Kategoriarkiv: Nazismen

Judisk violinist utvisad från Sverige 1942 togs till Auschwitz – och tre flyktingbarn i år utvisade från Helsingborg till Vietnam efter åtta år i Sverige

Fånge 81952 i Auschwitz: Leif Leiba Wolfberg, violinist som efter kriget bland annat arbetade en tid i norska radions symfoniorkester. Han föddes i Litauen. Växte upp i Norge, flydde efter nazisternas ockupation av Norge under kriget till Sverige, utvisades härifrån, greps av östeerrikisiska alpjägare i centrala Oslo, transporterades till Auschwitz men överlevde mirakulöst. Bild: SCcandinavian Jewish Forum.

Den judiska musikern Leif Leiba Wolfberg tog sig i juni 1941 över gränsen från det av nazisterna ockuperade Norge till värmländska Järnskog. Han var 26 år gammal, av de norska myndigheterna klassad som statslös eftersom han föddes i Litauen, men växt upp hos släkt i Trondheim, läser jag i författaren Ola Larsmos starka ”Tio lektioner i svensk historia” (Kaunitz Olsson förlag, 2021). 

I boken beskriver Larsmo särskilt personer och förhållanden relaterade till nazismen före och under det andra världskriget, med kopplingar också till vår tid. 

Wolfberg är musiker, violinist, sökte asyl i Sverige men avvisades och återvände till Norge. Där greps han av österrikiska alpjägare i centrala Oslo, fördes till polska Szczecin och skickades vidare till Auschwitz, dit han anlände den 11 december 1942. Han fick fångnummer 81952 intatuerat på sin arm. 

Under några månader den hårda vintern går han ner i vikt från sextioåtta till fyrtiofem kilo. Men han överlever. Och en morgon 1943 ropar någon efter honom vid uppställningen, ”Wo ist der Geiger?”, Var är vilolinisten? Han har blivit uttagen till lägerorkestern, omplaceras, ”gör om sig” från judisk fånge till norsk, genom att riva av sig den gula Davidstjärnan och sätta ett vitt N för norrman på sin jacka. Med Bernadottes vita bussar förs han senare med andra norska fångar norrut mot friheten.

Den 28 april 1945 anländer de till Helsingör. Han är en av tre norska judar, som fått åka med bussarna i riktning mot Sverige. Han går ombord på färjan till Helsingborg.

Ute på öppet vatten får Leiba Wolfberg ett nervsammanbrott. Han står på öppet däck, under en blå himmel och gråter hysteriskt, kan inte sluta. Sverige är inom synhåll, han får leva, och han kan inte sluta gråta.

Leiba Wolfberg kunde längre fram återvända till Norge, arbetade en tid i norska radions symfoniorkester, gifte sig och fick två döttrar. Han dog hemma i köket, omskakad av att någon just ristat in hakkors på hissdörren i hans hus.

När jag läser i Ola Larsmos bok om Leif Leiba Wolfberg och hans behandling under krigsåren och nazismen som flykting i Sverige och Norge går mina tankar till de tre vietnamesiska systrarna som i dagarna utvisats från Helsingborg och Sverige, där de bott i åtta år, utan att ha anhöriga i det land de lämnat för länge sedan. Den äldsta av dem, Quyen, är tjugo år, har tagit studenten och fått fast jobb på Helsingborgs lasarett. De yngre, Tram och Vy, är 16 respektive 11 år gamla. 

Vietnam 2023 är inte som Nazityskland under kriget. Men vad är det för flyktingpolitik som bedrivs av den svenska högerregeringen i samarbete med högerextrema sverigedemokrater? Har inte Sverige skrivit under FN:s barnkonvention? Hur kan man så cyniskt och omänskligt för livet skada tre flyktingbarns liv, i Sverige, 2023??

Hur har Sverige så snabbt kunnat förvandlas till ett djupt främlingsfientligt och intolerant land som behandlar barn och utsatta flyktingar så vedervärdigt?

Det här är verkligen inte det Sverige jag varit stolt över och levt i under min tid på jorden. 

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg utvisades 2023 från Helsingborg och Sverige. Foto: Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.

Riksdagen fattar beslut om svenskt Natomedlemskap

Riksdagen röstade på onsdagen för svenskt Natomedlemskap efter en behandling av frågan som inte lever upp till grundläggande demokratiska principer. Sverige har i opinionsundersökningar under mycket lång tid haft en klar majoritet av Natokritisk befolkning. Att många bytt åsikt under den senaste tiden hänger samman med Rysslands folkrättsvidriga krig mot Ukraina och är begripligt. Men beslut fattade av rädsla och i stort sett utan någon offentlig debatt är okloka. Också detta.

