Kategoriarkiv: Kärnkraft

avslöja Natos kärnvapen kan leda till 8 års fängelse

Det formella beslutet att köpa det amerikanska luftvärnsrobotsystemet Patriot fattades i augusti 2018 av regeringen. USA:s regering har godkänt en försäljning för maximalt 3,2 miljarder dollar vilket motsvarar 28 miljarder kronor. I inledningsskedet handlar det om minst 10 miljarder kronor. Foto: AP/Eugene Hoshiko.

I en krönika i nättidningen Syre skriver Birger Schlaug, en gång miljöpartiets språkrör, om den för oss på alla sätt livsviktiga frågan om Nato kan föra in kärnvapen i Sverige, utan att svenska myndigheter känner till det.

Han skissar ett scenario där Syre och SVT:s Uppdrag granskning får tips om att Nato fört in kärnvapenbestyckade fartyg i svenska hamnar som del av en av de allt vanligare övningarna som Sverige har med USA och andra länder i Nato. Världlandsavtalet har tvingat fram lagstiftning som förbjuder Sverige att granska vad Nato och Natopersonal för in i landet. Därför kan svenska myndigheter varken bekräfta eller dementera uppgifterna.

Om svenska journalister ställer frågor till högsta befäl för Natos trupper får de till svar att Nato aldrig berättar om de har kärnvapen eller inte i sina övningar. Och från den svenska regeringen leder sådana frågor till svar att ” man inte har anledning att tro att kärnvapen förts in i landet eftersom det skulle vara mot svenska regeringens vilja”, skriver Schlaug.

Men vad händer om svenska medier avslöjar handlingar som visar att kärnvapenbestyckade robotar utplacerats på Gotland som ett led i en stor övning? 

Ett nytt lagförslag har lagts fram av Utlandsspioneriutredningen, fortsätter Birger Schlaug, och riksdagen ska snart behandla det. Enligt förslaget kan såväl journalister som ansvariga utgivare vid de aktuella medierna dömas till upp till åtta års fängelse för att ha ”skadat Sveriges relation med länder eller organisationer vi har militärt samarbete med”.

I en tid av ökande krigsretorik och en upphetsad försvarsdebatt ”finns anledning att faktiskt bli djupt orolig över vad som händer med det som vi säger att vi ska försvara med alla dessa åtgärder: demokratin”, avslutar Schlaug sin artikel. 

Till sammanhanget hör också att Sverige bedrövligt nog inte ratificerat FN:s deklaration av kärnvapen som illegala vapen, den internationella lag som trädde i kraft i januari i år, detta trots att Sverige var ett av de pådrivande länderna bakom ICAN:s arbete med lagen. Det innebär ett avgörande brott mot den utrikespolitik i FN:s anda som Sverige bedrivit alltsedan andra världskriget, att bygga fred med fredliga medel.

Kärnkraftsmotståndet ökar kraftigt i Sverige

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen,säger radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg i en kommentar till SOM-institutets nya rapport som visar att kärnkraftsmotståndet i Sverige ökar kraftigt.

Den senaste tiden har moderaterna genom i synnerhet moderaternas Ulf Kristersson men också Ebba Busch KD och liberalerna liksom sverigedemokraterna velat göra kärnkraften till en valfråga på ett ofta demagogiskt vis.

Deras argumentering har varit tunn som chokladpapper. Svåra frågor har inte berörts, som långtidslagring av kärnavfall eller olycksriskerna vid de nu åldrade verk som ännu är i drift. Inte heller att vindkraften seglat upp som ett billigare, småskaligare och inte minst säkrare alternativ. Eller det ofrånkomliga faktum att de företag som äger och driver de kvarvarande verken inte är intresserade att bygga om dem för förlängd drift.

Det har varit pinsamma utspel i en fråga som är otroligt komplex, i förhoppningen att vinna väljare på det. Det tycks nu ha misslyckats totalt.

På lördagen presenterade Sveriges Radio en ny opinionsundersökning som gjorts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Där visar det sig att kärnkraftsmotståndet har ökat kraftigt hos svenskarna under det senaste året.

