Offras svenska kurder när Billström och Kristersson gör eftergifter för Erdoğan?

Det överordnade värdet är Sveriges medlemskap i Nato”, säger Utrikesminister Tobias Billström (M) i Ekots lördagsintervju. Foto: Axel Heimken/TT och Christine Olsson/TT.

Tobias Billström, moderaternas nya utrikesminister, intervjuades i lördagsintervjun på allhelgonadagen oav Sveriges Radio ch yttrade sig särskilt om Turkiet, inför statsminister Ulf Kristerssons möte med Turkiets president Erdoğan på tisdag. Det han säger är kontroversiellt.

Det innebär ett radikalt brott mot Sveriges tidigare politik, utan att frågan diskuterats i riksdagen eller ens varit föremål för konsultationer med oppositionen och särskilt socialdemokraterna.

Något liknande inträffade häromdagen när en av de viktigaste utrikespolitiska frågorna på decennier likaledes gjorde en u-sväng, Första begärde överbefälhavare Micael Bydén att Sverige inte skulle begära speciella undantag i ett framtida avtal med Nato då det gäller utländska trupper och baser på svensk mark liksom förvaring av kärnvapen i Sverige i fredstid. Frågan var avgörande för den nuvarande oppositionen när förhandlingarna inleddes. Nu behandlades den genom överbefälhavarens utspel och ungefär en godkännandenick från Ulf Kristersson, som tycks se sig själv om ensam allenarådande bortom all sedvanlig förankring.

Det är inte bara häpnadsväckande att en statsminister beter sig som en diktator – det är djupt upprörande.

Till saken hör att opinionsundersökningar under lång tid i huvudsak, visat på övervikt för Natomostståndare i Sverige liksom, vad jag vet, en ovilja mot förvaring av kärnvapen i Sverige, med allt vad det senare innebär för dramatiskt ökade risker för Sverige i ett i dag inte alls otänkbart kärnvapenkrig vid det Östersjön som nu bli i det närmaste ett Natos innanhav.

Kristerssons ensamstyre genom nickningar i stället för kritisk analys och informerande samtal är djupt odemokratiska och bryter mot en mycket lång svensk tradition.

Men åter till Billström och radions lördagsintervju. Han – och Kristersson, tar nu avstånd från den kurdiska milisen YPG i Syrien och deras politiska gren PYD utan att argumentera.

De båda organisationerna har länge varit NATO:s och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien och gjort en avgörande insats för att besegra IS, sannerligen inte bara för Syriens skull.

Billströms och Kristerssons utspel är förstås tillkommet för att blidka den turkiske presidenten vid mötet på tisdag – och kan beskrivas som en eftergift för Erdoğan av det Sverige som tidigare stött YPG och PYD. 

Det finns uppskattningsvis 100 000 kurder i Sverige. En del av dem har Erdoğan krävt ska utlämnas till Turkiet. Kommer Billström/Kristersson att gå med på detta, att offra kurdiska liv för det svenska Natomedlemsskapets skull? I så fall undrar jag bara vad som hänt med det politiska styret i Sverige på kort tid. Också kurderna i Sverige måste försäkras trygghet och rättssäkerhet mot moderat hänsynslöst godtycke – liksom andra immigrantgrupper som finns i landet.

Situationen i Erdoğans Turkiet är långt ifrån demokratisk. Jag har vänner som flydde landet sedan presidenten beordrat polis att godtyckligt stoppa personer på gatan, leta igenom adresslistor och meddelande på deras telefoner och gripa och eventuellt fängsla de som haft kontakter med någon ur den så kallade Gülenrörelsen, av Erdoğan anklagad för att ligga bakom ett kuppförsök 2016 mot Erdoğan. För presidenten är de också terrorister. Men organisationens ledare, Fethulla Gülen lever säkert i USA och har heller inga restriktioner från EU.

Islands premiärminister menar nu att Sveriges inställning till kärnvapen negativt kommer att påverka den globala nedrustningen. Ytterst pinsamt. Att Sveriges utrikesminister underdånigt gör vad som förväntas av honom av den turkiske statschefen känns obehagligt. 