Med röstsiffrorna 269 mot 37 röstade riksdagen för svensk Natoansökan och -anslutning. Bara två partier, vänsterpartiet och miljöpartiet, röstade mot beslutet.

– Detta är ett av de viktigaste säkerhetspolitiska besluten någonsin för vårt land, sade utrikesminister Tobias Billström (M), skriver Dagens Nyheter. 

Visst är det ett viktigt beslut, men det är otroligt uselt analyserat och genomlyst.

”Vänsterpartiets politik leder Sverige till krig och misär”, pladdrade moderaten Ann-Sofie Alm, vad hon nu menade med det.

Den farligaste konflikten för Sverige är att bli en del av en storkonflikt mellan Ryssland och USA. Med kärnvapen på svensk mark skulle risken för ett kärnvapenkrig i Sverige och mot Sverige öka dramatiskt, oavsett vad Alm tycker. 

På Gotland står amerikanska Patriotmissiler riktade eller möjliga att rikta österut. Också dessa kan bli mål i en krigssituation som kan alldeles särskilt drabba och sarga Gotland och Sveriges östra delar.

Helsingborgs hamnar och läge vid Öresunds smalaste del gör staden till ett mål för en angripande makt som vill kontrollera vattenvägarna och därmed också till ett tänkbart prioriterat mål vid ett kärnvapenkrig.

Ingen talar om konflikter som kan lindras eller förvärras. Ingen tycks ha en tanke på konsekvenserna av Natobeslutet.

Sverige har varit alliansfritt under över 200 år och samtidigt levt i fred, utan att bli inblandade i de stora krigen, som drabbat våra grannländer. Detta trots att grannarna var mycket farligare då, som Nazityskland och Sovjetunionen. 

Alliansfriheten har varit något positivt, en del av min egen och många andra svenskars nationella identitet. Allt har inte varit enkelt, men ändå.

Sverige har trots alla ”snedsteg” kunnat spela viktiga roller i olika sammanhang, fredsbyggande och konflikthanterande liksom inte minst genom att ta emot flyktingar från våra grannländer. 7000 danska judar kom hit hösten 1943 för nu 80 år sedan. För många från Finland och de baltiska länderna var Sverige ett viktigt välkommande land att fly undan krigande sovjetiska och nazistiska trupper.

Att Sverige som demokratiskt land nu fattat ett så dramatiskt beslut utan ens en rudimentär offentlig diskussion om för- och nackdelar med alliansfrihet eller om konsekvenserna av kärnvapenutplaceringar i Sverige är bedrövligt och tyder på djup politisk inkompetens. 

Och hur är det med Sveriges roll i tänkbara storkonflikter i de arktiska haven, där både olja och andra naturresurser kan skapa förutsättningar för militära konfrontationer? Ska Sverige gå in i ett möjligt krig i Arktis för att säkra USA:s intressen?

Hur ska ett militariserat Nato-Sverige på allvar kunna bygga fred. Hur ska ett Natobeväpnat Sverige kunna leva upp till välfärdens utmaningar. Frågorna är många.

Bilden: Bilden: Med röstsiffrorna 269–37 klubbades på onsdagseftermiddagen Sveriges anslutning till Nato. 43 ledamöter var frånvarande. Foto: Roger Turesson/Dagens Nyheter.

På Förintelsedagen: Sonjas resa – om en judisk överlevare

Judiska kyrkogården i polska Lodz, en av Europas största i sitt slag. Foto: Sören Sommelius.

Zosia har blivit Sonja när hon på de sista sidorna i Sonjas resa, en bok hon skrivit med sonen Semmy, sitter i kaféet på Judiska hemmet i Stockholm och minns sitt liv. Hon är 99 år. Det är 76 år sedan den räddande bussen rullade in i Malmö, 82 år sedan Hitlers arméer tågade in i hennes hemland Polen.

”Sonjas resa” är en gripande, upprörande och verkligt läsvärd bok om en judisk kvinna vars livsresa är ett mirakel. Hon är en överlevare och att hon sitter där på hemmet och tänker tillbaka och snart ska fylla 100 är otroligt.

Sonjas resa är uppbyggd av korta stycken – den är Förintelsens fasor betraktade genom en kristallkula, ondskan i koncentrat i baklängestiden.

Det är inte bara hennes personliga minnen utan också en släktkrönika. Hon berättar levande om sin uppväxt och sin familj i Polen, före och under Förintelsen.

De flesta av hennes nära släktingar mördades av tyska nazister, slängdes i massgravar eller brändes i krematorier, namnlösa. Hon skriver själv att själva boken är en minnessten över dem, ett sätt att ge dem minnet av deras liv tillbaka, att de funnits på jorden.

