Folk och Fred: Mördarrobotar den största katastrofen i mänsklighetens historia?

En svärm av israeliska mördarrobotar användes i mitten av maj vid att angrepp mot Hamas i Gaza. Det uppges vara första gången en drönarsvärm använts i krig. Foto: IDF, den israeliska armén.

Mördarrobotar kallas en ny sorts vapen som många tror kommer att dominera i framtiden, berättade Max Tegmark, svensk professor i artificiell intelligens på MIT, Boston i USA, på ett föredrag under Folk och Freds digitala konferens som genomförs parallellt med årets upplaga av Folk och Försvar i Sälen 9 och 10 januari.

Dryga dussinet talare berörde ämnen som Sveriges alliansfrihet och närmande till Nato, Afghanistankriget och folkrätten, kaoset i spåren av EU:s och Nato:s militära insatser och hotet från kärnvapen och den svenska kampanjen ”Kärnvapenförbud.Nu, vars mål är att få Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

”Tekniken har länge utvecklats till att bli mindre och billigare”, fortsatte Max Tegmark.

– I dag går det att massproducera mördarrobotar stora som en mobiltelefon, massförstörelsevapen som kanske kostar 1000 kronor per styck. En enda person kan styra en svärm av mördarrobotar som kan döda hundratals personer och som är programmerade för att avgöra vem som ska dödas eller skonas.

Frågan om att stigmatisera och ta fram något slags förbud mot mördarrobotar har under sju år förgäves diskuterats i FN.

– Strax före jul kom man överens om inte göra något, suckade Max Tegmark. Det fanns en rörande enighet mellan USA och Ryssland i den frågan. Också Sverige gick på den linjen, till skillnad mot länder som bland annat Tyskland, Österrike och Irland. Jag skäms som svensk för att Sverige varit så tafatt och oengagerat. Sverige har ju länge varit ett land med en tradition att driva fredsfrågor i internationella sammanhang.

På frågan hur man ska kunna försvara sig mot mördarrobotar blev svaret nedslående.

– Just nu finns inget försvar. Jo mot en enstaka mördarrobot men inte mot en svärm med tio tusen flygande mördarrobotar.

– Om man ska stoppa mördarrobotar måste man använda andra metoder, genom att skapa stigma och förbjudande avtal. Frågan om biologiska vapen har lösts på det sättet – genom internationella förbud. Allra först gäller det att skapa ett politiskt tryck.

Den som äger mördarrobotarna bestämmer helt hur de ska användas, vem och vilka de ska riktas mot. Redan i dag har de använts för att jaga flyende människor, av Turkiet i krigets Libyen. Och i israeliska attacker mot Hamas i palestinska Gaza (bilden).

De kan också förses med ansiktsigenkännande program och på så vis välja ut enskilda personer som de kan mörda.

Mördarrobotar kan bli lättöverkomliga och ”billiga” vapen.

– Det ligger inte i någons intresse att var och en som har tusen dollar kan skaffa sig sin egen mördarrobot.

– Det finns en stark vapenlobby som arbetar för den här sortens vapen. Till det kommer att få politiker tycks vara medvetna om vad mördarrobotarna innebär för framtidens krig.

– Förra hade vi arméer med soldater som ändå hade något slags moralisk kompass. Dagens vapen kan betecknas som den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Max Tegmark hänvisar till en sajt med fyllig information om mördarrobotar, läs här.

Fotnot: Konferensens Folk och fred fortsätter under måndagen 09.00 – 17.30. Den är öppen för alla utan anmälan via organisationens Facebooksida. Förste talare är Geir Hem, ordförande i norska Stop Nato, som talar om Militär uppbyggnad i Arktis.

Bland andra talare under dagen kan nämnas Lars Drake (09.55, om Andra hot än militära – en helhetsbild), Gudrun Schyman (kl 1045, om Fredsarbetet – dags att civilisera säkerheten), K-G Hammar (11.05, om Alternativt försvar och fredsbygge), Arne Ruth (14.00, om Behandling av visselblåsare i vår tid) och ”Yngre aktivister” (16.10, om Fred på Jorden och fred med Jorden).

Hela programmet finns här.

Max Tegmark, svensk professor i Artificiell intelligens vid MIT i Boston i USA. Bild: Skärmdump från Folk och Freds digitala konferens på söndagen.

STOCKHOLMARE DUMMAST I LANDET – eller helsingborgarna?

Krönika i Aftonbladet torsdag den 30.12,21.

”Stockholmare är dummast i landet”, läser jag i en rubrik i torsdagens Aftonbladet (30/12). Den som slår fast det är tidningens nyhetskrönikör Oisin Cantwell.

