Kategoriarkiv: Terrorism

MOHAMMADs Dagbok från Kabul: Freden långt borta

Skolstart i Kabul. Foto: Mohammad.

I maj 2019 tvångsutvisades Mohammad från Sverige till Afghanistan. Från hösten samma år har han som sajten Blankspots medborgarjournalist varje vecka i dagboksinlägg berättat om vardagen i landet och om sin situation. Det har hittills blivit över 60 inlägg under snart 1,5 år.

Nyligen fick dagboken pris på Tidskriftsdagen.

– Det känns otroligt bra att min dagbok fick priset, säger Mohammad.

– Det är svårt att säga att min situation är bra. Här sker det många attentat. Men jag klarade över ett år i Kabul och mår bra i alla fall. Jag försöker att överleva.

För att skydda Mohammad är han inte porträtterad på bild i dagboken och hans efternamn finns inte med. I sina inlägg berättar Mohammad om livets lunk, men som juryn skriver i sin prismotivering ”från en plats där inget är enkelt eller vanligt”.

Martin Schibbye är chefredaktör för Blankspot. Han berättar för Allt om Tidskrifter om bakgrunden till dagboken. Blankspot har under flera år rapporterat om Afghanistan och särskilt vad som händer med de som utvisas från Sverige till Afghanistan. 

– Vi gjorde en reportageserie på plats i Kabul och har gjort journalistik från Sverige om frågan i stort. Vi har också gjort enkätundersökningar med ensamkommande för att se hur deras situation är, säger Martin Schibbye.

När Blankspot 2016 började bevaka utvisningarna till Afghanistan låg frågan i medieskugga. Sedan dess har intresset från övriga svenska nyhetsmedier gått upp och ned.

– Det är ebb och flod. Just nu är det ebb i den frågan, menar Martin Schibbye.

Blankspot har sökt personer som kan skriva medborgarjournalistik från andra platser än Kabul, som Etiopien eller Eritrea eller andra konfliktfyllda platser.

– Men vi ha inte hittat rätt person. Det blir ofta väldigt politiserat. Det får inte vara partsinlagor. Vi vill att de ska skriva om sin vardag, säger Martin Schibbye.

Ett par tusen personer läser Dagbok från Kabul varje vecka. Mohammad får en ersättning för sina inlägg – och dagboken tycks ha bidragit till att han fått en tydligare riktning i livet. Han drömmer om att bli journalist eller författare. I sista inlägget 2020 skrev han:

– Det är inte så lätt för mig att studera journalistik i Afghanistan. Jag vill studera journalistik i Sverige och jobba som en riktig journalist. Det är min dröm och mina tankar om framtiden.

Det finns planer på att samla de veckovisa dagbokstexterna till en bok.

I sitt senaste dagboksinlägg, daterad Kabul den 4 mars, skriver Mohammad bland annat:

”Den här veckan har flera skolor öppnat igen. Jag gick förbi dem för att prata med elever och med föräldrarna. Oron var stor hos eleverna men också hos föräldrarna efter alla attacker som skett mot skolor och universitet den senaste tiden.

Hoten mot utbildningen är ett av de allvarligaste problemen i landet. Utbildningsministern har flera gånger pekat ut talibanerna, Hezb-e-Islami och andra grupper som är inblandade i att bränna skolor och förgifta elever som fiender till Afghanistan.

Om det inte blir ett fredsavtal mellan regeringen och talibanerna så tror jag att vi kommer att få se flera attacker på utbildningsväsendet, på skolor och på universitet det närmaste tiden nu när skolorna öppnat upp igen. Det har blivit farligt att studera och många studenter har mist sina liv. 

Tidigare meddelade generaldirektoratet för nationell säkerhet att Haqqani-nätverket var inblandade i att bränna skolor. Massor av skolor har bränts ner till grunden. Ute i landet är det främst skolflickor som råkat illa ut. 

Freden känns väldigt långt borta. 

