Etikettarkiv: Kultur-WKND

Jan Helin: Public service och Oberoende medier är demokratiska fundament

Jan Helin, till 2016 chefredaktör på Aftonbladet, nu mediedirektör på SVT.. Foto: Scanpix.

”Hur ser framtiden ut för Public Service? var titeln på ett av flera angelägna samtal om medier under förra veckans Kultur-WKND. Inbjuden gäst var SVT:s mediedirektör Jan Helin som 2016 efter många år lämnade tjänsten som chefredaktör på Aftonbladet och flyttade in i TV-huset, där han nu är mediedirektör. Samtalet leddes av Anneli Sjöborg, kulturchef i Höganäs.

Jan Helin slog snabbt fast att vi lever i en historisk tid, också för medier. Han skissade på tre övergripande avgörande processer:

– Teknikutvecklingen, ja digitaliseringen, innebär att särskilt lokaltidningarnas länge så framgångsrika annonsaffärsmodell har slagits sönder. Många tidningar har redan försvunnit. Andra kommer inte att klara sig. Google och Facebook har tagit över annonsaffären.

En annan avgörande förändring gäller den politiska synen på Public service.

– Mediekritiken har i vår tid blivit populistisk politiskt formulerad. Det är ingen tillfällighet att Donald Trump på inrådan av Steve Bannon utsåg medierna till sin ”opposition” och fiende, som han attackerat i ständiga angrepp mot vad han ensidigt betecknat som Fake News.

Public service har länge haft ett djupt förankrat förtroende både hos allmänheten och över de partipolitiska gränserna. Nu ser vi allt oftare grova attacker mot både SVT och SR från i synnerhet högerpopulistiskt håll. Public Service ska bara ägna sig åt sådant som inte de kommersiella kanalerna kan hantera. De kan ta hand om sådant som sport och melodifestivaler, brukar det heta.

Hur ska Public Service oberoende kunna skyddas från klåfingriga politikers påhopp?

Jan Helin betonar att masspublik är nödvändigt för SVT, också lägereldsprogram som Melodifestivalen och exempelvis sändningarna från Nobelprisutdelningen.

De sociala mediernas nya positioner har förändrat det mesta.

– De sociala medierna har tillgång till en masspublik – utan att det finns någon medietik som styrverksamheten.

Anneli Sjöborg undrar hur SVT i framtiden ska kunna nå yngre generationer?

– Rapport, SVT:s största program har 1.2 miljoner tittare. Deras medelålder är 65 år. De unga vuxna (16 – 29 år) har ingen relation till lineär TV. 70 procent av SVT:s tittare är över 60 år. Därför hänger allt mer på att SVTPlay-funktionen fungerar.

Jan Helin betonar att oberoende medier är ett fundament i demokratin. Därför är det viktigt att finna ny former för arbetet och vara lyhörd för förändringar i tittarnas beteenden.

– Många ser nu SVTPlay via Apple-TV:s app. Det är en nödvändig väg för SVT för att vi ska nå våra tittare. Få är medvetna om att förfarandet också medför att Apple vet allt om våra TV-vanor.

I Danmark har högerpopulistiska Dansk Folkeparti fått igenom 25-procentiga nedskärningar av anslagen till DR:s radio och TV-sändningar. Flera kanaler har lagts ner, som kulturkanalen DRK. Utbudets profil har förändrats, mera danska färre ”utländska filmer och kulturprogram.

För mig verkar det som om Danmark slagit in på en väg som påminner om utvecklingen i Ungern och Polen.

Kommer Sverige att följa samma väg? Det vore kusligt.

Olivia Bergdahls Sonnetkrans och Alan Kurdi På Kultur-Wknd

Olivia Bergdahl. Foto och montage Ordfronts förlag.

Poeten Olivia Bergdahl framförde i Helsingborg under Kultur-Wknd på Konsul Perssons villa sin egen Augustprisnominerade och hyllade ”Barnet. En sonettekrans”.

Med lekfull precision läste hon i lätt poetry slam-stil (hon har ju varit svensk mästare i genren) både sin sonettkrans och några andra egna dikter – för att avrunda i bästa karaoke-stil så att den gamla konsulvillan piggnade till och mindes tiden som kårhus för de helsingborgska studenterna.

Olivia Bergdahl demonstrerar sonettkransens 15-strofiga rimmönster under Kultur-WKND.

En sonettkrans hör till det mest komplicerade en poet kan ge sig i kast med. Olivia Bergdahls ”Barnet” består av 15 vardera 14-radiga sonetter. Slutraden i varje sonett blir förstaraden i nästa. Och alla förstaraderna bildar tillsammans den avslutande femtonde ”mästarsonetten”.

Till det kommer att ringen i en så kallad Petrarca-sonett följer strikta rimmönster, då det gäller vilka rader som ska ha rimmande slutord, så här:

ABBA CDE CDE, dvs att slutordet i rad A rimmar med nästa rad A:s slutord, slutordet i rad B rimmar med nästa rad B:s slutord etc.

