Giliap – nyskapande film om trygghet och frigörelse

Båstads Lilla Filmfestivals Gert-Håkan Ericsson tar en bild på lördagskvällen av fyra av svensk films stora som kommit till Scalabiografen för att se Roy Anderssons Giliap från 1975, då hänsynslöst kritiserad i dag hyllad av allt fler. På bilden fr v: Björn Runge, Roy Andersson, Kalle Boman och Jan Troell. Foto: Sören Sommelius

Roy Anderssons andra film ”Giliap hade premiär 1975. Efter framgången med den romantiska debuten ”En kärlekshistoria” (1970) beskrevs ”Giliap” som ett fiasko av de flesta kritiker.

Ingmar Bergman lär ha sagt att Roy Andersson borde sluta att göra film, noterar Wikipedia. Och i praktiken blev det så. Under 25 år arbetade Andersson i stället som reklamfilmare (framgångsrikt visserligen, men …) .

Majoriteten av de svenska filmkritikerna tycktes ha förväntat sig ”En kärlekshistoria 2” och förmådde inte ta emot de nyskapande kvaliteterna i Giliap.

På kritiksidornas poänglistor låg Giliap längs ner med en geting tillsammans med Utan trosor i Tyrolen.

Dock fanns ett undantag, författaren och poeten Lars Forssell, som i Expressen jämförde Giliap med dikter av Göran Sonnevi och Gustaf Fröding. Han skrev bland annat:

”Roy Andersson, filmens upphovsman, söker den orimliga kompromissen mellan flyttfågeln och de övervintrande, mellan flykten och tryggheten, sökandet och finnandet. … Det är en långsam film, trevande, famlande — men inte fumlig! — men det är sannerligen bara de tyvärr alltför många som inte orkar tänka som kan finna den tråkig. … Var och en som alls är intresserad av film som människoanalys och synpunktsrik essä över våra levnadsvillkor, han måste helt enkelt gå och se Giliap.”

När Giliap på lördagskvällen visades på Lilla filmfestivalen i Båstad har 47 år gått sedan filmens ”fiasko” och publikens förväntningar var stora. Roy Andersson själv var på plats i Scalabiografen, där han samtalade med filmens producent Kalle Boman.

– Vi lämnade närbilderna och fokuserade i stället på de platser där berättelsen utspelar sig, minns Roy Andersson. Jag tror att rummet ofta säger mer om en person än hur det låter när han eller hon talar.

– Jag är nöjd med att jag gjorde Giliap, fortsätter Roy Andersson. Jag var innerligt trött på den klassiska klippfilmsstilen och ville att den skulle utgå från människan i rummet. Jag har alltid inspirerats mer av konst än av andra filmer.

Filmen är till stor del inspelad i studio i Europafilms ateljéer, men med fina utomhusscener från bland annat Klitterhus i Ängelholm. Den är genomgående fotograferad med ett 40 mm:s objektiv.

Jag minns premiären på ”Sånger från andra våningen” år 2000 på bland annat Röda Kvarn i Helsingborg som med visningen återinvigdes efter en större renovering. Min fascination den gången var stor inför Roy Anderssons speciella filmiska metod, att i så stor utsträckning utgå från noga uppbyggda tablåer, influerad mer av bildkonst är av andra filmer.

Nu är det lätt att se att samma metod introducerades med Giliap, som är en film där regissörens filmiska verktyg används konsekvent och effektfullt för första gången.

Giliap är en berättelse om just det som Forssell beskriver så fint. Det handlar om människors vacklan mellan trygghet och frigörelse, om vad vi gör med livet och de möjligheter vi får oss givna. Det är en film med mycket svärta men utan uppgivenhet.

Thommy Berggren spelar med lågmäld återhållsamhet en ung man på väg ut i livet, som får jobb som kypare på en nergången restaurang, där han upplever en försiktig kärlekshistoria tillsammans med Mona Seilitz’ Anna.

Fotnot: Filmen kan ses gratis på bibliotekens filmtjänst Cineasterna. Filmtjänsten SF Anytime förmedlar Giliap för 39 kr.

Scen ur Roy Andersons Giliap från den restaurang som är en viktig spelplats i filmen.