Två tredjedelar av väljarna stöder regeringens kärnkraftspolitik eller vill gå längre med att avveckla kärnkraften, sammanfattar Sveriges Radio.

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen, det är ungefär lika många som vill snabbavveckla den (tio procent).

Majoriteten av Liberalernas väljare (51 procent) vill avveckla kärnkraften. Bara fyra av tio liberala väljare stöder partilinjen.

I riksdagen återspeglas i dag inte den opinionen. De blåbruna partierna till höger (M, SD, L och KD) har nu 173 mandat. Regeringssidan (S, C, V, MP) har 174.

Radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg, säger i sin kommenterar till de nya siffrorna att ”det ser ut att blåsa ordentlig motvind i kärnkraftsfrågan för regeringsalternativet till höger.” Han skriver vidare:

Alternativet ”Använd kärnkraften och ersätt de nuvarande reaktorerna med som mest lika många nya som idag” – stöd av 19 procent av väljarkåren. Lägger vi ihop dem med de tio procent som vill snabbavveckla och de 39 procent som bara vill använda de nuvarande reaktorerna samlar de tre alternativen” … 67 procent eller två tredjedelar av väljarkåren.

”… det svarsalternativ som mest liknar den som på sistone förespråkats av de fyra partierna till höger – ”Använd kärnkraften och bygg fler reaktorer än de nuvarande i framtiden” – samlar bara tolv procent.”

Ramberg konstaterar vidare att ”de väljare som är mera positiva till kärnkraft samtidigt är mindre negativa till fossila bränslen. Den gamla regeln att kärnkraftens kritiker är mer positiva till sol och vind än dess förespråkare gäller ännu.”

Ramberg tror vidare att en fortsatt kärnkraftsdebatt kommer att handla om slutförvaringen (som ska hålla 100 000 år) av det högeligen radioaktiva avfallet – på ett säkert sätt. För tre veckor sedan skrev tio företrädare för regeringens Kärnavfallsråd på DN Debatt att ”Felaktiga uppgifter cirkulerar om slutförvaret av kärnavfall. Kristersson med sin böjelse för enkla och snabba lösningar har bagatelliserat frågan eller inte berört den alls. De tio konstaterar att ”inget land i världen har ännu upprättat ett slutförvar för använt kärnbränsle” och att det kan ta upp till ett sekel att bygga ett sådant förvar.

Samtidigt kommer larmrapporter från Japan tio år efter Fukushimakatastrofen den 11 mars 2011. Bara 4 av 54 aggregat är i gång. 85 procent av befolkningen oroar sig för att fler olyckor ska inträffa. Kostnaderna för att bygga upp infrastrukturen i den drabbade Miyagi-regionen uppgår hittills till 300 miljarder dollar.

Bild från Fukusimakatastrofen 2011. Två år senare svarade kärnkraften endast för en procent av Japans elproduktion.I dag är endast 4 av Japans tidigare 54 aggregat i drift.85 procent av japanerna oroar sig för nya olyckor.

Sabuni, Kristersson&Busch: Fake News om kärnkraft

Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) är okunniga pladderhattar när det gäller kärnkraftens framtid i Sverige.  Bild: EPA-EFE/Stina Stjernkvist 

Tre borgerliga politiker har alldeles för länge uppträtt som pladderhattar i energidebatten. Deras okunniga, missvisande eller medvetet vilseledande påståenden om kärnkraftens alla överlägsna fördelar har ofta fått stå oemotsagda, inte minst i SR:s och SVT:s ”balanserade” nyhetsrapportering, där alltför ofta åsikt ställs mot åsikt – utan faktakoll.

Inför folkomröstningen om kärnkraft för evigheter sedan (1980) var jag engagerad i linje 3 mot kärnkraft, knackade dörr och samlade namn och gick på bildande studiecirklar om energipolitik och kärnkraft. Kunskaperna har säkert bleknat, men engagemanget finns kvar. Därför mår jag illa över att se hur den svenska debatten om kärnkraft i många avseenden påminner om Trumps twittrande, som ett slags Fake News på svenska, med banala plakatpåståenden och föga respekt för de svåra och existentiella frågor som ligger i botten, som långtidsförvaringen av avfall och risken för kärnkraftsolyckor.

