Kategoriarkiv: Afrika

Mördade krigarkungar: Karl XII och Tchads Déby

Tchads president Idriss Déby mördades av rebeller i april 2021. Han efterträds av sin son.

Karl X II var fram till den 19 april i år den siste regerande statschefen som dödats i ett militärt slag. Voltaire beskrev honom som till hälften Alexander den store och till hälften Don Quijote, skriver Rahmane Idrissa i Side Car, en blogg utgiven av brittiska New Left Review.

Kungen befann sig i skyttegravarna vid norska Frerdriksten, då en kula gick genom hans huvud. Det lät som det ploppande ljud som uppkommer då en sten kastas i gyttja, enligt ett samtida närvarande vittne. Döden var ögonblicklig.

Nästan genast uppkom rykten om att kulan inte kommit från fiendesidan. Detta berodde inte minst på att kungens död 1718 följdes av en statskupp och av långtgående förändringar av det svenska regeringsskicket.

Kamen ligger i Saharas ökenområden långt från Norge. Här dödades i slutet av april Tchads president Idriss Déby av en kula som träffade honom i bröstet, under omständigheter som påminner i några avseenden om Karl XII:s död i Norge. Det finns rykten om att det dödande skottet och den följande statskuppen egentligen var en påskyndad succession som förde Débys son Mahamat Idriss Déby till makten i centralafrikanska Tchad. Men den djupaste parallellen är, skriver Idrissa, att Déby blev ett offer för sin tro på sig själv som en ”krigarkung”, liksom Karl XII. 

Déby skulle aldrig ha inspirerat Voltaire – men han såg sig själv som en napoleonsk Braveheart, som en blandning av en fransk general och en afrikansk stamhövding, fortsätter Idrissa.

I augusti förra året utnämnde Idriss Déby sig själv till maréchal du Tchad och placerade därmed in sig själv i den rad av franska marskalker som styrt Tchad. Déby framträdde alltid med ett strålande leende och en imperier-marskalk-stav, inspirerad av Napoleon. Men Débys armé är kolonial och bygger på stammar, den är inte nationell.

Männen som mördade Déby 400 km från huvudstaden är medlemmar i Front for Alternation and Concord in Chad (FACT), som har fått stöd av Libyens starke man i dag, Khalifa Haftar. De vill gärna framstå som patrioter. I propaganda på sociala medier har man förklarat att skälet till attacken var att Déby utropat sig till landets president på livstid, vilket slår sönder demokratin i landet. Def menar också att det verkliga målet måste vara Frankrike och manade också andra länder till antikolonial kamp.

I Frankrike hyllade president Emmanuel Macron den mördade som ”en sann vän till Frankrike” – och lovade högtidligt att ingen skulle få hota Tchads stabilitet och okränkbarhet. 

Men, skriver Rahmane Idrissa, Tchad har under hela landets historia varit som en definition av instabilitet. 2017, beslöt Frankrike att på Débys begäran frysa alla tillgångar för Mahamat Mahdi Ali, ledaren för FACT, genom att stämpla honom som terrorist. Men Ali är jurist och ekonom, utbildad i Frankrike, därtill medlem i Frankrikes socialistparti.

Frankrike hjälper nu den nya Déby Junior-regimen att jaga Ali i grannlandet Nigers östra delar, dit ”terroristen” har dragit sig tillbaka.

Déby Junior kontrollerar nu Tchads militär och med starkt stöd från Frankrike finns det ingen möjlighet för att landets ledning ska öppna den politiska arenan för något som ens avlägset påminner om demokrati.

Karl XII i Bender, teckning från 1894/SvD.

Deltar svenska soldater i Mali i nykolonialt spel?

Dennis Gyllensporre på patrull i Menakai Mali, tillsammans med delar av byrådet. Foto: Tommy Lundmark.

Riksdagen sade den 11 juni i år ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är ” att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium”.

