Etikettarkiv: Alliansfrihet

Försämrar USA:s Patrioter svenskt säkerhetsläge?

Tolv Patriot-robotar på en lavett under ceremonin på Luftvärnsregementet i Halmstad Foto: Johan Nilsson/TT.

I förra veckan överlämnades det amerikanska luftvärnssystemet Patriot till Luftvärnsregementet i Halmstad, skriver Dagens Nyheter. Tidningens skribent i militära frågor, Mikael Holmström, konstaterar att de nya vapnen innebär att ”de militära banden till USA fördjupas”. I rubriken på nätet talas det om ”En stor dag”.  De nya luftförsvarsvapnen är enligt artikel ”modernast i Norden”, men har ett rejält pris, tolv miljarder.

– Det är en stor dag för oss i armén, och också för Försvarsmakten. Detta är inte bara ett luftvärn för armén utan också en del av vår luftförsvarsförmåga, säger arméchefen Karl Engelbrektson.

Patriotsystemet ersätter de Hawk-robotar som köptes in 1963. Beslutet om att upprusta luftförsvaret togs efter Rysslands annektering av Krim 2014.

Valet den gången stod mellan det italiensk-franska systemet Aster och amerikanska Patriot, skriver Holmström. I debatten den gången nämndes ofta att det franska systemet var både billigare, modernare och bättre. När valet föll på det amerikanska systemet anfördes som ett huvudargument att ambitionen var att samordna den svenska arméns utrustning med den amerikanska.

Det svenska värnpliktsförsvaret avskaffades genom ett beslut i riksdagen den 16 juni 2009 med röstsiffrorna 153 – 150, där den knappa borgerliga majoriteten slog fast att den allmänna värnplikten skulle vila i fredstid.

Det innebar att det svenska försvaret i många avseenden blev otillräckligt, inte minst jämfört med perioden med stora värnpliktsårgångar. I den situationen har det talats om närmanden till USA:s militär eller ett fullt Natomedlemskap. Men skulle det vara en lösning på Sveriges säkerhetssituation?

Vilken är den största militära risken för Sverige? Är det ett isolerat ryskt militärt angrepp på Sverige? Knappast.

Däremot har Östersjön och Norra Ishavet blivit zoner där USA och Ryssland konfronteras. Sveriges största risk är att bli indraget i en sådan konfrontation som skulle kunna övergå i krig, också med kärnvapen.

Ett svensk närmande till USA eller Nato leder – för den som resonerar så – till ett kraftigt försämrat svenskt säkerhetsläge, i all synnerhet om man jämför med Sveriges långa alliansfria period. Det svenska allt övergripande målet borde vara att stå utanför alla krig, inte att delta i USA:s krig.

Nato har i dag stora trupper i de baltiska staterna och amerikanska Natotrupper i Polen nära gränsen till Ryssland.

Kommer de nya Patriotmissilerna i Sverige av Ryssland att uppfattas som en utökning av Natos och USA:s trupper i regionen, måste man fråga sig.

Bilden ger en bra bild av dagens Östersjön, en konfrontationszon mellan USA och Ryssland. Vad som inte framgår av kartan är Natos trupper i de baltiska staterna och de amerikanska Natotrupperna i Polen.
Grafik: Johan Andersson Källa: Försvarsmakten, Lockheed Martin, Army-technology/DN.

Thage G och Elin Wägner själsfränder för freden

Porträtt av Elin Wägner bakom hennes telefon på Elin Wägner-museet Lilla Björka i den småländska byn Berg, norr om Växjö. Foto Sören Sommelius.

”Där borta stod Svenska Akademins ständige sekreterare Anders Österling, Jag fick överräcka en krans åt honom och andra som hade kommit till byn för att delta i begravningen av Elin Wägner.”

Året var 1949. Thage G Peterson, uppväxt i byn och son till kyrkvaktmästaren i Berg, pekar på det hörn där Österling fick en krans av honom, längst fram i småländska Bergs kyrka, i skogsmarkerna tre mil norr om Växjö. I september 2021 håller han föredrag i Bergs kyrka om sin relation till den 51 år äldre Elin Wägner.