Jag tänker förstås på Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L). I en analys förra veckan skrev HD/Sydsvenskans Olle Lönnæus om hur ”Kyla får kärnkraften att glöda”. Han citerar de tre nämnda politikerna.

”Vi får uppenbar brist på el när vi lägger ner kärnkraften”, sa Ulf Kristersson (M) i Ekot.

”Socialdemokraterna har låtit miljöpartiets plakatpolitik diktera villkoren för svensk energipolitik”, dundrade Ebba Busch (KG) i SVT. 

”Ge kärnkraften en chans”, utropade Nyamko Sabuni (L) i Aftonbladet.

Varför då, Nyamko Sabuni, om den är dyrare än andra energislag, om riskerna med slutförvaring är oöverskådliga och risken för katastrofer vid enskilda kärnkraftverk inte kan uteslutas?

På DN Debatt (söndag 14/2) skriver Linda Brundenius, ordförande i föreningen 100 procent förnybart, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, att ”Flera partier vilseleder om klimatet”. De påpekar att Sverige 2015-20 nettoexporterat el för 20 TW/h/år, jämfört med 6TW/år 2007-14.

Ebba Busch menar att varje kall och vindstilla dag ”i Sverige blir en klimatbomb”, därför att vi då kan tvingas importera smutsig el från Polen. I själva verket har elimporten från Polen halverats från 2007-14 till 2015-20. Samtidigt har exporten till samma land ökat kraftig och nu är i genomsnitt 21 gånger större än importen.

På punkt efter punkt visar debattörerna att de tre nämnda politikernas argumentering är gravt vilseledande. Dagens Sverige kan ”inte bara gå i spetsen för klimatomställningen utan också skapa nya jobb och stärka vår ekonomi”.

Från de nämnda borgerliga politikerna har kommit krav på att regeringen ska skynda på med slutförvaret av det radioaktiva avfallet. Johanna Sandahl och Oscar Alrik från Naturskyddsföreningen och Johan Swahn, kanslichef för miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, blir illa berörda av kravet och svarar ganska upprörda i en helsides debattartikel i Svenska Dagbladet (söndag 14/2).

Efter femtio år med kärnkraft är frågan om hur det högaktiva och långlivade avfallet ska förvaras en ödesfråga”, skriver de. Bränsleförvaret måste klara 100 000 år utan att läcka och vara oåtkomligt från intrång utifrån, heter det vidare: 

”Det handlar om mer än 7 000 ton kärnavfall som är så radioaktivt att bara bråkdelar av ett gram kan orsaka cancer. Plutonium bryts inte ned, utan kan förstöra livet för generation efter generation av människor inom stora områden om det förs ut via grundvattnet. Att det fem centimeter tjocka kopparhöljet verkligen klarar påfrestningarna är därför helt avgörande för den långsiktiga miljösäkerheten.”

”Regeringen kan inte låta några decenniers undfallenhet och kravlöshet resultera i att tusentals generationer får lida i onödan. Det kan ta tio eller tjugo år att ta fram en ny, fungerande lösning. Det är ett rimligt pris för att undvika en fullt möjlig mångtusenårig miljökatastrof.”

De politiska kraven från de borgerliga partiledarna om en snabbehandling av frågan om slutförvar är obehagligt okunniga och ansvarslösa. Vad de i sin demagogiska okunnighet kusligt spekulerar i är omständigheter som just kan leda till ”en mångtusenårig miljökatastrof”.

En kopparkapsel för använt kärnbränsle utanför Svensk Kärnbränslehantering AB, i Oskarshamn. Foto: Jorma Valkonen/TT.

Hundra nya kärnkraftverk när M och L satsar på Katrineholmsmodellen?

Barsebäcksmarschen 1982. Foto: Hans Johnsson/Sydsvenskan Bild.

Ulf Kristersson (M) och Nyamko Sabuni (L) publicerade i veckan en demagogisk hyllning av kärnkraften. Den nuvarande kärnkraftslagstiftningen är ”hopplöst föråldrad”. Den är rentav ett ”hot mot en långsiktigt hållbar energiförsörjning”. Vad som nu krävs är en ”färdplan för nästa generations kärnkraft i Sverige”.