Hennes släkt kom från området kring Lodz, länge Polens nästa största stad. Hon själv föddes 1922 och växte upp i Gostynin. Hennes morbror Moniek emigrerade 1920 till Haifa i Israel, men kände sig ensam och övergiven och återvände.

”Hade han varit mera uthållig eller träffat en livskamrat i Haifa” skulle han kunna ha varit den ende av min mammas sex syskon som klarat sig levande genom andra världskriget och Förintelsen, skriver hon och drömmer om att hon kunde ha haft en morbror som kanske ”hjälp mig att hantera min plågsamma ensamhet”.

Sonja/Zosia lever sex år, 1933 – 39 i staden Zgierz. Hennes farfarsfar var stadens förste erkände rabbin i början av 1800-talet, ihågkommen som en helig man. Han lät bygga stadens stora synagoga av sten.

Också hennes farfar var rabbin i samma stad, under 42 år, till krigsutbrottet 1939. Han var därtill författare och filosof och föreläste om bland annat Kant, Spinoza och Leibniz. Han predikade för fred, vänskap och människokärlek. När nazisterna tagit makten brändes hans böcker på bokbål – och han själv greps 1942 och fördes till Förintelselägret Treblinka.

Sonja Stahlhammer, född i Polen 1922,
överlevde Förintelsen och flera koncentrationsläger
och kom utmärglad till Malmö den 24 juni 1945.

Sonja är 17 år när Nazityskland anfaller och ockuperar Polen den 1 september 1939, det som blev inledningen till andra världskriget. Henne s barndomsidyll faller samman på ett ögonblick: ”Föga anade jag att min familj och jag skulle komma att gå mot en av historiens grymmaste katastrofer och att jag skulle komma att leva återstoden av mitt liv med den malande frågan … varför?”

Kriget förändrar allt. Familjens hem i Zgierz plundras av tyskarna. Pappan vandrar 15 mil till Warszawa för att leta efter ny bostad, men återvänder. Den 10 september tänder nazisterna eld på stadens synagoga som bränns ner till grunden. Alla måste nu bära Davidsstjärnor. Familjen tar sig till Lodz. Våren 1940 tvingas alla judar i staden flytta in i gettot, som blev ett fängelse som ingen fick lämna, ett fängelse med 200 000 fångar.

Nazisterna väljer till ”judeälteste”, ordförande till judiska rådet, Chaim Rumkowski, som sköter all kommunikation med nazisterna, tvungen att lyda deras minsta order, till en början med goda ambitioner, efterhand allt mer korrupt. Snart görs razzior varje natt. De utvalda förs bort i tåg till förintelseläger. Steve Sem-Sandberg har skildrat livet i gettot i sin starka roman ”De fattiga i Lodz”.

43 år gammal svälter hennes pappa ihjäl i gettot, året därpå hennes mamma. I augusti 1944 deporteras med ett förintelsetåg de 60 000 sista judarna, däribland Sonja och hennes lillebror och även många romer från gettot, alla i boskapsvagnar. Framme i Auschwitz skiljs hon från sin bror Henius, som hon aldrig återser. Hennes hår rakas, hon får randiga kläder.

Vistelsen i Auschwitz blir kortvarig. Tyskland håller på att förlora kriget. Sonja sätta på nya tåg, kommer till Ravensbrück, Dachau, Mühlhausen, Bergen-Belsen.

Den 15 april 1945 kommer befriarna, engelska soldater. Hon är 22 år, känner sig som ett levande lik. Två månader senare kommer hon med de vita bussarna till Malmö, ett ”drömland som förskonats från andra världskriget”.

På ett bröllop i Eskilstuna träffar hon sin blivande man Mischa. De får sonen Semmy, som studerar till violinbyggare och så småningom blir förste konsertmästare på Kungliga operan i Stockholm under många år. Semmy har nu skrivit Sonjas resa tillsammans med sin snart hundraåriga mamma.

”Sonjas resa” är en djupt drabbande berättelse om Förintelsens fasor och om Sonjas livsvilja som starkt bidrar till att hon mirakulöst överlever … och får ett nytt liv i Sverige.

Fotnot: ”Sonjas resa”, av Sonja och Semmy Stalhammer. Boken kan köpas via hemsidan: https://semmystahlhammer.se/

Judisk restaurang i Lodz 2019. Foto: Sören Sommelius.

En blåbrun regering 2022 hotar vår demokrati

Brunsmetning eller white-washing? Illustration Magnus Bard/Illustration från DN:s ledare.

