Kategoriarkiv: Demokrati

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

demokratin och rösträtten hotas åter i många delstater i USA

Den väldiga rösträttsmålningen på en mur i den lilla staden Selma i Alabama visar händelser förknippade med kampen med rösträtt som Den blodiga söndagen och Den stora marschen från Selma till delstatens huvudstad Montgomery till president Johnsons undertecknande av Voting Rights Act i närvaro av Martin Luther King. Bilden en del av den stora målningen. Foto: Sören Sommelius

Martin Luther King föddes den 15 januari 1929. Sedan 1986 är i USA den tredje måndagen i januari nationell helgdag till minnet av King – och firas därtill i över 100 andra länder, också i Sverige, som en medborgarättsdag, inte en dag ”off” (som de flesta röda dagar) utan en dag ”on” för solidariskt arbete.

En av Kings viktigaste framgångar var rösträttslagen, som undertecknades av president Lyndon Johnson i Vita huset den 6 augusti 1965, i närvaro av bland annat Martin Luther King.

Men nu pågår i en lång rad amerikanska delstater politiska strider med syftet att riva upp delar av Voting Rights Act, genom bestämmelser som på olika vis inskränker inte minst svartas möjligheter att rösta. Det är genomgående republikanskt styrda delstater med Trumplojala guvernörer som säger sig vilja skydda de kommande valens ”säkerhet” (vilken aldrig varit hotad mer än Trumps sjuka fantasier).

Helgdagen till minnet av Martin Luther Kings födelse infaller samtidigt som senaten och hela USA är inblandat i ett dramatiskt slag om USA:s rösträttslagar, skriver nu i The New Yorker David Remnick. Han uttrycker sig med hetta:

”Rätten att rösta inskränks återigen på ett sätt som drabbar USA:s minoriteter disproportioneligt. USA:s framtid som en mångkulturell demokrati avgörs i denna konfrontation. Den inleddes långt före Dr King. Många amerikaner trodde att man genom hans kamp hade kommit till något slags lösning vid mitten av sextiotalet.”

Det som pågår nu utgör ett mycket stort hot mot demokratin genom att delstaterna har så stort inflytande över hur valen organiseras och därför att Supreme Court, Högsta domstolen, har en konservativ majoritet sedan Trump utnämt två domare. Domstolen kan förväntas ge stöd till de republikanske delstaternas lagvrängeri.

The New Yorker tar i flera artiklar upp kampen för rösträtten på Kings tid. Renate Adler skildrar den stora marschen från Selma till Montgomery här.

Martin Luther King. Photograph by Don Cravens / The LIFE Picture Collection /The New Yorker.

Martin Ådahl om Varför C ger så mycket makt till sd

Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl Foto: Viktor Mattsson/Sveriges Radio.

”Centerpartiet släppte fram en socialdemokratisk statsminister, men stöttade inte regeringens budget. Vad har de vunnit på det?”

Frågan ställdes i SR:s Ekots lördagsintervju av Mikael Sjödell som frågade ut centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl, som också är partiets ekonomisk-politiske talesman.

 Centerpartiet har länge påstått att man som viktig prioritering har att inte släppa fram sverigedemokraterna till den politiska makten. Ändå var det ju precis vad man gjorde genom att i onsdags först rösta ja till Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering och sedan, genom att lägga ner sina röster, släppa fram den budget som sverigedemokraterna varit med om att förhandla fram tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna.

Alltså att ge sd högsta vinsten i den svenska politiken, sd:s hittills största framgång i svensk politik – och samtidigt försvåra Magdalena Anderssons och regeringens möjligheter att bedriva effektiv politik under hela perioden fram till valet 2022.

Vi är nog många som tycker att centerns agerande var både besynnerligt, ogenomtänkt, ologiskt och djupt destruktivt ur demokratisk synvinkel. Riksdagens talman delade inte den åsikten, jag återkommer till honom.

Ådahl slingrade sig monumentalt i radiointervjun. Efter programmet kommenterades intervjun av Tommy Möller, professor i statskunskap. Han menade att ”det fanns en del svårigheter i Ådahls ambition att förklara S:s vänstersväng”, och pekade särskilt på att Ådahls besked om att cd bara följde ’praxis’, när det gällde att lägga ner rösterna på socialdemokraternas budgetförslag, var ett fikonlöv. Partiet hade möjlighet att göra något annat.