”Vad ska väck, Barsebäck”, skanderade alla vi som var med i den stora Barsebäcksmarschen 1982, och fortsatte ”Vad ska in, sol och vind”. För Kristersson och Sabuni gäller typ det omvända. Ut med vind- och solkraft, in med kärnkraft.

I stället för dagens stora kärnkraftverk lanserar de båda en modell som bygger många små Katrineholmskärnkraftverk över hela Sverige.

”Dagens största reaktorer kan försörja hela Stockholm med el. De små reaktorerna är lagom stora för att försörja städer i Katrineholms storlek.”

Små kärnkraftverk ska få den förtorkade och försummade landsbygden, som Katrineholm och hundratalet liknande orter, att återhämta sig och blomstra.

Vad som krävs är inget svårt menar artikelförfattarna, bara ” långsiktigt arbete och en bred palett av åtgärder. Det handlar bland annat om att säkerställa möjligheter till forskning och utveckling, stabila investeringsförutsättningar samt lagstiftning och standardiseringar som möjliggör fler reaktorer.”

Kan vi ha solpaneler på taket, varför inte ett eget kärnkraftverk i trädgården?

Riktigt så långt går inte paret Kristersson och Sabuni. Men deras utspel känns inte kunnigt och inte seriöst.

I en replik till deras inlägg i DN skriver centerriksdagsmannen Rickard Nordin under rubriken ”Små kärnkraftsreaktorer ligger 20 år framåt i tiden”:

”Debattörerna verkar ha missat de senaste årens teknikutveckling. Sol och vind sjunker drastiskt i pris. Att kombinera det med vätgasgasturbiner, energieffektivisering, mer överföringskapacitet och flexibilitet skapar ett nytt sorts energisystem. Det systemet är billigare, flexiblare och framför allt – det systemet byggs ut på marknadsmässiga villkor. Inte ens de billigaste serieproducerade kärnkraftverken är i närheten av att konkurrera mot det.”

Till argumentet bör läggas ett annat. Om många små kärnkraftverk byggs runtom i Sverige följer en rad frågor, inte minst om hur säkerheten ska garanteras, både när det gäller driften, avfallet och uranleveranserna? Kan sådana kärnkraftverk utsättas för hot av terrorister? Vad händer i ett framtida krig? Vilka risker finns för olyckor, som haverier och härdsmältor?

Vindkraftverk för forskningsbruk på västra Jylland. Foto: Sören Sommelius.

Nyamko Sabuni , konsulterna och demokratin

I samtal med SvD kommer det fram att Lars Leijonborg inte bara ger råd – utan också har haft i uppdrag att skriva den Nyamko Sabunis viktigare tal. Foto: Henrik Montgomery/TT

Liberalernas ordförande Nyamko Sabuni har hamnat i ett rejält blåsväder efter helgens avslöjanden i en serie lysande grävande reportage i Svenska Dagbladet, skrivna av Annie Reutersköld..

Tidningen granskade under månaders arbete med info från tjugotalet (anonyma) uppgiftslämnare om hur hon förra året valdes till partiledare. Det var under dagarna före Almedalsveckan där hon höll sitt första stora tal, skrivet av lobbybyrån Nordic PA, tydligen på beställning av buss- och lastbilsföretaget Scania. Talet handlade bland annat om behovet av elvägar, vilket också innebar att hon och liberalerna vill satsa att återuppliva kärnkraften.

Samma PR-firma var också involverad i försöken göra Ulf Kristersson till statsminister, genom att inleda samarbete med Sverigedemokraterna. En nyckelroll spelade  Johan Jakobsson, tidigare partisekreterare i Liberalerna, och delägare i Nordic PA 

Efter publiceringen har Sabuni anklagat Svenskan för att sprida lögner, men vägrat ställa upp i en intervju med tidningen för att försöka reda ut begreppen. Hon ser sig själv som offer för rovgiriga journalister – vilket är helt orimligt.

Frågan som Svenskan grävt i handlar ytterst om en demokrati på obestånd, där PR-firmors välbetalda konsulter har mera att säga till om än partiets väljare, åtminstone inom liberalerna.