På Dagens Nyheters ledarsida skrev på fredagen Isobel Hadley-Kamptz ett inlägg i vad man skulle kunna kalla debatten om ”brunsmetningen” av sverigedemokraterna. Hennes rubrik var ”Vem är egentligen brun i det blåbruna? Vi har (sannolikt inte hela) listan”.

Isobel Hadley-Kamptz inledde:

”Både M och SD är upprörda över block-etiketten ”blåbrun”. ”Vem är brun”, frågar de ilsket. ”Här ett försök till svar”, skriver hon sedan och räknar upp 60 fall från de senaste tre åren.

Hennes ledare består av uppräkningen och en kort avslutande kommentar: ”En del av de här personerna har uteslutits eller hoppat av SD, andra har fortfarande höga poster i partiet. En gissning är att det bruna i ”blåbrunt” kan syfta på bland annat de 60 enskilda incidenter från de senaste åren som återfinns på denna lista.”

Det är inga bagatellartade förseelser hon uppmärksammar. Här bara några exempel från i år:

2021-04-13: SD-politiker i Varberg jämför afrikansk fotbollsspelare med bajs (Expressen).

2021-03-29: SD-nämndeman i Jönköping sprider sekretessbelagd rättegångsinformation på hatsajt (Expressen).

2021-02-18: SD-politiker i Mölndal tipsar om förintelseförnekare (Expo).

2021-01-29: SD-politiker i Stockholmsområdet drömmer om inbördeskrig (Expo).

Och ett par exempel från 2018: 2018-09-07: SD-kandidater i Helsingborg, Enköping och Halland uttrycker grov rasism och antisemitism (Expressen).

2018-09-04: SD-kandidat i Österåker skriver att romer är genetiskt tjuvaktiga (Expressen).

2018-09-04: SD-kandidat i Stockholm drömmer om avrättningar av journalister och meningsmotståndare när SD tar makten (Expressen).

2018-09-03: SD-politiker i Tierp sprider grov rasism och hånar förintelseoffer (Expressen).

2018-08-31: SD-kandidater i Örkelljunga, Norrköping, Oskarshamn och Stenungsund hyllar Hitler, hånar förintelseoffer och sprider nazistisk propaganda (Expressen).

2018-08-30: SD-kandidater i Ängelholm och Jönköping har bakgrund i organiserad nazism (Expressen).

Isobel Hadley-Kamptz belägger med eftertryck att det finns utbredd främlingsfientlighet och öppen nazism inom stora delar av dagens sverigedemokrater. Mycket mer finns inte att tillägga, menar jag.

Men i HD/Sydsvenskan försöker (15.10) annars vederhäftige Olle Lönnaeus angripa miljöpartiet för att Per Bolund fört fram frågan i centrum av politiken. Rubriken är ”De grönas strategi: Kleta brunt på Ulf Kristersson”.

Lönnaeus skriver bland annat: ”Genom att Kristerssons gryende samarbete med Jimmie Åkesson för ”blåbrunt” hoppas de gröna språkrören få hela högerblocket att framstå som ett hot mot demokratin”.

Men en blåbrun regering 2022, särskilt om SD skulle bli största parti, är för många ett hot mot demokratin. Det handlar om sådant som flyktingars och invandrares positioner i samhället, om biståndet, om public service och kulturen och mycket annat.

Att förneka det, som Olle Lönnaeus och många med honom gör, är djupt bekymmersamt. Att försöka reducera den viktigaste frågan i svensk politik till fult taktikspel och färgbenämningar utan att beröra vad det egentligen handlar om blir kejsarens nya kläder eller som det brukar hem numera att inte seelefanten i rummet. Detta i en tid när i stället moderaterna och småpartierna som nu ställer upp på SD borde tvingas djupgående och ärligt förklara vad de vill och menar med sina nya politiska positioner i famnen på SD.

SD:s nazistiska rötter lever vidare hos många politiker

Sverigedemokraternas ekonomipolitiske talesman Oscar Sjöstedt på en video från 2011 där han under omgivningens gapflabb berättar om tyska nazister på ett slakteri som sparkar på ett dött får och tjoar Die Juden, ungefär ”så här gjorde vi med judarna”. Skärmdump.

Brunsmetning – eller tydliggörande av den politiska och historiska bakgrunden för Sveriges i höst tredje största parti, sverigedemokraterna?

Partiledaren Jimmy Åkesson värjde sig med hetta i söndagens Agenda. Han var inte nazist, minsann. Den som påstod något sådant ägnade sig åt förtal och ärekränkning.

