.

Sonettformen ger i sammanhanget nödvändig distans och underlättar skrivandet om också det mycket privata.

Bokens undertitlar eller kapitelrubriker står för teman i det självbiografiska berättandet. Men de markerar också rum eller avdelningar i det bokliga museet.

Allra först möter jag som läsare i Museum I vad jag tänker mig som informationsdisken. Vilka röster är det som får tala ”om jaget själv fick formen av museum?” Henrik minns sina egna museiminnen, ”höstsalonger med min far och mor”, egna besök på Louvren, Glyptoteket … ”bland marmor, bronser, oljor och fajanser”.

Liksom en självbiografi består hans museum av utvalda minnen, satta i monter, presenterade och belysta.

Det första rummet ägnas ”Lauras yngre systrar”, där marmorkvinnorna står i ordnad rad. Laura de Sade var kvinnan som Petrarca dyrkade i sina sonetter. Här handlar det bitterljuva minnen om ungdomens möten med tjejer:

”Jag kysste henne på en kall balkong / berusat hångel i en trappuppgång, / ett telenummer lämnat vid en grind.”

Snabbt går jag genom avdelningen med mumier och plågsamma minnen och kommer till Pantheon, om de positiva inspirationerna, förebilderna, det som betytt något, som att hitta en viktig bok på ett antikvariat.

”Från Lundgrens antikvariat in till stan, / gick genom Pålsjö bokskog som stod skir / och vände spröda bladen av Shakespeare …”. 

Här stöter jag på Bob Dylan, Bach, Strindberg. I sonetten om Fröding ges många goda rimord, döding, inföding, röding. 

Ett annat rum, ”Atlanter och karyatider”, berättar om de trofasta vännerna av båda könen, ”som hindrat mina bjälklag från att rasa”. I ”Mnemosyne och Clio” handlar det om minnets och historieskrivningens gudinnor och i ”Arkivet” om hur författaren blev den han är, om livslinjens gamla manus:

”I brev, dagböcker, dikter står det skrivet: / all törst jag haft men inte alltid släckt …”.

Det finns fler rum/kapitel i Henrik Ranbys Museum, ett bokligt museum över ett liv eller en snarare en skrift med kloka reflexioner och eftertankar, med finurliga infall och ett respektlöst sonettspråk, inspirerande läsning som fungerar på mångahanda plan.

Fotnot: Författaren har lördag 15 februari på Höganäs Museum boksläpp på sin nya bok, ”Museum. Sonetter ur medelålders nätter”.

Marmorstatyer i ett galleri på Louvren.

Migranterna ger mer än det totala biståndet

Arbetare utanför en tegelfabrik i Katmandu, Nepal. Tusentals indiska migrantarbetare kommer årligen till Katmandudalen för att arbeta i tegelindustrin. Bild: Niranjan Shrestha/AP

Människor har i alla tider migrerat för att skapa sig ett bättre liv eller försörjning. Pengarna som migrantarbetare skickar hem, så kallade remitteringar, kan förändra livet för familjer, hela byar och till och med länder.

Lisa Åkesson, professor vid Göteborgs universitet, intervjuas av TT i en artikel som bl a publicerats i Göteborgs-Posten om vilken roll migranternas hemskickade pengar spelar i världsekonomin. Förutsättningen för intervjun är smått sensationell. För första gången i historien överstiger nu de summorna värdet för alla utländska direktinvesteringar globalt. Och då känner man inte ens till alla flöden.

Remitteringarna är i dag också mångdubbelt större än världens samlade bistånd. Skillnaden är förstås att biståndet ofta är inriktat på att förändra och effektivisera institutioner, genom demokratiprojekt eller välfärdssatsningar. Något som förstås också kan skapa korruption.

– Remittering betyder väldigt mycket för väldigt många människor. För vissa mottagare kan det vara en garant för att köpa mat och hälsovård samt att betala för barns utbildning, säger Lisa Åkesson.

Hos de hushåll som tar emot remitteringar har man sett en lägre barnadödlighet och att barnen går längre i skolan, speciellt flickor. Därför har också Världsbanken länge förespråkat remitteringar som ett sätt att lyfta länder ur fattigdom. 

Att resa iväg för att arbeta utomlands är inget som de allra fattigaste kan göra. Remitteringar kan därför bidra till att öka den socioekonomiska ojämlikheten i ett land.

Samtidigt är påfrestande att leva som migrantarbetare.

– En del känner att det ställs övermänskliga krav på dem. Ofta känner de som migrerat att de där hemma inte förstår hur tufft de har det och hur mycket de sliter. Samtidigt kan de som är kvar hemma känna att de som migrerat inte kommer ihåg hur tufft det var där hemma. Att de glömmer bort familjen då de fått det bättre, säger Lisa Åkesson.

Pressen som många migrantarbetare känner att skicka hem pengar leder till att många accepterar dåliga, ibland förskräckliga, arbetsförhållanden. Flera Gulfländer är ökända för att ha slavliknande arbetsförhållanden för migrantarbetare, men det förekommer även på andra platser.

– Också i Sverige finns det människor som jobbar under bedrövliga förhållanden.

Jag tänker på tiggarna i Sverige, ofta rumäner, många gånger romer. Nu möts de med förnedring och trakasserier, inte minst i en rad skånska kommuner som Höganäs och Staffanstorp. Men deras ambition att förbättra villkoren för sina anhöriga är helt rationell. De samhällen som inte förmår bemöta dem med värdighet håller på att förlora något mycket grundläggande i synen på utsatta människor.

Fotnot: Världsbanken uppskattar att summan av den remittering som gick till låg- och medelinkomstländer under 2019 uppgick till omkring 551 miljarder dollar, motsvarande över 5 200 miljarder kronor.

2021 uppskattar Världsbanken att summan kommer att ha ökat till 597 miljarder dollar (nästan 5 700 miljarder kronor).

Det bör nämnas att överföringarna ofta sker genom inofficiella kanaler och inte nödvändigtvis syns i officiell statistik. Den genomsnittliga globala kostnaden för att skicka 200 dollar uppgick 2019 till 6,8 procent.