Etikettarkiv: Timbro

VÅR TIDS ”PRAVDA”: de Kommunala kommunikatörerna

”Med vackra ord får skattebetalarna bekosta uppföljare till Pravda, kommunala bloggar och influencers, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i huvudledaren i onsdagens tidning under rubriken ”Varning för kommunala reklamare”.

Hon utgår från nätmagasinet Smedjans pågående granskning av den kommunala informationen och skriver inledningsvis:

”I Göteborg finns exempelvis 253 heltidsanställda kommunikatörer, i Jönköping drivs en kommunal podcast om sår (!), och i Malmö publiceras och distribueras en kommunal tidning med en upplaga på 160 000 exemplar. Helsingborg driver ett tiotal kommunala poddar, och bor man på landsbygden i sydöstra Skåne går det att ansöka om ett kommunalt sommarjobb som lokal influencer.”

I tider av djupnande tidningskris när den lokala journalistiken har krympt kan det vara förståeligt att kommunerna vill säkra att nödvändigt information når ut till medborgarna. Men den politiska ambitionen har oftast varit mycket mer långtgående än så. Ofta har det handlat om genom ensidigt positiv kommunikation sälja politiska initiativ eller rentav överrösta kritiska röster.

Smedjan har vänt sig till alla Sveriges 290 kommuner och ställt frågor om deras kommunikationsarbete. Drygt hälften, 151 stycken, har svarat. Utifrån de inkomna svaren räknar nätmagasinet fram att de svenska kommunerna anställt 3000 kommunikatörer. Några orter sticker ut. Här de fem översta namnen:

FAKTA: Kommunerna med flest kommunikatörer

Chart

Göteborgs stad253
Stockholms stad*200
Malmö stad170
Uppsala kommun*89
Helsingborgs stad50

Göteborg utmärker sig särskilt med över 250 kommunikatörer. För ett år sedan uppmärksammade SVT att kostnaderna för informatörerna var 406 000 kronor om dagen – eller över 151 miljoner varje år. Man noterade också att merparten utgjorde för kommunen positiv information.

Helsingborg ligger med 50 kommunikatörer på femte plats i ligan, här finns ingen uppgift om kostnaden. Mitt intryck är att stadens kommunikation övervägande har varit förskönande. I stället för att skildra problem och utmaningar har man ofta undvikit att nämna dem. Så var dessvärre fallet, menar jag, under den utdragna kontroversen om kommunledningens ambition att sälja det kommunala bolaget Öresundskraft.

Helsingborg har sedan ett år en kommunal lobbyist på plats i Stockholm. För 70 000 kronor i månaden ska Cecilia Eklund, tidigare kommunikationsdirektör,  ”sälja Helsingborg i Stockholm” under era tvåårsperiod. ”Påverkanstrateg” kallas uppdraget. Är det rimligt, i all synnerhet i coronatider? Hade inte samma jobb gjorts bättre och billigare från Helsingborg?

Helsingborg sägs driva ett tiotal poddar. Trots att det handlar om medborgarinformation har jag aldrig hört talas om dem. Smedjan har intervjuat Tommy Boije, vars titel är intraprenör på kommunen. Han säger bland annat:

– Målet för podcasten är att skapa en så spontan kommunikation som möjligt. Vi behövde en kanal för att prata och reflektera om det här innovationsarbetet. Det handlar om vikten av småpratet, det spontana som uppstår i mötet mellan två personer som inte mötts tidigare men som jobbar i samma organisation och så vidare.

Vaddå undrar jag? Småprat om vilket innovationsarbete?

Helsingborgs poddsatsning ligger inom något som kallas HGB Works. Där finns i alla fall podden Fail! Våga! Repeat!

Jag gissar att de 50 kommunikatörerna anställda av Helsingborgs kommun i dag utgör den största ”nyhetsredaktionen”, med större resurser än Helsingborgs Dagblads helsingborgsredaktion.