Cantwells irritation beror på att han förgäves försökt få en tredje covidspruta, vilket ju är livsviktigt för många dessa dramatiska tider när smittan åter stiger till nya rekordhöjder. Något som fått honom att tänka på förra moderatledaren Anna Kinberg Batra som i en valrörelse för länge sedan på vad som verkade fullt allvar påstod att ”stockholmare är smartare än lantisar”.

För att få en vaccinationstid sitter Cantwell i vaccinationstelefonkö en halvtimme för att boka en tid, bara för att när någon till slut svarar få beskedet att ”systemet ligger nere”. I stället ställer han sig i en oändlig  kö till en vaccinationsbuss på Medborgarplatsen på Söder – och får efter lång väntan få ett besked om att sjuksköterskan kommer tidigast en timme efter utsatt tid.

Region Stockholm bestämde sig i somras för att arbeta fram en vaccinationsplan. Den tidigare visade sig inte fungera bland annat därför att många av de privata vaccinatörerna hade helt olika och separata bokningssystem. Men någon ny fungerande plan tycks inte finnas ett halvår senare.

Cantwell kommer att tänka på hur ett klassiskt sjukhus i regionen för en tid sedan för en spottstyver såldes till några läkare, vilka ett par år senare krängde det vidare och blev mångmiljonärer. ”Eländet kring Nya Karolinska ska vi bara inte prata om”, suckar han och går raskt vidare till en dagsaktuell skandal, hur SL, Stockholms Länstrafik, tvingades betala en halv miljard till ett italienskt bolag. Det italienska företaget skulle byta signalsystem i tunnelbanan vilket inte gick något vidare. SL bröt då kontraktet och dömdes till det nämnda beloppet i skadestånd.

Än mer upprör det Cantwell hur Röda Korset efter 20 framgångsrika år förlorade uppdraget att rehabilitera människor som blivit torterade till några charlataner som aldrig hade arbetat med människor med den här sortens psykiska skador men trots det vunnit upphandlingen genom ett 250 000 kronor lägre bud än Röda korsets. Upphandlingen överklagades i domstol, där Röda korset vann över ”de imbecilla politikerna”.

 ”Kinberg Batra hade fel” avrundar Oisim Cantwell:

”Den enda förklaringen till att vi stockholmare inte har röstat bort de klåpare som styr regionen är att vi är dummast i Sverige.”

Jag håller inte med. Skåningarna är minst lika dumma och helsingborgarna ofta allra dummast.

Ta det här med sängarna i korridorerna på Helsingborgs lasarett. Gång efter gång har lasarettet dömts till miljonskadeståndsbelopp. Patienternas säkerhet hotas – och ändå fortsätter det bara. Eller med de helsingborgska äldreboenden där covid19 krävt höga dödstal utan att orsaker utretts och utan att förbättringar och förändrade arbetsrutiner presenterats. Hur kan man bara låta det fortgå??

Turerna kring folkomröstningen om Öresundskrafts tänkta försäljning är en annan skandal. Den ledde till slut till att bara tre procent av de röstande gick på de ledande politikernas förslag. Flera av dessa politiker uppmanade dessutom helsingborgarna att inte rösta. Häpnadsväckande liksom den totala tystnad som brett ut sig efter då det gäller konsekvenser av omröstningen.

På regionsnivå finns talrika exempel på obegripliga skandaler. Den senaste gäller det brutala avskedet av Ingvar Eliasson, specialistläkare i klinisk bakteriologi, doktor i medicinsk vetenskap och laboratoriechef på det största labbet i Skåne för covid19-prover.

Trots hög kompetens och massivt stöd från personal och fackligt håll fick han sparken av regionens ledande politiker för att utifrån sin yrkeskompetens ha vågat framför kritik mot alltför hastigt och kortsiktigt av politiker genomförda organisationsförändringar.

När Memorial krossas går det utför med Ryssland

Poliser för bort en demonstrant som protesterar mot tisdagens domstolsutslag att förbjuda människorättsorganisationen Memorial. Foto: AP/DN.

Högsta domstolen i Ryssland har beslutat att stänga ner människorättsorganisationen Internationella Memorial, som i flera decennier arbetat med mänskliga rättigheter i landet. Det började redan på 80-talet under Sovjettiden, då Nobelpristagaren Andrej Sacharov var en av grundarna till Memorial.

Tisdagens beslut från den ryska Högsta domstolen om att stänga ned Memorial möttes av hård kritik från omvärlden, däribland från USA, Frankrike och Europarådet. Det beslutet följdes under onsdagen av ytterligare ett, att människorättscentret, en del av organisationen, ska upphöra.