En av konsulterna har varit Lars Leijonborg, folkpartiets ledare till 2007, som skrivit flera av Sabunis viktigaste tal troligen i sin roll som betald konsult. Han arbetar numera som senior konsult hos Diplomat Communications, en av landets största konsultbyråer, med ett stort och hemligt kundnät.

SvD:s Annie Reutersköld intervjuar i sammanhanget Anna Tyllström fil dr vid Institutet för framtidsstudier, som länge sysslat med gränslandet mellan politik och påverkansbranchen.

Hon ser ett demokratiskt problem i Sabunis agerande:

– För Liberalernas väljare blir problemet: vad eller vem röstar jag på? Röstar jag på Liberalerna och Nyamko Sabuni, eller röstar jag på Svenskt Näringsliv och Scania? säger hon.

Traditionellt har partierna företrätt olika intressen och deras politiska program har formats i ett samspel med det civila samhället, skriver Jesper Bengtsson i Dagens Arena i en kommentar.

I dag har den infrastrukturen krackelerat. I stället har en växande och lönsam PR-bransch exploderat under de senaste 20 åren. Konsultbyråerna rekryterar från alla partier för att ha ingångar till framtida regeringar och därmed påverkansmöjligheter som de kan sälja till sina framtida kunder.

Jesper Bengtsson hoppas på att det uppstår nya former för partierna att ”finna förslag”, kanske genom tankesmedjor:

”På en tankesmedja arbetar de som vill driva politiska frågor och utveckla en idériktning. På en PR-byrå jobbar de som säljer sina påverkanstjänster på marknaden.

Kanske bland politiska tjänstemän? Där uppstår de konkreta förslagen ofta i dag.
Kanske i partiernas basorganisationer? Demokratiskt vore det förstås bäst, och det händer nog fortfarande att ett förslag letar sig från en partiförening till en kongress till riksdagen. Men är det egentligen så ofta?
Oberoende av vilket måste politiska förslag som biter i opinionen ha sin grund i människors behov. Deras drömmar. Deras vardag.”

PR-firmornas inflytande över politiken är orimligt i en demokrati. Det bygger på ett politiskt spel bakom kulisserna som väljarna saknar insyn i. Och det påverkar politikens innehåll, på ett riktigt obehagligt vis. Lagstiftad transparens där partierna i lag tvingas offentliggöra vilka PR-byråer man arbetat med och vad det kostat, vore åtminstone en början. Men det räcker inte.

Att Nyamko Sabuni inte själv tycks förstå vidden av den problematiken är obehagligt och kommer att drabba liberalerna, som i den senaste opinionsundersökningen låg under tre procent. Partiet var trots allt en drivande kraft när allmän rösträtt infördes i Sverige och skulle kunna spela en roll i politiken också i dag, om man skaffade sig egna liberala idéer i stället för att låta sig utnyttjas av PR-firmornas strateger.

SVd:s grafiska bild av PR-konsulternas nät kring liberalernas partiledare Nyamko Sabuni.

”Väderfenomen” var radioaktiv katastrof. Kultur-WKND fortsätter

Minnesmonument över olyckan i Kysjtym. Foto: Wikipedia.

Anna Focks roman ”Väderfenomen” (Natur & Kultur 1919) nominerades förra året till Augustpriset. Romanen handlar om mänsklighetens tredje värsta kärnkraftskatastrof, I Sovjet på 50-talet. Gunnar Bergdahl samtalade med henne på Röda Kvarn under fredagen, den andra dagen av årets största kulturevenemang i Helsingborg, Kultur-WKND, som pågår t o m söndag.

I det lilla sovetiska samhället Kysjtym, alldeles intill Majak nära Uralbergen och gränsen till Kazakstan, fanns på 50-talet en anläggning som beskrivits som den sovjetiska atombombens vagga. 1957 inträffade där en olycka med katastrofala följder för befolkningen som var bosatt i området. Inte förrän 1989 tillkännagavs olyckan av Sovjetunionen.

– Det handlade om en nedgrävd tank med radioaktivt avfall som exploderade, berättar Anna Fock. Ett banalt fläkthaveri ledde till ett stort utbrottet av radioaktiva gaser. Ett väldigt radioaktivt moln drev över stora områden. I lokalpressen beskrevs det som ett ”ovanligt väderfenomen”, det var så jag fick titeln.