Billströms utspel om de kurdiska organisationerna har självfallet följts av starka fördömanden från bl a socialdemokraternas tidigare justitieminister Morgan Johansson.

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

Ska tre vietnamesiska systrar ska kastas ut ur Sverige efter åtta år här?

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg hotas nu av avvisning från Sverige, skriver Helsingborgs Dagblads Torbjörn Wester. Foto: Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg hotas nu av avvisning från Sverige, skriver Helsingborgs Dagblads Torbjörn Wester. Den äldsta av systrarna är tjugo år, har nyligen tagit studenten och i dagarna fått sitt första fasta jobb som servicevärd på Helsingborgs lasarett. De yngre är 16 respektive 11 år gamla. Alla tre har bott i Sverige åtta år, sedan 3 ½ år i familjehem utanför Helsingborg.

Nu riskerar de tre systrarna att utvisas från Sverige. Enligt reportaget är deras möjligheter att få stanna små.

”Möjligheterna att få stanna i Sverige börjar nu bli uttömda. Ett av de sista halmstråna var att ansöka om flyktingstatus. Men Migrationsverket avslog också den begäran och i oktober avslog migrationsdomstolen även överklagandet. Nu går ärendet vidare till sista instans, migrationsöverdomstolen.”

Flickorna kom 2014 med sin pappa till Sverige. Han skulle flytta samman med en svensk kvinna. Men förhållandet sprack/eller var inte seriöst och Migrationsverket klassade det som ett skenförhållande. Verket beslöt (2018) att familjen skulle utvisas, varvid pappan försvann medan systrarna LVU-placerades och samtidigt inledde en lång kamp för att få stanna i Sverige och ”slippa återvända till ett land där de inte känner någon”.

För mellansystern, som nyligen börjat gymnasiet, ställer HD frågan till Migrationsverket varför hon inte kan ”få uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter?” 

Den frågan prövades 2020 men avslogs eftersom flickan ”vistats större tiden i Sverige utan uppehållstillstånd” och att hon därför har starkare anknytning till Vietnam än till Sverige.

Migrationsverket menade alltså att hon – som då hade levt hela sin tonårstid i Sverige, såg svenska som sitt förstaspråk och var socialt rotad – hade en starkare anknytning till Vietnam där hon inte kände någon, skriver HD. Migrationsverkets representant kommenterar ”Det kom man fram till efter en sammantagen bedömning av alla omständigheterna i hennes ärende”.

Men bedömningen är gjord efter byråkratiska kriterier, inte efter mänskligt inkännande kontroller, kan det tyckas. Vad säger FN:s barnkonvention, som Sverige undertecknat?

Enligt konventionens Artikel 20 – 21 (enligt Rädda Barnens kortversion) ska ett barn, som berövats sin familjemiljö, ha rätt till alternativ omvårdnad. Här handlar det om tre systrar som för åtta år sedan förlorat sin vietnamesiska hemmiljö, socialt rotat sig i en svensk värld som de nu kan komma att sparkas ut ur. Och som inte har den minsta aning om vad som kan vänta dem i deras tidigare hemland om de förpassas dit.

Är det verkligen rimligt?

Med demagogen statsminister Ulf Kristerssons favorituttryck står Sverige inför ett ”paradigmskifte”, vilket med hans språkbruk betyder att man ska kasta ut alla de reformer som genomförts under den socialdemokratiska regeringens åtta år. Det gäller i synnerhet flyktingpolitiken.

Formellt kan knappast högerregeringens dikthat börjat tillämpas. Men i det så kallade Tidöavtalet är flyktingfrågan helt dominerande. Jag uppfattar dokumentet som Sverigedemokraternas kontrollavgal med de tre andra styrande högerpartierna, i synnerhet moderaterna och kristdemokraterna.

En tredjedel av avtalets 61 sidor, det längsta av de sex kapitlen, handlar om ”migration och integration. Där heter det inledningsvis att det nu gäller att ”skapa ett paradigmskifte i synen på asylmottagande”. Flyktingskap ska bara erbjudas ”tillfälligt” och ”för den som flyr Sveriges närområde”.