Intervjuaren Mikael Sjödell återkom gång efter gång till grundfrågan, hur det kom sig att centern mer än något annat svenskt parti nu gett avsevärd makt åt sverigedemokraterna.

Och Martin Ådahl svarade genom att skuggboxas. En anledning var att Magdalena Andersson brutit mot centerns diktat att inte förhandla med vänsterpartiet. Men utan v:s stöd hade hon ju inte kunnat bilda regering.

Ådahl tryckte sedan på att budgeten borde ”lutat mot mitten” ”den ska vara så lik centerpolitik som möjligt”.

Sjödells följdfråga var given:

– Ni har åtta procent väljarstöd men får igenom mer än 60 procent av era förslag i regeringens budget.

Ådahls kontring var att viktiga c-förslag gallrats bort:

– Vi prioriterade fiberutbyggnad på landsbygden.

– Men ni hade i s-budgeten fått med en miljard till just det ändamålet, kontrade Sjödell.

– Ett viktigt förslag var att småföretagen skulle kunna anställa utsatta personer … fortsatte Ådahl. Till exempel var höjningar av a-kassan tillbaka i budgeten. Vi kan inte göra bra saker för Sverige om vi har vänsterpartiet som kan lägga sitt veto … Vi såg på TV hur vänsterns Nooshi Dadgostar triumfatoriskt hävdade att hon fått s att agera efter sina positioner. Vi är inte beredda att agera dörrmatta för vänsterpartiet.

talar en svensk McCarthy år 2021. En pladderhatt och bortförklarare.

– Vem vann på när M-SD-KD-budgeten antogs, fortsatte radions utfrågare. Tycker du att den är bättre än regeringens?

– Vi har inte gett sverigedemokraterna något politiskt inflytande. Inget parti i Europa har gjort mer för att motverka sd, påstod Martin Ådahl.

När jag lyssnade på honom undrade jag vad han hade för verklighetsuppfattning, om det inte varit ett medvetet politiskt val från honom och centerns sida att lyfta fram m-sd-kd-budgeten, så som man gjorde.

I stället för att försöka reda ut begreppen, vad man vill och inte vill, beklagade Ådahl sig:

– Alla trollar med oss på sociala medier.

Det var länge sedan jag hörde en så avslöjande och avklädande intervju. Som i HC Andersons saga stod centerns andre vice ordförande naken efter utfrågningen.

PS. I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet kritiserade Olof Petersson, professor i statskunskap riksdagens talman Andreas Norléns kraftiga påhopp på miljöpartiet, som huvudansvarig för kalabaliken kring budget och utnämnande av ny statsminister:

”Regeringsbildningen med sina talmans­rundor och press­träffar erbjuder ett gyllene tillfälle för partierna att få uppmärksamhet. Medierna mobiliserar, extra­sändningar fångar allmänhetens uppmärksamhet. Och partierna har listat ut hur de ska få maximal exponering. Magdalena Andersson, den första kvinnliga statsministern med tungt ansvar för landet. Sedan Nooshi Dadgostar, tuff kämpe för de fattiga. Så blev det Annie Lööfs tur, ensam men stolt i mitten. Och till sist klimat­orons Miljöparti, som heller inte missade stunden i strålkastar­ljuset. …

Ingen skada är skedd. Regerings­bildningen tar bara några dagar till.

Partierna gjorde sitt jobb och är värda beundran för sin skicklighet. Men journalister och kommentatorer borde ta sig en funderare. De står inför ett val. Antingen kör man de enkla populist­ramsorna om kaos och cirkus. Eller så kan man försöka förklara hur politiska partier fungerar i en välfungerande demokrati.

Talmannen drivs av en välgrundad önskan att skynda på regerings­bildningen. Men att hänga ut politiska partier för att de agerar parti­taktiskt är inte att bidra till den demokratiska folk­upplysningen. Sådana uttalanden riskerar tvärtom att spä på politiker­föraktet.”