Utgångspunkten är den bok om Elin Wägner som Thage G Peterson skrivit och som utkommer i dagarna, ”Elin i mitt liv”, med underrubriken ”Om Elin Wägner och mitt unga jag” (Carlssons förlag).

Boken är berättelsen om den speciella och avgörande relationen mellan kyrkvaktmästarens son och den uppburna författaren och akademiledamoten Elin Wägner som under en stor del av sitt liv hade Berg som sin fasta boplats i det hus som nu är museum, Lilla Björka. Deras relation kom att påverka och prägla den unge Thage djupt.

– Min bok är ingen biografi utan en berättelse om min livslånga ”kärlek” till Elin.

Thage G Peterson på Kafé Annorledes på Norra Storgatan i Helsingborg, i det hus där Elin Wägner arbetade som journalist på Helsingborgs-Posten i början av förra seklet, liksom senare Birger Sjöberg. Foto: Sören Sommelius.

Thage G Peterson blev socialdemokratisk politiker under Olof Palmes tid och under många år en av dennes närmsta medarbetare, som bland annat samordningsminister och industriminister, senare justitieminister, försvarsminister och riksdagens talman. I alla år drevs han av Elin Wägners ideal, freden, jämlikheten och miljön.

De senaste åren har han hållit talrika föredrag över hela landet, om freden och den svenska alliansfriheten, talat sig varm mot svenskt deltagande i Afghanistankriget och mot ett svenskt Natomedlemskap – och berättat om Elin Wägner.

Elin Wägner var en föregångare. De frågor som var hennes har bara blivit alltmer angelägna och kan delvis sammanfattas med hennes devis ”Fred på jorden och fred med jorden”.

Thage G Petersons allra första minne av Elin Wägner är från krigsåren. Hon har kommit hem till hans pappa som också är fritidsfrisör. Pojken sitter på en stol och lyssnar på faderns och Elins samtal om de kusliga krigshändelserna i Europa medan hon blir klippt. Många gånger följer han med henne på vandringar genom Bergs by, ofta under tystnad – eller sitter på en av bänkarna på kyrkogården medan Elin förklarar för honom vad demokrati är.

Kort tid efter Elins död gick den då 16-årige Thage runt i byn på sin ”tiggerirunda”, för att samla in pengar till en scoutstuga. Samtidigt talade han om Elin Wägner med byborna och samlade in vad de kunde berätta. Sedan dess efter sjuttio år finns nu dessa med som en pusselbit i Thage G Petersons ”Elin i mitt liv”.

I dess allra sista ord skriver författaren att det finns många anledningar till att i dag sakna Elin Wägner:

”Elin hade behövts i dag som en ropande röst för att stoppa det pågående övergivandet av Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Detta särskilt i en tid då den svenska kultureliten inte hörs av och de politiska ungdomsförbunden är tysta som kyrkråttor.”

Fotnot 1: Thage G Petersons föredrag (som fick dubbleras till följd av stort publikt intresse) avslutade Elin Wägners-sällskapets ambitiösa årliga vecka om Elin Wägner i Växjö och i Berg.

Fotnot 2: I nya numret av Folket i Bild (nr 9 2021) finns en stor intervju med Thage G Peterson om den nya boken, ”Med Elin Wägner som ledstjärna”, skriven av tidskriftens redaktör Stefan Westrin.

Elin Wägners hem under många år, Lilla Björka i småländska Berg, nu hennes museum. Foto: Sören Sommelius.

Tankar om Per T och den nödvändiga Natonojan

Twitter från en amerikansk general om svensk samverkan med Nato – under den väldiga övningen Aurora i Sverige 2017.

Jag läser ofta Per T Ohlssons söndagskrönikor i HD/Sydsvenskan med viss behållning, ofta utan att instämma i hans åsikter. Men söndagens ”Slutet för Natonojan”, som önskedrömmer om ett svenskt Natomedlemskap, en av Ohlssons käpphästar, är bara för mycket.