Gunnar Bergdahl och Anna Fock. Foto. Kultur-WKND.

Hennes bok är en roman som bygger på verkliga händelser. Berättelsens huvudperson Igor växer upp i det drabbade Kysjtym utan att veta det minsta om vad som inträffat.

– Först 1989 kort tid före Sovjetunionens upplösning blev händelserna i Kysjtym den 29 september 1957 offentliga, berättar Gunnar Bergdahl. Han talar också om den självklara kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Alla de länder i världen som har kärnvapen har också kärnkraft, de behöver uranet.

– I Kysjtym handlade det om kärnvapenupprustning som brutalt åsidosatte alla mänskliga hänsyn.

I området fanns en blomstrande småstad med hyreshus, restauranger, bagerier, affärer. Allt är borta nu, nedgrävt.

Anna Fock besökte området för att göra research för sin roman. Snart 70 år har gått sedan katastrofen.

– Folk var fortfarande rädda, skrämda till tystnad, suckar Anna Fock.

Gunnar Bergdahl har sysslat med en liknande problematik i två dokumentärfilmer om Tjernobylkatastofen 26 april 1986. Det handlar liksom Anna Focks roman både om kärnkraft och tystnadskultur.

Efter samtalet mellan Gunnar Bergdahl och Anna Fock visades på Röda Kvarn i Helsingborg Bergdahls dokumentärfilm ”Ljudmilas röst” i en nygjord digitalt renoverad version av originalet som hade premiär 2001 och då belönades med en Guldbagge.

Ur Gunnar Bergdahls Guldbaggebelönade dokumentär från 2001 om Tjernobylkatastrofen, Ljudmillas röst.

Schweiz avvecklar kärnkraften helt

Den schweiziska kärnkraftsreaktorn Muehleberg nära Bern stängdes kort före jul. Händelsen innebär början till en total avveckling av kärnkraften i landet. Bilden togs 6 april 2018. REUTERS/Arnd Wiegmann/File Photo.

Muehlebergs kärnkraftsreaktor i Schweiz stängdes efter 47 års drift ner fredagen före jul, rapporterar nyhetsbyrån Reuters. Stängningen av den första av landets fem reaktorer innebär inledningen av en total schweizisk avveckling av kärnkraften.

Beslutet att fasa ut landets kärnkraft fattades genom en folkomröstning 2017 efter olyckan 2011 i japanska Fukushima, som skapade en debatt över hela världen om säkerhetsriskerna med kärnkraft. Omröstningen innebar också ett folkligt stöd för regeringens planer på att i stället satsa på förnyelsebar energi som vattenkraft, sol- och vindenergi.

Stängningen hyllas av miljörörelsen. ”Kärnkraften var ett stort misstag av Schweiz”, säger Philippe de Rougement, ordförande i gruppen Sortir du Nucleaire. Han menar att kärnkraften försenat satsningar på förnyelsebara energikällor.

– Vi har haft användning av elektriciteten från kärnkraften. Framtida generationer tvingas nu ta hand om det giftiga avfallet. De kommer inte att tacka oss.

Grannlandet Tyskland kommer också att helt avveckla kärnkraften och inte bygga nya reaktorer. Den schweiziska regeringen har deklarerat att man kommer att avveckla de som nu är i drift efter deras beräknande livslängd.

I Sverige har moderaternas Ulf Kristersson det senaste halvåret bisarrt nog gjort svenska satsningar på nya kärnkraftsverk till en profilfråga, trots att alla expertis understryker att kärnkraften är olönsam i dag.

Kärnkraften är inte ekonomiskt bärkraftig i dag. Till det kommer säkerhetsfrågan och inte minst sårbarhetsasspekter. I händelse av krig skulle svenska kärnkraftverk bli ytterst sårbara mål för fientliga sabotage och bombningar.

Antikärnkraftsdemonstranter utanför Muehleberg när Bern på en demonstration 11 mars 2012. REUTERS/Pascal Lauener/File Photo.

USA kränker FN-stadgan med krigshotet mot Iran

Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA, är i en TT-artikel i Aftonbladet djupt kritisk till USA:s beslut att lämna kärnenergiavtalet, som han anser fungerade väl.

