Etikettarkiv: Ann Linde

Vattenkanon och tårgas mot flyktingarna och Angela Merkels samtal

Flyktingar på väg den sista biten genom Belarus till gränsen mot Polen, där de möttes av tungt beväpnad polsk kravallpolis, vattenkanoner och tårgas. Skärmdump från film av brittiska The Guardian.

De flyktingfamiljer som under en vecka övernattat under provisoriska omständigheter i utomhus i skogarna vid gränsen mellan Belarus och Polen vandrade i veckan fram till den polska gränsstationen, avspärrad av stora mängder rakbladsvassa taggtrådsrullar. Där möttes de av tungt beväpnade polska kravallpoliser som besköt dem med tårgas och vattenkanoner, efter det att några av flyktingarna kastat sten mot de som bevakade gränsen. Det handlar om flera tusen flyktingar.

De här kusligt inhumana scenerna med ett våld som också riktar sig mot barn utgör en sammanfattning av EU-ländernas flyktingpolitik denna mörka november 2021.

Visst, det hela är ett resultat av den belarusiske diktatorn Aleksander Lukashenkos bisarra politiska drag att använda flyktingar som ett vapen, med stöd av Vladimir Putins Ryssland.

Men det kan inte hjälpas. Genom den polska och EU-sanktionerade reaktionen mot flyktingarna blir EU medskyldigt till grova kränkningar mot människor. Det här är extremt omänsklig konflikthantering. Ett tiotal personer lär ha dött i de kylslagna oländiga gränstrakterna mellan Polen och Belarus.

Lukashenko är en hänsynslös och maktgalen bandit. Men hade inte EU kunnat hantera krisen så mycket bättre?

Den enda europeiska politiker som tycks ha visat något slags genuin humanitet och praktisk handlingsförmåga är föga förvånande EU:s förre förbundskansler Angela Merkel. Hon ringde i måndags upp Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Såvitt känt är det första samtalet som Lukasjenko har haft med en västledare sedan belarusiska valet i augusti 2020. I samtalet, som nog underlättades av att Merkel talar ryska efter uppväxten i DDR, krävde hon att Belarus släpper fram humanitär hjälp till migranterna.

Så tycks ha skett i mitten av veckan, samtidigt som möjligheter för grupper av flyktingar att återvända särskilt till Irak arrangerades. Konflikten lindrades åtminstone tillfälligt. Det borde ha skett tidigare – om inte EU accepterat att Polens taggtråds- och kravallpolisstrategi skulle ha varit allenarådande.

FOTNOT: Det bör nämnas att EU:s utrikeschef Josep Borrell också tagit upp hjälpbehovet i ett samtal med Belarus utrikesminister Vladimir Makej i söndags, rapporterar Svenska Dagbladet.

Liknande krav hördes från Sveriges utrikesminister Ann Linde:

– De här stackars flyktingarna måste få hjälp med filtar, madrasser, mat, dryck och så vidare. Det kan bli en humanitär katastrof. Redan är det förfärligt för många av dessa som har lurats dit, säger Linde i Bryssel.

Den polska polisen satte under tisdagen in vattenkanoner för att hindra migranter från att ta sig över gränsen. Foto: Leonid Shcheglov/AFP/Dagens Nyheter.

Fortsatt majoritet i riksdagen mot svenskt Natomedlemskap

Dagens Industri 9/12, skärmdump.

I förra veckan väckte SD stort jubel bland Nato-vänliga politiska partier och tongivande Natovänliga medier. ”SD svänger – majoritet för att närma sig Nato” hette det till exempel i Sveriges Radio. Och Dagens Industri (se bild) drog till med ”SD backar upp borgerligt krav om Nato”. Särskilt det senare påståendet var rejält missvisande.

Men SD är fortsatt negativt inställt till ett svenskt Natomedlemskap, liksom därmed också majoriteten i riksdagen (S, V och SD). I verkligheten var det inte så enkelt, skriver Utgivarna för sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. De fortsätter:

”Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. ”

I en debattartikelAftonbladet (9/12) skrev företrädare för SD själva:

”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”

Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt i onsdags att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.