I en artikel i Dagens Nyheter skriver Anna-Lena Laurén att Memorial har samlat ihop Rysslands bästa och mest omfattande arkiv när det gäller Gulaglägren och även ordnat historiska exkursioner.

”I Moskva har jag tillsammans med Memorial besökt Nya Donskoj-kyrkogården, där både bödlar och offer ligger i samma gravar. Jag har gått på exkursioner vid namn ”Terrorns topografi” utanför FSB:s högkvarter Lubjanka.”

Oleg Orlov, styrelseledamot i Internationella Memorial, säger till Anna-Lena Laurén att Memorial kommer att fortsätta arbeta:

– Vi överklagar. Så länge processen pågår behöver vi inte lägga ner. Om vår överklagan inte hjälper får vi se hur vi ska fortsätta jobba. Det är en öppen fråga. Jag vill inte i det här skedet tala utåt om alla alternativ som vi diskuterar.

– Att förbjuda mig och mina kollegor att skydda mänskliga rättigheter i Ryssland kan de inte. Dessutom finns det fortfarande kvar ett fyrtiotal avdelningar av Internationella Memorial i Ryssland som är självständiga organisationer. De kommer att fortsätta sitt arbete.

Memorial har varit den främsta organisationen i dagens Ryssland då det gäller att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. Kommer det att kunna fortsätta?

En annan lika viktig roll som Memorial haft i dagens ryska samhälle har varit att hålla minnet av Stalintidens förbrytelser levande.

Simon Sebag Montefiore skriver i sin ”Stalin den röde tsaren och hans hov” (Prisma 2004) om hur det 1930 fanns 179 000 slavarbetare i Gulagarkipelagen och fem år senare nästan en miljon.

Jag glömmer aldrig hur jag för några år sedan besökte Vitahavskanalen i ryska Karelen. Den byggdes av Gulags slavarbetare. Anne Applebaum uppger i sin bok om Gulag att 25 000 av de 126 000 arbetarna dog under bygget, främst av svält. Kanalen är 23 mil lång, byggdes på 20 månader från sjön Onega till Vita Havet, en vik i Norra ishavet. Kanalen skulle göra det möjligt att färdas med båt från Archangelsk till Leningrad och Östersjön.

Men Stalin hade bråttom. Det blev ett fuskbygge. Kanalen gjordes bara 3,5 meter djup och har i dag spelat ut sin roll.

Min färd den gången fortsatte till Solovetskyöarna i Vita havet. Där finns ett storslaget kloster, listat på Unescos världskulturarvslista. Men klostret användes av Stalin som ett av de första Gulagfängelserna.

Vitahavskanalen och Gulagarkipelagen är bara några av de grova brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Stalins Sovjet, ofta under kontroll och på initiativ av Stalin själv.

En viktig del av Memorials arbete har varit att hålla minnet av de mörka årens förtryck och övergrepp levande i det ryska samhället och i den offentliga historieskrivningen.

De är lätt att associera till Tyskland där genomlysningen av nazismens förbrytelser har varit en viktig och nödvändig del av vägen till dagens demokratiska tyska samhälle.

En liknande utveckling i Ryssland ter sig i dag allt mera avlägsen. Många katastrofscenarier för Rysslands politik och samhälleliga utveckling diskuteras i stället. Det ser dystert ut för det ryska folket.

Molotov och Stalin (de båda männen i mitten) vid Vitahavskanalen i ryska Karelen, byggd av slavarbetare, från Vita havet til Onegasjön och Östersjön.

Danmark ett av Europas mest främlingsfientliga länder?

Bilden från The Economist.

När danskar talar om Lolland, vilket inte är alltför ofta, låter de ofta bedrövade”, skriver The Economist i en artikel om dansk flyktingpolitik i sitt dubbelnummer till julhelgen.

Det handlar om det främlingsfientliga Danmark. Men den avlånga avfolkningsön Lolland nämns som ett undantag.  Till skillnad mot den nationella regeringen i Köpenhamn välkomnar Lolland immigranter, såväl högkvalificerade tunnelexperter som afghanska flyktingar utan utbildning.

De enda migranter vi är rädda för är fastighetsmäklare från Köpenhamn, säger Lollands ledande tjänsteman, Thomas Knudsen. Han tror på en ljus framtid för ön.

Arbetet har börjat på en tunnel från Lolland till den tyska ön Fehmarn 18 km bort. När den står färdig, 2029, kommer restiden från Köpenhamn till Hamburg att halveras till 90 minuter.

Förhoppningen är att tyska turister kommer att flockas på Lollands stränder. Och att gröna industrier kommer att öppna fabriker och dra fördel av den blåsiga öns överskott på förnyelsebar energi.

