Kategoriarkiv: Demokrati

Riksdagen fattar beslut om svenskt Natomedlemskap

Riksdagen röstade på onsdagen för svenskt Natomedlemskap efter en behandling av frågan som inte lever upp till grundläggande demokratiska principer. Sverige har i opinionsundersökningar under mycket lång tid haft en klar majoritet av Natokritisk befolkning. Att många bytt åsikt under den senaste tiden hänger samman med Rysslands folkrättsvidriga krig mot Ukraina och är begripligt. Men beslut fattade av rädsla och i stort sett utan någon offentlig debatt är okloka. Också detta.

Med röstsiffrorna 269 mot 37 röstade riksdagen för svensk Natoansökan och -anslutning. Bara två partier, vänsterpartiet och miljöpartiet, röstade mot beslutet.

– Detta är ett av de viktigaste säkerhetspolitiska besluten någonsin för vårt land, sade utrikesminister Tobias Billström (M), skriver Dagens Nyheter. 

Visst är det ett viktigt beslut, men det är otroligt uselt analyserat och genomlyst.

”Vänsterpartiets politik leder Sverige till krig och misär”, pladdrade moderaten Ann-Sofie Alm, vad hon nu menade med det.

Den farligaste konflikten för Sverige är att bli en del av en storkonflikt mellan Ryssland och USA. Med kärnvapen på svensk mark skulle risken för ett kärnvapenkrig i Sverige och mot Sverige öka dramatiskt, oavsett vad Alm tycker. 

På Gotland står amerikanska Patriotmissiler riktade eller möjliga att rikta österut. Också dessa kan bli mål i en krigssituation som kan alldeles särskilt drabba och sarga Gotland och Sveriges östra delar.

Helsingborgs hamnar och läge vid Öresunds smalaste del gör staden till ett mål för en angripande makt som vill kontrollera vattenvägarna och därmed också till ett tänkbart prioriterat mål vid ett kärnvapenkrig.

Ingen talar om konflikter som kan lindras eller förvärras. Ingen tycks ha en tanke på konsekvenserna av Natobeslutet.

Sverige har varit alliansfritt under över 200 år och samtidigt levt i fred, utan att bli inblandade i de stora krigen, som drabbat våra grannländer. Detta trots att grannarna var mycket farligare då, som Nazityskland och Sovjetunionen. 

Alliansfriheten har varit något positivt, en del av min egen och många andra svenskars nationella identitet. Allt har inte varit enkelt, men ändå.

Sverige har trots alla ”snedsteg” kunnat spela viktiga roller i olika sammanhang, fredsbyggande och konflikthanterande liksom inte minst genom att ta emot flyktingar från våra grannländer. 7000 danska judar kom hit hösten 1943 för nu 80 år sedan. För många från Finland och de baltiska länderna var Sverige ett viktigt välkommande land att fly undan krigande sovjetiska och nazistiska trupper.

Att Sverige som demokratiskt land nu fattat ett så dramatiskt beslut utan ens en rudimentär offentlig diskussion om för- och nackdelar med alliansfrihet eller om konsekvenserna av kärnvapenutplaceringar i Sverige är bedrövligt och tyder på djup politisk inkompetens. 

Och hur är det med Sveriges roll i tänkbara storkonflikter i de arktiska haven, där både olja och andra naturresurser kan skapa förutsättningar för militära konfrontationer? Ska Sverige gå in i ett möjligt krig i Arktis för att säkra USA:s intressen?

Hur ska ett militariserat Nato-Sverige på allvar kunna bygga fred. Hur ska ett Natobeväpnat Sverige kunna leva upp till välfärdens utmaningar. Frågorna är många.

Bilden: Bilden: Med röstsiffrorna 269–37 klubbades på onsdagseftermiddagen Sveriges anslutning till Nato. 43 ledamöter var frånvarande. Foto: Roger Turesson/Dagens Nyheter.

Vart går Sverige i Tidöavtalets skugga?

Regeringen vill utreda att helt avskaffa permanenta uppehållstillstånd i asylrelaterade fall. ”Jag vill inte sätta likhetstecken mellan en lyckad integration och garanti om permanent uppehållstillstånd”, säger Maria Malmer Stenergard. Foto: Stina Stjernkvist/Svenska Dagbladet.

