Etikettarkiv: Jan Scherman

Demokratin och Bonniers växande tidningsiperium

Bonnier stärker sin makt över svenska medier genom köpet av Skånska Dagbladet och kontrollerar efter affären med Gota Media 57 svenska lokaltidningar och ytterligare en mängd gratistidningar. Samt förstås Dagens Nyheter och Expressen.Bilden: Dagens ETC.

Bonniers förstärker sin makt över det svenska medielandskapet. Nyligen kom Bonnier News överens med Gota Media om att samarbeta i ett korsvist ägande. Bonniers tar 30 procent av Gota och Gota 20 procent av Bonnier News Local. ”Jätten sväljer den mindre konkurrenten”, skriver Gunnar Wesslén i en kommentar i Dagens Etc.

För bara ett decennium sedan såg det svenska medielandskapet helt annorlunda ut, med en mångfald lokalt ägda tidningar. Under en tid därefter har det funnits ett dussintal ägare. I dag återstår i princip bara tre, med ett fåtal undantag.

I torsdags avslöjades att Bonniers köpt ytterligare två skånska tidningar, Skånska Dagbladet och Norra Skåne. Det innebär att Bonniers efter affären med Gota Media kontrollerar 57 svenska lokaltidningar och ytterligare en mängd gratistidningar. Samt förstås Dagens Nyheter och Expressen.

Dagens Etc intervjuar Jan Scherman, före detta vd för tidigare Bonnierägda TV4, numera ägt av Telia.

Scherman tror att Bonniers ambition varit att utnyttja stordriftsfördelarna. Det innebär också att den lokala journalistiken minimeras.

– Det är ytterst oroväckande ur alla tänkbara perspektiv, men framförallt likriktning av både nyhetsförmedling och opinionsbildning. Bonnier äger snart allt i dagspress. En gång monopolist alltid monopolist. De tre koncernerna som nu äger de svenska tidningar kan förväntas att till stor del inom varje koncern ha en stor del gemensamt redaktionellt innehåll. Till det kommer stora annonspaket och samordnad distribution.

Mer än tio procent av Gota Medias intäkter kommer från samhällsstöd, skriver Etc. Koncernens hela årsvinst på över 100 miljoner har betalts av skattebetalarna. För Bonnier News Local är förhållandet detsamma. Miljonvinsterna kommer från skattebetalarna.

Ur ett demokratiskt perspektiv är den nya situationen bedrövlig. Väl fungerande medier är grunden för en levande demokrati. Digitaliseringen medför lägre intäkter för de flesta mediehus – och därmed färre journalister. Allt fler delar av Sverige hamnar i medieskugga. Och i större delen av Sverige råder näst intill tidningsmonopol.

Public Service – SVT och SR – är fortfarande en garant för kvalitetsjournalistik, men hotas av de högernationalistiska partierna, sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna.

SD, M och KD:s mediepolitik: Demokratins dödgräveri

Ebba Busch, KD. FOTO: PONTUS ORRE, Aftonbladet. KD-ledaren vill göra om Public Service, romska bli ”smalare och vassare” genom att ”krimskramset” tas bort.

KD-ledaren Ebba Busch intervjuades häromdagen i SR:s lördagsintervjun av Monica Saarinen. Det handlade inte minst om public services framtid. Buschs antagonistiska hållning gentemot public service – SVT och SR – är känd sedan länge. Men många ämnen skulle avverkas i samtalet och jag saknade de följdfrågor som kunde ha handlat om vad ett försvagat public service innebär för demokratin.

Busch tillhör kategorin baklängestalare. Hon säger sig vilja värna ”pressfrihet och yttrandefrihet”. I själva verket vill KD och M ta bort ”krimskramset” i public service, som KD:s kulturpolitiska talesman  Roland Utbult utryckt det, för att göra om SVT och SR efter sina mallar.

Public service ska med Buschs ord bli ”smalare men spetsigare” och fokusera på ”samhällsinformation och smalare kultur”. Allt övrigt bör överlåtas till reklam-TV och reklamradio. Underhållningsprogram och sport hör väl till ”krimskramset”.

Anslagen till en bantad varianten ska förstås skäras ner .

Det skulle innebära ytterligare en amerikanisering av det svenska medieutbudet, där redan övervikten på amerikanska översatta TV-program är massiv. I USA har Public service-media en undanskymd ställning med låga lyssnar- och tittarsiffror. I stället är ärkekonservativa Fox News den största TV-kanalen. Under Trumps presidenttid upprepades i Fox den lögnaktige presidentens alla utspel som vore det sanningar. Man kan säga att Fox bäddade för de stora devota anhängarskaror som efter valet ställde upp på presidentens lögner om ett manipulerat val.

I en intervju i Expressen i höstas ville Busch genomföra sina, M:s och SD:s förändringar av Public Service så fort det går och under den kommande mandatperioden.