Vad innebär det? Gör de skäl för Tove Lifvendahls beteckning Pravda, husbondens röst?

Peter Danielssons svindlande arenaaffärer: ”Helsingborg skräckexempel”

Timbros nya rapport ”Arenakrasch” nämner Helsingborgs Arena som ett ekonomiskt skräckexempel. Säljs Öresundskraft först och främst för att täcka Arenans mångmiljonunderskott?

Handlar frågan om försäljningen av Öresundskraft om något som förtigits, om att täcka Helsingborgs Arenas årliga underskott på 76 miljoner kronor??

Tanken är att Hasab, Helsingborgs Scen- och Arenabolag, ska få öronmärkta årliga 120 miljoner av avkastningen från den planerade Öresundskraftsfonden. Peter Danielsson, Helsingborgs moderate kommunstyrelseordförande, har envist och dominerande drivit frågan om försäljningen. Enligt uppgifter publicerade i HD den 14 december prioriterades Arenabolagets 120 miljoner före ”välfärden” .

I Danielssons insändare i HD på årets sista dag nämns inte med ett ord Arenan och Arenabolaget, (vilket rymmer också Stadsteatern, Konserthuset och Sofiero, men inte Dunkers, Fredriksdal och Stadsbiblioteket).

Om de ”nya pengarna” ska betala Arenas väldiga underskott drabbas indirekt de övriga helsingborgska kulturinstitutionerna starkt negativt. Det är inte rimligt. Varför berörs inte den risken?

I sin insändare nämner Danielsson inte med ett ord Arenans akuta underskott. I stället får han försäljningen till att handla om ”välfärden”. ”En utebliven försäljning”, skriver han gravt vilseledande, skulle medföra risker för att …

”… staden behöver antingen höja skatten, vilket påverkar alla helsingborgares plånbok, eller göra stora besparingar, vilket riskerar att påverka välfärden negativt”.

Öresundskraft är ett stabilt lönsamt företag. Säljs det för att täcka underskottet i en misslyckad och dyr Arena? Ingen bra affär precis.

I Svenska Dagbladet skrev den 18/12 Erik Engstrand, förbundsstyrelseledamot i Moderata ungdomsförbundet och rapportförfattare för Timbro, en frän debattartikel med rubriken ”Politikers arenafeber står välfärden dyrt”. Han diskuterar hur många städer för tio år sedan med glädjekalkyler byggde arenor vilka nu bidrar till att drabba välfärdens kärnverksamheter drabbas extra hårt.

Engstrand har för Timbro gjort en nedladdningsbar utredning om städerna och deras arenor, ”Arenakrasch”.

Helsingborg behandlas utförligt i utredningen. I artikeln i Svenskan skriver Engstrand:

”Ett skräckexempel är Helsingborg som landade på ett årligt underskott på 76 miljoner kronor, mångdubbelt så mycket som jämförbara arenor.”

I utredningen nämns särskilt hur Helsingborg inte hade kontroll på arenabyggets ekonomi. Kostnaderna för bygget skenade från 361 miljoner till 411 miljoner. De årliga kostnaderna är rejält större än intäkterna.

Trots detta beslöt kommunledningen att bygga ännu en arena, nya Olympiastadion till en uppskattad kostnad om 416 miljoner kronor. Inte heller denna bär sina egna kostnader. Skattebetalarna får stå för också det underskottet.

Samtidigt tömdes Dunkerfonderna genom bortåt en miljard till de två spektakulära arenaprojekten, vilka i en välskött kommun knappast hade varit prioriterade.

Helsingborg är sannerligen ett skräckexempel. Inkompetenta glädjekalkyler för arenornas förlustprojekt är en sida av saken. Dimridåerna och den demokratiska manipuleringen kring frågan om Öresundskraft försäljning en annan. Vilseledande information, svindlande arvoden till en exklusiv amerikansk konsultfirma i New York, en otrolig nedlåtenhet mot det medborgerliga engagemanget i frågan, bristande respekt för demokratiska grundprinciper – vilken soppa.