Under tiden har 100 kvinnliga skolflickor i Afghanistan bränts eller exploderat och det kan bli ännu farligare om det inte blir fred i Afghanistan. För några år sedan förgiftades elever i en skola i Takhar-provinsen. … 

Orsaken till angreppen på de som studerar är att talibanerna motsätter sig utbildning för kvinnor. … På grund av hot mot skolor så hålls hundratals skolor för närvarande stängda i provinserna Kandahar, Helmand och Zabul.”

Fotnot 1: Mohammads dagbok finns här:

Fotnot 2: Afghanistan och journalistiken

Afghanistan är ett av världens farligaste länder för journalister. Förra året dödades sju journalister i Afghanistan, enligt världens största journalistorganisation IFJ (International Federation of Journalist). På nyårsdagen i år sköts ytterligare en journalist till döds, rapporterar CPJ (Committee to Protect Journalist).

Afghanistan ligger på 112:e plats av 180 länder på Reporters without Boarders pressfrihetsindex.

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

30 år sen Nelson Mandela blev fri den 11 feb 1990

Under arton år i fängelset på Robben Island var Nelson Mandela inspärrad i en betongcell 2,4 x 2,1 meter. Hans ”säng” var en matta av strå.

Såväl USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher hävdade att Mandelas ANC var en terroristorganisation som sympatiserade med kommunismen och stödde den sydafrikanska regimens kamp mot ANC.

Den 11 februari 1990, i dag för trettio år sedan, lämnade Mandela fängelset som en fri man efter att ha suttit inspärrad under 27 år, de senaste åren i Pollsmore Maximum Security Prison i Kapstaden och de sista två åren i  Victor Verster-fängelset.

I juli 1988 fyllde Mandela 70 år i fängelset. I London hyllades han med hyllningskonsert på Wembley Stadium som TV-sändes och sågs av 200 miljoner tittare. Thatcher var dock lika oförsonlig som tidigare.

Före henne var Mandela en kommunistisk terrorist och den som inbillade sig att Sydafrika någonsin skulle styras av ANC, ”was living like a cocobird in the clouds”, som en kokogök bland molnen.

I USA var det än värre. ANC klassades av det amerikanska utrikesdepartementet som en kommunistisk terroristorganisation och Mandela själv stod på USA:s terroristlista ända till 2008, samma år som den tidigare presidenten (1994 – 1999) fyllde 90 år.

När jag några år efter apartheids fall besökte Sydafrika köpte jag en bok om det nya Sydafrika vars titel anspelade på Thatchers uttalande, ”Living in Cloud Cocoland”.

Den gången fanns en otrolig glädje hos de allra flesta över att den kusliga apartheidtiden var förbi. Det fanns också en optimism. Den svarta majoriteten visste att makt och rikedomar var extremt ojämnt fördelade och insåg att det skulle ta tid att bygga ett jämlikt samhälle. Men man ville vara optimistisk och tro på förändring.

Det visade sig snart ännu svårare än vad de flesta trott att skapa ett nytt samhälle ur askan efter apartheid och kolonialtiden. Sverige som haft en så positiv roll under befrielsekampen spelade en smutsig roll genom vapenaffärer för många miljarder med Sydafrika. Dåvarande statsminister Göran Persson spelade en bedrövlig roll i det sammanhanget. Sydafrika blev trots detta det första (och vad jag vet enda) land som monterat ner de egna kärnvapnen.

Jag kom till Sydafrika efter en lång rad besök i krigens Jugoslavien. Trots att konflikterna i apartheids Sydafrika var mycket värre än i de varit i Jugoslavien blev det krig där men inte i Sydafrika. Mandela själv spelade säkert spelade en viktig roll i det sammanhanget.

Ex-Jugoslavien fick genom Daytonavtalet en krigsförbrytartribunal i Haag som dömde långa fängelsestraff åt ett fåtal av de värsta krigsförbrytarna. I Sydafrika bildades i stället en Sannings- och försoningskommission(Truth and Reconciliation Commission, TRC) ledd av ärkebiskop Desmond Tutu. Det viktiga var inte straffen utan att klarlägga övergrepp och sträva efter försoning mellan landets vita och afrikanska befolkning.