I mer än 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land mellan öst och väst. Hållningen har varit bra för Sverige och svenskarna, och en viktig orsak till att Sverige inte blivit indraget i något krig.

Bakgrunden till Per T:s text är att sverigedemokraterna i tisdags annonserade att partiet var för en så kallad ”Natooption”, vilket gjorde att riksdagen samma dag  röstade igenom ett tillkännagivande om att Sverige, i likhet med Finland, skall anta en så kallad Nato-option.

I flera svenska medier gick man just med nyheten som om den hade inneburit att det nu fanns en en majoritet för svenskt Natomedlemskap, vilket snabbt dementerades av SD, partiet är fortfarande mot något sådant.

I opinionsundersökningar har det under lång tid varit en betryggande folklig majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är det som Ohlsson kallar ”Natonojan”, den folkliga oviljan mot att försvaret av Sverige ska bygga på Nato och på Natos kärnvapen.

Ohlssons argumentering för svensk anslutning till Nato är blek och tandlös. Han påminner om Rysslands illegala annektering av Krim, som var rättsstridig men måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Majoriteten av befolkningen i Krim talar ryska och är gissningsvis nöjd med att åter tillhöra Ryssland, som man gjort historiskt tills Chrusjtjov godtyckligt överförde provinsen till Ukraina. Det som skedde har inga inslag som skulle få någon att tänka på ett ryskt angrepp på Sverige eller på Baltikum.

När Ohlsson tar Belarus och Putins halvhjärtade stöd till Lukasjenko som ytterligare tecken på att Sverige bör gå med i Nato är det ännu en trött och ointelligent argumentering.

Den som diskuterar Sveriges framtida försvar har viktigare frågor att tänka på, i synnerhet vilket som är den största säkerhetspolitiska risken för Sverige? Enligt Per T skulle det uppenbarligen vara ett oprovocerat ryskt angrepp på Sverige. Vilka trovärdiga motiv skulle ligga bakom ett sådant angrepp berör han inte.

På Sovjettiden och särskilt under den kusliga Stalintiden var det nog annorlunda. Men Sveriges alliansfria politik tjänade oss väl då lika väl som i dag.

Östersjön har på senare år blivit en konfrontationszon mellan öst och väst. Nato och USA har flyttat fram sina positioner här på ett sätt som drastiskt hotar ryska intressen, som tillgången till fria handelsvägar över Östersjön för sjöfarten. Natostyrkor har utplacerats i Polen och i Baltikum mycket nära gränsen till Ryssland. Provokationer, incidenter, missförstånd kan på kort tid under worst case-förhållanden eskalera till krig, där krig med kärnvapen inte kan uteslutas.

Ska Sverige då rusta för att i ett sådant krig tillsammans med Nato ”besegra och erövra Ryssland” och störta Vladimir Putin ungefär som USA störtade Saddam Hussain i Irak? Vilket pris skulle det ha för Sverige, som ofelbart skulle bli krigsskådeplats i ett sådant scenario.

Är hundratusentals döda svenska och stor förödelse i Sverige ett rimligt pris för att störta och besegra Putin. I min värld är det rena galenskapen.

Sverige borde självklart liksom Finland åter ha ett hållbart nationellt försvar och utöver det arbeta i FN:s anda, fredsbyggande med fredliga medel, en långvarig svensk tradition.

Därutöver borde ambitionen vara att hålla en öppen kommunikation med grannlandet Ryssland, för att skapa ömsesidig säkerhet.

I dag finns minimala kanaler för officiella och inofficiella kontakter med Ryssland. Det är riktigt illa.