Statsministeromröstningen: ”Talmannen riskerar att spä på politiker­föraktet”
Riksdagens talman Andreas Norlén. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Blir SD största svenska parti i valet 2022?

Många reflekterar dessa höstdagar på det ödesmättade valet den 11 september 2022 och vad det kommer att innebära om en M-SD-KD-regering kommer till makten, både för det Sverige vi vant oss vid att leva vid och för de demokratiska principer som vi fortfarande tar för givna.

I Dagens Samhälle (30/9) skriver tidningen om ”Så ska SD ta över i kommunerna”.

I kommunvalet 2018 fick SD sitt genombrott och blev störta parti i tolv kommuner och ingår nu i styret i sex. I 38 kommuner blev SD näst störst.

Inför nästa års kommunala val förbereder partiet sig för en betydligt mera omfattande valseger, skriver DS, som intervjuat partisekreteraren Richard Jomshof.

– I vårt mest optimistiska scenario är vi uppe i 80–90 kommuner där vi efter valet styr på ett eller annat sätt. Och tittar man på var vi kan få posten som kommunstyrelsens ordförande så bedömer jag att de kan ske i 25–30 kommuner, säger partisekreteraren Richard Jomshof.

Jomshof berättar att förberedelserna inför den tänkta nya situationen har börjat genom omfattande utbildning av lokalpolitiker i vad som krävs för att kunna styra en kommun. Det har varit si och så med den saken på många håll. Enligt valmyndigheten finns i Sverige 31 obesatta fullmäktigeplatser i landet, 29 av dem tillhör SD.

Jomshof är inte blygsam.

– Jag tror faktiskt att vi kan bli största parti i Sverige.

Fram till den nuvarande mandatperioden styrde inte SD i en enda kommun. Nu styr man i Sölvesborg med M och KD. I Bjuv och Hörby har SD ordförandeposten i kommunstyrelsen. I Svalöv har SD ordförande i kommunstyrelsen och styr kommunen med M och KD. I Staffanstorp styr SD med M som har ordförandeposten. I Surahammar ingår SD i en koalition med M, KD, L och C.

I tolv kommuner blev SD största parti. Alla ligger i Skåne utan Munkedal.

Moderaternas ändrade inställning till sverigedemokraterna på riksnivå kommer att innebära en omvälvning på kommunal nivå tror Jomshof.

I en ledare i Aftonbladet i söndags reflekterade tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg över tänkbara konsekvenser på det nationella planet om moderaterna 2022 bildar regering tillsammans med KD och SD. Han utgår från händelser efter sprängningen på Övre Husargatan i Göteborg.

På nätet var man snabb med att utpeka den skyldige. Det handlade förstås om en invandrare och om ”mångkultur” i allmänhet, förutom på regeringen.

Jimmy Åkesson reagerade med ryggmärgen och krävde att regeringen skulle utlysa undantagstillstånd. Hans andra krav var att militära styrkor skulle sättas in i det drabbade området i Göteborg.

Ingetdera är möjligt i det demokratiska Sverige. Dessbättre kom polisen snabbt med besked om att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.

Men vad hade hänt om SD haft inflytande på regeringen, undrar Lindberg oroligt, eller om polisen inte varit så snabb med beskedet om den misstänktes bakgrund?

Mönstret inför den politik en M-SD-KD-regering kan förväntas driva är redan tydligt, tror Anders Lindberg. Det blir ”SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv, tillsammans med moderaternas skattesänkningar och privatiseringar”.

Mycket står på spel i valet 2022. Från en dag till nästa kan stora delar av förutsättningarna för det demokratiska samhälle vi sedan lång tid tagit för självklart var satta ur spel.

Låt 16-åringar rösta i lokala svenska val!

16-åringar fick rösta i 20 utvalda kommuner i det norska valet hösten 2015.
Foto: Erichsen, Jarl Fr. / SCANPIX

I söndagens kyrkoval var alla som fyllt 16 år berättigade att rösta. I de allmänna valen är sedan1975 rösträttsåldern 18 år. Eftersom det bara är val vart fjärde år innebär det att rösträttsåldern i realiteten är dryga tjugo år, skrev i söndags på DN Debatt Olle Wästberg, f d liberal riksdagsledamot och ordförande i den statliga Demokratiutredningen, därtill författare av boken ”Den hotade demokratin”.

