Kategoriarkiv: Demokrati

M och SD attackerar ihärdigt Public Service: Yttrandefriheten hotad

Sveriges Televisions entré från Oxenstiernsgatan i Stockholm, september 2008.Foto Holger Ellgaard/Wikipedia.

Det har länge funnits en politisk enighet om att yttrandefriheten är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Ändå har SD länge i en rad sammanhang gått till angrepp mot medier och enskilda journalister på ett sätt som påminner om förhållandena i länder som Polen och Ungern.

Nu rättar moderaterna in sig i ledet bakom sverigedemokraterna. I nya numret av tidningen Journalisten rapporteras om hur motioner från de båda partierna vill införa sanktioner mot journalister eller medier som prickas i Granskningsnämnden.

Moderaternas riksdagsledamöter Lars Beckman, Jan Ericson och Edward Reidl föreslår i två motioner att Granskningsnämnden för radio och tv stärks genom införandet av sanktionsmöjligheter vid brott mot regelverket.

Även flera Sverigedemokrater i riksdagen föreslår i motioner att sanktionsmöjligheter införs. David Lång (SD) och Robert Stenkvist (SD) vill i en motion införa ”påföljder” för programansvariga ”när allvarliga brott mot stadgar och sändningstillstånd sker”.

Samma parti vill att granskningsnämndens ledamöter ska bestå av politiker från riksdagspartierna, mandatmässigt proportionerligt, och utses av riksdagen i stället för av regeringen.

Förslaget skulle innebära att politiker från Sveriges riksdag beslutar om vad som är sakligt och vad som är opartiskt, och kan besluta om ”påföljder” för anställda på SVT, SR och UR.

Under det senaste året har politiker inte bara från M och SD utan också från KD vid olika tillfällen grovt attackerat public Service-medierna. De nya motionerna är djupt oroande. Om SD och M-politiker skulle få makt att straffa SR och SVT kan konsekvenserna inte överblickas.

Grundlagsskyddet för public service är helt otillräckligt och borde stärkas innan det är för sent.

Varför förhindrar stadsdirektören att han granskas i extern revision

Förhndrar stadsdirektören Palle Lundberg att Öresundskraftsaffären ska granskas externt. Bilderna, t v foto Tom Wall, HD, t h foto Sven-Erik Svensson/HD.

Stadsrevisionen svarade i höstas HD att man inte kunnat genomföra en extern revision av Öresundskraftaffären därför att man ”utan framgång försökte få en revisionsbyrå att granska affären”.

Nog borde man provat fler kanaler, det var så mycket som stod på spel. Det lät som en bortförklaring. Trots allt handlar det om 25 miljoner och om avsevärda demokratiska värden.

Nu i mars 2020 ges en ny förklaring, som för mig låter som goddag yxskaft, förlåt uttrycket. HD skriver:

”Nu hävdade man istället att förslaget stoppades eftersom stadsrevisionen är oberoende”.

Stadsrevisionen ska rimligen vara oberoende gentemot stadens styre vars fogderi den har till uppgift att granska. Om kommunens ledande politiker bygger idrottsanläggningar för en miljard (som skett i Helsingborg, först Arenan och sedan nya Olympia) borde stadsrevisionen oberoende granska så att politikernas beslut följt lagar och rimliga ekonomiska avvägningar – även om politikerna norpat kapital ur Dunkersfonderna.

Så här heter det på Helsingborgs hemsida: ”De förtroendevalda revisorernas uppdrag är att granska om stadens verksamheter sköts ändamålsenligt, ekonomiskt och att räkenskaperna är korrekta.”

Revisorkollegiet har fyra politiskt tillsatta ledamöter. Dess uppgift är exakt vad Bert Alfson begärt, att granska stadens räkenskaper. Ordförande är Aina Modig Lindell (S).

Revisorer lämna ansvarsfrihet. Den företags-vd som ger revisorerna instruktioner begår ett grovt fel.

Men i stadsdirektören Palle Lundbergs värld är revisionen ”oberoende” av medborgarna i kommunen, den ska inte granska kommunens beslut om det finns medborgerliga krav, då är den inte ”oberoende”.