Jag hoppas att Eva Rydberg förlänger sitt kontrakt med Fredriksdalsteatern och satsar på en skruvad fars om herr Danielssons svindlande affärer som förslösat kommunens och Dunkerfondens miljarder. Den skulle givet bli en kassasuccé!

Friends arena och Helsingborg arena är två av byggena som följs upp i rapporten ”Arenakrasch” från Timbro. Foto: TT.

”In the rich man’s world”: Det ojämlika Sverige och Pikettys 1% rikaste

Foto AFP.

Ojämlikhet var nyligen temat för ett av den brittiska tidskriften The Economists nummer (30 nov 2019).

Sverige lyftes fram speciellt i en sidoartikel under rubriken ”In the rich man’s world” med underrubriken ”Där miljardärer är överraskande populära”-

I Sverige finns en miljardär per 250 000 invånare, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Sverige har också blivit ett av världens mest ojämlika länder när det gäller fördelningen av rikedomar, slår tidningen fast.

Bara i skatteparadis som Cypern och Monaco eller i korrupta ekonomier som Ryssland och Georgien finns det större andel superrika än i Sverige.

The Economist citerar Timbros Janerik Larsson, som säger att det i Sverige inte finns någon debatt om att höja skatterna för de superrika, till skillnad från i USA och Storbritannien.

Tidskriften påpekar vidare att arvsskatten i Sverige avskaffades 2005 och förmögenhetsskatten 2007, den senare hade då funnits sedan 2011. Ingvar Kamprad som flyttade (”flydde”, skriver The Economist) till Schweiz 1977 för att undkomma dessa skatter återvände när de avskaffats.

The Economist utgår från den franske ekonomen Thomas Pikkety och en studio av honom från 2008. I den utgår han från hur samhällets 1% rikaste som tjuvar hade berikar sig på de 99 procentens bekostnad. Pikettys forskning gav Occupy Wall Street sitt språk.

Sven-Erik Liedman. Bild: Dagens ETC.

I Dagens ETC skriver Sven-Eric Liedman om hur Sverige från 1900-talets början till omkring 1980 genom folklig mobilisering genomförde en omvälvande utveckling mot det hyggligt jämlika samhälle, som sedan dess raserats i stor fart. Liedmans utgångspunkt är likaså Thomas Piketty och särskilt hans nya storverk Kapital och Ideologi.

Piketty ser hur roten till det onda i mycket bottnar i synen på privat egendom, som i liberala och konservativa kretsar omges med religiös vördnad. Liedman skriver:

”En miljardär är i sig en vandrande meningslöshet. Han måste fylla alla sina nollor med någon sorts mening och griper då till en vidskeplig motivering för sin måttlösa rikedom. Allt må släpas i smutsen, bara inte den rikedom som han ser som själva sitt existensberättigande.”

Piketty vill återskapa det skattesystem som inrättades i USA inte minst efter andra världskriget, med starkt progressiva skatter, även på förmögenhet, arv och fastigheter. Skattepengarna skulle kunna användas för att skapa ett rättvisare samhälle.

Det låter utmärkt, skriver Sven-Eric Liedman och suckar samtidigt: ”Men hur kommer vi dit?

Den ”folkliga mobilisering” som Piketty prisar 1900-talets Sverige för kan inte trollas fram i en handvändning. Samhällets allt djupare skuggsidor tycks idag snarare trigga igång främlingshat än vrede mot de ekonomiska orättvisorna. Klimatet och miljön, dessa ödesfrågor, har kommit i skuggan av vissa typer av kriminalitet.

Bara ett envetet, tålmodigt upplysningsarbete kan förändra situationen. Hindren är många, motståndet stort.

Men vi ger inte upp!”

Foto: The Economist.