Nu behövs arbetare till tunnelbygget, med olika kompetens. I augusti öppnades en internationell skola på ön. Dess 55 elever kommer från många olika länder så långt borta som Tanzania och Indien, också från en rad muslimska länder. Man behöver engelskspråkiga läkare och lärare.

Det finns en bakgrund till Lollands attityd mot flyktingar. Före första världskriget kom till ön (liksom till Skåne) många polacker för att skörda betor. En hel del flyktingar från de jugoslaviska krigen på 90-talet kom till Lolland, blev klar, trivdes och blev framgångsrika.

Allt detta sammantaget gör att Lolland kommit på kant med den nationella regeringen, som vill ta emot så få flyktingar som möjligt från ickevästliga länder.

Man är dock överens i ett avseende, Lolland välkomnar inte lågutbildade flyktingar som inte kan bidra till ekonomin, produktivitet betyder mer än pass.

Manifestation i MjølnerparkenNørrebro där så många som 1500 hyresgäster inom ett år kan tvingas lämna sina lägenheter. Foto: Tariq Mikkel Khan / Imago/ Neue Zürcher Zeitumg.

The Economist ställer frågan hur det kan komma sig att ”världens näst lyckligaste land” (Danmark) kommit att till den grad ogilla flyktingar att Danmark ofta nämns som ett av Europas mest främlingsfientliga länder?

Tidskriften nämner särskilt ett bostadsprojekt i MjølnerparkenNørrebro där så många som 1500 hyresgäster inom ett år kan tvingas lämna sina lägenheter. Detta är en följd av att den danska regeringen klassat Mjølnerparken som ett ”parallellt samhälle”, med alltför många invånare som är arbetslösa eller har dålig utbildning, är kriminellt belastade och är av ”icke-västligt ursprung”.

Ägarna till husen kommer att sälja två av fyra bostadskomplex. Nya familjer kommer att flytta in.

På många balkonger i området hänger nu banderoller med texter som ”Vi flyttar aldrig”.

Den danska attityden mot flyktingar har djupa rötter, skriver The Economist. Efter förlusten av de huvudsakligen tysktalande provinserna Schleswig och Holstein till Preussen 1864 följde kampanjer om danskhet. Enbart de som talade danska och ”bar danska kläder” kunde bli danskar.

I dag är det danska ”försvaret av välfärdsstaten” hänsynslöst och menar många rasistiskt, fortsätter tidskriften. Restriktioner riktas särskilt mot muslimer, vilka utgör hälften av icke-västliga migranter.

2018 infördes en ny lag att nya medborgare måste ta i hand och hälsa på kommunala tjänstemän vid ceremonier för att bekräfta medborgarskap. ”Politikerna får mig att känna att det inte är tillåtet att fira Ramadan eller Eid eller någonting”, säger Agob Yacoub, en syrisk flykting.

Fehmarn-tunneln halverar restiden mellan Köpenhamn och Hamburg till 1 1/2 timme. Den beräknas stå färdig 2029.

Nya James Webb–teleskopet spanar efter liv i rymden

Konceptbild av James Webb-teleskopet (James Webb Space Telescope).

På juldagen svensk tid lyfte James Webb-teleskopet från den europeiska rymdbasen i Kourou i Franska Guyana. Teleskopet kommer att bli mänsklighetens nya öga mot kosmos. När det nått sin destination i solsystemet kommer det att ersätta det legendariska Hubbleteleskopet, som under lång tid försett mänskligheten med spektakulära foton från universum.

Hubbleteleskopet sköts upp den 24 april 1990 med hjälp av rymdfärjan Discovery, noterar Wikipedia. Det har legat på en omloppsbana 600 km över jorden, utanför atmosfären, med möjlighet att ta skarpare bilder än markbaserade teleskop. Det har varit föremål för flera reparationer och förbättringar under sina drygt 30 år i rymden.

En av Hubbles mest kända bilder visar den så kallade Örnnebulosan.

James Webb-teleskopet är något helt annat. Det är nu på väg mot en punkt i solsystemet 1,5 miljoner km:s avstånd från jorden, där det kommer att ligga i en bana runt solen.

Det registrerar framför allt infraröd strålning och delar av det synliga ljuset, alltså kallare objekt. Med det nya teleskopet kommer man särskilt att kunna observera och fotografera det unga universum.

Spegeln består av 18 segment och har en diameter på 6,5 meter, två och en halv gång så stor som Hubblesteleskopet. För att kunna skjutas upp, var teleskopets huvudspegel, optik, värmesköld, radiatorer, solpaneler och kommunikationsantenner hopvikta. Under teleskopets första 13 dagar i rymden kommer alla dessa delar vecklas ut. De följande månaderna kommer användas för att kalibrera teleskopet.

