Etikettarkiv: Söder

Blir Folkets hus i Helsingborg bostadshus?

Folkets hus i Helsingborg kunde invigas 1906, efter flera års pengainsamling från arbetare i staden. Nu kan det bli privatbostäder. Foto Anders Eeg-Olofsson.

Folkets hus i Helsingborg är till salu igen. 2016 sålde föreningen ABF fastigheten till det privatägda fastighetsbolaget Gelba för 27 miljoner.

På de fem – sex år som gått har priset nu mer än fördubblats till 58 miljoner, skriver Hem & Hyra. Tanken är att byggnaden i första hand ska byggas om till bostäder. Hyresgästföreningen vill att det ska bli hyresrätter.

I somras antog kommunen en ny detaljplan för fastigheten. Det innebär att det nu är tillåtet att bygga bostäder i huset. Undantaget är ”bottenplan där det finns butiker och även samlingssalar som är skyddade och inte får byggas om. Inte heller byggnadens fasad i jugend-stil och de omsorgsfullt utformade trapphusen får förvanskas”.

Innebär den nya detaljplanen att Folkkets hus B-sal som under lång tid använts av Stumpenensemblens unika teatergrupp är skyddad. I så fall borde kommunen gå in och garantera lokalens framtid – för Stumpen och andra kulturell sammanhang. Söder behöver akut kulturella lokaler och träffpunkter.

Andra verksamheter som planen ger tillåtelse till är skola, kommersiella lokaler och föreningsverksamhet.

Av Hem & Hyras artikel framgår också att den mest unika delen i huset är skyddad och inte får byggas om. Den vackert renoverande A-salen några trappor upp, är ett rum där en lång rad dramatiska och avgörande händelser i Helsinborgs 1900-talshistoria utspelat sig.

Från Gelbas sida har man tagit fram ett förslag till ombyggnad av huset till lägenheter.

– Nu sonderar vi, säger Leif West, vd på Gelba management AB. Beroende på hur intresset ser ut kan Gelba antingen själva göra om i fastigheten och sälja därefter, eller låta köparen bygga om.

Enligt detaljplanen är det möjligt med uppåt 20 lägenheter i byggnaden, men planen säger ingenting om upplåtelseformen. Leif West utesluter varken bostadsrätter eller hyresrätter på de översta våningarna.
– Det har helt att göra med hur marknaden ser på det och vad som är attraktivt, säger han.

En gång ”byggde arbetarna Folkets hus”. Under större delen av 1900-talet var byggnaden ett självklart kulturella centrum i stadsdelen Söder.

ABF ägde byggnaden från 2006 till 2016, då kommunen genom indraget hyresstöd framtvingade ABF:s försäljning av huset till Gelba för som ovan nämnts 27 miljoner. Sedan dess har den k-märkta byggnadens framtid varit osäker.

Kan det som nämns i den citerade artikeln bli en blandning av samlingslokaler och bostäder skulle mycket kunna vinnas.

Stumpenensemblens härliga ”Lyckliga gatan”

Stumpenensemblen spelar Lyckliga gatan av Kent Andersson och Bengt Bratt på Folkets hus B-sal i Helsingborg. I förgrunden: Thomas Karlsson.

I Helsingborgs kulturliv är Stumpenensemblen nog det mest unika inslaget, unikt också i ett nationellt perspektiv. Genom åren har gruppen bjudit på en pärlband av starka föreställningar, med en blandning av professionella skådespelare och amatörer på scenen. Repertoaren har sedan starten 1999 präglats av ett starkt socialt engagemang och inte minst av en solidaritet med marginaliserade grupper i det svenska samhället, med motton om demokrati och jämlikhet.

Efter ett långt pandemiuppenhåll bjöd teatern i lördags på premiär på ”Lyckliga gatan”, en pjäs som Kent Andersson och Bengt Bratt skrev 1992 och som spelades på bland annat Skånska teatern.

Föreställningen inleds med att sju personer kommer in i scenrummet. Men deras förvirring är stor. Vad gäller saken? Varför finns ingen ”ansvarig” på plats?