Dagens Etc påminner ”om SD:s bruna fläckar i tio punkter”. När partiet bildades 1988 fanns bland grundarna flera personer som varit aktiva i högerextrema grupper, som nazistiska Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt och Vitt ariskt motstånd, skriver tidningen. Anders Klarström, partiledare mellan 1989 – 95 var tidigare aktiv i Nordiska rikspartiet. Efter att ha hotat Hagge Geigert dömdes han till dagsböter. Revisor från 1988 gick under kriget med i nazisternas Waffen-SS.

Det handlar inte bara om enstaka personer. 60 procent av partistyrelsen mellan 1989 – 95 hade kopplingar till svensk nazism, enligt en granskning av Expo och Aftonbladet. Inför valet 2018 granskade Expo och Expressen partiets kandidater i de olika valen och fann många med nazistiska kopplingar. Flera SD-kandidater till fullmäktigeposter hade då skrivit om ”den judiska plågan”, hånat Anne Frank och spridit antisemitiska konspirationsteorier.

I maj i år avslöjade Aftonbladet att Jörgen Fogelklou, kommunalråd och gruppledare för SD i Göteborg, på forumet Flashback spridit rasism och antisemitism, med yttrande som ”Jag skulle gärna deportera varenda djävla svartskalle i dag! Sieg heil”. Fogelklou utreddes av partiet men sitter kvar.

Värst av allt, menar jag, är fallet Oscar Sjöstedt – som i dag är SD:s ekonomiske talesperson – ofta använd av SVT:s nyhetsprogram i olika sammanhang. Han ”utreddes” av partiet sedan han på en videofilm från 2011 gapflabbar åt de allra vidrigaste antisemitiska ”skämt”. Sedan han ”bett om ursäkt” strök Åkesson över det inträffade.

Vilket annat parti hade kommit undan med något liknande?

Sjöstedt arbetade vid den tiden på ett isländskt slakteri med tyska gästarbetare. Under omgivningens gapflabb berättar Sjöstedt om tyska nazister på slakteriet som sparkar på ett dött får men låtsas att det är en jude.

– När ett slaktat får föll ner på golvet kunde vi inte använda det. Då gick tyskarna fram och sparkade på fåret (uppsluppna skratt) och tjoade Die Juden (skrattsalvor), ungefär ”så här gjorde vi med judarna”. Och alla skrattar hejdlöst åt det grovt antisemitiska ”skämtet”.

Fotnot:I två tidigare bloggar har jag skrivit om sverigedemokraternas rötter i nazistiska rörelser och i extremhögern och om hur flera av partiets i dag ledande politiker bär på ett sådant arv, som ett rasistiskt parti med rötter i vitmaktrörelsen.

Bloggen ”SD ett ”rasistiskt parti med ”rötter i vitmaktrörelsen” införd 13.10.

Bloggen ”SD:s ”Björn Söder om arabisk musik, aborter och judar införd 14.10. 

SD ett ”rasistiskt parti” med ”rötter i vitmakt-kretsar”

Per Bolund, miljöpartiets språkrör, och SD:s partiledare Jimmy Åkesson under söndagens partiledardebatt i SVT.

Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.

Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.

Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:

– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.

På DN Kultur skriver klargörande författaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”

”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”

Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:

”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.

Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”

Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.

De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:

Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”

På Förintelsedagen: Lägerfångar leds ut ur Auschwitz vid befrielsen

Sovjetiska soldater befriar fångarna i Auschwitz, för i dag 76 år sedan, den 27 januari 1945. Foto: Wikipedia.

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av den sovjetiska Röda arméns 100:e Lviv-divísionens 60:e armé på den ukrainska fronten.

Bilden här är enligt Wikipedia det foto som har störst trovärdighet, när det gäller autencitet, det viktiga är att bilden togs på själva dagen för befrielsen av lägret. Flera liknande bilder arrangerades några veckor senare.

Denna bild blev funnen för några år sedan i Moskva och visar lägerfångar i randiga kläder som leds ut ur lägret. Till följd av svält förefaller flera av dem ha svårt att stå upprätt och måste stöttas.

I dag finns det olika intressen kring lägret i södra Polen, söder om Krakow, skriver amerikanska Getty Images som har köpt rättigheterna till bilden:

”Kontroverser har uppstått på platsen för koncentrationslägret. Starka krafter har velat bygga både ett köpcenter och ett nöjesblock nära och inne på själva lägerområdet. För inte så länge sedan stoppades planerna på ett diskotek. Senare har byggföretaget Maja byggt både ett stort parkeringshus och ett turistservicecenter i Oswiecim (det polska namnet för Auschwitz). En snabbmatsrestaurang har också byggts i ”den skyddade zonen”, efter godkännande från de lokala myndigheterna.

