Etikettarkiv: De heliga idioterna

Stellan Olsson var kreativ in i det sista

Stellan Olsson under inspelningen av ”Sven Klangs kvintett” i Höganäs 1976. Foto: Thommy Bernquist. Sören Sommelius skriver om vännen och filmaren Stellan Olsson, som gick bort i torsdags. Artikeln har tidigare varit publicerat i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan.

Filmaren, regissören och författaren Stellan Olsson har gått bort, 85 år gammal. Han avled i sitt hem i Helsingborg i fredags 27/5. Då hade han varit sjuk men ändå kreativt levande in i det sista. Några timmar före sin död satt han och jobbade med korrekturet till en Ängelholmsbok, berättar hans hustru Chrissie Lundström, konstnär och scenograf. Utgivning planerad till hösten, med egna minnen från många års boende i staden vid Rönne å.

Vi skulle träffats på söndagen i vår mer än tjugo år gamla bokcirkel, ”De heliga idioterna”, vars lite pretentiösa namn kom sig av några av de första böckerna vi läste, Dostojevskijs ”Idioten” och Göran Tunströms ”De heliga geograferna”.

På tur stod också en dubbeltura. Vi var fem skrivande vänner, där Stellan var en, som en eftermiddag i månaden for fram och åter över Sundet medan vi läste våra texter och samtalade, ständigt avbrutna av högtalarens bryska påminnelser om att nu upphör all försäljning av vin och sprit.

Så där levde Stellan på lite äldre dar, ständigt med tankar på nya projekt, skrivna eller som filmer, realistiska, ibland orealistiska, pendlande mellan olika världar och vänkretsar, särskilt i Helsingborg men också i ett hem i Chrissies västerbottniska bygder.

Mest känd är Stellan Olsson för sina filmer, flera av dem har på senare år restaurerats, visats på SVT och sedan legat på SVT Play. Där finner jag när jag skriver detta bland annat ”Deadline”, Stellans andra film från 1971. Den utspelar sig i Mölle och på Kullen – och handlar om en dödlig smitta som snabbt sprider sig och skapar panik. Femtio år har gått sedan premiären men filmen har fått ny kuslig aktualitet i våra dagar.

Nyligen visade SVT också Stellans debutfilm ”Oss emellan”, med bland andra Per Oscarsson och Beppe Wolgers.

Stellan Olssons allra starkaste film är, menar jag, mästerverket ”Sven Klangs kvintett” från 1976, med bland andra Christer Boustedt som Charlie Parker-influerad jazzmusiker, Eva Remaeus som hunsad sångerska och Anders Granström som tyrannisk kapellmästare. Den bygger på Ninne Olssons och Musikteatergruppen Oktobers teaterföreställning.

Filmen handlar om livet, om musikens och konstens kraft och möjligen om att ”alla danskar diggar dixie”. Den är till stor del inspelad i Höganäs, med många lokala statister, som alltid i Stellans filmer. Filmkollektivet bakom filmen belönades med en kollektiv Guldbagge.

I nämnda ”Deadline” är smitthärden Kullen avspärrad av polis för att förhindra pestspridning. Men en äldre man, spelad av Stellans pappa, mejeriarbetaren Gunnar Olsson, har ett viktigt ärende till systemet i Höganäs och vill inte låta sig hejdas, vilket står honom dyrt.

Ett danskt perspektiv präglar många av Stellan Olssons verk. Den härliga familjefilmen ”Den stora badardagen” (1991) utspelar sig i Köpenhamn på 1930-talet. Tv-serien ”Jane Horney” skildrar den äventyrliga svenskan som mördades under kriget och möjligen var spion. ”Morfar med kikare” av danske Frank Jæger, filmatiserad för SVT av Stellan Olsson, skildrar en trånande helsingborgare som med kikare följer en dansk dam i Helsingör under kriget.

Stellan var inte bara filmare utan också författare och teaterregissör. Tillsammans med vännen Janne Olsheden skrev han en serie fotoböcker om den legendariske Höganäsfotografen Peter P Lundh, den första var ”Vad gjorde farfar i Mölle” (1967). De båda vännerna skrev och regisserade ”Turarna, en färjepjäs”, som spelades 1975 på Helsingborgs stadsteater .

Stellan gjorde också familjeserier. ”Julia och nattpappan”, med Peter Schildt i huvudrollen, visades av SVT i åtta avsnitt 1971/72 och blev synnerligen populär.