De har alla blivit skriftligen kallade till något slags möte av någon myndighet. Så småningom kommer en åttonde, Michael Segerström. Han ser kanske ut som ”en ansvarig” kunde göra, men har bara blivit försenad av att råka hamna på fel möte i samma hus, ett ekumeniskt möte om arbetslöshet och soppkök.

De åtta har olika bakgrund men ett gemensamt, de är alla arbetslösa. De väntar på den ansvarige – som man väntar i Becketts ”I väntan på Godot” – och tvivlar, vad ska mötet vara bra till? Alla är vana vid att bli manipulerade och lurade av myndigheter och överhet.

Eyvind Andersen, teaterns konstnärlige ledare, har redigerat föreställningen utan stora åthävor. Men det lättsamma anslaget kombineras med ett genuint allvar och en stark scenisk närvaro.

De medverkande sitter på scenen i en ring av stolar, framför Inga Björstedts målade flyttbara scenografiska bakgrunder. En och en berättar de om sin bakgrund och sina liv. Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en har varit vaktmästare, en är f d socialarbetare, en annan har arbetat som banktjänsteman, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”.

Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en är f d socialarbetare, en annan f d vaktmästare på en bänk, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”. Nu har också hon själv blivit överflödig.

I slutscenen inleder Michael Segerström en gungande dans med sin pinnstol till tonerna av Svinnsta skär och resten av ensemblen följer efter. Så avrundas Lyckliga gatan med ett durackord.

Kent Andersson och Bengt Bratts pjäser spelade en stor roll i svenskt kulturliv under en period från 1960 – 80-talen. Deras ande svävar över Eyvind Andersens uppsättning som i något avseende blir en dubbelexponering av de nämnda dramatikernas tid och vår egen, det i många avseenden än mer skoningslösa 2020-talet.

Folkets Hus B-sal har länge varit Stumpenensemblens självklara och genuina scen. Men kontraktet är uppsagt och av allt att döma blir ”Lyckliga gatan” den sista föreställningen som ges där. Det känns riktigt sorgligt, för teatern och för stadsdelen Söder. Teatern som ibland kallats ”De hemlösas teater” riskerar att bli hemlös.

Fotnot 1: I föreställningen medverkar: Madeleine Grothén, Jan Nielsen, Jonna Frisch, Lillemor Haglundh, Kat Strinnholm, Thomas Karlsson, Mari F Persson, Eva Henriksson och Michael Segerström.  

Föreställningen ges under hösten bara tre gånger till, fredag – söndag kommande helg. Fler föreställningar kan bli aktuella efter årsskiftet.

Fotnot 2: Som vän till regissören Eyvind Andersen är jag egentligen jävig att skriva om uppsättningen. Som bloggare kan jag ändå ta mig den friheten.

Oceanbadets svindlande megalomaniska miljard

Foto: Helsingborgs Stad. Bild från 2018 när kostnaderna<rna för Oceanbadet angavs till 15 miljoner kr. I dag talar man om en miljard … Priset har mer än 60-faldigats på tre år.

Helsingborgs politiker har avsatt tillsammans omkring en miljard i förskott ur Dunkersfonderna för att finansiera Helsingborgs Arena och nya läktare på Olympia. Arenan går med stort årligt underskott och HIF har, ja du vet, halkat ner i Superettan. Var byggena befogade? Var det väl använda Dunkerspengar. Knappast. Var det politiker som byggde monument över sig själva? Möjligen.

De båda nämnda projekten är färdigamorterade 2022 respektive 2025, skriver Helsingborgs Dagblad. Men redan nu är det dags att sätta sprätt på ytterligares miljard av de Dunkerspengar som ännu inte finns, men som 2040 beräknas uppgå till 1,5 till 1,7 miljarder.

Det handlar först och främst om det så kallade Oceanbadet, som för en kostnad till en miljard (av samma fonder, men ändå, en miljard) spektakulärt ska placeras i Oceanhamnen. Och så om en ny ishall för ”bara” 100 miljoner.