Är Quyen, Tram och Vy i någon mån offer för denna omänskliga180-graders omsvängning av flyktingpolitiken som högerregimens vill genomföra. Varför hörs inga eller få protester från de anständiga partierna?

KRISTERSSONS KUSLIGA TRO PÅ KÄRNVAPEN PÅ SVENSK MARK

Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.

Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.

ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.

Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.

Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.

Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”

– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.

Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.

Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.

Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.

Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.

Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.

Hiroshima får vi aldrig glömma.

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar

Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.

Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar.

Skärmdump från SVT.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade områden, Själland och Skåne.

Ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck skulle utgöra ett hot mot befolkningen i Skåne och Själland, Skandinaviens mest tätbefolkade region.

Solen går ner för sommartiden. Ersätts den av normaltidens mörker och kyla

Sommarhimmel över Arvika i Värmland. Foto Sören Sommelius.

Under 44 år har Sverige genom sommartiden ”flyttats en bit söderut” under det ljusa halvåret. Från mars till oktober har vi genom klockomställningen fått en timme länge vår-, sommar- och höstkvällar. Men kanske är det slut på den glädjen nu? Allt fler röster höjs för att avskaffa sommartiden. Debattörer hänvisar i svävande ordalag till ”sömnproblem” och ”depressioner”, ”fler olyckor” och rentav ”ökat antal hjärtinfarkter”.

Debatten har knappast varit välsrgumenterad, menar jag. Samma argument har upprepats vid tidsbytena mellan vintertid och sommartid och vice versa under de senaste åren. 

För mig är sommartiden livgivande med positiva tillskott till folkhälsan. De längre kvällarna på sommarhalvåret ger markant ökad livskvalitet genom förbättrade möjligheter till utomhusverksamheter, genom längre kvällar med solljus och värme.

Dagens Nyheter gjorde 2018 en undersökning som visade att 37 procent av svenskarna vill ha permanent sommartid, medan 29 procent vill ha permanent vintertid

och bara 26 procent önskar fortsätta som i dag. Det innebär att 63 procent delar min egen ståndpunkt, fortsätta som i dag eller permanent sommartid.

Sommartiden infördes 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstensregeringen. Bara personer över femtio år torde ha egna minnen av forna tiders mörka och svala sommarkvällar.

2019 beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas.EU-parlamentet klubbade ungefär samtidigt att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021. Varje land skulle få bestämma om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

Som hängiven sommartidsförespråkare tycker jag att en återgång till permanent vintertid eller ”normaltid” vore tragisk. Däremot välkomnar jag permanent sommartid. I det senare fallet finns gedigna erfarenheter från två av Europas största länder, Frankrike och Spanien, som båda har centaleuropeisk tid, liksom Sverige. Paris ligger på samma longitud som London (och Greenwich) och borde ha haft samma tid. I stället har Frankrike vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar (dubbel sommartid) under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Förändringarna i Sverige går snabbt nu. Mörket och kylan breder ut sig. I dag lördag går solen i Helsingborg ner 17.35. Redan i morgon söndag drar solen täcket över sig 16.33. 

Mellan kaos och kreativitet: Livsbejakande utställning i modfälldhetens tid

Yoshio Nakajima i en happening på Dunkers, tillsammans med Helsingborgskonstnärerna Peter Arnesson och Petra Tamm. Foto: Sören Sommelius.

Den japanske konstnären och performanceartisten Yoshio Nakajima ställer i höst och vinter ut på Dunkers. Hans utställning ”Resa med solen”, med Martin Schibli som kurator, visar retrospektivt konst från 1950-talet till i dag.

Tyngdpunkten ligger på nygjorda verk. Utställningens bultande hjärta är ”ateljén”, längst in, ett rum som är en explosion av färg, klotter och rejäla målarburkar.