Här är det snabba puckar. Ska så stora och för framtiden avgörande frågor avgöras utan fördjupad diskussion och med en kanske bara veckogammal majoritet?

Utrikesminister Ann Linde reagerade direkt och sa till Svenska Dagbladet 9/12:

”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.

Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.

I Finland finns en så kallad ”Nato-option” utan att den är klart definierad, annat än som en deklaration att ett Natomedlemskap kan komma att bli aktuellt under speciella omständigheter. I Finland finns, till skillnad mot i Sverige, ett starkt nationellt försvar som bygger på allmän värnplikt, en traditionsenlig mångårig dialog med mäktiga grannen Ryssland och en uttalad säkerhetspolitisk deklaration därman slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:

”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”

 Till det kommer att det finns ett starkt stöd bland den finska befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för finskt Nato-medlemskap.

Det folkliga motståndet mot svenskt Natomedlemskap har också länge haft en tydlig majoritet.

Trots det har det alliansfria Sverige gått en annan väg än Finland. Nyligen övade stora amerikanska flygförband på och över svenskt territorium, ett klart brott mot svensk långvarig neutralitet.

I den inledningsvis nämnda texten från ”Bevara alliansfriheten” heter det vidare:

”I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.”

Natos AWACS-plan har normalt en besättning om 16 personer. Flygplan av denna typ, Boeing E-3A-Sentry, har använts av USA iSverige sedan 2014. Foto: MINDAUGAS KULBIS/AP

”Alla tiders ABF” – om 100 år med ABF i Helsingborg

Statsminister Per Albin talar 1933 på ett möte i Folkets Hus A-sal, kallad Arbetarnas katedral. Foto:

ABF i Helsingborg fyller 100 i år. Något firande har det inte kunnat bli, men väl en fin minnesbok, ”Alla tiders ABF”, med underrubriken ”I bildningens tjänst i 100 år”.

Författare är Mats Ekdahl, bland mycket annat tidningen Arbetets siste chefredaktör fram till nedläggningen för tjugo år sedan. Den grafiske formgivaren Arne Öström har layoutat med ett unikt och generöst bildmaterial.

Svenska ABF, Arbetarnas bildningsförbund och senare också ABF i Helsingborg grundades 1920 av Rickard Sander, statsminister 1924 – 25 och utrikesminister 1932 – 36 – och den som till svenska översatte Karl Marx Kapitalet.

Helsingborg utvecklades dynamiskt dessa år. Folkmängden hade på ett sekel nära nog 20-dubblats, från 2 391 (1820) till 47 069 (1920). 

Studiecirkel hos ABF i Esperanto på 1930-talet.

Till en början var lokalfrågan ett bekymmer för ABF. Man höll till på något café (Metropol eller Verdandi), på Skånska Socialdemokratens redaktion eller i Folkets Hus E-sal.

Folkets Hus i Helsingborg byggdes 1906. Men först lång senare blev det ”bildningens hus” på Söder, sedan ABF hyrt fem rum plus expedition där.

Här hölls kurser, studiecirklar och föreläsningar. I början av 30-talet var kurser i ”världsspråket” esperanto eftertraktade. ”Läkekonst och hälsovård” hette en stor succé. Som lärare medverkade stadens läkare utan ersättning. Under kriget fanns kurser i hur man hanterar ett gengasaggregat.

ABF verkade också för kultur i vidare mening, som arrangör till sådant som ”Konstens dag”, Hembygdens dag”, ”Musikens dag” och ”Bokens dag”.

BInger Linde, på en teckning från tobaksaffären i Folkets hus, där hon under åren haft besök av Per Albin, Tage Erlander, Palme, Sträng, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Stefan Löfven. Tecknare okänd. Folkrörelsearkivet.

Boken ”Alla tiders ABF” är ett stycke levande folkrörelsehistorik och en spegel av Sverige och Helsingborg under ett sekel, skriver Kent Härstedt, ordförande för ABF Helsingborg sedan 2009, i sitt förord.