”Alla flyktingar som vill stanna i Sverige bör ha en plan”, säger den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard i en större intervju i söndagens Svenska Dagbladet. 

Ministern syftar på ”en plan för att bli medborgare”, men har själv en annan agenda: ”… målsättningen är att fler uppehållstillstånd ska återkallas.”

Malmer Stenergard tycks se flyktingar främst som ett problem, som ett slags lägre stående personer som behöver uppfostras så att de kan bli kvalificerade som svenska medborgare.

– Man ska inte befinna sig här i evighet på ett permanent uppehållstillstånd. Då behövs det en tydlig väg in i ett medborgarskap.

Det innebär konkret att också den som har ett permanent uppehållstillstånd måste ” … lära sig språket, skaffa sig en försörjning och ha kunskap om det svenska samhället så att man fullt ut kan bli en svensk medborgare.”

Den intervjuande reportern Inger Arenander frågar sig om ” … redan beviljade permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas till medborgarskap. Ska de kunna omvandlas till tidsbegränsade uppehållstillstånd?”

– Det får vi titta på, svarar ministern. Det finns en problematik med positiva förvaltningsbeslut och att ändra sådana, som Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik varit inne på. Vi slår också fast i Tidöavtalet att grundläggande förvaltningsrättsliga principer fortsatt ska gälla.

Det ministern lättvindigt kallar ”förvaltningsrättsliga principer” är inget annat än ”rättssäkerhet”, något helt grundläggande i en demokrati. 

I socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken skriver Anne Marie Lindgren i en krönika om just detta. Hennes rubrik slår fast att ”Tidöavtalet slirar om rättssäkerheten”. I sin text skriver Lindgren att … 

”Rättssäkerheten är helt enkelt en grundläggande del av det som kallas liberal demokrati. Och så här i Tidöavtalets tid finns det skäl både för svenska liberaler och alla oss andra att noga betänka det kravet.”

Hon pekar särskilt på att kraven på rättssäkerhet är universella. Men Tidöavtalet gäller bara utländska medborgare, inte svenskar:

” Men liberalismens rättsprinciper gör faktiskt inte skillnad på infödda och invandrade. Kraven på rättssäkerhet är universella. Nu kommer förslag på att omvandla redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Vilket alltså är retroaktiv lagstiftning.”

300 000 personer har i dag permanent uppehållstillstånd i Sverige, enligt Migrationsverket.

Ska dessa bli av med sitt permanenta uppehållstillstånd om de inte kan eller vill bli medborgare”, undrar Inger Arenander vidare i Svenska Dagbladet. 

Maria Malmer Stenergards svar är oroande:

–Har man ambitionen att ta sig in i det svenska samhället, lära sig språket, bli självförsörjande och leva här enligt våra normer och värderingar, så tror jag också att det finns väldigt goda chanser att man får ett medborgarskap.

En fråga i sammanhanget gäller flyktingar som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Regeringen vill att kommuner och myndigheter ska vara tvungna att informera polisen. Skolministern och sjukvårdsministern har markerat mot att sådana regler ska utkrävas av personal i skolan eller vården.

Maria Malmer Stenergard har inga sådana reservationer. 

–Det vi har sagt från moderat håll är att man bör knyta det till de rättigheter som finns enligt lag. Om en asylsökande har rätt till akutsjukvård är det kanske rimligt att den som tillhandahåller den akuta sjukvården inte har informationsplikt. Om den asylsökande skulle ha rätt till skolgång, så kanske den undervisande läraren inte ska omfattas av informationsplikten. Det här är något vi måste utreda väldigt noga. Det ska finnas undantag, det tror jag är ganska självklart.

Jag undrar efter att ha läst intervjun om Sverige är på väg mot en polisstat. 

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIKHET

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIHET

Göran Greider föreslår i Dagens ETC att LO ska utösa en politisk strejk för jämlikhet. Foto: Svenska Mässan

I P1:s Godmorgon världen i söndags råkade jag häva ur mig att det är hög tid att LO utlyser en politisk strejk för jämlikhet och mot alla inkomstökningar för alla slags direktörer eller generaldirektörer. Jag skriver ”råkade” för jag hade inte planerat just det”.

skrev Göran Greider i sin ledare i tisdagens Dagens Etc. Han fortsatte:

”Frågan kom upp efter att LO:s ordförande dagen innan gått ut och sagt att näringslivseliten och andra eliter i offentlig verksamhet inte bör ställa högre lönekrav än de ganska försiktiga 4,4 procent som LO gått ut med inför kommande avtalsrörelse.

Greider menar att det är en bra ståndpunkt från LO:s sida men frågar sig också varför direktörerna skulle avhålla sig från större lönekrav? Han blir inte svaret skyldig.

LO:s senaste rapport om löneutvecklingen visar hur de ekonomiska eliterna på senare år dragit ifrån vanliga löntagare.

”I … rapporten konstaterades att den genomsnittliga VD-lönen i de femtio största svenska företagen är 65 gånger större än en industriarbetarlön. … Och då ska man komma ihåg att det är en industriarbetarlön som det jämförs med – inte en busschaufförslön eller en undersköterskelön.

Sverige har – utan att det debatterades under valrörelsen eller annars – blivit ”de rikas paradis” där ingen ”hör en fattigs bön”.

Aftonbladets krönikör Andreas Cervenka (tidigare bl a Svenska Dagbladet) har skrivit den välförtjänt Augustprisnominerade lysande ”Girig-Sverige” med undertiteln ”Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. Han granskar bland annat hur politiken de senaste decennierna på ett extrem vis gynnat det rika och de superrika.

Det har inte skett genom löneskillnader utan på annat vis, särskilt genom ägandet av bostäder, konstaterar Cervenka.

”Det genomsnittliga kvadratpriset på bostadsrätter i Sverige har enligt Svensk Mäklarstatistik stigit med 800 procent mellan 1996 och 2021. Villapriserna har ökat med 435 procent och i Stockholm med 550 procent” enligt statistik från SCB. Samma utveckling har skett på aktier som sedan 1996 gått upp med nästan 800 procent, liksom för hyresfastigheter (460 procent) och kontorslokaler i Stockholm (300 procent). Eller för att konkretisera med ännu ett citat av Cervenka:

1996 räckte 1 miljon kronor till att köpa 200 kvadratmeter bostadsrätt i Sverige, baserat på genomsnittspriset. I dag räcker samma summa bara till 22 kvm. I Stockholms innerstad får man nöja sig med 10 kvadrat. …”

”Tillgångsinflation är inte unikt för Sverige, men faktum är att vi är något av en världsmästare i sporten”, fortsätter Cervenka.

I sin bok konstaterar han att politiken i Sverige länge har gynnat den rikaste procenten i Sverige. Det finns i dag 542 miljardärer i Sverige.

Jag hoppas kunna återkomma till Andreas Cervenka och hans bok i en senare blogg, men återvänder här till Göran Greiders krav på en ”politisk LO-strejk mot ojämlikheten”.

En ”politisk strejk” ska inte vara lång, kanske en dag eller några timmar, skriver Greider. Den riktar sig inte direkt mot motståndarna då det gäller avtalspolitiken – ”utan mot själva ”samhällsutvecklingen när den barkar åt helvete”.

Greider avrundar: ” En antiojämlikhetsstrejk som kräver att eliterna får nollavtal är dessutom indirekt en strejk för klimatet: Det är i hög grad de översta skiktens konsumtion och rikedom som driver på klimatutsläppen.

LO behöver visa sig. Behöver bryta sig fri från förlamningen. Inte bara vanmäktigt vädja. Politiska strejker befriar.”

Sverige kan inte fortsätta att producera miljardärer samtidigt som klassamhället hårdnar i takt med nerskärningar av bistånd och förföljelser av flyktingar. Vi måste leta reda på det gama mänskliga samhället, vem som nu kan ha snott och gömt undan det?

Offras svenska kurder när Billström och Kristersson gör eftergifter för Erdoğan?