Nästan alla fångarna i Auschwitz hade före Röda arméns ankomst tvingats ut på olika dödsmarscher, men 7 000 som bedömts alltför orkeslösa lämnades kvar i lägret. De sovjetiska soldaterna försökte hjälpa de överlevande och chockerades av vad de såg, vidden av de nazistiska brotten mot mänskligheten. I dag är Dagen för Auschwitz befrielse, den 27 januari, en ”Internationell dag till minnet av Förintelsen.”

Den 17 januari gav de retirerande tyska trupperna order om att Auschwitz koncentrationsläger och dess underläger skulle evakueras. Mellan den 17 och 21 januari drev SS ut omkring 56 000 fångar från Auschwitz. De flesta hetsades att ta sig bäst de orkade 63 km västerut till järnvägsstationen i Wodzisław Śląski (Loslau). Andra tvingades 55 km nordväst till Gliwice (Gleiwitz).

Fångarna sattes på tåg för transporter västerut till andra läger i det egentliga Tyskland. Hård vinter rådde, med temperaturer under – 20 grader. Mellan 9 000 och 15 000 människor uppskattas ha dött under dödsmarscherna från Auschwitz.

Att befria Auschwitz var inget planerat mål för Röda Armén utan mera en följd av att trupperna passerade lägret när man avancerade västerut genom Polen.

De krigströtta sovjetiska soldaterna chockerades över vad man såg i Auschwitz. I lägret hittade man 600 döda kroppar, 370 000 kläder för män och 837 000 kvinnokläder. Till det kom inte mindre än sju ton mänskligt hår.

Vasily Petrenko, general i Röda Armén, antecknade: ”Jag som sett människor dö varenda dag chockerades av nazisternas obeskrivliga hat mot fångarna som hade förvandlats till levande skelett. Jag hade läst om nazisternas behandling av judarna, men ingenting om deras sätt mot kvinnor, barn och äldre. Först i Auschwitz förstod jag något om vad judarna hade utsatts för.”

Själv besökte jag som 23-åring Auschwitz och chockerades över vad jag såg, berg av mänskligt hår, lampskärmar gjorda av mänsklig hud och berg av övergivna tandborstar och resväskor.

Under skolans historietimmar hade mycket lite eller ingen alls tid ägnats åt Förintelsen och de nazistiska koncentrationslägren.

Fotnot:  På Förintelsedagen i år anordnar Forum för levande historia i Stockholm en digital minnesceremoni för Förintelsens offer – ceremonin den 27 januari sänds live med tal, musik och ljuständning direkt från Eric Ericsonhallen i Stockholm. Deltar gör bland andra Livia Fränkel, statsminister Stefan Löfven och riksdagens talman Andreas Norlén.

Författarcentrum Syd uppmärksammar Förintelsens minnesdag 27 januari 2021 kl 14-15 med ett författarsamtal i Malmö på Zoom. Tre författare medverkar, Set Mattsson, Taliah Pollack och Freke Räihä. Moderator är Mikael Olsson Al Safandi.

I Malmö konsthall genomförs ett stort digitalt program från 13 – 17 om Förintelsens minnesdag, se programmet här. Programmet kan följas på Facebook Live.

82 år efter kristallnatten eller Novemberpogromen

En judisk man städar upp efter Kristallnatten eller Novemberpogromen i Berlin, den 9 november 1938. Foto: Scanpix

9 november 1938 genomförde tyska nazister pogromer mot tyska judar som misshandlades och mördades. Deras hem, butiker och synagogor stacks i brand.

På många håll i världen genomfördes på årsdagen manifestationer till minnet av den så kallade Kristallnatten.

Enligt Forum för Levande historia …brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus under Kristallnatten: 

”Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta.

Enligt senare forskning mördades omkring 400 judar under natten den 9–10 november. Tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1 500.”

Hitlers regering gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller egentligen Rikskristallnatten. Men våldsaktionerna mot judarna i november 1938 ägde inte rum enbart under natten den 9–10. De började redan den 7 och pågick till den 13 november. Det anses därför mer rättvisande att kalla händelserna för Novemberpogromen. Det är också oklart vem som från början hittade på namnet Kristallnatten. 

Novemberpogromen markerade att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna. Den tydliggjorde också att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Som en ödets ironi föll Berlinmuren samman samma datum, den 9 november 1989, vilket också markerade det kalla krigets slut, en av mänsklighetens största ickevåldframgångar.

Den 9 november är en dag att minnas med största allvar i vår tid, när antisemitisk och rasism och nynazism sprider dig, när mörka populistiska och högernationalistiska grupper åter marscherar, inte bara i flera europeiska länder utan också på svenska gator.