För att vara oberoende ska stadsregionen göra som stadsdirektören säger. Punkt slut. I Helsingborg lika väl som i Vitryssland. Amen. Eller vad menas?

Nu är det alltså medborgare som begärt att en extern revision ska göras av hur stadens styrande politiker och tjänstemän agerat under Öresundskraftsaffären, vilket är högst rimligt.

Samtidigt säger Lundberg mot sig själv, skriver HD:

– Alla invånare kan höra av sig med förslag till revisionen. Detta hade vi kunnat vara tydligare med och förklara när frågor kommer in och hänvisa vidare. Har man man frågor som rör revisionen är ordförande i revisorskollegiet tydlig med att hon gärna tar emot frågorna.

”Felet” Bert Alfson skulle ha gjort med sin begäran blir då att han använt sig av det så kallade ”Helsingborgsförslaget”, klubbat i kommunfullmäktige, en procedur där också medborgare kan yttra sig.

Det förstås inget fel. Allt tyder på att Lundberg och kommunstyrelseordförande Danielsson till varje pris vill förhindra att Öresundskraftsaffären blir föremål för en extern genomlysning. Det kan bara bero på att det finns något i affären som måste döljas till varje pris. Varför fick HD enbart intervjua den avgående ekonomidirektören Ulf Krabisch via skriftliga i förväg formulerade frågor och inte på telefon?

Stadsdirektören stoppar granskning av sig själv i Öresundskraftsaffären

Folkinitiativet, genom Bert Alfson, skickade in ett Helsingborgsförslag. Men det stoppades innan det publicerats.Bild: Britt-Mari Olsson/HD

Folkinitiativets Bert Alfson vill ha en extern genomlysning av hela processen kring försäljningen av Öresundskraft, skriver Helsingborgs Dagblad.

Men staden har stoppat förslaget som inte ens lagts ut på kommunens hemsida, enligt reglerna för det så kallade Helsingborgsförslaget, beslutade av kommunfullmäktige.

Staden och staden, förresten. I det här sammanhanget är det stadens servicedirektör Mathias Johansson Perttu som i samråd med sina kollegor på Kontaktcenter och på stadsjuridiska enheten har beslutat att stoppa Bert Alfsons förslag från att läggas upp för omröstning på stadens hemsida.

– Stadsrevisionen är fristående och agerar oberoende mot staden, säger servicedirektören till HD. Han fortsätter ”Då blir det svårt för staden att ge uppdrag. Därför blev det det svaret. Vi har även stoppat andra Helsingborgsförslag som vi inte råder över.”

Stadsdirektör Palle Lundberg står bakom servicedirektörens beslut och stoppar granskning av sitt eget agerande under Öresundskraftsaffären. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Men i en andra artikel, utlagd på HD:s webbsida under tisdagskvällen agerar stadsrevisionen knappast oberoende mot staden. Stadsdirektören Palle Lundberg står bakom beslutet att säga nej till att släppa fram förslag på en extern granskning av Öresundskraftsaffären, heter det i artikeln.

Men – nog var stadsdirektör Palle Lundberg en av de personer vars agerande under Öresundskraftsaffären skulle ha granskats i en extern genomlysning?! ”Tjänstemännen” på kommunen har ju utpekats som de som drivit försäljningen och rimligen måste Lundberg ha spelat en huvudroll i sammanhanget. Nu stoppar han granskningen av sig själv. Det ser inte snyggt ut. Maktmissbruk skulle jag vilja kalla beteendet.

Bert Alfson är sannerligen inte ensam. Vi var 96 procent av de röstande som valde att rösta nej till kommunaledningens förslag att sälja Öresundskraft, vilket bara fick tre procent av rösterna. Jag gissar att de flesta av nejröstarna, de 96 procenten, är lika intresserade av en extern genomlysning som Bert Alfson.

Kommunalrådet Marcus Friberg (MP) är initiativtagare till Helsingborgsförslaget, skriver HD. Han menar att förutom det som finns nämnt i regelverket – exempelvis lagbrott eller oförskämdheter – så ska förslagen släppas igenom.