Det överordnade värdet är Sveriges medlemskap i Nato”, säger Utrikesminister Tobias Billström (M) i Ekots lördagsintervju. Foto: Axel Heimken/TT och Christine Olsson/TT.

Tobias Billström, moderaternas nya utrikesminister, intervjuades i lördagsintervjun på allhelgonadagen oav Sveriges Radio ch yttrade sig särskilt om Turkiet, inför statsminister Ulf Kristerssons möte med Turkiets president Erdoğan på tisdag. Det han säger är kontroversiellt.

Det innebär ett radikalt brott mot Sveriges tidigare politik, utan att frågan diskuterats i riksdagen eller ens varit föremål för konsultationer med oppositionen och särskilt socialdemokraterna.

Något liknande inträffade häromdagen när en av de viktigaste utrikespolitiska frågorna på decennier likaledes gjorde en u-sväng, Första begärde överbefälhavare Micael Bydén att Sverige inte skulle begära speciella undantag i ett framtida avtal med Nato då det gäller utländska trupper och baser på svensk mark liksom förvaring av kärnvapen i Sverige i fredstid. Frågan var avgörande för den nuvarande oppositionen när förhandlingarna inleddes. Nu behandlades den genom överbefälhavarens utspel och ungefär en godkännandenick från Ulf Kristersson, som tycks se sig själv om ensam allenarådande bortom all sedvanlig förankring.

Det är inte bara häpnadsväckande att en statsminister beter sig som en diktator – det är djupt upprörande.

Till saken hör att opinionsundersökningar under lång tid i huvudsak, visat på övervikt för Natomostståndare i Sverige liksom, vad jag vet, en ovilja mot förvaring av kärnvapen i Sverige, med allt vad det senare innebär för dramatiskt ökade risker för Sverige i ett i dag inte alls otänkbart kärnvapenkrig vid det Östersjön som nu bli i det närmaste ett Natos innanhav.

Kristerssons ensamstyre genom nickningar i stället för kritisk analys och informerande samtal är djupt odemokratiska och bryter mot en mycket lång svensk tradition.

Men åter till Billström och radions lördagsintervju. Han – och Kristersson, tar nu avstånd från den kurdiska milisen YPG i Syrien och deras politiska gren PYD utan att argumentera.

De båda organisationerna har länge varit NATO:s och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien och gjort en avgörande insats för att besegra IS, sannerligen inte bara för Syriens skull.

Billströms och Kristerssons utspel är förstås tillkommet för att blidka den turkiske presidenten vid mötet på tisdag – och kan beskrivas som en eftergift för Erdoğan av det Sverige som tidigare stött YPG och PYD. 

Det finns uppskattningsvis 100 000 kurder i Sverige. En del av dem har Erdoğan krävt ska utlämnas till Turkiet. Kommer Billström/Kristersson att gå med på detta, att offra kurdiska liv för det svenska Natomedlemsskapets skull? I så fall undrar jag bara vad som hänt med det politiska styret i Sverige på kort tid. Också kurderna i Sverige måste försäkras trygghet och rättssäkerhet mot moderat hänsynslöst godtycke – liksom andra immigrantgrupper som finns i landet.

Situationen i Erdoğans Turkiet är långt ifrån demokratisk. Jag har vänner som flydde landet sedan presidenten beordrat polis att godtyckligt stoppa personer på gatan, leta igenom adresslistor och meddelande på deras telefoner och gripa och eventuellt fängsla de som haft kontakter med någon ur den så kallade Gülenrörelsen, av Erdoğan anklagad för att ligga bakom ett kuppförsök 2016 mot Erdoğan. För presidenten är de också terrorister. Men organisationens ledare, Fethulla Gülen lever säkert i USA och har heller inga restriktioner från EU.

Islands premiärminister menar nu att Sveriges inställning till kärnvapen negativt kommer att påverka den globala nedrustningen. Ytterst pinsamt. Att Sveriges utrikesminister underdånigt gör vad som förväntas av honom av den turkiske statschefen känns obehagligt. 

Billströms utspel om de kurdiska organisationerna har självfallet följts av starka fördömanden från bl a socialdemokraternas tidigare justitieminister Morgan Johansson.

Goldings Flugornas herre: Elva tonåringar på en öde ö i oceanen

Stranden, berget, himlen på Helsingborgs stadsteater scen där William Goldings ”Flugornas herre” hade premiär på lördagen, i regi av Johan Paus och med uttrycksfullt reducerad scenografi av Marie Moberg. Foto: Emmalisa Pauly.

Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.

De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.

Alla vuxna är döda.

Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.

Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.

Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.

De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?

Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.

På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.

Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.

En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.

Men det är förstås inget bra.

Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.

Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.

John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.

Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.

Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.

Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.

”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly.

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

demokratin och rösträtten hotas åter i många delstater i USA

Den väldiga rösträttsmålningen på en mur i den lilla staden Selma i Alabama visar händelser förknippade med kampen med rösträtt som Den blodiga söndagen och Den stora marschen från Selma till delstatens huvudstad Montgomery till president Johnsons undertecknande av Voting Rights Act i närvaro av Martin Luther King. Bilden en del av den stora målningen. Foto: Sören Sommelius

Martin Luther King föddes den 15 januari 1929. Sedan 1986 är i USA den tredje måndagen i januari nationell helgdag till minnet av King – och firas därtill i över 100 andra länder, också i Sverige, som en medborgarättsdag, inte en dag ”off” (som de flesta röda dagar) utan en dag ”on” för solidariskt arbete.

En av Kings viktigaste framgångar var rösträttslagen, som undertecknades av president Lyndon Johnson i Vita huset den 6 augusti 1965, i närvaro av bland annat Martin Luther King.

Men nu pågår i en lång rad amerikanska delstater politiska strider med syftet att riva upp delar av Voting Rights Act, genom bestämmelser som på olika vis inskränker inte minst svartas möjligheter att rösta. Det är genomgående republikanskt styrda delstater med Trumplojala guvernörer som säger sig vilja skydda de kommande valens ”säkerhet” (vilken aldrig varit hotad mer än Trumps sjuka fantasier).

Helgdagen till minnet av Martin Luther Kings födelse infaller samtidigt som senaten och hela USA är inblandat i ett dramatiskt slag om USA:s rösträttslagar, skriver nu i The New Yorker David Remnick. Han uttrycker sig med hetta:

”Rätten att rösta inskränks återigen på ett sätt som drabbar USA:s minoriteter disproportioneligt. USA:s framtid som en mångkulturell demokrati avgörs i denna konfrontation. Den inleddes långt före Dr King. Många amerikaner trodde att man genom hans kamp hade kommit till något slags lösning vid mitten av sextiotalet.”

Det som pågår nu utgör ett mycket stort hot mot demokratin genom att delstaterna har så stort inflytande över hur valen organiseras och därför att Supreme Court, Högsta domstolen, har en konservativ majoritet sedan Trump utnämt två domare. Domstolen kan förväntas ge stöd till de republikanske delstaternas lagvrängeri.

The New Yorker tar i flera artiklar upp kampen för rösträtten på Kings tid. Renate Adler skildrar den stora marschen från Selma till Montgomery här.

Martin Luther King. Photograph by Don Cravens / The LIFE Picture Collection /The New Yorker.

Martin Ådahl om Varför C ger så mycket makt till sd

Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl Foto: Viktor Mattsson/Sveriges Radio.

”Centerpartiet släppte fram en socialdemokratisk statsminister, men stöttade inte regeringens budget. Vad har de vunnit på det?”

Frågan ställdes i SR:s Ekots lördagsintervju av Mikael Sjödell som frågade ut centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl, som också är partiets ekonomisk-politiske talesman.

 Centerpartiet har länge påstått att man som viktig prioritering har att inte släppa fram sverigedemokraterna till den politiska makten. Ändå var det ju precis vad man gjorde genom att i onsdags först rösta ja till Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering och sedan, genom att lägga ner sina röster, släppa fram den budget som sverigedemokraterna varit med om att förhandla fram tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna.

Alltså att ge sd högsta vinsten i den svenska politiken, sd:s hittills största framgång i svensk politik – och samtidigt försvåra Magdalena Anderssons och regeringens möjligheter att bedriva effektiv politik under hela perioden fram till valet 2022.