Francis Levy, head of the North Alsacian Jewish community, inspects tombstones desecrated by vandals with Nazi swastikas in the Jewish Cemetery of Cronenbourg near Strasbourg, January 27, 2010. REUTERS/Vincent Kessler (FRANCE – Tags: RELIGION CRIME LAW) Bild: Forum för Levande historia.

Usa kan lära av Tyskland hantera historiens brott

Det stora monumentet över Förintelsen i hjärtat av Berlin. Foto: Michael Kappeler/AFP/DN.

USA har mycket att lära av tyskarna då det gäller att göra upp med de mörkaste sidorna av sin historia, skriver författaren Ola Larsmo i Dagens Nyheter. Hans utgångspunkt är den tysk-amerikanska författaren Susan Neimans nya bok ”Learning from the Germans – Confronting race and the memory of evil”.

När Susan Neiman på 1980-talet lämnade USA för att kring år 2000 slå sig ner i Berlin kom hon till en stad i ett land som grundligt förändrats av historien. Hon menar, också som judinna, att tyskarna gjort upp med sin historia – och därigenom neutraliserat den. Den tyska termen är Vergangenheitsaufarbeitung – hjälpligt översatt som ”att arbeta av sin historia”. 

Jag har själv på resor i Tyskland under de senaste 20-30 åren drabbats av samma insikt. Det Tyskland som under decennierna efter kriget och nära nog hela 1900-talets sista tid låg i skuggan av nazismens förbrytelser har genomgått en omvälvande metamorfos, och omvandlats till ett demokratiskt land som inte förnekar nazismens brott, men hanterat dem och lärt av dem. Det är både befriande och imponerande.

Min upplevelse av fenomenet kom genom de tyska bokhandlarna, som i nästan alla städer jag besökt har haft ett fylligt urval med böcker om nazismen och då inte minst dessa lokala konsekvenser.

Under en lång period efter andra världskriget var det inte så, skriver Larsmo. Kalla kriget gjorde att ”Västtyskland, med ockupationsmakternas goda minne, i långa drag ställde in sin uppgörelse med nazismen. .Huvudfienden var Sovjetunionen. Allt annat var historia.”

På Västtysklands justitiedepartement hade 66 procent av de anställda högre tjänstemännen så sent som 1966 en bakgrund i nazistpartiet, och i Bundeskriminalamt var siffrorna ännu obehagligare; där var 75 procent före detta partimedlemmar och hälften var före detta SS.

Den verkliga uppgörelsen med det förflutna började enligt Susan Neiman först efter Återföreningen 1990, det som kallas Die Wende.. En speciell roll spelade en stor utställning  om den tyska reguljära arméns, Wehrmachts, krigsförbrytelser och delaktighet i Förintelsen i öst, som visades fram till 2004 och sågs av mer än en miljon besökare. 

Åren runt sekelskiftet blev därmed en vändpunkt för den tyska förståelsen av den egna historien. Få ursäkter eller bortförklaringar återstår längre i det allmänna medvetandet. Det är inte så att Tyskland skulle vara fritt från rasism eller högerextremism – framväxten av högerextrema Alternativ för Tyskland som parti är något Neiman diskuterar i detalj. Men hon påminner om att motkrafterna är betydligt starkare.

Utifrån sina erfarenheter av Tyskland vänder Susan Neiman blicken mot sitt första hemland USA. Där saknar hon helt en liknande genomlysning av den egna historien.

Många är okunniga om vad som skedde i USA under decennierna efter inbördeskrigets slut 1865, då landets afroamerikaner genom utslag i Högsta domstolen förvandlade många svarta slavar till mer eller mindre livegna ”sharecroppers” och berövade den frihet som konstitutionen garanterade dem.

Korsbränning i Gainesville, i Florida 1922. Bild: Wikipedia.

Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen gjorde stora framsteg, som då det gällde rösträttslagar och åtgärder mot lynchning (Man räknar med 5 000 lynchningar av afroamerikaner mellan 1890 och 1960).

Samtidigt fortsatte ett dåligt juridiskt system att skapa grova orättvisor för afroamerikaner, som inte är lika inför lagen, fortfarande 2020. Medborgarrättsrörelsens ledare, som Martin Luther King, hyllas på museer men skändas i vardagen. Polismord på svarta hör till vardagen.

Därför är Black Life Matters-rörelsen så otroligt viktig i kampen mot de historiska kvarlevorna från slaveriets tid. En liknande ”rening” är också nödvändig för indianerna. USA lever som nation med ett nertystat folkmord på den indianska urbefolkningen.

En rasistisk och nationalistisk president, som inte ens orkat fördöma nyfascister som Ku Klux Klan, kan inte få stå i vägen för ett annat och mänskligare USA än dagens.