– När jag överser det förslag som är lagt är det en politisk bedömning som görs att det inte lagts ut. Framförallt när det rör frågan om en extern revision.

Kommunalrådet Jan Björklund (S) är också kritisk till att förslaget stoppats:

– En extern revision är ett alldeles ypperligt Helsingborgsförslag oavsett vad man tycker om innehållet. Det får inte vara ett tyckande om innehållet, säger han.

Det handlar om demokrati och demokratisk insyn i vad som skulle ha blivit Helsingborgs största affär någonsin, med långsiktiga och oåterkalleliga konsekvenser och många underliga inslag, som hittills bara framskymtade bakom kommunledningens mörkläggningsridåer.

Men det handlar också om pengar, om 25 miljoner som det extravaganta amerikanska konsultbolaget A&M ska casha in. Firmans huvudansvarige för helsingborgsaffären, stationerad i New York, är också återkommande kommentator i den ultrakonservativa Trumpvänliga TV-stationen Fox News. Varför ska Helsingborg anlita en sådan person och en sådan firma och till det priset?? Det måste genomlysas.

Och vem bokade in konsulterna? Var det tjänstemännen på egen hand? Den avgående ekonomidirektören svarade bara på frågor via SMS, inte i telefon. Varför då? Var det Palle Lundberg som drev projektet?

Vad visste politikerna och i synnerhet Peter Danielsson? Visste kommunstyrelsens ordförande ingenting om konsultupphandlingen som gjorde i all tysthet just under valdagarna 2018, utan att helsingborgarna fick veta något?

Också detta måste genomlysas.

Till det kommer kommunrevisionens och servicedirektör Mathias Johansson Perttus aktuella beslut att ta bort Bert Alfsons förslag, vilket strider mot intentionerna i ett av kommunfullmäktige fattat beslut om medborgarinflytande. Vad hade servicedirektören för grund? Vem och vilka mer var inblandade i beslutsprocessen. Danielsson?? Och Palle Lundberg, det vet vi nu, just en skön bekännelse.

Har inte kommunrevisionen ett givet uppdrag att på medborgarnas vägnar granska hur de makthavande använder offentliga medel? Revisionen ska väl knappast skydda makthavare som ifrågasätts genom att tysta medborgarnas möjligheter till dialog och insyn?

Varje ny tur gör affären alltmer olustig. Helsingborg kan inte gå vidare förrän de här frågorna är rejält utredda. Sanningen måste bli offentlig vilket bara kan ske genom en extern och helt oberoende revision.

Den stadsdirektör som stoppar en granskning av sig själv borde rimligen tala ut – eller söka ett annat jobb.

I skolans ojämlika värld byggs ett segregerat samhälle

Ersättningsnivån för skolorna har ändrats förr och den måste kunna ändras igen, skriver debattörerna. Foto: Alexander Olivera/TT

Runt om i landet tvingas kommunerna skära ner inom sin skolverksamhet samtidigt som skolkoncernerna kan plocka ut mångmiljonvinster, skriver Boel Vallgårda och Johan Enfeldt från Nätverket för en likvärdig skola i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

De båda artikelförfattarna har i sin rapport ”Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” kommit fram till att fristående skolor överkompenseras med cirka 20 procent jämfört med kommunala skolor.

De slår fast det självklara att ”dessa orimligheter måste rättas till” och har kommit fram till att den nuvarande lagstiftningen ger nuvarande lagstiftningen ger ”olikvärdiga villkor mellan offentligt drivna skolor och vinstdrivna skolor”.

Följden av det har blivit att kommunerna runtom i landet måste skära ner inom sin skolverksamhet samtidigt som skolkoncernerna kan plocka ut mångmiljonvinster. 

Friskolesystemet infördes av Bildtregeringen 1992. Den gången fick friskolorna 85 procent av kommunernas ersättning. En utredning några år senare fastslog sedan att en rimligare nivå vore 75 procent. Trots detta är ersättningen i dag höjd till 100 procent.

Detta trots att den kommunala skolan har ett ansvar att se till att det finns skolor för alla, också i utsatta områden. Friskolorna kan däremot bedriva skolor enbart där det lönar sig för dem och se till att klasserna alltid är fulla.