– Det är en våldsam kränkning av FN-stadgan som USA har begått. Man talar allmänt om att USA har dragit sig ur kärnenergiavtalet, men det var en diplomatisk uppgörelse som lades fram inför och godkändes enhälligt av säkerhetsrådet. Det var bindande för alla medlemmar i FN, säger Blix och tillägger:

– Man drar sig inte ur ett beslut i säkerhetsrådet, man bryter mot det. Och inte nog med det, USA uppmanar – med påtryckningar mot alla andra stater – att följa i detta brott mot säkerhetsrådets beslut. […]

Blix tror inte att USA vill framtvinga ett krig mot Iran, särskilt inte Donald Trump. Men risken är överhängande att ett storkrig uppstår av misstag:

– Man blåser upp ett väldigt hot och hoppas att detta ska ge en del av den avkastning man vill ha, utan att behöva verkställa hotet. Den stora risken är att det slår gnistor, säger han.

Avkastningen är att USA:s allierade i regionen blir av med konkurrensen från ärkefienden Iran, enligt Blix. Han tror inte alls på de argument som framförts från USA:s sida.

– Jag har en tanke om att det egentligen handlar om att USA ekonomiskt vill försvaga Iran och hindra landets ekonomiska utveckling. För det är ett stort, starkt, mycket aktivt land med en välutbildad befolkning. Det ser USA som ett hot mot sina närmsta vänner i regionen, nämligen Saudiarabien och Israel.

Blix konstaterar vidare att den israeliska militären inte längre bedömer att Iran utgör ett militärt hot. Inte heller har Iran i dagsläget några planer på att skaffa kärnvapen, tror Blix.

– Iran har hävdat att de aldrig haft som avsikt att utveckla kärnvapen. Det kanske man inte behöver tro på. Men man har större anledning att tro på USA:s underrättelsetjänst CIA, som sagt att Iran lade de planerna på hyllan 2003. Det är rätt länge sedan.

För drygt ett år sedan drog sig USA ensidigt ur det avtal som syftar till att begränsa Irans möjligheter att utveckla kärnvapen. Det följdes av omfattande sanktioner mot Iran, vars oljeexport nu mer eller mindre stoppats. Och de senaste veckorna har USA påstått att Iran utgör ett militärt hot mot amerikanska intressen i Mellanöstern.

Inom Trumpregimen finns två hökar och krigshetsare som öppet talat för ett amerikanskt krig mot Iran: Utrikesminister Mike Pompeo och än mer den högerextreme krigshetsaren och säkerhetsexperten John Bolton.

Det obehagliga i det pågående smutsiga politiska spelet är att så få protester mot USA:s politik hörs från omvärlden, varken från civilsamhället eller från politiska institutioner. Det är nu vi måste visa vår solidaritet med det iranska folket. När krigshändelser inletts kommer det att vara för sent.

Moderat okunnighet: Kärnkraft förlegad. förnyelsebar energi!

Miljöaktivister utanför Barsebäcksverket 1986. På vägarna runt Barsebäcksverket sattes dessa skyltar upp några dagar efter att Tjernobylkatastrofen blev känd. Foto: Jonn Leffmann. Wikipedia.

Moderaterna vill göra utbyggande av kärnkraft till partiets huvudfråga i det kommande EU-valet. I en tidigare blogg skrev jag att partiet vill fördubbla EU:s kärnkraftbudget till 44 miljarder kronor under åren 2021-2027.

Partiets första namn i EU-valet, Tomas Tobé, vill därtill fördubbla anslagen till forskning om kärnkraft och att energiproduktionen i Europa ska fokusera på kärnkraft.  ”Ska vi klara av att möta klimathotet så kommer vi inte att klara det utan mer kärnkraft”, säger Tobé.

Som bekant har den nu gällande M-KD budgeten inneburit dramatiska nedskärningar i Sverige inte bara för Arbetsförmedlingen utan för det mesta som har med miljö och klimat att göra. Så det här med kärnkraft och klimathot är inget att ta på allvar.