Dagens politiska ledning i Helsingborg, med moderate Peter Danielsson i spetsen, har som bekant inget intresse eller ens minsta förståelse för att kultur är en grundläggande del i en levande stad för ”dej som vill något”, som det så pösigt formulerats.

Dunkersmedlen användes länge till kulturella satsningar som Stadsteatern och Dunkers kulturhus. Men det var oändligt länge sedan. Behoven nuinom kultursektorn är avgrundsstora. 

Det gäller först och främst en ombyggnad av eller ett nytt stadsbibliotek, sedan länge otillräckligt för stadens behov. De planer på ett underjordiskt bibliotek i stadsparken som nämnts verkar mest vara en förevändning för att bygga ett stort underjordiskt p-hus på samma plats.

Helsingborg har ingen konsthall, till skillnad från mera framsynta städer som Höganäs, Landskrona, Lund, Malmö förstås, Trelleborg, Hässleholm med flera. Det är pinsamt och en skymf både mot alla aktiva konstnärer i regionen och de många konstintresserade som finns i staden och trakten.

Dunkers kulturhus skulle behöva en ordentlig översyn och kanske en om- och tillbyggnad för att anpassa sig till vår tid på ett bättre sätt än nu.

Den fria icke-institutionsbunda kulturen är sedan länge hemlös. Här borde en rejäl satsning vara befogad, gärna med utgångspunkt från en äldre byggnad som kan ges nytt innehåll, kanske som Kulturmejeriet i Lund. Gamla brandstationen har nämnts. Kvarteret Portugal är en annan hot spot.

I det segregerade Helsingborg skulle behövas fler kulturinstitutioner utanför centrum. Kanske kunde det ärrade kulturbärande Folkets hus återköpas, det skulle vara en viktig gest och ge Söder en ny identitet.

Listan kan göras längre. Det är ”typ mer än femtio år sedan” Helsingborg fick ett nytt områdesbibliotek. Området runt gamla mejeriet …

Oceanbadet är så länge det kostar en miljard en absurd, megalomanisk och spektakulär satsning som i första hand verkar komma till för ”besöksnäringen” och för de få boende i H+-området och för att ”sätta Helsingborg på kartan”.  När jag googlar på ”oceanbadet” nämner SVT i februari 2018 summan 15 miljoner och att badet ska vara klart till sommaren samma år:

”Badet kommer totalt att kosta 15 miljoner kronor. Pengarna finns avsatta i stadens investeringsbudget.”

Pyttsan. Hur gick det till att kostnaden mer än 60-faldigades?

Till Drottninghögsbadet fanns först inga pengar. Nu heter det att folk från Söder skulle komma till Oceanbadet för att ta sig ett dopp. Vad kommer inträdesavgiften att bli, för att badet ska gå runt? Tror knappast att målgruppen för badarna finns på Söder.

Nya Kulturhotellet med mobila satsnigar på Söder

Kulturhotellet har förutom sin verksamhet på Södergatan varit inblandade i kommunens konstprojekt på hus och fasader, Artstreethbg.

Kulturhotellet återuppstår lika oväntat som glädjande lagom till påsk och HD:s kulturredaktör Johan Malmberg kan inte låta bli att brista ut med ett glatt Halleluja i en rubrik. Efter att under fyra år ha tagit emot kring 100 000 besökare i sin lokal vid Södergatan beslöt kulturförvaltnigen med kort framförhållning under hösten att drastiskt skära ner anslaget (som inte skulle räckt till ens lokalhyra) och därmed bädda för stängning.

Det var ett dåligt beslut. Axel Swanstein och Peter Eriksson som drivit Kulturhotellet, hade i sin lokal byggt upp ett varierat och spännande kulturutbud, som fyllde en viktig funktion både på det segregerade Söder och i en stad där den fria kulturen utanför institutionerna är sanslöst missgynnad.