Fristående skolor i allmänhet och koncerner som Internationella engelska skolan (IES) i synnerhet, kan för sig skapa en gynnsammare elevsammansättning. Kommunala skolor får i stället en ökad koncentration av elever med behov av stöd. Vinstsyftande skolor behöver bara ta emot elever som aktivt valt deras skola och därmed accepterat ett specifikt koncept, till skillnad från de kommunala som måste vara till för alla. 

Det har därmed blivit mycket lönsamt att bedriva friskolor, vilket har lett till att utvecklingen mot koncernskolor, riskkapital och börsnoteringar tagit fart. I utredningen heter det:

”Att stora belopp av skattemedel överlåts till privata utförare utan närmare preciserade krav på vad som ska göras för pengarna är inte möjligt inom andra områden är skolan.” 

För att förstå hur samhället ser ut måste vi se skolans roll. Rapportens författare skriver:

Skolan är också en mötesplats för unga och deras föräldrar vilken kan bidrar till sammanhållning förståelse och tolerans i samhället. Skolan har ett centralt uppdrag i att upprätthålla det civiliserade samhället som uttrycks i FN:s mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Att upprätthålla denna centrala uppgift försvåras när skolan fragmentiseras.

Rapporten är högintressant läsning. De högljudda debattörer som vill lösa sociala problem med fler poliser och hårdare straff bör särskilt studera den. I skolans ojämlika värd byggs ett segregerat samhälle – med skattepengar. Det är fullständigt horribelt.

Den 25-sidiga rapporten kan laddas ner gratis här.

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

”Berlin är inte Weimar” – STOR VÄNSTERFRAMGÅNG I SÖNDAGENS VAL I HAMBURG

Valresultatet i söndagens val i Hamburg. Källa ZDF.

I söndagens val (23/2) i tyska Hamburg mer än fördubblade miljöpartiet Die Grüne, De gröna, sitt valresultat, från 11,9 procent till 24,2. I stora delar av innerstaden, med områden som St Pauli, är De Gröna största parti med uppåt hälften av rösterna.

Också SPD, socialdemokraterna, gjorde ett hyggligt val med 39,2 procent av rösterna, trots en nedgång med 6,4 procent. Die Grüne, och SPD får tillsammans en rejäl absolut majoritet, efter att ha fått 63,4 procent av alla röster.

Sannolikt väntar nu en koalition mellan SPD och Die Grüne. Den socialdemokratiske borgmästaren  Peter Tschentscher kommer att kunna sitta kvar på sin post.

Politiskt är det långt mellan Hamburg och Sverige. Det politiska landskapet i Hamburg är helt annorlunda än vad vi vant oss vid i svenska val de senaste åren.

Robert Habeck, en av två partiledare för De Gröna, kallade valresultatet ”fantastiskt” och att säger att partiet är berett att ta ansvar för framtiden, skriver Tidningen ETC.

– Vi har en väldigt utmanande situation för demokratin i Tyskland, och CDU sitter fast med sina egna problem. Det kommer vara upp till oss att ge landet en riktning och förtroende, säger Habeck i tysk tv.

I valet i Hamburg fick Angela Merkels CDU sitt sämsta resultat någonsin, med bara 11,2 procent, en minskning med 4.7 procent. Det är det sämsta resultatet för det statsbärande partiet i något tyskt delstatsval på 70 år.

”Det är en bitter dag för CDU i Tyskland och ett historiskt dåligt val i Hamburg”, säger CDU:s generalsekreterare Paul Ziemiak.

Vänsterpartiet Die Linke gick svagt framåt med 9.1 procent (+0,6). Marknadsliberala FDP hamnade med 4,9 procent under femprocentspärren och fick inga mandat. Också högerextrema AfD, Alliance för Deutschland, minskade (-2,8) men hamnade strax över femprocentgränsen.

I den tyska tidningen Zeit on Line skriver krönikören Matthias Naß att valet i Hamburg ger mycket att glädja sig åt, inte för alla partier men för den tyska demokratin. Rubriken är ”Berlin är inte Weimar” och syftar på den oro för Tysklands demokratiska framtid många hyst efter högerextrema AfD:s framgångar, som kom på skam i Hamburgvalet.