Svenska forskare deltar i projektet och har tagit fram komponenter till instrumentet MIRI – stråldelare för spektrografin samt filter för infrarött ljus som tillverkats i Täby. Ett Göteborgsföretag har levererat antenner som sänder data från teleskopet till jorden.

Det bränsle som ska hålla James Webb-teleskopet aktivt beräknas räcka tio år, skriver Dagens Nyheter.

Genom den infraröda inriktningen kommer det nya teleskopet att kunna se genom de gasmoln som skymt sikten fram till de mest avlägsna galaxerna.

En annan del av uppdraget blir att studera så kallade exoplaneter, planeter utanför vårt eget solsystem, och särskilt om dessa har atmosfärer som kan visa möjligheter till liv som vi känner till det.

De första vetenskapliga observationerna kommer att kunna utföras först i sommar, efter ett halvår av installationer och tester.

Jaes Webb-teleskopet har kostat 100 miljarder SEK. Ändå kan mycket kan gå fel. Någon möjlighet att skicka ut ”reperatörsastronauter” (som till Hubbles) finns inte.

Teleskopet har fått sitt efter James E Webb, som var chef för USA:s rymdstyrelse Nasa 1961–1968, den epok när Apolloprogrammet byggdes upp.

I en tidigare artikel i Dagens Nyheter skrev (27/10) Andrev Walden om en filosofisk aspekt av det nya rymdteleskopet:

”För första gången i mänsklighetens historia träder (vi) in i en tid där vi kan hitta livet om det finns där. Den möjligheten har ingen annan människa ägt men nu tillhör den snart dig och mig. Den största frågan människan ställt kan besvaras när just du är här. …”

En av Hubblesteleskope4zts mest kända bilder visar den så kallade Örnnebulosan. Bild: Wikipedia.

Blir Folkets hus i Helsingborg bostadshus?

Folkets hus i Helsingborg kunde invigas 1906, efter flera års pengainsamling från arbetare i staden. Nu kan det bli privatbostäder. Foto Anders Eeg-Olofsson.

Folkets hus i Helsingborg är till salu igen. 2016 sålde föreningen ABF fastigheten till det privatägda fastighetsbolaget Gelba för 27 miljoner.

På de fem – sex år som gått har priset nu mer än fördubblats till 58 miljoner, skriver Hem & Hyra. Tanken är att byggnaden i första hand ska byggas om till bostäder. Hyresgästföreningen vill att det ska bli hyresrätter.

I somras antog kommunen en ny detaljplan för fastigheten. Det innebär att det nu är tillåtet att bygga bostäder i huset. Undantaget är ”bottenplan där det finns butiker och även samlingssalar som är skyddade och inte får byggas om. Inte heller byggnadens fasad i jugend-stil och de omsorgsfullt utformade trapphusen får förvanskas”.

Innebär den nya detaljplanen att Folkkets hus B-sal som under lång tid använts av Stumpenensemblens unika teatergrupp är skyddad. I så fall borde kommunen gå in och garantera lokalens framtid – för Stumpen och andra kulturell sammanhang. Söder behöver akut kulturella lokaler och träffpunkter.

Andra verksamheter som planen ger tillåtelse till är skola, kommersiella lokaler och föreningsverksamhet.

Av Hem & Hyras artikel framgår också att den mest unika delen i huset är skyddad och inte får byggas om. Den vackert renoverande A-salen några trappor upp, är ett rum där en lång rad dramatiska och avgörande händelser i Helsinborgs 1900-talshistoria utspelat sig.

Från Gelbas sida har man tagit fram ett förslag till ombyggnad av huset till lägenheter.

– Nu sonderar vi, säger Leif West, vd på Gelba management AB. Beroende på hur intresset ser ut kan Gelba antingen själva göra om i fastigheten och sälja därefter, eller låta köparen bygga om.

Enligt detaljplanen är det möjligt med uppåt 20 lägenheter i byggnaden, men planen säger ingenting om upplåtelseformen. Leif West utesluter varken bostadsrätter eller hyresrätter på de översta våningarna.
– Det har helt att göra med hur marknaden ser på det och vad som är attraktivt, säger han.

En gång ”byggde arbetarna Folkets hus”. Under större delen av 1900-talet var byggnaden ett självklart kulturella centrum i stadsdelen Söder.

ABF ägde byggnaden från 2006 till 2016, då kommunen genom indraget hyresstöd framtvingade ABF:s försäljning av huset till Gelba för som ovan nämnts 27 miljoner. Sedan dess har den k-märkta byggnadens framtid varit osäker.

Kan det som nämns i den citerade artikeln bli en blandning av samlingslokaler och bostäder skulle mycket kunna vinnas.

Radio Garden: Lyssna på all världens radiostationer – som dx-are förr i tiden

Skärmdump från Radio Gardens webb-sida. Varje lysande punkt är en stad med radiosändare. När jag för fingret över mobilskärmen eller pekaren över datorns skärm till en viss stad, kommer en lista på stadens alla radiostationer, och jag kan välja vilken jag har lust att lyssna på – eller dra pekaren vidare till en annan stad i ett annat land.

Vi lever i de strömmade bildernas tid. Amerikanska TV-serier (på gott och ont) fångar vår uppmärksamhet i medierna och kan ses via globala bolag som Netflix, HBO med flera. På gott och ont. Vi lever i en bedrövligt anglifierad global kultur, där inte ens tv-programmen från de nordiska grannländerna är enkla att se eller lyssna på.

Men detta 20-tal är också det strömmade ljudets tid. Mycket enkelt är det att i dag lägga örat till jordklotet och lyssna på all världens radiostationer, utan minsta abonnemangskostnad.

Radio Garden heter ett holländskt projekt som tagits fram ideellt av The Netherlands Institute for Sound and Vision tillsammans med bland annat tyska Martin Luther universitetet i Halle-Wittenberg.

Radio Garden gör det möjligt att enkelt och gratis ”lyssna på alla världens radiostationer” (jag kan inte garantera ”alla” men det känns så).

Efter att ha laddat hem appen i min mobil – eller på datorn hittat till Radio Garden – kommer jag till kartor på en vridbar digital jordglob, där alla de städer i världen som har radiosändare finns markerade. Jag får enkelt upp listor på sändare i den stad jag markerar, Helsingborg, London, Kairo, Sarajevo, Buenos Aires … Och jag kan som favorit markera de radiostationer jag lätt vill kunna återvända till.

Min egen mobils favoritlista innehåller både sändare för informationens skull som danska P1 eller BBC World Service, BBC 4 eller tyska NDR1 och än fler för musiken som: BBC 3, Jazzradio Radio Humleborgs Jazzkanalen, Melodia (Aten), WWNO Jazz (New Orleans), Rádio Bocas de Fado (Porto, Portugal), Schwankenstein Berlin, Kalman Radio (Sarajevo), Folky Ton (zagreb), Arab Mix (Kairo) med flera.

Radio Garden gör min värld större. Det är en god känsla.

Som tonåring var jag hängiven DX-are, med hjälp av en kortvågsradio och ”World Radio Handbook” (med förteckningar över all världens radiostationer och eventuella sändningar på diverse språk).

DX är en gammal telegrafisk term med betydelsen ”en signal som färdats långt”.

Som DX-are var jag ”lyssnaramatör” och skrev ofta lyssnarrapporter till sändande stationer, med bland annat uppgifter om kvalitet och hörbarhet på sändningen. Som svar fick jag QSL-kort som bekräftelse på avlyssningen, där QSL står för ”jag kvitterar”.

Inte sällan fick jag fylligare svar, ibland personligt skrivna och ibland små gåvor, som en ”försilvrad mikrofon” från bolivianska HCJB, La Voz de los Andes, där varannan vecka faktiskt fanns ett program på svenska, gjort av missionärer om jag minns rätt.

När jag skriver den här bloggen söker jag med Radio Garden på HCJB och får träff på två sändare i Quito, bland annat HCJB FM 89,3, jag lyssnar en stund på ett program på spanska.

Som DX-are utforskade jag världen och lärde mig något av den, det var nog så spännande.

Radio Garden är så enkelt att använda att det kanske saknar DX-andets magi. Ändå är det ju tekniskt överlägset. Med Radio Garden kan jag på bara några sekunder förflytta mig till i princip vilken plats som helst på jorden med bästa lyssnarkvalitet och alldeles utan kortvågsbandets opålitliga brus.

Ravinen i Båstad visar: Gåtfulla djur och ikoniska Hillteckningar

Skulpturer av Thale Vangen på Konsthallen Ravinen i Norrvikens trädgårdar. Foto: Sören Sommelius.

I dag och i morgon torsdag, lillejulafton, är de sista dagarna för premiärutställningen på kulturhuset och konsthallen Ravinen, invigd den 1 oktober i år i Norrvikens trädgårdar. Under titeln ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen” visas verk av ett dussintal konstnärer i den stora utställningssalen. Gertrud Sandqvist, konstprofessor i Lund, har varit curator.