Cassandra Jertshagen, vd för fastighetsbolaget Jefast, som gratis upplåter lediga lokaler till Kulturhotellet. Bild: Britt-Mari Olsson.

Nu inleds ett samarbete med fastighetsbolaget Jefast, som har många lokaler i Helsingborg och där det ofta/alltid finns tomma lokaler. Jefast bjuder på en fast lokal, som kontor och mötesplats, men tillhandahåller också utan kostnad skiftande lokaler, som alla kommer att finnas på Söder.

– Kulturhotellet är superviktiga för både gallerian Söder och för stadsdelen så vi är jätteglada för att vi har hittat den här lösningen, säger Cassandra Jertshagen, vd för Jefast, till HD. Hon fortsätter:

– Det är fantastiska killar och det brukar alltid höras och synas när de har någon på gång. Vi får se vad som händer, det är lite pirrigt för en stelbent fastighetsägare med det här samarbetet.

Axel Swanstein och Peter Eriksson är helnöjda:

– Det här blir jättespännande, vi hade inte kunnat tänka oss en bättre lösning.

I Kullabygden har Martha Westin under många år producerat platsspecifik vandringsteater. Förhoppningsvis kan Nya kulturhotellet med skiftande (lediga) lokaler för olika utställningar och andra evenemang producera platsspecifika utställningar för stadsdelen Söder. Det kan bli hur spännande som helst!

Kulturhotellet har ju redan bidragit till att öppna ögonen för olika platser på Söder genom sitt engagemang i Artstreethbg med många unika och spännande hus- och fasadmålningar i stadsdelen.

Allt förutsätter att det också finns ett långsiktigt engagemang från Kulturförvaltningen, så att det finns medel för Kulturhotellets och den fria kulturens framtida satsningar. Eller som Johan Malmberg undrade: ”Hur snabbt kan förvaltningen skaffa fram aktivitetsstöd?”

Fortfarande återstår att skapa en än bredare satsning på fri kultur i Helsingborgs, för att ge möjlighet till olika former av kulturarbete och kulturprojekt, inte minst åt yngre generationer.

Grundarna av Kulturhotellet, Axel Swanstein och Peter Eriksson, i samband med stängningen av lokalerna på Södergatan. Nu hittar de en samarbetspartner tvärs över gatan där utställningar och event kommer att dyka upp lite varstans allt eftersom.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Mordet på Kulturhotellet ännu en spark mot kulturen i Helsingborg

”Kulturhotellet stängs – ett dråpslag för kulturlivet” skrev HD:s Johan Malmberg på tidningens kultursida i lördags. Det är lätt att hålla med. Mordet på Kulturhotellet är ännu ett svek mot kulturen i Helsingborg, mot den fria kulturen utanför institutionerna och mot den så diskriminerade stadsdelen Söder.

Turerna bakom nedläggningen av Kulturhotellet är obehagliga och oprofessionella. Bakom verksamheten har stått två eldsjälar, Axel Swanstein och Peter Eriksson. Nu berättar Axel Swanstein för Johan Malmberg att kulturförvaltningens Mats Hallberg, biträdande kulturchef, i november nådigt meddelade som en total överraskning att anslaget för 2021 skulle sänkas från 1.2 miljoner till 800.000 kronor.

Det innebar att anslaget inte skulle täcka hyran på över en miljon. Beskedet kom som ”en fullständig chock” för Swanstein. Och det mindre än två månader innan verksamhetsåret 2021 började. Så kan man ju inte göra. Självklart kunde Swanstein och Eriksson inte fortsätta under sådana premisser.

Hallberg påstår att nedläggningen kom som ”en fullständig överraskning” för honom. Pyttsan? Och att ”vi ser nu också andra visa framfötterna”. Har det varit ett problem att Kulturhotellet visat framfötterna?

Hallbergs förhoppning tycks ha varit att Kulturhotellet skulle flyttat till billigare lokaler på Gåsebäck, strax intill Kulturkvarteret Portugal, en bra bit söder om Söder.

