Etikettarkiv: Anton Nilsson

Anton Nilsson – den siste dödsdömde i Sverige. ”Staten har ingen rätt att döda sina medborgare”

Anton Nilsson 1917, omedelbart efter hans frigivning efter nästan tio år i fängelset i Härnösand. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.

1921 var ett avgörande år för Sverige. Nu genomfördes den allmänna rösträtten, nog till följd av första världskrigets fasor och de omvälvande revolutioner som följde i synnerhet i Ryssland. Redan 1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. Gifta kvinnor blev myndiga. Den statligt reglerade prostitutionen avvecklades.

I maj 1921 avskaffades dödsstraffet, åtminstone i fredstid, läser jag i ett reportage av Håkan Blomquist i Internationalen 10/2021. Dödsstraffet i krigstid avskaffades först 1973.

Debatten i riksdagen inför beslutet ter sig i vårt perspektiv från 2021 märklig och till delar obehaglig.

”Staten måste ha rätt att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse”.

Så uttryckte sig den 6 maj 1921 Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman och chefredaktör för tidningen Arbetet, i en riksdagsdebatt.

Hösten 1920 hade Östen Undén, som var justitieminister i Hjalmar Brantings första socialdemokratiska regering, lagt fram ett förslag om dödsstraffets avskaffande. Undén underströk att ett civiliserat samhälle måste bygga på idén om ”människolivets okränkbarhet”. Staten har inte rätt att avliva sina medborgare.

I riksdagen blev diskussionen mera inriktad på att avskaffa eller bevara dödsstraffet.

De som ville avskaffa straffet var socialdemokrater, frisinnade liberaler och vänstersocialister.

Deras argument var särskilt fyra. a) Dödsstraffet var redan avskaffat i civiliserade stater. b) Dödsstraffet förråar. Staten har ingen rätt att döda. c) Hellre rädda än släcka liv. d) Dödsstraffet användes extremt sällan.

Högerpartiet ville bevara dödsstraffet, som de såg som samhällets sista ”nödvärn”. Man hänvisade också till att länder som Storbritannien, Frankrike, England och USA behållit straffet. ”Bekymret om de dödsdömdas öde borde i stället gälla deras offer”, menade högerledaren Ernst Trygger.

Den legendariske vänstersocialisten Carl Lindhagen spelade en viktig roll i den debatt som föregick beslutet att avskaffa dödsstraffet. Han fick stöd av flera liberaler, särskilt Carl Romanus, som uppmärksammade att landets bödel, då just avliden, hade fått sin lön finansierad med medel ur ”fångars vård och underhåll”.

Flygblad från 1917 under Amaltheakampanjen.

Tre övertygade ungsocialister, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Steern placerade natten mellan den 12 och 13 juli 1908 en bomb på logementfartyget Amalthea i Malmö hamn. Ombord fanns engelska strejkbrytare. En av dem, Walter Close dödade, och ett tjugotal skadades. 

De båda förstnämnda attentatsmännen dömdes till döden, Steern till livstids straffarbete.

Det var hamnarbetarstrejk i hela Sverige. Strejkbrytare kom till användning längs landets kuster. Svältande arbetare såg med bitterhet hur arbetsgivarna med strejkbrytarnas hjälp sökte pressa till sig billigare arbetskraft.

Upprördheten var stor efter attentatet. Hjalmar Branting tog i fräna ordalag avstånd från dådet, ”den svenska arbetarrörelsen fördömer våldet i klasskampen”.

Den unge Anton Nilsson, finklädd, med op ungsocialistiskt sätt knutet sidenband som slips. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.

Opinionen svängde när bakgrunden och motiven till det som hände tonade fram. De båda dödsdömda överklagade och fick domen ändrad till livstids fängelse. När Hjalmar Branting nästan tio år senare blev Sveriges första socialdemokratiske statsminister var en av hans allra första åtgärder att utfärda amnesti åt ”Amaltheamännen”.

Anton Nilsson fick ett långt och dramatiskt liv efter amnestin, bland annat som stridsflygare i Sovjetunionen. Han återvände till Sverige, blev över 100 år och turnerade efter sin 90-årsdag i landet som föredragshållare. Han skildrar sitt liv i sin ”Dömd till döden för Amalthea” (Bonniers folkbibliotek 1962).

Tillsammans med Torgny Karnstedt intervjuade jag Anton Nilsson en oförglömlig kväll i Landskrona, det bör ha varit under de sista åren av 70-talet. Anton kom med tåget från Stockholm. Han var över 90 år, vi hade hoppats på en lite pratstund, men det blev ett långt och givande samtal med en mycket speciell person, vars livsöde rymde mycket av 1900-talets europeiska historia.