I USA:s solkiga historia ryms också det kusliga folkmordet på indianernas ursprungsbefolkning, något som ännu mindre bearbetats i historieskrivningen eller påverkat den den nationella självbilden –även om Holywood väl har backar från de grövsta indianer och vita-skildringarna.

Bilden här under Lynchningen av judiske Leo Frank i Georgia i augusti 1915. Foto Wikipedia.

Bilder av lynchningar hör till det fåtal mordbilder där förövarna stolta poserar med sina offer. Bilder som den här gjordes ofta till vykort.

Historiens fasor och Bilderna i Citadellet

Lesia Maruschack – Maria’s Doll, en bild från hennes Projekt Maria F om svältkatastrofen med fyra miljoner döda under Stalintiden i dåvarande sovjetiska Ukraina. Foto: Sören Sommelius.

Landskrona fotofestival har under alla år haft ett fokus i det snart 500-åriga Citadellet, byggt på den danska tiden som fästning, senare använt som fängelse och särskilt kvinnofängelse under långa tider. Historiens mänskliga lidande sitter i väggarna på de trånga cellerna.

I Citadellet har under tidigare festivaler visats bilder förknippade med mänskligt lidande, förföljelser, våld och folkmord. Jag glömmer aldrig bilderna från Stalintidens brutala utrensningar och mord på dissidenter under åren före det andra världskriget, de visades där på en tidigare festival.

I år visas här verk av fyra fotokonstnärer som med bilder och installationer bearbetar minnen från fyra av världsahistoriens smärtpunkter.

Den spanske fotografen Clemente Bernad har dokumenterat minnen från det spanska inbördeskriget på trettiotalet och av diktatorn Francos otaliga övergrepp, kanske 150 000 döda. Bernads bilder är en viktig påminnelse om det fascistiska Spaniens brutalitet ända till diktatorns död 1981 och den följande övergången till demokrati. Läs mer i Peter Fällmar Anderssons intervju med fotografen i Helsingborgs Dagblad.

Foto: Lesia Maruschak, ur hennes Projekt Maria F, om svältkatastrofen 1932-33 i Stalintidens sovjetiska Ukraina, med fyra miljoner döda. Fönstret i bakgrunden är från den cell på Citadellet där bilden visas.

Lesia Maruschak, född i Kanada, med ukrainska rötter, påminner med sitt Projekt Maria F om svältkatastrofen Holodomor 1932 – 33 i dåvarande sovjetiska Ukraina. Hon har utgått från historiska bilder som bearbetats och särskilt från  ett fotografi av Maria F, en flicka som överlevde svältkatastrofen. Jag ser bilderna i citadellets celler med ljusinsläppet bakom dem från minimala cellfönster. Det är omöjligt att inte bli berörd.

Belgiske Anton Kusters visar sin installation Blue Skies Project. Genom ett bildspel relaterar Kusters till de 1078 koncentrationsläger som fanns i nazismens Tyskland, från Hitlers maktövertagande 1933 till krigsslutet.

Kusters visar inga bilder från lägren. Många av dem är utraderade utan att några spår återstår. Med GPS har han spårat platserna där de fanns – och fotograferat himlen över dem, väntat till han kunde fota en blå himmel. 1078 blå himlar, med lägrens koordinater och uppgifter om hur många som dött där, överlämnar till betraktarens fantasi att fylla i och skapa/återskapa egna bilder från det som skedde under dessa blå himlar.

Årets tema för festivalen är ”Minnets arkitektur”. Det öppnar för olika slags bilder som reflekterar över historien på olika vis. I den vackra konsthallen visas verk av sex fotografer som ”undersöker hur identiteter formas i en postkolonial era”.

En av dem är Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London. Många av hennes bilder är självporträtt, där hon ”föreställer” sin mamma eller sin pappa (som hon aldrig träffat). I en introducerande text får vi veta att hennes pappa reste vidare. Hon växte upp i en upplöst familj. ”Vad gick förlorat? Går det att skapa ett fiktivt familjealbum? Kan man sammanföra det som splittrats i fotografiet?”.

Fotofestivalen i Landskrona bjuder på många starka visuella upplevelser och ger inspiration till att både se och reflektera – och förstås till att ta egna bilder. Det är en utställning med höga ambitioner och ett tillfälle att se bilder av några av tidens främsta fotografer.

Fotnot: En första blogg om Fotofestivalen finns här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12985

Utställningen pågår till den 20 september, är helt gratis för alla landskronabor och vad gäller utomhusutställningarna gratis för alla. Öppet alla dagar 12 – 17.

Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London.Här ett självporträtt där fotografen ”föreställer sin mamma,