Under de mörkaste vintermånaderna håller Ravinen stäng, men redan den 12 februari öppnar man igen, med ”Abstrakta uttryck. Christian Berg (1893 – 76), Märta Måås-Fjetterström (1873 – 1941) och Pär Siegård (1887 – 1961).

I en förhandspresentation pekar man på de som de tre har gemensamt, genom att de inspirerades av Bjärehalvöns ”säregna natur”, om än med skilda konstnärliga uttrycksmedel, skultptur, mattväveri och målningar … med mera:

”Med ett lokalt och internationellt perspektiv har de förhållit sig till sin hembygd, då den modernistiska strömningen hämtades hem från Paris och utvecklades i den lokala kontexten.”

Utställningen fokuserar särskilt på tiden kring 1920-talet.

Ravinen – Ulla och Gustav Kraitz kulturstiftelse – ger på många vis mersmak. Läget på på den branta sluttningen ut mot havet är oslagbart, liksom utsikterna. Byggnaden i sig, ritad av Pontus Möller arkitekter i Ängelholm är en klenod. Utifrån ser den liten ut, men är invändigt precis ”lagom stor”, inkluderande Birgit Nilsson-konsertsalen, som förhoppningsvis inkluderas som konsertlokal i årets Båstad kammarmusikfestival, veckan efter midsommar. Och rummet med den fasta utställningen med verk av Ulla och Gustav Kraitz.

Utställningen som avslutas i morgon har för mig några höjdpunkter. Carl Fredik Hills teckningar från perioden 1883 – 1911 är i många avseenden ikoniska och det är ett äventyr att kunna studera dem på så nära håll som här.

Till det kommer Thale Vangens gåtfulla former som placerats på golvet i utställningssalen och som vid en hastig blick kan likna sälar på klippor – eller rester av djur, avhuggna kroppsdelar efter en blodig massaker på en flock av ett odefinierbart djur. Det är både obehagliga och på något vis igenkännbara biologiska former som ”ställer frågor” till mig som betraktare, om människan och om djurens världar.

Nu är de först och främst skulpturer på en utställning, men materialet är bland annat råhud och renskinn, kokosfiber, tråd och betong.

Det är fascinerande men också gåtfullt. Konstnären är även biolog läser jag i katalogen. Hennes verk på Ravinen är både fascinerande och frånstötande.

 Thale Vangen är född 1974 i Norge och nu verksam i Malmö.

Carl Fredrik Hill. Teckning Utan titel 1883 – 1911. Papper, färgkrita.Foto: Sören Sommelius.

Bröderna Lejonhjärta – om livet, döden och kampen

Astrids Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, säsongens familjeföreställning på Helsingborgs stadsteater, är iscensatt av Ronny Danielsson. Foto: Malin Arnesson.

Bröderna Lejonhjärta kommer till Helsingborgs stadsteaters stora scen under årets mörkaste veckor och tar oss med till de dödas rike Nangijala, ”på andra sidan stjärnorna”. Astrid Lindgrens saga, iscensatt av Ronny Danielsson utifrån Alexander Mörk-Eidems dramatisering, är nog välbekant för många barn och ungdomar också i vår tid, även om den publicerades för snart femtio år sedan1973.

Sagan är något annat än Pippi Långstrump eller Alla vi barn i Bullerbyn. Det handlar om två bröder med efternamnet Lejon. Den yngste Skorpan (Olof Yassin) lider av en dödlig sjukdom med svår hosta och problem med benen och vet att han kommer att dö i förtid. Storebror Jonatan (Robert Olofsson) månar om honom och försäkrar att även om Skorpan dör så återförenas bröderna i Nangijala, dit människor kommer efter döden. Efter en vådlig eldsvåda dör Jonatan efter att först ha räddat Skorpan – men snart återföds de båda som bröderna Lejonhjärta i Nangijala.

Där utspelar sig merparten av dramat, en existentiell berättelse, som tar åskådarna på allvar. Det handlar om livet och döden, om vad som gör livet värt att leva så att man inte bara är ”en liten lort”. Men också om ”ondskan” och om det goda samhället kontra det onda. Troligen bygger den på Astrid Lindgrens upplevelser under kriget.

När bröderna kommer till Nangijala är det inte det lyckorike som pojkarna drömt om. De onda (i svarta kläder, ledde av den förskräcklige Tengil, bekämpar de ”goda” (i vita kläder). I den hiskelige draken Katlas fängelsehåla försmäktar de tillfångatagna under svåra kval.

– Alla är vi rädda, suckar Jörgen Dübergs åldrade frihetskämpe Mattias. Han syftar inte minst på ryktena om en förrädare på den vita sidan.