Försvarsminister Peter Hultqvist hävdade i riksdagsdebatten inför beslutet att insatsen var legal:

”Det finns i vårt agerande inga som helst problem med folkrätten. Vi har de folkrättsliga mandat som behövs i alla delar i detta sammanhang.”

Den svenske befälhavaren för Minusma generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef över hela den militära delen av insatsen i Mali, beskriver situationen i Mali i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:

– Minusma i Mali är ett av FN:s svåraste fredsbevarande uppdrag någonsin.

Svenska styrkor har varit i Mali sedan 2014, huvudsakligen med uppgifter av underrättelsekaraktär. Nu förändras inriktningen till ”säkerhetsoperationer”, som att stridsspana, skydda objekt eller personer eller eskortera transporter”, skriver Dagens Nyheter.

Under Minusmas nya ettåriga mandat som trädde i kraft den 1 juli, efter ett beslut i säkerhetsrådet, kommer den drygt 13 000 man starka FN-styrkan att förändras, i enlighet med den plan som general Dennis Gyllensporre lagt grunden för. Han förklarar att de behöver kunna agera “med mer självförtroende och svara mer robust”. I praktiken innebär det fler snabbinsatsförband och även helikopter-, underrättelse- och specialförband.

De svenska soldaterna kommer inte enbart att agera ”fredsbevarande” på traditionellt FN-vis, utan också använda våld, ”fredsframtvingande”.

– Vi har ett starkt mandat och vi förväntas använda våld för att lösa uppgiften när det behövs. Inte mer våld än vad som krävs, men inte heller för lite våld.

Lars-Gunnar Liljestrand är på sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap!” starkt kritisk mot insatsen. Han skriver:

”Alternativet till ökade insatser av utländsk militär är att främja en dialog mellan de stridande parterna i landet, något som flera gånger förespråkats av ledande maliska politiker och utomstående bedömare men som motverkats av Frankrike som vill se en militär lösning.”

Frankrike vill kunna agera utan bindningar från FN, har ställt sig utanför Minusma och istället satt in egna styrkor tillsammans med militär från staterna i Sahelområdet.

I ett andra inlägg på nämnda sajt skriver Liljestrand vidare: I andra sammanhang har Hultqvist angett vad som sannolikt är det verkliga skälet till svenskt deltagande, nämligen lojalitet med Frankrike och – underförstått – att kvalificera Sverige som militär partner till Frankrike. Han fortsätter:

”Försvarsministerns påstående om ”tillskott” till hela FN-systemet innebär i själva verket att Sverige med sitt deltagande undergräver respekten för FN-stadgan och dess viktigaste del, nämligen våldsförbudet.

Försök har gjorts av maliska politiker att öppna en dialog med motståndarna och söka en fredlig lösning. Frankrike motsätter sig dock detta, då det skulle medföra att dess roll i regionen minskade.

Sverige skall inte medverka i det här nykoloniala spelet utan bör stödja en fredlig lösning baserad på överenskommelser mellan parterna i Mali.”

FN-stadgan och hela FN som idé bygger på icke-våld. När nu svenska soldater deltar i så kallade ”fredsframtvingande insatser”, med våld, tänjer man på FN:s grundprinciper i operationer som genom Frankrikes stora roll har en bismak från kolonialtiden.

Är det rentav så att engagemanget i Mali är en fortsättning av det svenska långvariga engagemanget i Afghanistan, där det viktigaste motivet tycks ha varit att kvalificera Sverige för ett framtida Nato-medlemskap?

Om Sverige ville bygga fred i 20-miljonerlandet Mali kunde antagligen de 380 miljoner som är priset för det svenska militära uppdraget (fram till sista december 2021) ha använts betydligt bättre.

Dennis Gyllensporre skulle ha avslutat sitt uppdrag som chef för FN:s insats i Mali i höst, efter två år. Men som det ser ut nu stannar han ytterligare en tid.Foto: FN.