I boken medverkar också utrikesminister Ann Linde, som tecknar ett personlig porträtt av sin mamma Inger Linde, som redan 13-årig 1950 började arbeta i Folkets Hus tobaksaffär och först nyligen gick i pension. Hela hennes familj var involverad i Folkets Hus, hennes morfar Birger Johnn var med och byggde huset och blev sedan föreståndare. Hennes morbror Hans var revisor i Arbetarkommunen i många år. Och Inger bodde med sin familj i huset.

Tyvärr tvingades ABF sälja Folkets Hus för några år sedan, till följd av bristande stöd från staden. En gång var det Sveriges största.

Därmed kapades en viktig del av Helsingborgs historia – och det segregerade Söder berövades sin självklara kulturella mötesplats, i vad som under hela 1900-talet varit ”bildningens hus” för Helsingborg.

S:ta Maria sjukhus strängorkester i Folkets hus på 1930-talet. Foto: Okänd.

Alternativa nobelpriset till belarusisk demokratiaktivist

Ales Bialiatski med sin fru Natalia Pinchuk under en demonstration i Minsk den 13 september 2020. Ales Bialiatski får Right Livelihood-priset ”för sin beslutsamma kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus”. Foto: HRC Viasna/Amnesty press.

Den belarusiske människorätts- och demokratiaktivisten Ales Bialiatski och den i huvudstaden Minsk baserade organisationen Vjasna (”vår” på belarusiska), som han grundade 1996 är två av de fyra mottagarna av årets Right Livelihoodpriser (ibland kallat alternativa Nobelpriset).

Bialiatski intervjuas i nya numret av Amnesty Press, där han sänder ut en nödsignal.

– Hos oss pågår en humanitär och rättslig katastrof. Repressionen mot aktivister och demonstranter är massiv. Vi befinner oss vid en kritisk punkt och det belarusiska folket behöver internationellt stöd och solidaritet.

–  Så här illa har det inte varit sedan Stalintiden. Regimen håller sig uppe med hjälp av förtryck, batonger och vapen. Och det är helt ogrundat för protesterna är helt fredliga.

I presidentvalet den 9 augusti påstod Aleksandr Lukasjenko – som styrt Belarus sedan 1994 – att han vunnit valet med 80 procent av rösterna. Sedan dess har mängder av demonstranter varje söndag gått ut på gatorna i protest mot valfusket. Svaret från Lukasjenkos säkerhetsstyrkor har varit skoningslöst – tusentals demonstranter har gripits, och vittnesmålen om våld, tortyr och misshandel har duggat tätt.

OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, konstaterade i en rapport den 5 november att människorättskränkningarna varit ”massiva, systematiska och bevisade utom allt tvivel” och att det är ”särskilt oroande att de väldokumenterade fallen av tortyr och misshandel under säkerhetsstyrkornas tillslag mot politiskt oliktänkande ännu inte lett till att någon hållits ansvarig”. I rapporten uppmanas också till nyval.

Vid årsskiftet tillträder Sverige som valt ordförandeland i OSS efter Albanien. Utrikesminister Ann Lindhe blir då OSSE:s ordförande med en rad angelägna och svåra frågor på agendan, där det belarusiska folkets kamp för demokrati och mänskliga rättigheter nog kommer att bli bland de viktigaste.

I den gångna helgen besökte Svetlana Tichanovskaja, som från exilen i Litauen är informell ledare för oppositionen, Stockholm och träffade just därför Ann Linde.

–  Jag hoppas verkligen att Tichanovskaja blir president. Vi är redo att ta emot en kvinna som ledare!, säger Ales Bialiatski.

Fotnot: Right Livelihoodpriset grundades 1980 av den svensk-tyske filatelisten Jakob von Uexkull med syfte att främja en rättvis, hållbar och fredlig värld för alla. Hittills har 182 pristagare från 72 länder mottagit priset. Årets prispengar är en miljon vardera till fyra pristagare. Årets utdelning skedde till följd av pandemin under en digital direktsändning den 3 december.

Protesters unveil historical flag of Belarus as thousands of people gather for a protest at the Independence square in Minsk, Belarus, Sunday, Aug. 23, 2020. Demonstrators are taking to the streets of the Belarusian capital and other cities, keeping up their push for the resignation of the nation’s authoritarian leader. President Alexander Lukashenko has extended his 26-year rule in a vote the opposition saw as rigged. (AP Photo/Dmitri Lovetsky)

Covid-19-pandemin kan bli en katastrof i Gaza

Foto: Gaza. Hosny Salah/Pixabay

I ett öppet brev till utrikesminister Ann Linde skriver Jeannette Escanilla, ordförande för Ship to Gaza Sverige, om den snabbt förvärrade situationen i Gaza, ett av världens mest tättbefolkade områden.

Covid-19-smittan har nått Gaza-remsan. Redan har det första dödsfallet noterats. Situationen för befolkningen i Gaza är mycket bekymmersam.

”Hälsoväsendet är fullständigt kört i botten efter 13 år av blockad och stora utmaningar med att ta hand om sårade efter Israels ständiga attacker på civila personer. Sjukhusens utrustning är nedsliten till följd av blockaden. Det rapporteras om desperat brist på utrustning och läkemedel för att möta Covid-19 pandemin, exempelvis finns det endast 60 respiratorer för en befolkning på 2 miljoner invånare.”

Israels försvarsminister Naftali Bennett har uttalat att tillgången till medicinsk utrustning för Gazas befolkning är betingad av att Hamas skulle göra eftergifter i en konflikt om fångutväxling mellan Israel och Hamas. Han hävdade att Gazas och Israels humanitära behov hängde samman och inte kan lösas oberoende av varandra.

Men den hållningen är inte förenlig med den fjärde Genèvekonventionen, fortsätter Jeannette Escanilla.

Konventionens artikel 56 innehåller krav på att sätta in hjälp för nödvändiga förutsättningar för att bekämpa smittsamma sjukdomar och epidemier.

”Följaktligen måste Israel leva upp till sina rättsliga och moraliska förpliktelser att hjälpa det palestinska hälsoväsendet – i Gaza och på Västbanken – både med att bekämpa pandemin, och att sörja för att de patienter som har behov av sjukhusbehandling, som inte är tillgänglig i Gaza, får det.”

Israel inte bara hindrar att nödvändiga läkemedel och utrustning kommer in i Gaza utan att man har även under april sprutat växtgift från flyg (5april) för att ödelägga planteringar i Gaza. Vidare besköts under perioden 26 mars till 9 april fiskebåtar vid 10 olika tillfällen. Fiskare har blivit sårade, fiskegarn beslagtagna och en fiskebåt har blivit förstörd. Gränsen för fiskerizonen har ändrats 22 gånger mellan mars 2019 och mars 2020.

Till utrikesminister Ann Linde ställer Ship to Gaza genom Jeanette Escanilla några viktiga frågor om vad Sverige kan och bör göra för att hjälpa palestinierna i Gaza:

Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att värna demokratiska och mänskliga rättigheter för befolkningen i Gaza?

Vilka initiativ avser utrikesministern att vidta för att förhindra att Covid-pandemin får utvecklas till en katastrof för palestinierna i Gaza?

Vad kan Sverige göra för att Gazas befolkning ska slippa att terroriseras, och i ställer får möjlighet att utveckla sitt samhälle?

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Turkiets krig kan skapa 400 000 nya flyktingar

Turkiet angriper Syrien. Skärmdump från DW, Deutsche Welle.

Turkiets folkrättsstridiga angrepp på de kurdisk-kontrollerade områden i norra Syrien har nu lett till att minst 160 000 människor har tvingats fly från sina hem, enligt uppgifter från OCHA, Förenta Nationernas kontor för samordning av humanitära insatser. SVT citerade på tisdagskvällen uppgifter om att det redan handlade om 275 000 flyktingar.

– Vi planerar nu för att upp emot 400 000 personer kan tvingas fly i och runt de påverkade områdena. De kommer att behöva hjälp och skydd, säger Jens Laerke, talesperson för OCHA, till AFP, återgivet av Tidningen ETC.

Skyldiga till det ohyggliga nya kriget i det svårt krigshärjade Syrien är två högernationalistiska ansvarslösa presidenter, tillika krigsförbrytare, Turkiets Erdogan och USA:s Trump.

Sällan har ett krig inletts så helt utan tanke på konsekvenserna. Nu väntar ohyggligt mänskligt lidande och förfärlig förödelse som under decennier framöver kommer att prägla tillvaron i Syrien.

Syriska trupper är nu indragna i kriget till stöd för kurdisk-ledda SDF och har inledningsvis avancerat snabbt. Ryssland har övertagit lokaler som för en vecka sedan hyste amerikanska soldater och därtill föredömligt placerat ut ryska soldater för att förhindra direkt konfrontation mellan Turkiska och syriska trupper, vilket skulle kunna leda till ett mellanstatligt storkrig där flera länder skulle kunna bli indragna.

EU har fördömt kriget, fattas bara annat, men inte kunnat ena sig om det totalförbud till vapenförsäljning till Turkiet som Sveriges utrikesminister Ann Linde drev på måndagens EU- utrikesministermöte. Sverige lämnade på tisdagen besked om att svensk export av militär utrustning till Turkiet förbjudits av Institutionen för Strategiska Produkter, myndigheten som hanterar frågor om vapenexport.

Justitieminister Morgan Johansson menade att förbudet, med hänvisning till Turkiets folkrättsbrott, visade att systemet med ISP fungerar.

Ann Linde markerade tidigt att Turkiets krig var ett flagrant folkrättsbrott. Självklart borde regeringen omedelbart kunnat agera, som i en rad andra länder, som Norge och Finland. Brott mot folkrätten måste vara en regeringsfråga och inte något för en myndighet vad än Morgan Johansson påstår. Flera dagar gick ju under otillständigt hemlighetsmakeri om Sveriges vapenaffärer med Turkiet.

Liksom Sverige har nu också Storbritannien avbrutit sin vapenexport till Turkiet, liksom tidigare bl a Tyskland och Frankrike. USA tycks gå åt samma håll.

NATO spelar en avgörande roll i kriget. Det är med amerikanska vapen som Turkiet kan angripa de syriska kurderna. Vad händer nu med Nato? Ska Turkiet uteslutas? Ska Sverige verkligen fortsätta att driva planerna på ett medlemskap i en organisation som mera bidrar till krig än fred och där USA:s dominerande roll är minst sagt tvivelaktig?

Och återigen, vad händer med de bortåt en halv miljon nya flyktingar som kriget skapat? Kan Europa fortsätta att ignorera dem? Kan Europa överhuvud taget efter detta krig fortsätta att ge miljarder till Erdogans Turkiet för flyktingmottagande??

Syriska legosoldater som stöder Turkiet avfyrar tung maskingevärseld mot kurdiska trupper i norra Syrien. Foto: AP via The Guardian.

Turkiets krig i Syrien förs med svenska vapen

Sveriges utrikesminister Ann Linde vill att EU ska förbjuda all vapenexport till Turkiet. Foto:TT

Turkiet anfaller de kurdiska områdena i norra Syrien väl utrustade av mest amerikanska vapen via Nato. Men också vapenindustrier i Sverige har bidragit till att rusta upp de turkiska styrkorna. Sverige bär alltså genom vapenexporten också ett ansvar för det folkrättsstridiga kriget, som sedan i onsdags tvingat 100 000 människor att fly och som vållat många dödsfall, också civila.

Sveriges vapenexport till Turkiet ökade till 300 miljoner kronor 2018, vilket är det högsta beloppet under 2000-talet och kan jämföras med de 70 miljoner Turkiet köpte svenska vapen före 2017.

Sveriges nya utrikesminister Ann Linde driver på för att EU ska införa ett totalt vapenembargo för vapenförsäljning till Turkiet på ett utrikesministermöte på måndag.

Redan haft Finland och Norge förbjudit all ny försäljning av vapen till Turkiet. Men Sveriges regelverk är annorlunda än de nämnda båda ländernas och liknande förbud är inte möjliga här. Den nu akuta situationen gör det uppenbart att de vaga svenska regelverken för vapenexport måste revideras snarast, de motverkar en demokratisk insyn och förhindrar snabba åtgärder också i ohyggligt akuta situationer som dessa dagar i Syrien attackerat av en krigsgalen turkisk president.

Den ansvariga svenska myndigheten för vapenexporten ISP (Inspektionen för strategiska produkter) utövar tillsyn över den svenska vapenexporten. Det är helt oacceptabelt att ISP inte kan avbryta all vapenexport till Turkiet när landet som nu genom ett anfallskrig kränker mänskliga rättigheter, mördar civila och gör sig skyldigt till ett folkrättsbrott. Lagar och institutioner måste få nya förutsättningar.

På twitter skriver Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen:

”Finland exporterar inte försvarsmaterial till länder som krigar eller kränker mänskliga rättigheter.”

Sverige hade tidigare samma regel. Men inte nu.

NATO:s ansvar för Turkiets angrepp har knappast granskat i våra medier. Natos norske generalsekreterare Jens Stoltenberg var informerad av Turkiet innan kriget inleddes och har uttryckt en förhoppning att ”Turkiets krigshandlingar ska vara balanserade”. Kan folkrättsbrott vara ”balanserade”?? Under fredagen skulle Stoltenberg träffa Erdogan.

Turkiets krig mot de syriska kurderna vore omöjligt utan de vapen Nato försett landet med. Det innebär att Nato och i synnerhet USA inte bara bär ett ansvar för kriget utan är direkt medskyldiga till det som nu händer.

Bilden härunder: Proturkiska syriska soldater under fredagen på den turkiska sidan av gränsen till Syrien.
CreditCreditNazeer Al-Khatib/Agence France-Presse — Getty Images

Välförtjänt fredspris till Etiopiens president

Abiy Ahmed, Etiopiens premiärminister sedan april 2018, tilldelades på fredagen Nobels fredspris. Foto: Reuters.

Nobels fredspris 2019 tilldelas välförtjänt Etiopiens president Abiy Ahmed. Ahmed som tillträdde på sin post i april 2018 har lyckats få till stånd ett fredsavtal med grannstaten Eritrea. Därmed avbröts ett destruktivt tjugo år lång tillstånd laddad militär konflikt. Den gräns som varit stängd sedan gränskriget 1998 – 2000 har åter kunnat öppnas.

Under sina halvtannat år vid makten har Ahmed därtill gett politisk amnesti år tusentals politiska fångar, hävt censur i landet, stärkt kvinnors inflytande och arbetat för försoning och social rättvisa, betonade den norska Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen i sin presentation av priset, som betonade att Ahmed arbetetat för försoning genom samtal och ickevåld.

Abiy Ahmed har också spelat en nyckelroll i samtalen mellan regim och demonstranter i det krigshärjade Sudan.

I en kommentar till valet av pristagare sa Sveriges utrikesminister Ann Linde att hon var oerhört glad, också med tanke på de 20 000 svenskar som har etiopisk bakgrund.

Hon ser priset som ett stöd till fredskrafter på det länge så politiskt instabila och krigshärjade Afrikas horn.

– Länderna där kommer att behöva fortsatt internationellt stöd, vilket Sverige kommer att fortsätta att ge för att skapa förutsättningar för utveckling.

Priset ligger nära andan i Alfred Nobels testamente, där det bland annat heter att det ska ges till den som ”mest eller bäst arbetat för förbrödring mellan nationer”.

Så har under efterkrigstiden bara varit fallet undantagsvis. Kritiker har hävdat att priset prioriterat pristagare på ett sätt som kunnat gynna norska intressen, med prisen till den nytillträdde Barack Obama eller till EU som flagranta exempel.

Nobel Peace Price Watch har varit tydligast i kritiken. I en kommentar till 2019 år pris erkänner man Abiy Ahmed insatser för lokala fredsavtal men saknar den vidare ambition som finns uttryckt i testamentet, att verka för ”globalt samarbete då det gäller nedrustning och en fredlig världsordning”, säger organisationens talesman Fredrik S Heffermehl.

I DN skriver Erik Esbjörnsson i en kommentar att Abiy Ahmed är ett givet men inte helt problemfritt val:

”När Abiy lyfte på locket till tryckkokaren var det som att öppna Pandoras ask och den etiopiska politiken är nu stökigare än på många år. Etniska nationalister i provinserna har känt sig stärkta och detta gäller inte minst medlemmar ur Abiys egen folkgrupp oromo som diskriminerat människor av annan härkomst. Det är ännu oklart om den utlovade demokratiseringen kommer att få ett lyckligt slut. Den politiska oron har redan skapat massiva flyktingströmmar.”

Två krigsförbrytare och anfallskriget mot Syrien

Ras al-Ain i nordöstra Syrien bombas av Turkiet, sedan USA dragit tillbaka sina styrkor från området efter Trumps twitter.
Photograph: Delil Souleiman/AFP via Getty Images

Jag fylls av fasa, förtvivlan och upprördhet över beskedet om att Turkiet med acceptans från USA angriper det förödda, krigshärjade och plågade Syrien. Och över omvärldens bleka reaktioner.

Mogna för FN:s krigsförbrytartribunal i Haag: Herrarna Trump och Erdogan, ansvariga för Natolandet Turkiets angreppskrig på Syrien.

Två totalitära, självupptagna och tyranniska högernationalistiska ledare, Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och hans kollega Donald Trump i Washington tog ett telefonsnack grabbar emellan. Efter samtalet twittrade Trump. Det var ok för honom och USA att Turkiet bombade de kurdiska delarna av Syrien, även om dessa tidigare varit USA:s allierade i kampen mot IS. USA skulle samtidigt dra tillbaka sina trupper från området som ett slags klartecken.

Turkiets angrepp på Syrien är ett brott mot folkrätten, som Sveriges utrikesminister Ann Linde slagit fast. Därmed borde i princip både Erdoğan och Trump snarast gripas och föras till krigsförbrytartribunalen i Haag.

De båda herrarna är fullfjädrade krigsförbrytare. Deras krig har inletts i strid mot FN-stadgan, ett anfallskrig mot ett land som redan har miljoner flyktingar.

Hur kan övriga Natoländer acceptera Turkiets anfallskrig, varför sparkas inte Turkiet ut ur organisationen?

Och följdfrågan: Hur kan någon svensk politiker ens överväga medlemskap i det Nato som legitimerar anfallskrig?

Vad händer nu med kampen mot IS? Innebär det nya kriget inledningen till IS:s återuppståndelse?

Och än värre, vad händer med alla de nya flyktingar som tvingas lämna sina hem för att fly turkiska bomber, med de flyktingar som befinner sig i Turkiet men kommer att fördrivas tillbaka till Syrien??

Redan under onsdagen inkom bilder som bevisar att Turkiet bombar civila mål, som i staden Ras al-Ain. Klart är att kriget kommer att skörda ohyggliga offer bland Syriens civila – och att ännu fler kommer att söka fly från landet, även om ingen barmhärtighet kan förväntas dem i de länder där de hoppas bli mottagna, som det numera allt mer flyktingfientliga Sverige.

Särskilt obehag väcker Trumps fortsatta twittrande, bland annat om att ”kurderna inte hjälpte USA i Normandie”. Den amerikanske presidenten är inte bara hänsynslös och utan empati för mänskligt lidande utan också obeskrivligt korkad, en skam för USA.