Det finns flera skäl till en sådan sänkning skriver Wästberg. I Norge genomfördes för några år sedan i 20 kommuners lokala val experimentet att låta 16-åriga rösta för att sedan låta forskare noga utvärdera vad det inneburit.

En viktig erfarenhet av det norska experimentet var att de 16-årigar som fick rösta skapade förutsättningar för högre valdeltagande i kommande val. En anledning kan ha varit att denna åldersgrupp ungdomar gick i skolan. Deras valdeltagande skapade förutsättningar för meningsfull undervisning i samhällskunskap.

Dessutom fick de norska 16-åringarna större kunskaper om lokal politik än 18-åringar i andra kommuner, vilket också la grunden till ett framtida större engagemang i val, med ett troligt bestående röstbeteende.

Wästberg minns hur han själv som ung blev aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund. På den tiden var centerpartiets ungdomsförbund det största med 200 000 medlemmar. Samma förbund har i dag knappt 2000 medlemmar. Många unga är fortfarande samhällsintresserade men utan att vara medlemmar i något ungdomsförbund.

Samtidigt har elevdemokratin kraftigt försämrats. Elevråden spelar inte längre samma roll som tidigare. Undersökningar har slagit fast att de flesta förstagångsväljare i dag får det mesta av sin information från Facebook.

För några år sedan noterades obehagliga uppgifter om unga svenskars syn demokratin. I World Value Survey svarade var fjärde svensk mellan 18 och 29 att de ansåg att ”de inte ansåg det vara viktigt att leva i en demokrati”.

”Inskolningen i demokrati ”är viktig. Det är meningsfullt på många vis att sänka rösträttsåldern till 16 år.

EU-parlamentet har rekommenderat EU:s länder att i EU-valen tillämpa 16 års rösträttsålder. Så är redan fallet i bl a länder som Österrike, Bosnien-Hercegovina, Argentina, Brasilien och Ecuador, liksom i Skottland och Estland.

11/9 & 9/11: Muren, tornen och de amerikanska krigen

Keith Goldstein/Getty Images.

” Muren och tornen. Det måste vara de mest omvälvande händelserna i världen under min livstid; Berlinmurens fall den 9 november 1989 och terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.

Det ligger en kuslig logik i att datumen är varandras spegelbilder, 9/11 och 11/9. Det är som om historien använt sig av almanackan som pedagogiskt hjälpmedel, för att göra det närmast övertydligt att den ena händelsen är den andras negation.”

Så inledde i går fredag Per Svensson i Dagens Nyheter sin artikel inför dagens 20-årsminne av attacken mot World Trade Center i New York, det ”elfte september” som i USA benämns med bara två siffror, ”nine-eleven”.

De båda datumen och det som inträffade då och förknippas med dem har mer än något annat präglat vår tid. När Berlinmuren föll den 9 november 1989 innebar det att det kalla kriget som delat Europa sedan andra världskriget var över, särskilt efter det att Sovjetunionen upplösts två år senare. 

Det som skedde innebar en icke-våldslösning på en konflikt som länge präglat världspolitiken. 

De avgörande händelserna var i mycket beroende på den ryske politikern Michail Gorbatjovs framsynthet.

Optimismen den gången efter murens fall var stor. Vi var många som hoppades på en fredligare och värld, en alltmer demokratisk värld.

Men så blev det inte. Många framställde det som skedde som ”den fria marknadens” seger över den totalitära socialismen, som om ”väst” ideologiskt hade besegrat ”öst”, som om det viktiga var vinnare och förlorare.

Efter 9/11-attackerna mot New York och Washington förvandlades de tolv åren av demokratisk optimism efter det kalla krigets slut snabbt till längesedan historia. Världen blev en annan och sämre. USA:s president hade inga som helst ambitioner att hantera det skedda för att undvika krig. Tvärtom, Bush skulle hämnas först på det Afghanistan där Usama bin Ladin haft sina baser, sedan på Saddam Huasseins Irak, som inget alls hade med 9/11 att göra.

När det gäller antalet döda, antalet mördade, är Bush tusenfalt överlägsen Usama bin Ladin, en mördarpresident som borde ställts inför krigsförbrytardomstol i Haag och dömts till livstid i ett eget Guantánamo. Han har förödelsen av flera västasiatiska länder på sitt samvete, men bemöts sällan eller aldrig med kritiska synpunkter.

Det krig som Bush inledde i Afghanistan pågick i tjugo år, som USA:s historiskt längsta krig, vilket bara vållat destruktiv förödelse, trots gigantiska ekonomiska satsningar, där också Sverige varit skamligen inblandat.

I dagarna bilder de nya härskarna i Afghanistan regering. Några av ministrarna har suttit länge som fångar i Guantánamo. Eftersom USA inte ställt de flesta fångarna inför domstol går det inte att avgöra om de är kompetenta och lämpliga.

För det plågade afghanska folket med 38 miljoner invånare väntar kusliga umbäranden. I en notis i Svenska Dagbladet i går fredag heter det att landet står inför en ekonomisk krasch som kan sänka nästa hela befolkningen (97 %) under fattigdomsgränsen, vilket FN:s UNDP uppmärksammat i en ny studie. Där varnar man för att Afghanistan, som redan före talibanernas återkomst vafr ett av världens fattigaste länder, redan nästa år kan drabbas av vad man kallar ”universell fattigdom”.

Den svenske Afghanistankännaren Anders Fänge skrev nyligen i en viktig artikel i Svenska Dagbladet att västerländska regeringar, också den svenska, borde tänka på konsekvenserna av förhastade beslut med innebörden ”inte en spänn till talibanerna”, eftersom fruset bistånd är ett recept på en folklig katastrof utan motsvarighet i modern tid.

Om bara män fick rösta blev SD det största partiet

Kvinnor röstar oftast vänster och män höger. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Det är i år hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Ändå har hittills ingen kvinna varit regeringschef. I det avseendet ligger Sverige långt efter många andra europeiska länder.

I en ledare i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att i ett Sverige som 2021 fortfarande hade saknat kvinnlig rösträtt hade M, KD och SD samlat 203 av riksdagens 349 mandat, alltså stark egen majoritet. SD hade blivit riksdagens största parti och kunnat ställa krav på att få tillsätta statsminister, och oavsett det fått en dominerande roll när det gäller utformningen av en tänkt borgerlig regerings politik.

Aftonbladet vänder också på resonemanget. Om inte männen fick rösta skulle de rödgröna och centern få 212 mandat. SD skulle bli mindre än vänsterpartiet. Siffrorna bygger på uträkningar gjorda av Dagens Nyheter.

Till DN säger professor Maria Oskarson vid Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet:

– En hel del av könsskillnaderna kan man förklara med yrke eller att vi börjar få ett utbildningsgap där kvinnor är högre utbildade än män. Men när vi kontrollerar för det här i våra statistiska modeller så är det inte så att könsskillnaderna försvinner. Det finns något mer som inte kan förklaras bort.

Anders Lindberg skriver vidare:

”I en demokrati måste både kvinnors och mäns erfarenheter spela roll, både kvinnors och mäns kompetens tas till vara och både kvinnor och män ha samma makt.

Det Socialdemokraterna behöver fundera på nu är om man tänker leva som man lär. Svaret borde vara enkelt.

Magdalena Andersson är landets näst tyngsta politiker, ingen ifrågasätter hennes kompetens.

Men som min kollega Jonna Sima skrev i veckan: ”Frågan är inte om Magdalena Andersson ska utses bara för att hon är kvinna. Frågan är om hon ska bli omsprungen av en mindre kvalificerad man, just eftersom hon är kvinna.”

Att kompetenta kvinnor blir åsidosatta till förmån för manliga medelmåttor är ju inte direkt något nytt fenomen. Och tro inget annat – många känner sig kallade.

Kvinnor röstar 1921. Bilden: Hallwylska museet.

M:s attacker mot public service går längre än SD:s

 Moderaternas partiledare Ulf Kristersson anländer till SVT för att delta i partiledardebatt, sommaren 2020.Foto: Jonathan Näckstrand/TT/DN.

I en debattartikel på DN kultur gick Jan Scherman i den gångna veckan till fränt angrepp mot moderaternas mediepolitiska handlingsprogram, ”Mediepolitik för mångfald”, offentliggjort i juni i år.

Scherman menar att M nu går betydligt längre än SD i olika förslag i syfte att både kontrollera och nedmontera public service: ”Det gäller inte bara besparingar, minskad mångfald, utan också direkt styrning av verksamheten genom att placera ut statliga revisorer på SVT och SR.”

Scherman påminner om moderaternas senaste partistämma i oktober 2019. Då ville partiets tyngsta partidistrikt, det i Stockholm, helt avskaffa public service.

På stämman upprepade partisekreteraren Gunnar Strömmer utan konkretisering vissa kretsars mantra att SVT och SR är svårt vänstervridna, ”att vinklingen inte är helt opartisk” i dessa medier. Denna påstådda vänstervridning var snarast ett utspel för att ” ge utredarna mod att ta i med hårdhandskarna”, fortsätter Scherman.

I pressmeddelandet om 2021-utredningen heter det att ”utvecklingen gör att några av de traditionella argumenten för public service i radio och TV inte längre är relevanta.” Moderaterna preciserar inte. Argumenteringen påminner om sverigedemokraternas.

Så här heter det bland annat:

”SVT och SR ska inte tränga ut kommersiell radio och TV, eller bedriva oschysst konkurrens med lokaltidningar på webben.”

Den ojusta konkurrensen kommer knappast från SVT och SR utan från stora kommersiella aktörer. Vi såg vad som hände när amerikanska multinationella och ytterst förmögna Discovery nyligen köpte upp rättigheterna till att sända de olympiska spelen i större delen av Europa i hemliga förhandlingar med den Olympiska kommittén.

När det gäller lokal nyhetsrapportering har vi all anledning att vara tacksamma för att SVT byggt ut lokala nyhetssändningar över stora delar av Sverige. Lokaljournalistiken har annars varit den stora förloraren i de senaste årens medieutveckling. Nu kontrollerar en knapp handfull stora medieägare merparten av denna rapportering, med kraftigt nedskurna redaktioner.

Moderaterna vill lägga ner  Utbildningsradion, UR. Och de vill tvinga SVT och SR att regelbundet ta fram förslag på lågkostnadsalternativ för verksamheten.

På punkt efter punkt har Moderaterna gått vidare med idéer som först förts fram av SD, vilket framgår för dem som läser alla sidorna i den 55 sidor långa utredningen, understryker Scherman. Och jag kan tillägga att det räcker bra med att läsa pressmeddelandets sammanfattning.

M vill ha ett smalare programutbud. Något som också SD föreslår i sin motion om public service från oktober 2010. SD kräver att ”verksamheten bör bli smalare och vassare”. KD har uttryckt sig på liknande vis.

Det är hårresande okunnigt och obehagligt. Dagens SVT och SR är suveräna institutioner med en upparbetad ambition att informera brett och sakligt också på områden som inte prioriteras av andra medier. SVTPlay är en kulturskatt av sällsam och skimrande kvalitet och mångfald. Ska den också offras i M/SD:s förkrympta värld.

Bland det mest obehagliga är att  moderaterna inte vill grundlagsskydda public service. Partiet kallar det för en demokratisk rättighet för riksdagen att lägga ner public service med en rösts övervikt i riksdagen, på liknande vis som när värnplikten avskaffades. SD har länge haft samma uppfattning.

Både M och SD betonar vikten av att public service vårdar det svenska språket. SD kräver färre anglicismer och svordomar. Partiet vill ha fokus på svensk kultur och natur.

Med ännu mer kommersiell TV lär det inte bli mycket kvar av svenska språket, det kan vem som helst inse redan nu.

I Danmark skar man ner drastiskt på Public Service, bland annat genom att lägga ner den utmärkta kulturkanalen, DRK. Det hette i debatten innan att DR skulle satsa mer på dansk kultur och dansk film i sitt utbud. Mer Åsa Nisse och Jönssonligan blir det i ett svenskt sammanhang.

På lördagskvällen zappade jag genom det kommersiella utbudet, det var Jönssonligan i två kanaler samtidigt. Är det vad vi kan vänta, när nu M och SD kallar det mesta andra för vänstervridet?

Scherman avrundar:

Det är uppenbart att Moderaternas förslag är mer genomarbetade och långtgående än SD:s mer kortfattade populistiska utspel. Samtidigt är M-rapporten fylld av inkonsekvenser. Särskilt motsägelsefullt blir det när utredarna betonar vikten av frihet, oberoende och sanningssökande, samtidigt som man föreslår en serie avancerade regleringar och direkt styrning. …

Partiet har nu kört om SD och tagit täten i kritiken mot public service. Moderaternas förslag är bland mycket annat ett direkt hot mot en fri och oberoende nyhetsförmedling i den skattefinansierade tv:n och radion.”

Fotnot: Jag Schermans artikel har bemötts av  M-politikerna Odd Eiken och Viktor Wärnick i en replik.

Fotnot 2: Bloggen NyaKulturSören kommer under en tid att inte ha lika många inägg i veckan som nu, när ambitionen varit en text om dagen.

Sven-Eric Liedman: Integration bara möjlig i ett jämlikt samhälle

Gängkriminalitet, skjutningar som skadar eller dödar oskyldiga, skolor som inte fungerar, flyktingar som lever på bidrag så att Sverige inte har råd med andra insatser, skatterna räcker inte till …

Ungefär så verkar det ofta förhålla sig i många mediers rapportering. Sverige är i kris och det är flyktingarnas fel, blir slutsatsen för många som skräms av ett på kort tid förändrat Sverige där de inte känner sig trygga.

Sverige har förändrats, skriver Sven-Eric Liedman i en angelägen krönika på Aftonbladets ledarsida.:

”Vid mitten av 1800-talet var två svenskar av tusen födda i ett annat land. I dag är det två miljoner av tio och en halv. I Malmö är nästan hälften av invånarna invandrare.”

Men beror landets problem på det som blivit annorlunda, undrar Liedman? Visst finns det svårigheter. Men också möjligheter.

Han utgår från en ny bok ”Samhällsorientering: För en hållbar integration (Komlitt)”, skriven av sociologen Mikael Stigendal och statsvetaren Erik Amnå.

Stigendal är specialist på integration och segregation och skriver bland annat att integration gäller alla i samhället, inte bara de nya svenskarna. Detsamma gäller segregation, inte bara då det gäller utsatta områden.

Det är också ett växande problem att vi får en alltmer isolerad ekonomisk överklass, fortsätter Liedman, en klass inom vilken flertalet förskansar sig i sina stora villor i Djursholm och Östermalm, Hovås, Örgryte, Limhamn – och kanske Tågaborg, Laröd och Viken: ”Deras barn lär sig förstå att de är något förmer än vanliga människor”.

Segregationen skapar ett ”vi” och ”dom”-samhälle. Vi som har rätt, som gör rätt. Dom som är skulden till alla våra problem. Dom som utgör ett hot mot oss …

Dessa tankestrukturer lägger grunden för främlingsfientlighet och högerextremism. I Sverige har sverigedemokraterna nått politiska framgångar på dem. Moderater och kristdemokrater har aningslöst lierat sig. Också inom socialdemokratin finns tendenser åt det hållet.

Fördomar om andra människor är en mäktig splittrande kraft, skriver Sven-Eric Liedman, som konstaterar att ju mer sverigedemokratiska känslor får fäste och sprider sig desto mer försvåra integrationen:

”Målet med integration bör däremot vara att skapa en genuin vi-känsla, inte att göra oss likadana som genom assimilering. Olikhet kan i ett integrerat samhälle tvärtom skapa ett slags nyfikenhet inför det främmande.”

Bara i ett mera jämlikt samhälle kan en sådan integration skapas, med en ”genuin vi-känsla”.

Det svenska samhället framställs i dag ofta ”som ett gigantiskt varuhus med ett närmast gränslöst utbud”. Med pengar kan allt uppnås. Men hungern efter pengar kan göra människor till monster. Är inte hungern efter rikedom och lyx den viktigaste drivkraften för gängkriminaliteten?

Leva ett liv i överflöd eller dö. Tänk er ett samhälle där måttfullheten är ett dominerande ideal. Det är min utopi, sammanfattar Sven-Eric Liedman.