I ateljerummet genomfördes under utställningens två första dagar två suggestiva happenings eller performances, där Nakajima sjunger, ja ordlöst nynnar rytmiskt är nog en bättre beskrivning, och agerar med andra medverkande konstnärer som svenska Peter Arnesson och Petra Tamm. Det är rofyllt meditativt, inbjuder till aktivt lyssnande och seende, att med fantasin vidöppen ta till sig det som sker.

Ateljén står för mig som ett slags ”undantagsrike” för den skapande konsten, där nästan allt är möjligt i det laddade utrymmet mellan kaos och kreativitet.  

Det handlar också men inte bara om kriget och om den nödvändiga freden. Höga väggar avskiljer utrymmen från den övriga utställningen. En blågul lång stav är textad Ukraina. Någonstans läser jag ordet Pax. Men ateljén och happeningen är mer än så, en livsbejakande utställning i modfälldhetens tid. Det lekfulla anslaget rymmer både glädje och ett stort allvar.

Yoshio Nakajima är bosatt i Helsingborg sedan 1987. Han har länge uttryckt sin önskan om att få ställa ut på Dunkers. Först nu har det blivit, den här exceptionella utställningen, den största som den i dag 82-årige konstnären (med nära nog en 20-årings vighet) gjort i Europa.

Nakajima bryter i utställningen med konventioner på hur en utställning ska se ut. Här hänger bilder i taket. Andra sitter på en vägg som höstlöv som bara fladdrat i väg och fastnat. Så här kan man också göra.

Dunkers kulturhus har länge saknat ambitioner och anglägenhet i Helsingborgs kulturliv. Nakajimas utställning ingjuter livfullhet i byggnaden, som om dörrarna med den slåss upp mot både världen och mot Öresund.

I ett fungerande kulturens Helsingborg kunde Dunkers fungera som ett nav i kulturlivet, med utställningar som både vänder sig mot världen, mot Helsingborg och NV-Skåne eller rentav – som Yoshio Nakajimas angelägna utställning – mot bådadera. Det fordrar förstås också att kulturhusets konstnärliga självständighet och ekonomiska grund garanteras.

Fotnot: Yoshio Nakajimas utställning pågår till den 12 mars 2023. Det blir fler performances med Nakajima, närmast torsdag 6/10 kl 18, då också en buddhistisk munk kommer att delta. Bara ett är säkert, färgen kommer att flöda.

Läs mer om Yoshio Nakajima i ett reportage i Helsingborgs Dagblad 30/9: https://www.hd.se/2022-09-30/rymde-till-tokyo-for-60-ar-sedan-for-att-forverkliga-drommen–nu-oser-han-farg-over-dunkers

Yoshio Nakajima, konstnär och performanceartist, på Dunkers, där hans utställning ”Resa med solen nu visas”. Foto: Sören Sommelius.

NORDISK BOKENS DAG PÅ DUNKERS: OM SKRIVANDE OCH BRA SKOR

Nordiska Bokens dag i Helsingborg. Två nordiska författare på Dunkers, danska Helle Helle och finske Lars Sund. Foto: Sören Sommelius.

Danska Helle Helle, finske Lars Sund och svenske Klas Östergren, tre nordiska författare, samtalade med Föreningen Nordens Per Johansson på Dunkers kulturhusunder några timmar på lördagseftermiddagen om författarens villkor och arbete.

Evenemanget knöt an till de Nordiska bokdagarna i Helsingborg för några decennier sedan, men formen var ny – och nyskapande. I stället för att tala med de medverkande författarna en efter en provade denna Nordiska bokens dag en väl fungerande ny form. De tre medverkande fanns på scenen hela tiden, i ett vindlande och intressant samtal om det allra svåraste, vad gör en skrivande författare för att det som skrivs ska bli bra, riktigt bra?

– Hur fungerar er skrivprocess, undrade Per Johansson.

– Min egen har nog alltid sett likadan ut, berättade Klas Östergren. Jag debuterade som ganska ung och visste inte vad jag gav mig in på. I dag vet jag att man får vara glad för några timmars flow under en vecka – och att det viktigaste för en författare nog är ett par bra skor.