I en ledare i Dagens ETC angriper Tomas Kåberger det moderata utspelet och visar att det bygger på usla kunskaper om situationen på energimarknaden. Han skriver att det nu finns en bred insikt i industrin och i finansbranschen om att den härligt snabba utvecklingen av vindkraft, solel och batteriteknik radikalt har ändrat förutsättningarna för världens industriella och ekonomiska utveckling:

”Problemen med ändliga energiresurser, riskerna för ohanterliga klimatförändringar, kärnvapenspridning och upprepade reaktorhaverier som på 1900-talet såg ut att begränsa världens möjligheter, går nu att undvika.”

Andelen fossil elproduktion och andelen kärnkraft minskar i världen, medan förnybar energi står för allt större del av världens el, fortsätter Kåberger. Sol- eller vindel ger den billigaste nya elen i nästan hela världen och behöver inte längre subventioner. På flera håll i USA rapporteras att ny sol- och vindel kan konkurrera ut existerande kol- och kärnkraftverk.

Till skillnad från på Tage Danielssons tid går kärnkraftens historiska risker nu att beräkna. Efter knappt 20 000 reaktorår har världen sett tio reaktorer stängas av efter härdsmältor. Fyra av dem har lett till stora utsläpp och väldiga kostnader.

Självfallet måste reaktorägarna ansvara ekonomiskt både för eventuella haverier och för slutförvaring av använt uran.

Bara moderater och kristdemokrater kan blunda för sådana faktorer och det faktum att kärnkraft i dag är ekonomiskt olönsam och föråldrad.

Den enda rimliga energipolitiken är förstås att satsa på utvecklingen av förnyelsebara energikällor eller med Kåbergers ord att ”bygga upp kunskap och industriell förmåga att både tillverka och använda solceller, vindkraftverk och batterier”. 

Moderaterna vill storsatsa på kärnkraft

Moderaterna vill att EU:s kärnkraftsbudget ska fördubblas, rapporterar SVT. Det är  Tomas Tobé, partiets första namn på vallistan till EU, som tänker på det viset.

I EU:s kommande långtidsbudget vill man kraftigt öka satsningarna på ny kärnkraft från 2,1 till 4,2 miljarder euro, för närvarande motsvarar det ungefär 44 miljarder kronor under åren 2021-2027.

Men det räcker inte för moderaterna, som därtill vill fördubbla anslagen till forskning om kärnkraft.

– Vi moderater lägger nu förslag om att fördubbla forskningen så vi kan få fram nästa generations kärnkraft. Jag tycker också att vi ska börja exportera mer kärnkraft mellan länderna i Europa. Ska vi klara av att möta klimathotet så kommer vi inte att klara det utan mer kärnkraft, säger Tomas Tobé (M), toppkandidat till Europaparlamentet.

Tobé vill också ha mycket mer kärnkraft i Sverige för att ”klara av klimathotet”.

Inte bara moderater tänker i de banorna. Inför valet i höstas öppnade Kristdemokraterna för mer kärnkraft i Sverige. KD:s Sara Skyttedal, förstanamn för Kristdemokraterna i Europaparlamentsvalet, skrev nyligen i en debattartikel att ”Sverige bör driva på att EU underlättar för att fler reaktorer kan byggas med standardiserade tillståndsprocesser, finansiering och byggmetoder.”

Liberalerna och Sverigedemokraterna har också en positiv syn på kärnkraften.

Miljöpartiets europaparlamentariker Bodil Valero har en helt annan åsikt:

”Ett kilo kärnbränsle kräver brytning av cirka 1,5 miljoner ton malm. Den enorma bergkrossningen kräver stora mängder energi i form av maskiner och transporter som i sin tur släpper ut stora mängder växthusgaser. Konsekvenserna av gruvbrytningen blir också stora för landskapet. …” Till det kommer att … år 2016 stod investeringar i förnybar elproduktion för 70 procent av all nyinstallerad elproduktion i världen, enligt IEA (International Energy Agency).

På bilden förs radioaktivt avfall till ett underjordiskt lagerrum i Tokaimura, Japan. Bodil Valero argumenterar i en slutreplik för att kärnkraft både är smutsigt, farligt och dyrt. Foto: Jun Yasukawa/AP/TT