Redan på valdagens kväll stod det klart att vi inte behöver oroa oss för demokratin, skriver Nass. Många vuxna röstade på näringslivsvänliga SPD och ungdomarna på Die Grüne, ”was sonst?” Många jublade och skanderade ”Nazis raus!”, vilket så när blivit fallet, fast AfD med ett nödrop klarade sig över femprocentgränsen.

De Grönas Katharina Fegebank, toppkandidat i Hamburg, och Annalena Baerbock, partiledare, jublar efter valresultatet.
Bild: Kay Nietfeld/dpa/AP

Palle Lundberg och Helsingborgs svindlande Konsultaffärer

Stadsdirektör Palle Lundberg anser att avtalet med konsultbolaget ligger på marknadsmässig nivå.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Den amerikanska konsultfirman A&M, Alvarez & Marsal, skulle ha fått 50 miljoner kronor om försäljningen av det kommunala energibolaget Öresundskraft genomförts, skriver Torbjörn Svensson och Truls Nilsson i Helsingborgs Dagblad. Nu fick man nöja sig med 17,25 miljoner för arbetet med att försöka få bolaget sålt.

Palle Lundberg, stadsdirektör och vd i stadens moderbolag HSFAB, försvarar beloppen.

– Ersättningen är i paritet med marknadsnivån för den här typen av finansiella transaktioner.

Han erkänner att summan är väl tilltagen.

– Det är en hög summa. Ersättningen speglar affärens komplexitet, deras arbetsinsatser och den tidsmässiga förlängning som blev.

Beslutet om att anlita A&M till 50-miljonersuppdraget genomfördes utan upphandling. Många menar att hemlighetsmakeriet var olagligt. Ännu fler menar att det var djupt odemokratiskt att mitt under valkampanjen 2018 dra igång vad som kunde ha blivit Helsingborgs största affär någonsin – utan att väljarna fick någon som helst information.

Lundbergs formulering om ”den tidsmässiga förlängning som blev”, syftar förstås på folkomröstningen. Helsingborgarnas krav på insyn i frågan och om att få göra sina röster hörda fick ett högt pris. Vem förorsakade det? För Lundberg tycks det underförstått vara helsingborgarnas fel, med det ohemula kravet på folkomröstning.

Jag själv – och gissningsvis ytterligare en och annan med mig – menar att stadens ledande tjänstemän bär ett personligt ansvar för de här miljonerna, om nu inte politikerna var inblandade, om politikerna var helt okunniga om vad som var på gång, som det sagts, som det hävdats.

Affären rullar alltså vidare, med nya turer, med nya avslöjanden och fakta. Det är fullständigt ovärdigt. En ”sanningskommission” borde upprättas för att fördela ansvaret för det som skedde, reda ut sanningen och inte minst skapa rutiner för att undvika nya framtida upprepningar. Enough is enough.

Energibolaget Öresundskraft förblir i kommunens ägo. Det stod klart efter folkomröstningen i januari där 96,4 procent av de röstande sa nej till en försäljning. Då gav Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna upp tankarna på att sälja bolaget.Bild: Tom Wall/HD.

Kan journalistiken räddas? – 1

Rubriken över Nicholas Lemanns artikel i nya numret av New York Review of Books (27 feb 2020) är dramatisk. Har journalistiken någon framtid?

Lemann tillhör de regelbundna skribenterna i prestigefyllda The New Yorker. Han är också professor i journalistik vid Columbia Graduate School of Journalism. I sin grundliga essä tar han upp dryga dussinet nya böcker, som alla ur olika infallsvinklar behandlar ämnet. Han fokuserar särskilt på  förre The Guardian-chefredaktören Alan Rusbridgers ”Breaking News: The Remaking of Journalism and Why it Matters Now”.

Läget är bekymmersamt. 1800 amerikanska tidningar (de flesta lokala) har lagts ner sedan 2004. Antalet journalister i USA har minskat med 45 procent mellan 2008 och 2017. Dagstidningarnas annonsinkomster har i USA minskat från 450 miljarder kronor (2007) till 180 miljarder (2016).