Det är en föreställning med stora åthävor, med rökkanoner och dunkande trummor. Mellan träden glöder hotfulla vargögon. Helle Damgårds scenografi är överdådig liksom Natali Hallbergs härliga duv- och hästmasker. Masscenerna med ungdomar från Lunds dans- och musikalgymnasium är effektfulla.

Ronny Danielssons iscensättning är storslaget praktfull. Som säsongens familjeteater lär den ha stora förutsättningar att gå hem både hos yngre (lite skrämmande men inte alltför farligt ändå) och hos vuxna.

Jag saknar ibland ett poetiskt och mera lågmält anslag utan alltför enkla sanningar. När ondskan är så lätt identifierbar blir den lätt banaliserad.

Slutet är problematiskt om än nertonat. De båda bröderna kastar sig utför ett stup, där de kommer att dö. Då kommer de till ett nytt och – förhoppningsvis – lyckligare dödsrike   Nangilima, där ingen ondska finns, där ingen dör och alla är lyckliga.

Fotnot: Bröderna Lejonhjärta spelas till den 5 februari efter ett uppehåll fram till och under julen.

I rollerna: Sasha Becker, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Robert Olofsson, Robert Rydberg, Gisela Swarting, Olof Yassin samt elever från Lunds dans- och musikalgymnasium.

Alla som är över 18 år måste visa vaccinationsbevis vid besök på teatern.

Bröderna Lejonhjärta, Skorpan, spelad av Olof Yassin, och storebror Jonatan, gestaltad av Robert Olofsson. Foto: Mats Bäcker.

Helsingborgs kommundirektör trea på nationella lönelistan

Kommunchefernas löner har ökat dramatiskt de senaste fem åren. Och det är inte bara storstäder som dominerar lönetoppen, visar Dagens Samhälles granskning.

Kommunchefernas löner har ökat dubbelt så mycket som arbetsmarknaden i stort de senaste fem åren, skriver Dagens Samhälle i senaste numret. Man konstaterar också att lönelistan innehåller ”väldiga och växande löneskillnader”.

Allra mest tjänar stadsdirektören i Stockholm, Magdalena Bosson, som har en månadslön på 196 000 kronor. Det är 16 000 kronor mer än statsministern och 17 400 kronor mer än den generaldirektör (Trafikverkets) som har mest betalt.

Bosson svarar på frågor från Dagens Samhälle om sin lön genom att hänvisa till att Stockholms stad är Sveriges största kommunkoncern som omsätter 60 miljarder kronor, har 45 000 anställda och ansvarar för kommunala tjänster för närmare en miljon invånare.

”Att mitt uppdrag som stadsdirektör innefattar det yttersta ansvaret för att leda denna stora och diversifierade verksamhet återspeglas i min lön.”

Helsingborg utmärker sig speciellt. Stadsdirektör Palle Lundberg ligger på tredje plats i listan över kommunchefernas löner, efter Stockholm och Uppsala, trots att Helsingborg knappast är Sveriges tredje största stad.

Lundbergs 157 000 i månaden är mer än vad hans kollega i Göteborg tjänar – och betydligt mer än vad kommundirektören Andreas Norbrandt i Malmö har i lön, 139 100 kr i månaden.

I andra närliggande städer ser kommundirektörernas löner ut så här: Ängelholm Krístina Magnusson 105 000, Höganäs Herman Crispin 106.500, Landskrona Carina Leffler 125 000, Kund Christoffer Nilsson 131 500 och Halmstad Mattias Rossköld 115 800.

Sedan 2016 har lönerna för kommuncheferna ökat med 22 procent. Under samma period har lönerna på svensk arbetsmarknad ökat med knappt 11 procent, enligt Medlingsinstitutet. Dubbelt så bra löneutveckling för kommundirektörerna som för medborgarna, alltså. Snittlönen ligger nu på 99 301 kronor.

Rolf Solli, professor vid Högskolan i Borås har i decennier har forskat om kommunalt ledarskap. Han tror att den höga omsättningen på kommunchefer förklarar den starka löneutvecklingen, skriver Dagens Samhälle.

Soli arbetar med ett nordiskt forskningsprojekt om kommundirektörerna. Han säger:

– Ju högre lön cheferna har, desto mindre viktig tycker de att lönen är. Det är inte konstigare än att när du är mätt så vill du inte ha mer mat. De här personerna är ute efter något spännande. Man inser att posten ger ett stort inflytande och det vill många ha.

Fotnot: Nya Kultur-Sören gör efter denna blogg ett uppehåll i skrivandet.