Detsamma gäller bristen på kontakter med det ryska civilsamhället. Efter kalla krigets slut fanns förslag på att i Sankt Petersburg, för övrigt en av Europas vackraste städer, upprätta ett Svenskt institut för kontakter mellan konstnärer, författare och andra från de båda länderna. En sådan institution hade varit många gånger bättre för svensk säkerhet än alla Natos robotsystem som nu ska placeras ut på Gotland, gissningsvis programmerade för mål i Ryssland.

Övningen med USA ”strider mot alliansfriheten”

Hösten 2020 skulle en stor Nato-Auroraövning hållits i Sverige för 630 miljoner, med förband från USA och många Natoländer. Coronan stoppade övningen som ersattes av den största hittills med amerikanska specialförband som genomförs i dagarna. Bilden från Aurora 17, Foto: Alexander Mahmoud/DN.

Den stora militärövning med amerikanska specialförband som just
nu pågår över svenskt territorium till havs och till lands strider mot vår alliansfrihet, skriver Sven Hirdman, tidigare statssekreterare i
försvarsdepartementet, och Pierre Schori, före detta statsråd och FN-ambassadör i ett inlägg i Dagens Nyheter.

De båda författarna skriver:

”Dessa krigsövningar strider mot vad den svenska alliansfriheten
har stått för i 200 år. Vi noterar i sammanhanget att
alliansfriheten inte ens nämns i den nya totalförsvarspropositionen. En sådan ny svensk säkerhetspolitik skulle riskera att dra in Sverige i ofärd och göra oss till ett förstahandsmål i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa.”

Alternativet, en bristvara i den svenska debatten, är att Sverige
tillsammans med andra länder som Finland, Tyskland och
Frankrike söker verka för minskade stormaktsspänningar i
Europa.”

Egentligen ville Försvarsmakten 11 maj till 4 juni 2020 genomföra en andra ännu större variant av Aurora-övningen än den 2017. 25 000 soldater från många länder skulle delta i övningen vars beräknade kostnad var 660 miljoner kronor. Övningen skulle genomföras med totalförsvaret över hela Sverige men med tyngdpunkten i Blekinge och Skåne.

Under Aurora 2017 ställdes skarpladdade amerikanska patriotmissiler upp på Gotland, sannolikt riktade mot Ryssland. Efter övningen köpte Försvarsmakten dyrt de amerikanska missilerna, trots att dessa var äldre, mindre effektiva och dyrare än en fransk EU-variant.

Under Aurora 2020 skulle svenska officerare tillsammans
med amerikanska kollegor bemanna och öva det amerikanska
Patriot-batteriet. När Sverige drabbades av coronapandemin ställdes dock övningen in – eller rättare sköts på framtiden till 2021 eller senare.

Mitt i upptrappningen av det dödliga viruset och drastiska inskränkningar av medborgarnas rörelsefrihet lät
försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddela att Sverige nu i november skulle samöva tillsammans med Pentagons marin-, -flyg- och
markförband i den svenska skärgården. Övningen har de senaste
dagarna pågått med hänvisning till det kritiserade så kallade
svenska värdlandsavtalet med USA.

Övningens egentliga syfte synes vara att förbereda för att
svenska förband tillsammans med det amerikanska 352:a
specialoperationsförbandet – som stridit i Irak och Afghanistan –
ska kunna ingripa militärt i andra länder, skriver Hirdman och Schori vidare, ”läs på andra sidan Östersjön”.

I de baltiska staterna finns en förståeligt oro för en rysk attack. Men de tre staterna för medlemmar i båda EU och Nato, varje ryskt försök att återinliva deras territorier i Ryssland är dömt att misslyckas.

Vid en upptrappad konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna har Sverige viktigare roller att spela än att delta militärt tillsammans med amerikanska förband i angrepp på Ryssland. Ett sådant agerande skulle dra in Sverige i ett storkrig som ingen är betjänt av, ett storkrig med kusliga perspektiv.


Hotar Rysssland att anfalla Sverige?

Svenska soldater i Afghanistan. Foto: TT.

”Regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 innebär ett allvarligt avsteg från den svenska alliansfrihetspolitiken”, skriver Sven Hirdman, tidigare tidigare ambassadör, statssekreterare och krigsmaterielinspektör, på sajten Alliansfriheten.se.

Regeringens bild av det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområden är mörk, skriver Hirdman. Så är det i vissa avseenden, menar jag. Östersjön har blivit en konfrontationszon för USA och Ryssland. Ett framtida storkrig skulle kunna utspelas här. Om den skildringen är korrekt, vad beror det på?

Hirdman skriver att den svenska regeringen ensidigt utpekatar Ryssland som ansvarig för det försämrade säkerhetsläget:

”Allt är Rysslands fel: Det är Ryssland som bedriver militär verksamhet längs sina gränser  och som hotar Sverige.

Hotar Ryssland Norden och de baltiska länderna? Har Ryssland med Hirdmans ord ”onda avsikter” mot de baltiska och nordiska länderna? Skulle Ryssland planera ett krig mot dessa länder, ett erövringskrig? Är Sverige hotat av Ryssland och är det ett huvudskäl till att Sverige fortast möjligt måste gå med i Nato?

Varför skulle Ryssland erövra Sverige? För malmen och skogen? Knappast. Den sortens resonemang är inte realistiska.

Ett huvudargument för den synen på Ryssland skulle vara de ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina för 12 respektive 6 år sedan, skriver Hirdman, men slår bort tanken, det som skedde ” bottnade i motsättningar till följd av Sovjetunionens upplösning”.

Varför moderniserar Ryssland nu sin stridskrafter, frågar sig Hirdman och ger själv sett svar, ”för att möta de mångfaldigt starkare amerikanska styrkorna”.

I själva verket är det USA och Nato som flyttar fram sina militära positioner, i synnerhet på Nordkalotten, i Östersjön och i Polen och Baltikum, fortsätter Hirdman.

Ryssland ges också skulden för de nedlagda nedrustningsförhandlingarna, trots att det var USA som sade upp ABM- och INF-avtalen och tvekar att förlänga Nya START-avtalet.

Beträffande USA sägs i propositionen inget ont, skriver Hirdman vidare: ”Det finns ingen kritik mot de militära amerikanska uppladdningarna på Nordkalotten, i Polen och Baltikum och över Östersjön; inga reflektioner hur detta kan påverka det ryska agerandet.” Till det kan läggas USA:s långtgående planera spå att militarisera rymden på ett sätt som utgör ett dramatiskt hot mot världens folk och de nya kärnvapen som Trumps USA nu placerar ut i Europa.

Finland hart en radikalt annorlunda politik gentemot Ryssland och en säkerhetspolitiska doktrin där man infört stadgandet att ”Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater”, något motsvarande saknas i de svenska koncepten.

Sverige har sedan 200 år haft en framgångsrik säkerhetspolitik, betonar Hirdman, 1812 års politik, ”Karl Johans politik – att Sverige skulle hålla sig utanför stormaktsmotsättningarna.” Efter 1991 har vi officiellt hävdat militär alliansfrihet.

Hirdman avslutar sin artikel med att skriva om risker och möjlöigheter:

”Risken för Sverige ligger inte i ett isolerat ryskt anfall mot vårt land utan i att en stormaktskonflikt utbryter i Europa, som drabbar också oss. Om detta finns det inga resonemang i propositionen. Inte heller om vad Sverige skulle kunna göra för att minska dessa stormaktsspänningar och på så sätt minska krigsriskerna för Sverige.

Tillsammans med länder som Finland, de andra nordiska länderna och Frankrike skulle vi faktiskt kunna göra en hel del för att undanröja misstro och skapa bättre förutsättningar för en fredlig utveckling i Europa med bevarande av Sverige som ett militärt icke utsatt område. Det utesluter på inget sätt utan förutsätter att vi samtidigt bygger upp ett trovärdigt, fredsbevarande svenskt totalförsvar.”

Fotnot: Sven Hirdmans artikel ”Slå vakt om alliansfriheten”, finns i sin helhet här.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.