I dag har enbart Google fyra gånger högre annonsintäkter än hela den amerikanska dagstidningsindustrin.

Den centrala lärdomen av detta formulerar Lemann med en suck:

”Ingen kunde föreställa sig att en riktigt kompetent sökmotor kunde attrahera en publik som är många gånger större än vilket medium som helst, och det utan att leverera något som helst originalmaterial.”

Eller att några år senare ett socialt medium (Facebook), vars innehåll skapades av dess användare, kunde upprepa samma prestation.

Lemann hänvisar till 1980-talet som papperstidningsbranschens bästa tid. Han var själv då ”the kid reporter on the national staff of Washington Post”. Vi var helt hängivna vårt arbete och medvetna om vår position som ett slags journalistikens elit, minns han.

Rusbridger skriver något liknande om The Guardians roll: ”Premiärministrar, generaler, spioner, ärkebiskopar, prinsessor, filmregissörer, industriledare … alla kom och åt lunch med oss på invitation med kort varsel”.

När internet lanserades på 1990-talet såg de flesta journalister det nya mediet som ett gudasänt verktyg. 

Så blev det inte. Det nya spindelnätet skulle på mindre än två decennier sluka det mesta av dagstidningarna i världen.

Mer om detta i en följande blogg.

New York Times webbsida.

Tre tjänstemän och ”sanningen” om Öresundskraft: Golf, fiske, piano?

Helsingborgs avgående ekonomidirektör Ulf Krabisch. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Efter 18 år som Helsingborgs ekonomidirektör väljer den nu 62-årige Ulf Krabisch att avgå, dryga månaden efter folkomröstningen om Öresundskrafts försäljning, det som skulle bli den största affären i Helsingborgs historia.

I HD:s artikel häromdagen får Krabisch frågan om ”Öresundskraftshistorien påverkat ditt beslut?”. Den ställs skriftligt av HD:s stjärnreporter Torbjörn Svensson, som är en av de som kompetent bevakat alla turerna i den här sorgliga historien. Han ges inte tillfälle att intervjua den avgående ekonomidirektören.

Krabisch vill ”vill ägna tid åt sin fru, golf, fiske, piano och vistas mer i naturen”, skriver han i svaret. Och nej, ett enda ”Nej” är svaret på den ovan citerade frågan.

Men varför får inga följdfrågor ställas? Varför dessa rökridåer? De avgörande frågorna är ju om Krabisch agerat helt på egen hand när det gällde att anlita de konsultbyråer som nu kostar Helsingborg mer än 25 miljoner kronor. Och om politikerna varit informerade, i synnerhet kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson. Denne har själv bedyrat att han ingenting visste när ”tjänstemän” mitt under valrörelsen kontaktade bl a ett av världens mest exklusiva konsultbolag, amerikanska A&M, Alvarez & Marsal, md huvudkontor i New York.

Gick det till så, gick det verkligen till så, att tjänstemän gick bakom den politiska ledningen för att förbereda miljardaffären?? Eller?? Vi är många som är intresserade av sanningen. Svaret på frågan är avgörande för Danielssons politiska framtid.

Omständigheterna kring intervjun är pinsamma för Helsingborg och för den tystnadskultur som Peter Danielsson gjort till ett fundament i sitt fögderi. Vi som hoppades att Danielsson och hans kumpaner skulle ha tagit till sig något av innebörden av valresultatet, Makten – Folket 3 – 96, vi ska nog inte hoppas på någon förnyad insikt.

Krabisch avgång hade ju varit ett perfekt tillfälle att genomlysa vad som hände dagarna kring valet 2018 och under alla turer fram till folkomröstningen – och att lägga det till handlingarna. Nu försvinner de tre topptjänstemän som hade kunnat berätta ”sanningen och ingenting annat än sanningen”. Och Öresundskraftsaffären lever vidare som en varböld i Helsingborgs politiska kultur.

Förrutom Krabich har också Renée Mohlkert, ”senior rådgivare”, sagt upp sig. Hon ska fylla 60 år och ingick också i stadens beredningsgrupp i Öresundskraftsaffären. Den tredje personen i ledningsgruppen, Elin Ask, lämnade sin tjänst redan i somras. Hon och stadsjuristen Magdalena Kocan startade en gemensam juristbyrå.

