Krapperups sommarteater har på lördag 1.7 premiär på Alfred Jarrys ”Kung Ubu” i tidigare Finkeramiskas lokaler i Höganäs. Här några reflexioner efter ett förberedande genrep.
I en ruffig före detta industrilokal i utkanten av Höganäs härskar i sommar Far och Mor Ubu, ett riktigt elakt par. Jag ser ett förberedande genrep i tidigare Finkeramiskas lokaler lite bortom Saluhallen. Det går hej vilt till i denna ”Kung Ubu”, som spelas av proffs och amatörer tillsammans – som alltid i Sommarteater på Krapperups uppsättningar.
Miljön är häftig, rå betong, pelare. Här sitter en kung i ett badkar, snart mister han huvudet, men skådisen för snabbt en ny roll. Råttor stormar in på scenen. Pinnar mot oljefat blir musik. Någon spänner upp ett campingtält. Soldater ser ut som maskerade ishockeyspelare.
På scenen finns kungar revoltörer, vålnader, pingviner och bödlar i en salig blandning. Det går ofta halsbrytande fort i Dan Kandells uppsättning. Det ätas och mördas och älskas med samma glupande aptit. Far Ubu (David Weiss) blir snart kung i Polen. Mor Ubu (Anette Lindbeck) tar hand om Polens statskassa.
Jarry var bara femton år när han skrev Kung Ubu. Egentligen var stycket från början ett lustmord på Jarrys fysiklärare i gymnasiet, ”en riktigt elak och isterbukförsedd domptör”.
När pjäsen hade urpremiär i Paris 1896 buade publiken ut den. Den saknade nämligen respekt för kungligheter, religion och samhällets uppburna, den var vulgär och obscen, hette det. Jarry fick sparken från den tidning där han var journalist. Recensionerna var nedgörande.
Ändå betraktas pjäsen i dag som det första modernistiska dramat, som förebådade dadaisterna och surrealismen, Artauds grymma teater för att inte tala om Samuel Beckett.
Händelsen betraktas som det avantgardistiska dramats big bang, skrev Leif Zern när Kung Ubu 2008 spelades på Dramaten.
Alfred Jarry och hans pjäs utgör också utgångspunkten för patafysiken, en ”filosofi” om ”läran om undantagen och de inbillade lösningarna”, med konstnärer som Joan Miró och Marcel Duchamp och författare som Eugene Ionesco, Boris Vian och Umberto Eco – och svenska Claes Hylinger och Magnus Hedlund.
Ett ofta använt citat av Jarry är ”Varför påstår varenda människa att ett fickur är runt, vilket bevisligen är falskt, alldenstund det sett i profil bildar en smal, elliptisk rektangel, och varför i helvete har man lagt märke till formen bara för det ögonblick urtavlan var intressant?”.
Kanske är dramat en parodi på Hamlet (alla ligger snart döda på golvet (men återuppstår), med delar av Hamlet och Kung Lear. Med andra ord, det här är en föreställning som inte liknar något annat.