Serien kan nu ses på SVT:s Öppet arkiv. Den är huvudsakligen inspelad i Ängelholm och bygger på en roman av Maria Gripe.

Stellan filmade ”på plats”, sällan i ateljé. Den som i dag ser om hans filmer får som bonus också bilder från ett Nordvästskåne för fyrtio, femtio år sedan, miljöer att känna igen men också avläsa tidens gång i.

Genom sina filmer lever Stellan Olsson vidare. Det är ändå en liten tröst.

Harry Martinsons ”Resor utan mål” och lusten att färdas

Harry Martinson gav ut Nomad 1931. Bilden ur en utgåva från 1943, med illustrationer av Torsten Billman, Teckningen till dikten ”Kol”.

”Kommen ned till passaderna / och frågen oss något om Durhamkolen! / Frågen oss vad de äro värda / när barometern faller som ett åskslag / och det gäller att hinna in i Maggelan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar …”

Så skriver Harry Martinson i sin genombrottsdiktsamling ”Nomad”, utgiven 1931. De kommande två åren publicerade han prosaböckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl”.

Harry Martinson föddes i Jämshög i Blekinge 1904. Hans pappa dog 1910 i TBC. Året efter emigrerade mamman till Oregon i USA. Hon lämnade kvar barnen, som utackorderades på socken till lägstbjudande.

För Harrys del följde sex år i folkskolan i Blekinge, sen barnhem i Göteborg och Skeppsgossekåren i Karlskrona innan han rymde och gick till sjöss. 

Han blev en ”Världsnomad” och skriver i Resor utan mål:

”Det är en oändlig reslust som plöjer bondens åker, och fåra upp och fåra ner äro världens vägar sammandragna” …

”Jag har själv motsvarat bondens plöjningsresa, där jag framför ångpannorna i ett pannrum på havet tillryggalagt mil efter mil på ståldurkarna mellan varje påeldning, fram och tillbaka, fram och tillbaka.”

Längre fram skriver Martinson om det innersta önskelivets tre livsströmmar:

”Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.”

Det är en märklig bok. Den unge sjömannen färdas över världshaven, ofta med tungt slit under däck vid den heta koleldade pannan. En värld har gått under i första världskrigets skyttegravar några år tidigare och eldaren genomkorsar den vid ångpannorna som bonden åkerns plogfåror.

Han skildrar det han ser med en häpnadsväckande språklig lyster. Det slår gnistor ur kolpannan men också ur språket – trots de för en läsare i dag urmodiga pluralformerna för verb. 

På Bonniers var Tor Otto Bonnier ljummen, författaren upprepar samma tankegångar ”som på något sätt verkar tjatigt”, skriver han. ”Det är för många utländska ord, vilkas mening ofta äro mycket dunkla”. Men Resor utan mål blir utgiven, den höjs till skyarna av de flesta utom av Dagens Nyheters recensent. Anders Österling skriver om ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Karin Boye är lyrisk i tidningen Arbetaren, liksom Karl Vennberg i Hallandsposten.

 I Författarnas LitteraturHistoria, del 3, utgiven 1978, skriver Tore Zetterholm om Världsnomaden Harry Martinson och drar den här slutsatsen:

”I 1900-talets svenska proletärdiktning, vårt lands mest originella bidrag till världsslitteraturen, hade en ny samhällsklass fått stämband och röst. … de från början socialt och språkligt handikappade proletärförfattarna … kom även att förnya språket. … Proletärdiktarna hade ett nytt eller i varje fall outnyttjat erfarenhetsstoff. De hade upplevt naturen, fabrikerna, de främmande länderna inpå bara huden. Skogen var för dem en arbetsplats, inte ett utflyktsmål; de hade inte flanerat på tillvarons trottoarer, de hade sopat dem.” 

Zetterholm berättar hur han själv, en generation yngre än Martinson, upplevde att proletärdiktarna sprängde språket i stycken, ”deras bilder var som rus och våldtäkt efter skolans språkliga Linggymnastik”.

Efter många år återvänder jag till Resor utan mål nu i februari med min bokcirkel De heliga idioterna. Harry Martinsons språk har behållit sin lyster, hans sätt att berätta om livet till sjöss och som luffare och världsnomad har en saltmättad friskhet, boken är en läsupplevelse som få.

Harry Martinson 1932, 28 år gammal. Foto Anna Riwkin.