En mästare på sonettkransens konst var danska nu bortgångna Inger Christensen, ofta nämnd som Nobelpriskandidat. Vid ett tillfälle besökte hon Nordiska Bokdagarna på Helsingborgs stadsteater och läste där sitt mästerverk Sommerfugledalen. Et requiem (1991), som också finns i en svensk version, med titeln Fjärilsdalen i Sven Christer Swahns tolkning.

Tyvärr hände det som inte fick ske. Kvällens moderator tyckte att uppläsningen tog för lång tid och avbröt henne mitt i, vilket är en dödssynd då det gäller sonettkransuppläsning.

Minns hur jag senare den kvällen talade med henne och hon berättade om sin bostad i händelsernas centrum, i konfrontationszonen mellan den amerikanska och den ryska ambassaden i Köpenhamn.

Olivia Bergdahl läser ”Barnet” utan att bli avbruten. Sviten är ett mästerverk, som av förlaget Ordfront presenteras som en … ”… feministisk utvecklingsroman i kortformat. En text som vill berätta om hur det är att växa upp, men också att möta en värld som inte låter alla infria sina drömmar, som att bli: sjöman och cowboy, musiker, artist!”

Om det ibland finns ett lättjefullt anslag i reflexioner om att vara barn och kvinna så mörknar tonen i den. Av de fjorton ”förstarader” som innan levt i ett annat sammanhang träder – liksom i flydda tiders fotografiska mörkrum – fram den ikoniska bilden av den döde treåriga flyktingpojken Alan Kurdi, som spreds över världen. Treåringen låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. 

Världen skakades av att se den lilla pojken i röd tröja, blå kortbyxor och små skor, liggandes som en ilandfluten livlös kropp i havskanten på stranden.

Många fylldes den gången av empati för Alan Kurdi och för de desperata människor som över haven sökte ett bättre liv i Europa. I dag är den känsla bortdunstad och ersatt av grumligt tänkt motvilja och oengagemang. Men i Olivia Bergdahls dikt lever den, som i de allra sista tre raderna:

Det dånar runt omkring oss, detta dånande hav / med barnet som ett facit. Det säger bara det: / En människa är en människa – och det är allt.

Bilden av den döda treåriga flyktingpojken Alan Kurdi spreds 2015 över världen. Han låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. Bilden påverkade både beslutsfattare och privatpersoner:

”Väderfenomen” var radioaktiv katastrof. Kultur-WKND fortsätter

Minnesmonument över olyckan i Kysjtym. Foto: Wikipedia.

Anna Focks roman ”Väderfenomen” (Natur & Kultur 1919) nominerades förra året till Augustpriset. Romanen handlar om mänsklighetens tredje värsta kärnkraftskatastrof, I Sovjet på 50-talet. Gunnar Bergdahl samtalade med henne på Röda Kvarn under fredagen, den andra dagen av årets största kulturevenemang i Helsingborg, Kultur-WKND, som pågår t o m söndag.

I det lilla sovetiska samhället Kysjtym, alldeles intill Majak nära Uralbergen och gränsen till Kazakstan, fanns på 50-talet en anläggning som beskrivits som den sovjetiska atombombens vagga. 1957 inträffade där en olycka med katastrofala följder för befolkningen som var bosatt i området. Inte förrän 1989 tillkännagavs olyckan av Sovjetunionen.

– Det handlade om en nedgrävd tank med radioaktivt avfall som exploderade, berättar Anna Fock. Ett banalt fläkthaveri ledde till ett stort utbrottet av radioaktiva gaser. Ett väldigt radioaktivt moln drev över stora områden. I lokalpressen beskrevs det som ett ”ovanligt väderfenomen”, det var så jag fick titeln.

Gunnar Bergdahl och Anna Fock. Foto. Kultur-WKND.

Hennes bok är en roman som bygger på verkliga händelser. Berättelsens huvudperson Igor växer upp i det drabbade Kysjtym utan att veta det minsta om vad som inträffat.

– Först 1989 kort tid före Sovjetunionens upplösning blev händelserna i Kysjtym den 29 september 1957 offentliga, berättar Gunnar Bergdahl. Han talar också om den självklara kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Alla de länder i världen som har kärnvapen har också kärnkraft, de behöver uranet.

– I Kysjtym handlade det om kärnvapenupprustning som brutalt åsidosatte alla mänskliga hänsyn.

I området fanns en blomstrande småstad med hyreshus, restauranger, bagerier, affärer. Allt är borta nu, nedgrävt.

Anna Fock besökte området för att göra research för sin roman. Snart 70 år har gått sedan katastrofen.

– Folk var fortfarande rädda, skrämda till tystnad, suckar Anna Fock.

Gunnar Bergdahl har sysslat med en liknande problematik i två dokumentärfilmer om Tjernobylkatastofen 26 april 1986. Det handlar liksom Anna Focks roman både om kärnkraft och tystnadskultur.

Efter samtalet mellan Gunnar Bergdahl och Anna Fock visades på Röda Kvarn i Helsingborg Bergdahls dokumentärfilm ”Ljudmilas röst” i en nygjord digitalt renoverad version av originalet som hade premiär 2001 och då belönades med en Guldbagge.

Ur Gunnar Bergdahls Guldbaggebelönade dokumentär från 2001 om Tjernobylkatastrofen, Ljudmillas röst.