Inför 2020 kom kulturförvaltningen på att man skulle satsa ”mera på konst”. Resultatet blir nu det motsatta. Konstföreningens Galleri Konsten har lagts ner under hösten. Dunkers har ju länge sagt sig vilja satsa på fotografi (men utan egna produktioner eller kunskap). Nu försvinner Kulturhotellet vars samlingsutställningar varit en av få möjligheter för lokala/regionala konstnär att ställa ut. Behandlingen av konsten i stan är ren misär.

Hade kulturförvaltningen menat allvaret att satsa på konsten borde man tagit initiativet till en konsthall i Helsingborg. Städer som Höganäs (Krapperup), Landskrona, Lund och Malmö förstås har både kulturhus/museer och konsthallar, men inte kulturskymningens Helsingborg.

En anledning till slakten av Kulturhotellets är förstås uppdelningen av kulturens organisation i ett kulturbolag med rejält gott om pengar och kreativ entusiasm och så kulturförvaltningen – som återkommande tycks ägna sig åt lustmord på entusiastiska kulturutövare, godtyckliga nedskärningar och total brist på långsiktiga ambitioner.

Nu drabbas återigen det fria kulturlivet i Helsingborg. En annan förlorare är stadsdelen Söder. Hur det kan ske efter försäljningen av den självklara samlingspunkten Folkets hus är obegripligt. Stora förlorare på Mordet på Kulturhotellet är förstås också alla vi helsingborgare som ännu en gång drabbas av svårbegripliga nycker från kulturförvaltningen och förnyad utarmning av kulturlivet.

Kultur ska byggas upp varligt som en trädgård, inte med yxhugg.

Sedan vill jag gärna hoppas att tankarna med Kulturkvarteret Portugal visar sig vara hållbara och kreativa. Och att Dunkers någon gång återfår sin kreativa kraft och blir en levande angelägenhet igen, efter alla års misär. Men i detta Helsingborg vete fan om man vågar hoppas.

Folktomt i Folkets hus i coronakrisen: En Folkrörelse i gungning

Vetlanda Folkets hus. Foto: Folkets hus och parker.

Folkets hus över hela Sverige har drabbats hårt av coronakrisen, skriver Svenska Dagbladet som under den gånga helgen ägnade sex sidor av kulturbilagan åt att belysa ”en folkrörelse i gungning”. I 130 år har Folkets hus över hela landet varit en självklar mötesplats, först för arbetarrörelsen, senare för hela samhällen. 2020 är allt hotat.

När restriktionerna för social samvaro infördes i mars 2020 försvann upp till 95 procent av bokningarna på landets Folkets hus. Fast anställd personal permitterades, varslades eller sades upp.

Redan i april sände Calle Nathanson, Vd för Folkets Hus och Parker ut ett nödrop:

”Folkets Hus och folkparker runt om i hela Sverige sänder nu ut sina nödrop till landets kommun- och regionpolitiker. Denna oersättliga del i samhällets infrastruktur för kultur, möten, diskussioner och demokrati riskerar att gå under om riktat ekonomiskt stöd uteblir.

Coronapandemins konsekvenser har slagit hårt mot hela samhället och inte minst drabbat kultur- och mötessektorn. Folkets Hus och Parker samlar 500 medlemsföreningar som bevittnar det allvarliga statusläget på sina respektive orter. Intäktsbortfallet är mycket omfattande.”

Nathansons text var verkligen ett nödrop. Och sedan han skrev den har inget blivit bättre, tvärtom. Nathanson menade att om lokala och regionala politiker inget gjorde ”riskerar vårt land en långsiktig och allvarlig försvagning av kulturens infrastruktur lokalt, regionalt och nationellt. Den ekonomiska kris vi nu ser, är för stor för att vi ska kunna fortsätta många veckor till. Läget är akut.”

Folkets Hus och Parker har varit en klippa i Sveriges kulturliv, inte minst genom engagemanget i alla lokala Folkets hus-möteplatser, särskilt viktiga på mindre orter.