Klas Östergren börjar varje dags skrivande med stor glädje. Men, när det tar emot bryter han, tar en rejäl promenad – i stället för att som i yngre dagar bli störd och stressad. Därav skorna.

Lars Sund, tillika hängiven fågelskådare, delar tiden mellan romanskrivandet och den bevingade världen.

 – Romaner kräver kontinuitet. Det är viktigt för mig att hålla kontakt med texten. Därför har jag den i tankarna hela tiden. Det behövs inte minst noggrannhet med detaljerna, densamma för en författare som för en möbelsnickare eller båtbyggare.

– Medan jag skriver visar jag aldrig texten för någon annan, inte heller för min förläggare, berättar Helle Helle. När jag är färdig läser jag den högt för min man. Han får lyssna men inte säga något. Så småningom kan också min förläggare läsa det jag skrivit.

– Jag använder ofta sökfunktionen på datorn för att inte samma ord ska återkomma för ofta och lägger ner stor omsorg på språket. Det gäller att skapa liv och språklig variation. Allra viktigast är nog prepositionerna.

Klas Östergren läser gärna sin text under arbete högt.

– Och jag blir generad om det, som det mest alltid är, finns något i den som jag inte begriper. Högläsningen är bra i arbetet med att slipa en text och göra den mer effektiv.

– Jag borde läsa mina egna texter oftare, bekänner Lars Sund. Det är ett bra sätt kolla textens bäring. Då jag läser funderar jag på om det finns ord som behöver bytas ut och om en metafor känns fräsch eller mest bara är en gammal klyscha. Behövs det så många ord för att säga det här?

– Olof Lagercrantz uppmanade ofta till att stryka sista meningen, minns Klas Östergren. Det är verkningsfullt.

– Jag tänker ofta på hur jag ska komma igång med ett nytt projekt och på vad min nya roman ska tillföra, suckar Helle Helle. Men så tröstar hon sig med att ”alla romaner vid något tillfälle bara bestått av en enda mening”.

– Sedan följer skrivandets alla val. Vad ska vara med, vad behöver strykas? Ibland kan jag inte låta bli att grubbla på vad det egentligen är för jobb jag håller på med.

Fotnot: Under decennier drev Per Johanssons far Arne Johansson som ordförande i Föreningen Norden i Helsingborg tanken på Helsingborg som en mötesplats för nordisk kultur. Vid mitten av 1990-talet drog han igång de Nordiska Bokdagarna i Helsingborg. Många av de främsta nordiska författarna kom under åren till stan, föreläste, samtalade och signerade böcker – alltid i början av november.

Som en i marginalen av bokdagarnas inre krets fick jag ibland följa med på efterföljande gåsmiddagar, vilket innebar en kvälls samvaro med Suzanne Brøgger, Märta Tikkanen, den finske poeten Claes Andersson, Jörn Donner, och många andra. som alla av Arne prisades med vackra tal. Mötet med den oförlikneliga danska poeten Inger Christensen glömmer jag aldrig.

Ur de nordiska bokdagarna föddes Samtal på Dunkers, som förblivit blivit en levande institution, med timslånga samtal med både författare och andra kulturpersonligheter.

Mera kortlivade blev de Nordiska filmdagarna i Helsingborg, kanske inte minst därför att man från kommunens sida saknade känsla och engagemang för vad satsningen skulle kunna ha betytt för staden.

Arne Johansson avled 2017. Då hade de Nordiska bokdagarna lagts ner och med dem försvann desvärre också tanken på att ge Helsingborg en nordisk identitet, som centrum för nordisk kultur i Sverige.

Goldings Flugornas herre: Elva tonåringar på en öde ö i oceanen

Stranden, berget, himlen på Helsingborgs stadsteater scen där William Goldings ”Flugornas herre” hade premiär på lördagen, i regi av Johan Paus och med uttrycksfullt reducerad scenografi av Marie Moberg. Foto: Emmalisa Pauly.

Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.

De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.

Alla vuxna är döda.

Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.

Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.

Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.

De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?

Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.

På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.

Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.

En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.

Men det är förstås inget bra.

Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.

Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.

John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.

Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.

Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.

Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.

”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly.