Etikettarkiv: Emmanuel Macron

Mördade krigarkungar: Karl XII och Tchads Déby

Tchads president Idriss Déby mördades av rebeller i april 2021. Han efterträds av sin son.

Karl X II var fram till den 19 april i år den siste regerande statschefen som dödats i ett militärt slag. Voltaire beskrev honom som till hälften Alexander den store och till hälften Don Quijote, skriver Rahmane Idrissa i Side Car, en blogg utgiven av brittiska New Left Review.

Kungen befann sig i skyttegravarna vid norska Frerdriksten, då en kula gick genom hans huvud. Det lät som det ploppande ljud som uppkommer då en sten kastas i gyttja, enligt ett samtida närvarande vittne. Döden var ögonblicklig.

Nästan genast uppkom rykten om att kulan inte kommit från fiendesidan. Detta berodde inte minst på att kungens död 1718 följdes av en statskupp och av långtgående förändringar av det svenska regeringsskicket.

Kamen ligger i Saharas ökenområden långt från Norge. Här dödades i slutet av april Tchads president Idriss Déby av en kula som träffade honom i bröstet, under omständigheter som påminner i några avseenden om Karl XII:s död i Norge. Det finns rykten om att det dödande skottet och den följande statskuppen egentligen var en påskyndad succession som förde Débys son Mahamat Idriss Déby till makten i centralafrikanska Tchad. Men den djupaste parallellen är, skriver Idrissa, att Déby blev ett offer för sin tro på sig själv som en ”krigarkung”, liksom Karl XII. 

Déby skulle aldrig ha inspirerat Voltaire – men han såg sig själv som en napoleonsk Braveheart, som en blandning av en fransk general och en afrikansk stamhövding, fortsätter Idrissa.

I augusti förra året utnämnde Idriss Déby sig själv till maréchal du Tchad och placerade därmed in sig själv i den rad av franska marskalker som styrt Tchad. Déby framträdde alltid med ett strålande leende och en imperier-marskalk-stav, inspirerad av Napoleon. Men Débys armé är kolonial och bygger på stammar, den är inte nationell.

Männen som mördade Déby 400 km från huvudstaden är medlemmar i Front for Alternation and Concord in Chad (FACT), som har fått stöd av Libyens starke man i dag, Khalifa Haftar. De vill gärna framstå som patrioter. I propaganda på sociala medier har man förklarat att skälet till attacken var att Déby utropat sig till landets president på livstid, vilket slår sönder demokratin i landet. Def menar också att det verkliga målet måste vara Frankrike och manade också andra länder till antikolonial kamp.

I Frankrike hyllade president Emmanuel Macron den mördade som ”en sann vän till Frankrike” – och lovade högtidligt att ingen skulle få hota Tchads stabilitet och okränkbarhet. 

Men, skriver Rahmane Idrissa, Tchad har under hela landets historia varit som en definition av instabilitet. 2017, beslöt Frankrike att på Débys begäran frysa alla tillgångar för Mahamat Mahdi Ali, ledaren för FACT, genom att stämpla honom som terrorist. Men Ali är jurist och ekonom, utbildad i Frankrike, därtill medlem i Frankrikes socialistparti.

Frankrike hjälper nu den nya Déby Junior-regimen att jaga Ali i grannlandet Nigers östra delar, dit ”terroristen” har dragit sig tillbaka.

Déby Junior kontrollerar nu Tchads militär och med starkt stöd från Frankrike finns det ingen möjlighet för att landets ledning ska öppna den politiska arenan för något som ens avlägset påminner om demokrati.

Karl XII i Bender, teckning från 1894/SvD.

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.

Spanien välkomnar båtflyktingarna

Läkare utan gränsers fartyg Aquarius nådde på söndagen Valencia. Efter många dagar till havs välkomnades 629 flyktingar. De möttes på kajen i den spanska staden av 2000 hjälparbetare från bland annat Röda Korset och av applåderande välkomnande spanjorer.

Flyktingarna lämnade Libyen för en dryg vecka sedan i flera farkoster som inte var sjövärdiga, några var ytterst nära att drunkna innan de räddades till Aquarius.

Den nye högerpopulistiske italienske inrikesministern vägrade att låta fartyget angöra italiensk hamn. Malta reagerade på liknande vis.

Också Spanien har en ny regering, bestående av socialistpartiet, vänsterradikala Podemos och de migrationsvänliga katalanska separatisterna. Den nye premiärministern Pedro Sánchez bröt dramatiskt med den tidigare högerregeringens extremt restriktiva flyktingpolitik. 2016 behandlades i landet 10 250 asylansökningar, varav endast 355 beviljades. Därtill tilläts 6500 flyktingar att stanna, de flesta från Syrien.

”Tack för att ni öppnar era armar när andra vänder ryggen till och vägrar visa solidaritet”, säger generalsekreteraren för Röda Korsets och Röda Halvmånens internationella federation (IFRC), Elhadj As Sy, skriver Svenska Dagbladet.

Internationella Läkare utan gränsers (MSF) räddningschef Karline Kleijer anser att europeiska länder som nobbade Aquarius agerade ”skamligt”:

– MSF fördömer den europeiska regering som väljer att göra politiska poäng framför att rädda liv till havs, säger han till Reuters.

Också Frankrikes president Emmanuel Macron kritiserade Italiens agerande som ”cyniskt och oansvarigt”.

Läkare utan gränser har genom aktionen visat att det finns möjligheter att agera annorlunda än länder som Italien. Alltför länge har de europeiska länderna vänt bort blicken eller blundat när desperata flyktingar från Afrika gått under i Medelhavet. EU:s bristande förmåga att hantera flyktingfrågan hotar unionens existensberättigande, alldeles särskilt genom agerandet från länder som Ungern och Polen.

Foto: Alberto Saiz AP/TT.