Som fri man återbesöker Nelson Mandela sin cell på fängelseön Robben Island.

Sociala medier sprider lögner om branden i Paris

När jag första gången såg de ohyggliga bilderna från den brinnande Notre Dame-katedralen i Paris kände jag djup sorg. Det var ofattbart att en av världens vackraste och mest symbolladdade byggnader då verkade vara på väg att bli lågornas rov.

Nästa tanke, som jag omedelbart förträngde och aldrig tänkte till slut var ”måtte det inte handla om en terroristattack”, ett europeiskt elfte september.

SR:s och SVT:s bevakning gav tidigt besked. Allt tyder (fortfarande ett dygn efter branden) på att elden uppstått som en följd av stora renoveringsarbeten i kyrkan. Man nuddade inte ett ögonblick vid andra alternativ.

Dygnet efter den tragiska branden rapporterar tidningen Metro om hur branden utnyttjades av folk som vill sprida falsk eller missvisande information i sociala medier. Metros artikel bygger på material från den amerikanska nättidningen BuzzFeed, som är en kompetent amerikansk nättidning med täta band till Huffington Post.

På ett falskt CNN-konto hette det att CNN kunde bekräfta att branden vållades av terrorister. Också konservativa Fox News råkade ut för något liknande en fejkad video om branden. En falsk Fox-bild som hänvisade till kanalen, påstod att det vid brandplatsen funnit personer som på arabiska ropat ”Allah är störst”, ”Allahu akbar” . Ännu en lögn.

Ett annat konto, ”USfoxnews”, påstod lögnaktigt att den amerikanske kongressledamoten Ilhan Omar hyllat branden, skriver Dagens Nyheter.

Också i Sverige förekom liknande spridning av desinformation. ”Det här är ingen olycka”, skrev den högerextrema debattören Ingrid Carlqvist på Twitter med en länk till en artikel om branden. 

Ännu vid 17-tiden på tisdagen översvämmades svenska Facebooksidor av falska påstående om att branden i Paris vållats av terrorister, som på bilden härunder, utlagd av någon som kallar sig Infidel Nation Patriots II.

Hade läget varit det minsta oklart efter Parisbranden hade den här sortens vidriga hatbudskap, utlagda för att skuldbelägga araber/flyktingar, varit svåra att dementera slutgiltigt. Nog borde ett land som Sverige ha högsta beredskap för den här sortens informationskrig.


Flyktingaktivister kan dömas som terrorister

En av Stanford 15-demonstranterna fastkedjad på startbanan på Stanfordflygplatsen. Bild: End Deportations.

Femton brittiska aktivister, ”The Stansted 15”, lade sig den 28 mars förra året på startbanan på flygplatsen Stanford i Storbritannien. Deras syfte var att förhindra ett chartrat plan att lyfta. Ombord fanns 60 flyktingar som skulle utvisas till Nigeria och Ghana. Nu riskerar aktivisterna livstids fängelse.

Efter nio veckors rättegång har aktivisterna av en domstol förklarats skyldiga för att ha satt säkerheten på flygplatsen ur spel och därmed också skapat risker för passagerarna, skriver brittiska The Internationalist.

Domstolen har för första gången hänvisat till terroristlagar. Det innebär att maximistraffet för de femton åtalade kan bli livstids fängelse.

Under rättegången förklarade flera av de åtalade att de velat protestera mot utvisningarna genom ickevåld och civil olydnad. Flera av dem har arbetat länge med protester mot Storbritanniens flyktingpolitik.

Domaren Christopher Morgan instruerade juryn att inte ta hänsyn till de åtalades angivna motiv utan enbart överväga om det fanns en reell och materiell risk för flygplatsens säkerhet.

Tusentals flyktingar deporteras varje år från Storbritannien genom speciella chartrade flyg nattetid till länder som Pakistan, Ghana, Nigeria, Kosovo och Albanien.

Domen i målet kommer att tillkännages den 4 februari 2019.