I Helsingborg fanns ett av landets äldsta Folkets hus, med en dramatisk lokal sekellång historia. Två moderata småpåvar i staden vägrade att ge ABF det tidigare årliga stödet på under en miljon, ”vi ska inte stödja arbetarrörelsens stormtrupper” sa den ena av dem på ett politiskt möte. Resultat blev att Folkets hus med bl a den k-märkta A-salen såldes och privatiserades.

Därmed miste den utsatta och diskriminerade stadsdelen Söder sin självklara mötesplats. Mängder av föreningar blev hemlösa. Bland dem ironiskt nog Stumpenensemblen, de hemlösas teater, som på nåder fått tillgång till B-salen för några uppsättningar.

Samtidigt som många kulturföreningars mötesplats Folkets hus försvann byggde staden (för Dunkerpengar) Arenan som går med tiotals miljoner i förlust vare år. Staden betalar självklart utan att tala om stormtrupper.

Samma organisation, Folkets Hus och parker, driver också Röda Kvarn-biografen i Helsingborg, som förstås drabbats av stora ekonomiska bortfall till följd av krisen. Vad händer med välfungerande Röda Kvarn nu, undrar jag, en av Sveriges äldsta biografer.

Åter till den nationella krisen för Folkets hus-rörelsen. För Stockholms till ytan största Folkets hus, i Bagarmossen, utgör intäktstappet 150 000 kronor i månaden, skriver Svenskan. Kommer huset att överleva krisen?

Tidningen intervjuar chefen för Folkets hus i Rinkeby, 26-åriga Amal Omar, uppväxt i Landskrona. På frågan vad hennes Folkets hus betyder i samhället svarar hon:

”– Det är ett hus för medborgarna i området, där du kan komma in och vara del av en hel process. Vi anpassar alla våra verksamheter utifrån de behov som finns. Vi gör ingenting bara för att vi tycker att det ska göras.

En vanlig vecka omfattar verksamheten i Rinkeby Folkets hus kod och programmering för barn och unga, läxhjälp, träningsgrupp för tonårstjejer, digital hjälp för äldre och utrikesfödda och månadsvisa evenemang som nätverksträffen Byns brunch och samtalsserien Byn never talks, där lokala profiler möter aktörer inom områden som tech, film och sociala frågor. Ibland har man cykelverkstad, konstutställningar och loppis.”

Folkets Hus och parkers roll i det svenska kulturlivet kan inte överskattas. När nu staten under krisen gått in och hjälpt både företag och kulturlivet borde den partipolitiska organisationens säkrade framtid vara högprioriterad på alla vis.

Folkets hus i Hargshamn. Foto: Emma-SofiaOlsson/Svenska Dagbladet

Dokumentär om ett fotbollslag i Ohio och en våldtäkt som skakade USA

DocLounge på Beijing 8 på Söder i Helsingborg visade i onsdags Nancy Schwartzmans dokumentär ”Roll Red Roll”, om ett våldtäktsfall som skakade USA och om machokulturen i en småstad i rostbältet. Två lokala fotbollshjältar våldtog en 16-åriga flicka, skröt rått, twittrade uppsluppet och la ut filmer om dådet på sociala medier. 

Gymnasisternas fotbollslag i den nedgångna amerikanska småstaden Steubenville i delstaten Ohios rostbälte var länge stadens hjältar. Men under en vild fest våren 2012 våldtog två av lagets mest framträdande spelare en 16-årig flicka som de supit redlöst berusad.

En av dem som deltog filmade våldtäkten och twittrade filmen vidare. Det sändes upphetsade, triumferande twitter och sms, kors och tvärs. Händelsen skildrades som hur häftig som helst. En av våldtäktsmännen talade glatt om sitt offers ”döda kropp”. Fotbollslagets tränare fick höra om supfesten och anade nog en del men tystade ner och viftade bort.

Vidriga händelser som den här hänger samman med en machokultur som inte bara präglar fotbollsgalna amerikanska städer – men som under #metoo-åren trots allt börjat krackelera, åtminstone i Sverige, fast förmodligen inte lika påtagligt i Trumps USA.