Fotnot: En tidigare blogg om dödsstraffets avskaffande i Sverige för 100 år sedan, 1921, finner du här.

Demonstration i Härnösand 1917 för Amaltheamännens frigivande, med över 10 000 deltagare, mer än Härnösands befolkning då som var 8000. Manifesta4tionen gick till fängelset och ville försöka frita Anton Nilsson. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor var posterade utanför fängelset med order om att hellre skjuta Amaltheamännen än att låta dem fritas.

Hundra år sedan svenska dödsstraffet avskaffades

Avrättningen av drottning Marie-Antoinette efter franska revolutionen. ”The cart drew up at the scaffold. Marie Antoinette alighted easily and ascended to the platform. She submitted to the executioners, shaking her cap from her head herself, and stepping accidentally on Sanson’s foot. “Pardon, Monsieur,” she involuntarily exclaimed. His assistants seized her; “Make haste,” she cried. It was all over in four minutes, and at 12:15 Sanson held up the Queen’s head.” Bild: Nobility.org.

”Under medeltiden och långt in i nyare tiden användes dödsstraffet allmänt för de flesta svårt förbrytelser. Det träffade även sådana brott som gudsförsmädelse, tvegifte, blodskam, förfalskning, flera slags egendomsbrott, o s v.”

Jag läser i sjätte bandet i Nordisk Familjeboks ”Uggleutgåva”, tryckt 1907 under sökordet ”Dödsstraff”, då fortfarande tillämpat i svensk lag: ”Strafflagen stadgar att detta ska ske genom halshuggning …”. Dock hade lagen ”moderniserats” 1901, då det beslöts att införa nyare fransk teknik.

Riksdagen anhöll detta år om att K M:t måtte taga under övervägande ”att fallbila därvid komme att användas”. Fallbila är det då använda svenska namnet för giljotin.

Den sista avrättningen i Sverige ägde rum den 22 november 1910. Då avrättades rånmördaren Alfred Ander med en giljotin inköpt i Frankrike. Ander tillhörde det beväpnade garde strejkbrytare som sattes in mot strejkbrytare under storstrejken 1909.

 Jag läser i Wikipedia om avrättningen av Alfred Ander:

”Dödsdomen verkställdes av skarprättare Anders Gustaf Dahlman klockan 08:06, med hjälp av den fallbila (giljotin) som införskaffats år 1903 från Frankrike för 3 586 franc. Giljotinen var 4,42 meter hög och 2,38 meter bred.”

Aftonbladet rapporterade dagen efter, om avrättningen:

Exekutionen försiggick i morse å Långholmen. Giljotinen för första gång i verksamhet. Ingen bekännelse!

Den för det ruskiga rånmordet i Gerellska växelkontoret häktade och dödsdömde Alfred Andersson Ander har idag sonat sitt brott med döden. Afrättningen försiggick i morse strax efter kl. 8 å den halvcirkelformiga fängelsegården å Långholmen i närvaro af de officiellt utsedda representanterna…

”Mordet hade begåtts den 6 januari samma år på Gerells växelkontor i hotell Rydbergs fastighet. Kassörskan blev överfallen av en mansperson och dödad, varefter kassan länsades. Mördaren tog därefter till flykten. Polisen fick dock snart upp ett spår och han infångades. Rånmördaren befanns vara en man vid namn J. Ander.”

Ander blev den siste som avrättades i Sverige. Han var kypare, värdshusvärd och spårvagnsförare.

Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman är mannen längst till vänster. Han gömmer bödelsyxan bakom ryggen. Bild: Wikipedia.

Anders Gustaf Dahlman, som avrättade Alfred Ander, blev Sveriges siste bödel eller skarprättare.  I konkurrens med 16 andra sökande blev han utsedd till Stockholms läns skarprättare 5 augusti 1885, för en årslön på 300 kronor. Under sina 25 år i tjänsten avrättade han sex dömda, de första fem med handbila.

Hans första avrättning var i Kristianstad, den av Anna Månsdotter, även känd som Yngsjömörderskan, den 7 augusti 1890.

Även ungsocialisterna Anton Nilsson och Algot Rosberg dömdes till döden efter sprängattentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea, som 1908 låg utanför Malmö. Men straffen omvandlades till livstid och de båda fick amnesti 1917 efter omfattande arbetarprotester.

Dödsstraffet i Sverige i fredstid avskaffades för snart hundra år sedan i Sverige 30 juni 1921, men gällde fortfarande i krigstid. Dödsstraffet i krigstid avskaffades först 1973.

Mer om dödsstraffet och särskilt dess svenska historia i en följande blogg.

Alfred Anders ”Signalementskort”. Bild Wikipedia.