Vi är nog många som tycker att centerns agerande var både besynnerligt, ogenomtänkt, ologiskt och djupt destruktivt ur demokratisk synvinkel. Riksdagens talman delade inte den åsikten, jag återkommer till honom.

Ådahl slingrade sig monumentalt i radiointervjun. Efter programmet kommenterades intervjun av Tommy Möller, professor i statskunskap. Han menade att ”det fanns en del svårigheter i Ådahls ambition att förklara S:s vänstersväng”, och pekade särskilt på att Ådahls besked om att cd bara följde ’praxis’, när det gällde att lägga ner rösterna på socialdemokraternas budgetförslag, var ett fikonlöv. Partiet hade möjlighet att göra något annat.

Intervjuaren Mikael Sjödell återkom gång efter gång till grundfrågan, hur det kom sig att centern mer än något annat svenskt parti nu gett avsevärd makt åt sverigedemokraterna.

Och Martin Ådahl svarade genom att skuggboxas. En anledning var att Magdalena Andersson brutit mot centerns diktat att inte förhandla med vänsterpartiet. Men utan v:s stöd hade hon ju inte kunnat bilda regering.

Ådahl tryckte sedan på att budgeten borde ”lutat mot mitten” ”den ska vara så lik centerpolitik som möjligt”.

Sjödells följdfråga var given:

– Ni har åtta procent väljarstöd men får igenom mer än 60 procent av era förslag i regeringens budget.

Ådahls kontring var att viktiga c-förslag gallrats bort:

– Vi prioriterade fiberutbyggnad på landsbygden.

– Men ni hade i s-budgeten fått med en miljard till just det ändamålet, kontrade Sjödell.

– Ett viktigt förslag var att småföretagen skulle kunna anställa utsatta personer … fortsatte Ådahl. Till exempel var höjningar av a-kassan tillbaka i budgeten. Vi kan inte göra bra saker för Sverige om vi har vänsterpartiet som kan lägga sitt veto … Vi såg på TV hur vänsterns Nooshi Dadgostar triumfatoriskt hävdade att hon fått s att agera efter sina positioner. Vi är inte beredda att agera dörrmatta för vänsterpartiet.

talar en svensk McCarthy år 2021. En pladderhatt och bortförklarare.

– Vem vann på när M-SD-KD-budgeten antogs, fortsatte radions utfrågare. Tycker du att den är bättre än regeringens?

– Vi har inte gett sverigedemokraterna något politiskt inflytande. Inget parti i Europa har gjort mer för att motverka sd, påstod Martin Ådahl.

När jag lyssnade på honom undrade jag vad han hade för verklighetsuppfattning, om det inte varit ett medvetet politiskt val från honom och centerns sida att lyfta fram m-sd-kd-budgeten, så som man gjorde.

I stället för att försöka reda ut begreppen, vad man vill och inte vill, beklagade Ådahl sig:

– Alla trollar med oss på sociala medier.

Det var länge sedan jag hörde en så avslöjande och avklädande intervju. Som i HC Andersons saga stod centerns andre vice ordförande naken efter utfrågningen.

PS. I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet kritiserade Olof Petersson, professor i statskunskap riksdagens talman Andreas Norléns kraftiga påhopp på miljöpartiet, som huvudansvarig för kalabaliken kring budget och utnämnande av ny statsminister:

”Regeringsbildningen med sina talmans­rundor och press­träffar erbjuder ett gyllene tillfälle för partierna att få uppmärksamhet. Medierna mobiliserar, extra­sändningar fångar allmänhetens uppmärksamhet. Och partierna har listat ut hur de ska få maximal exponering. Magdalena Andersson, den första kvinnliga statsministern med tungt ansvar för landet. Sedan Nooshi Dadgostar, tuff kämpe för de fattiga. Så blev det Annie Lööfs tur, ensam men stolt i mitten. Och till sist klimat­orons Miljöparti, som heller inte missade stunden i strålkastar­ljuset. …

Ingen skada är skedd. Regerings­bildningen tar bara några dagar till.