Alexandria Goddard, brottsbloggare.

Att Steubenvillehändelsen blev en nationell nyhet i USA berodde inte minst på en oförvägen brottsbloggare, Alexandria Goddard. När hon börjar rota i fallet får hon lätt fram mängder av material som förövarna själva triumferande publicerat på sociala medier. En lokal polis inleder förhör med de misstänkta. Det finns inga fysiska bevis och flickan själv var medvetslös och helt borta. Men det som går att gräva fram på nätet är en sanning bortom tvivel.

Ändå skyddade många Steubenvillebor i det längsta sina hjältar. Opinionen vändes mot bloggaren som man vill åtala för förtal. Sakta förändrades ändå stämningen, särskilt sedan den maskerade aktivistgruppen The Anonymous tagit sig an saken.

Vi en rättegång döms de båda gymnasisterna som skyldiga till våldtäkt till ett års fängelse.

 I onsdags visade DocLounge Helsingborg den andra av vårens visningar av utvalda dokumentärfilmer, ”Roll Red Roll”, gjord av debuterande Nancy Schwartzman. I den starka, viktiga och kusliga filmen nystas upp vad som hänt. Vi får följa en process där många vuxna i Steubenville, som skolans rektor och lagets tränare, till en början gör allt för att förneka. Sakta förbyts ändå överslätande kommentarer om att ”boys are boys” till nya smärtsamma insikter om vad våldtäkt och sexuella övergrepp gör med de utsatta kvinnorna – och med moralen i ett samhälle som tolererar det.

Trent Mays, left, reacted as his guilty verdict was read in Steubenville, Ohio, on Sunday.CreditCreditPool photo by Keith Srakocic/New York Times.

Efter att ha sett filmen letar jag reda på artikeln i New York Times om rättegången 2013. På bilden t v Trent Mays, fotbollslagets stjärna, efter att ha tagit emot domen som skyldig till våldtäkt.

Samtalet efter filmen leddes av Hedvig Weibull från Folkuniversitet, som inviterat två forskare från Lund, Gabriella Nilsson, docent i etnologi som bland annat arbetat mycket med #metoo, och juristen och rättssociologen Carl Dahlstrand, särskilt insatt i hatbrott på internet.

– Det har blivit allt vanligare att förövare själva dokumenterar sina brott, sa Carl Dahlstrand. I dokumentären avslöjar Anonymous-aktivisterna filmen som sprids – och skapar nationell upprördhet.
Carl Dahlstrand påminner om Instagram-upploppen i Göteborg 2012, då ungdomar la ut bilder med kränkande kommentarer på flickorna i sin klass.
Gabriella Nilsson talade särskilt om hur snabbt lagstiftningen i Sverige förändrats de senaste åren.
– Politikerna jagar gärna de juristerna som friar förövare i uppmärksammade våldtäktsfall. Man kräver strängare straff. I dag har vi fått en samtyckeslag som fungerar bra. Dock fanns en liknande lag mycket tidigare i Norge än här.

Filmvisningen ägde rum i dumplingrestaurangen Beijing 8 vid Mäster Palms plats på Söder i Helsingborg. Lokalen var snudd på fullsatt. 

Två visningar i DocLounge återstår under våren, båda på Beijing 8:
3/4 SivanDivan
1/5 Island of the hungry ghost 

Fotnot 1: Steubenville var en industristad med kol- och järngruvor. Nedgången började efter andra världskriget. I dag lever en fjärdedel av stadens 18 000 invånare under fattigdomsgränsen. Stadens ”tempel” är dess fotbollsstadium, Harding Stadium, som rymmer 10 000 åskådare och ofta är fullsatt under hemmamatcherna. Källa: New York Times.

Fotnot 2: Caroline Troedssons dokumentär ”Patriotic Highway”, som inledde årets DocLounge-visningar, handlar om en korruptionsrättegång i Kosovos huvudstad Prishtina. Filmen kan ses på SVT-Play.