Det måste bli ett slut på Helsingborgs stads ovilja att informera öppet och trovärdigt. Omständigheterna kring de här avgångarna med nyckelpersoner i Öresundskraftsaffären är pinsamma och obehagliga. Jag upplever spektaklet som undanflykter och inget annat.

Det är nog nu. Minns 96 – 3!

Svensk-latinamerikanska Liberación förlorar presstöd och läggs ner?

Semanario Liberación har sedan 1981 getts ut på spanska i Sverige med en särskild målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. Nu hotas tidningen av nedläggning, sedan Mediestödsnämnden dragit in det årliga bidraget.

”Semanario Liberación har publicerats på spanska i Sverige i nästan 40 år och sedan 1986 har det gjorts med presstöd från presstödsmyndigheten, tidigare Presstödsnämnden, nu Mediestödsnämnden. Under alla dessa år har vi utan undantag fått den sökta hjälpen från nämnden.”

Så skriver Miguel Beloqui / chefredaktör för den spanskspråkiga tidningen Semanario Liberación, som ges ut i Sverige som veckotidning med en speciell målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. 

Men inte längre. Beloqui vänder sig till nämnden och undrar vad avslaget grundar sig på.
” För första gången på nästan 40 år med kontinuerligt stöd fick vi avslag på vår ansökan.”

Bidragsansökan för 2020 skickades enligt reglerna in i september. I november fick redaktionen ett mejl från myndigheten där det hette att:
”Granskningen ger stöd för en bedömning att tidningen inte uppfyller kravet» om redaktionella innehåll.”

Sedan 1986 har utgivningen skett med presstöd från presstödsmyndigheten. I princip samma regler har reglerat förutsättningarna för stödet under alla åren, skriver Miguel Beloqui. 2018 godkändes ansökan utan invändning, liksom under alla tidigare år, då tidningen funnits.
Till slut fick representanter för tidningen träffa nämnden den 11 februari i år. Då framfördes för första gången ett annat motiv till avslaget, att ” Liberación inte kan räknas som dagstidning” (eftersom den bara kommer ut med ett nummer per vecka).

Året är 2020 och hela dagstdiningsbranschen befinner sig i en accelererande kris. Utom Dagens Nyheter.
Många har betonat vikten av att bevara den lokala journalistiken, kanske den mest hotade.

Men hör inte en tidning som Semanario Liberación till en liknande kategori, en tidning som är unik och livsviktig för den stora grupp svenskar ur olika generationer, med rötter i Latinamerika, många av dem har kommit hit som flyktingar från fascistiska regimer i Chile och Argentina.

Tidningen grundades med den stolta devisen, ”Mot desinformation, för freden, oberoendet och folkens självbestämmanderätt”.
Den sortens tänkande behövs mer än någonsin i dagens Latinamerika där högernationalistiska regimer härjar.

Tidningen har försett sina läsare med allomfattande information om den ekonomiska, sociala och politiska händelseutvecklingen i Latinamerika. Den har varit en huvudkälla för information om Latinamerika. Många latinamerikaner som sökt fristad i Sverige har kunnat följa händelseförloppen i sina hemländer genom Liberación.

Med åren har Semanario Liberación utökat sin bevakning till att även omfatta aktiviteter och händelser i Sverige. Allt från kultur, idrott, vardagsliv, samhällsutveckling till andra betydelsefulla svenska nyheter.
Veckotidningen bevakar också kontinuerligt den svenska samhällsdebatten. Inte minst har Liberación varit en viktig nyhetskanal för alla spanskspråkiga under valrörelser. Semanario Liberación är det enda spanskspråkiga mediet i Sverige som publiceras regelbundet.
Jag hoppas att Mediestödsnämnden finner möjlighet till fortsatt stöd, eller samarbetar med någon annan myndighet, som SIDA, för att säkra Liberacións framtida existens. Allt annat vore bedrövelse.

Demonstration i Santiago. Foto: Sören Sommelius.