Partierna gjorde sitt jobb och är värda beundran för sin skicklighet. Men journalister och kommentatorer borde ta sig en funderare. De står inför ett val. Antingen kör man de enkla populist­ramsorna om kaos och cirkus. Eller så kan man försöka förklara hur politiska partier fungerar i en välfungerande demokrati.

Talmannen drivs av en välgrundad önskan att skynda på regerings­bildningen. Men att hänga ut politiska partier för att de agerar parti­taktiskt är inte att bidra till den demokratiska folk­upplysningen. Sådana uttalanden riskerar tvärtom att spä på politiker­föraktet.”

Statsministeromröstningen: ”Talmannen riskerar att spä på politiker­föraktet”
Riksdagens talman Andreas Norlén. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Blir SD största svenska parti i valet 2022?

Många reflekterar dessa höstdagar på det ödesmättade valet den 11 september 2022 och vad det kommer att innebära om en M-SD-KD-regering kommer till makten, både för det Sverige vi vant oss vid att leva vid och för de demokratiska principer som vi fortfarande tar för givna.

I Dagens Samhälle (30/9) skriver tidningen om ”Så ska SD ta över i kommunerna”.

I kommunvalet 2018 fick SD sitt genombrott och blev störta parti i tolv kommuner och ingår nu i styret i sex. I 38 kommuner blev SD näst störst.

Inför nästa års kommunala val förbereder partiet sig för en betydligt mera omfattande valseger, skriver DS, som intervjuat partisekreteraren Richard Jomshof.

– I vårt mest optimistiska scenario är vi uppe i 80–90 kommuner där vi efter valet styr på ett eller annat sätt. Och tittar man på var vi kan få posten som kommunstyrelsens ordförande så bedömer jag att de kan ske i 25–30 kommuner, säger partisekreteraren Richard Jomshof.

Jomshof berättar att förberedelserna inför den tänkta nya situationen har börjat genom omfattande utbildning av lokalpolitiker i vad som krävs för att kunna styra en kommun. Det har varit si och så med den saken på många håll. Enligt valmyndigheten finns i Sverige 31 obesatta fullmäktigeplatser i landet, 29 av dem tillhör SD.

Jomshof är inte blygsam.

– Jag tror faktiskt att vi kan bli största parti i Sverige.

Fram till den nuvarande mandatperioden styrde inte SD i en enda kommun. Nu styr man i Sölvesborg med M och KD. I Bjuv och Hörby har SD ordförandeposten i kommunstyrelsen. I Svalöv har SD ordförande i kommunstyrelsen och styr kommunen med M och KD. I Staffanstorp styr SD med M som har ordförandeposten. I Surahammar ingår SD i en koalition med M, KD, L och C.

I tolv kommuner blev SD största parti. Alla ligger i Skåne utan Munkedal.

Moderaternas ändrade inställning till sverigedemokraterna på riksnivå kommer att innebära en omvälvning på kommunal nivå tror Jomshof.

I en ledare i Aftonbladet i söndags reflekterade tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg över tänkbara konsekvenser på det nationella planet om moderaterna 2022 bildar regering tillsammans med KD och SD. Han utgår från händelser efter sprängningen på Övre Husargatan i Göteborg.

På nätet var man snabb med att utpeka den skyldige. Det handlade förstås om en invandrare och om ”mångkultur” i allmänhet, förutom på regeringen.

Jimmy Åkesson reagerade med ryggmärgen och krävde att regeringen skulle utlysa undantagstillstånd. Hans andra krav var att militära styrkor skulle sättas in i det drabbade området i Göteborg.

Ingetdera är möjligt i det demokratiska Sverige. Dessbättre kom polisen snabbt med besked om att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.

Men vad hade hänt om SD haft inflytande på regeringen, undrar Lindberg oroligt, eller om polisen inte varit så snabb med beskedet om den misstänktes bakgrund?

Mönstret inför den politik en M-SD-KD-regering kan förväntas driva är redan tydligt, tror Anders Lindberg. Det blir ”SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv, tillsammans med moderaternas skattesänkningar och privatiseringar”.

Mycket står på spel i valet 2022. Från en dag till nästa kan stora delar av förutsättningarna för det demokratiska samhälle vi sedan lång tid tagit för självklart var satta ur spel.