Moderaternas största partidistrikt i Stockholm vill att public service helt ska läggas ner. Det är lika otroligt som bedrövligt.

Demokratin skulle fara mycket illa i ett Sverige utan dagens Public Service. Om de här tre partierna skulle kunna genomföra sina krav innebär det ett stort hot mot svensk demokrati. Skulle SD bli störst i det blåbruna blocket kan vi räkna med ytterligare krav från det främlingsfientliga partiet på svenskhet och liknande i programutbudet.

Det är ju sådant det egentligen handlar om. Trion ”mörkomän”, Busch, Kristersson och Åkesson, är okunniga och ointresserade av väl fungerande offentliga medier i Sverige. Deras outtalade förutsättning är den upprepade klyschan om ”mediernas vänstervridning”, det är den man vill ”göra något åt”. 

Man kan ha åsikter om SVT och SR. Men i det allra mesta fungerar de väldigt väl, med en bred och mångsidig samhällsbevakning. Playavdelningarna på bådadera är skattkistor för många tittare och lyssnare, med ett helt otroligt programutbud.

För att Public Service ska kunna utvecklas behövs resurser som i sin tur bygger på höga tittar/lyssnarsiffror.

Trion Busch, Kristersson och Åkesson bedriver en mediepolitik som är demokratins dödgräveri. Att de tre partierna har en politisk möjlighet att slå sönder public service med bar en röst övervikt i riksdagen är helt orimligt. SR och SVT hör till demokratins grundpelare och bör vara lagligt skyddade från klåfingriga politikers manipulationer.

Jan Scherman skev med hetta i augusti förra året i ett inlägg i Dagens Media om riksdagens möjlighet att med ett enkelt beslut krossa public service genom att sänka den skatt till public serivice som ersatte licensavgiften.

”På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten.”

Till saken hör också att dagstidningarna under det senaste decenniet har pressats tillbaka. Unga människor vill inte betala för nyheter, medelålders läser bara digitalt (som ger lägre annonsintäkter). Papperstidningsläsarna blir äldre och färre. Det finns dessbättre nu tendenser som går åt andra hållet. Men stora delar av Sverige ligger i medieskugga.

De som inte prenumererar, som inte har tillgång till journalistik från de stora tidningarna, som har betallösningar, är beroende av public service för att få veta vad som sker i samhället.

En fungerande demokrati bygger på informerade medborgare. Informerade medborgare behöver public service nu mer än någonsin, inte minst i kristider som detta dödens pandemiår.

Hur skulle regeringens pandemipolitik kunnat förmedlas till medborgarna utan public service? Det hade knappast fungerat.

Det fria ordet hotat i Sverige

HD-redaktionen

2016 fyller Tryckfrihetsförordningen 250 år. Jan Scherman bekymrar sig över att antalet informationsförhindrare ökar medan journalisterna blir färre.

Jan Scherman oroar sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet över att det fria ordet hotas igen på olika vis i Sverige.

Scherman pekar på hur allt fler toppdirektörer håller sig undan när de blir granskade, vägrar svara på frågor och sedan rutinmässigt jagar källor och läckor. Vi håller på att få en tystnadskultur:

”Makten omger sig med alltfler presstalespersoner och lobbyingkonsulter. Informationsförhindrarna ökar i antal och journalisterna blir färre.”

Det gäller också kommunalt. I städer som Helsingborg och Gävle finns stora ”redaktioner” som främst förmedlar positiva nyheter för lokala politiker och tjänstemän, vars maktutövning sällan eller aldrig granskas av informatörerna. Också det är en tystnadskultur.

Ett annat obehagligt fenomen är de växande nättrakasserierna av journalister, hatkampanjer och verbal terror, som riskerar att leda till självcensur.

Ännu värre att chefredaktörerna tvingats retirera för direktörerna. Scherman nämner särskilt Bonniers som ”toppar laget” med ”andra kompetenser än publicister”.

”Den relativt nye vd:n Tomas Franzén är förvisso välmeriterad, senast vd på Comhem. Men ingen praktiskt förvärvad kunskap om det fria ordet.”

Detsamma gällde Lars Dahmén, som från MacWorld och Computer Sweden rekryterades av Bonniers till Sydsvenskan som chefredaktör och vd och ansvarade för sammanslagningen av HD och Sydsvenskan.

”Det var säkert inte bättre förr, men det är oroväckande med publicisternas närmast kollektiva reträtt från de högsta posterna i medieföretagen”, suckar Scherman:

”Om tryckfrihetsförordningen vore en människa så skulle hen sucka tungt över tidens tecken och oroligt fråga sig: vem värnar det fria ordet när de som bestämmer mest är excelfantomer och plattformsfundamentalister?”

Bilden från Helsingborgs Dagblads centralredaktion, gissningsvis från början av 1970-talet, på skrivmaskinernas tid.