Etikettarkiv: Börje Ljunggren

Taiwan i epicentrum mellan stormakterna Kina och USA

Kina har de senaste åren ökat sitt militära hot mot Taiwan. Kring den kinesiska nationaldagen 1 oktober slogs rekord i antal kinesiska stridsplan som flög in i Taiwans flygförsvarszon. Några dagar senare, 10 oktober, hade taiwanesiska militären en uppvisning i huvudstaden Taipei. Här syns militärhelikoptrar med Taiwans flagga. Foto: Daniel Ceng Shou-Yi/TT/DN.

Triangeldramat mellan Taiwan, USA och Kina har kommit i fokus i den globala nyhetsförmedlingen. Allt står på spel för Taiwans 24 miljoner invånare. Men landet är också en avgörande viktig bricka i stormaktspolitiken.

Många uttrycker oro för att konflikten kan leda till krig eller krigsliknande omständigheter mellan världens två ekonomiska stormakter USA och Kina. Få kan föreställa sig vad det skulle kunna få för konsekvenser för resten av världen.

I nättidningen Dagens Arena skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Peking, om hur Taiwan har ”hamnat i epicentrum av de växande motsättningarna mellan USA och Kina”.

Revolutionsåret 1949 flydde Chiang Kai-shek-regeringens och nationalistarmén till Taiwan. Ända sedan dess har återinförlivandet av Taiwan varit en fråga av högsta prioritet för Peking, och en huvudfråga i relationerna mellan Kina och USA, fortsätter Börje Ljunggren.

Det finns en historisk bakgrund. Efter kriget mellan Kina och Japan 1895 tvingades Kina avstå ön till Japan.

1943 fastslog USA, Storbritannien och Republiken Kina att de territorier som Japan ”stulit från Kina” inklusive ”Formosa” skulle återbördas till Republiken Kina, och de överlämnades till Chiang Kai-sheks Kina.

USA gav under inbördeskriget 1945–1949 stöd till nationalistsidan och Republiken Kina. När Chiang och hans administration och armé flydde till Taiwan ansåg USA att ön stod under Republikens administration. I januari 1950, kort efter utropandet i oktober 1949 av Folkrepubliken Kina, bekräftade president Truman Kairo- och Potsdamdeklarationerna och konstaterade att dessa var uppfyllda eftersom ön stod under ”kinesiskt styre”.

Koreakriget, som bröt ut i juni 1950, förändrade allt, skriver Börje Ljunggren vidare. ”Ockupationen av Formosa, av kommunistiska styrkor skulle”, deklarerade Truman, ”utgöra ett direkt hot mot säkerheten i Stilla havet”.

Under de följande decennierna satsade USA satsade alltmer på militärt och ekonomiskt samarbete med Chiang Kai-sheks republik. Både regeringen i Taipei och den i Peking gjorde anspråk på att representera hela Kina. Tack vare USA:s agerande innehade Republiken ända fram till 1971 Kinas plats i FN.

1972 blev en vändpunkt. Under president Nixons historiska besök i Kina år 1972 överraskade Nixon premiärminister Zhou Enlai med att deklarera att det bara fanns ett Kina och att Taiwan var en del av Kina.

Det dröjde till 1979 innan USA under president Carter bröt de diplomatiska förbindelserna med Taipei och upprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Peking. Sedan dess har USA ett omfattande halvofficiellt sambandskontor i Taipei (som står i ständig kontakt med det amerikanska utrikesdepartementet). Genom ”The Taiwan Relations Act” förband sig USA samtidigt att försvara Taiwan, med amerikanska vapenleveranser som ett grundläggande element.

Tsai Ing-wen, Taiwans president under en militär övning.

På 1980-talet inleddes en demokratiseringsprocess I Taiwan under Chiang Ching-kuo. Taiwans karaktär förändrades i grunden. Infödda taiwaneser, den stora majoritet av befolkningen som aldrig bett om att få tillhöra varken europeiska kolonisatörer, Qingdynastin eller någondera av Republiken Kina eller Folkrepubliken Kina, fick nu gradvis en röst. År 1986 bildades ett oppositionsparti (Democratic People’s Party), 1992 hölls det första demokratiska parlamentsvalet och 1996 direktval av president. Chiang Ching-kuos Taiwan-födde efterträdare som ledare för Kuomintang, Lee Teng-hui, segrade.

Under denna process kom Peking och Taipei år 1992 överens om vad som kommit att kallas ”The 1992 Consensus”, enligt vilket bara ett Kina existerar. Olika tolkningar av innebörden var en del av uppgörelsen. Peking lanserade också Hongkong-modellen ”Ett land, två system”, men den väckte aldrig något gehör i Taiwan – och i dag har den förlorat varje uns av trovärdighet genom Pekings underminering av Hongkongs ställning. På 2000-talet satsade Peking i stället på ekonomisk integration, uppbackad av militärt hot, som sin huvudstrategi.

Fastlandskina har blivit Taiwans ojämförligt viktigaste marknad. Fler än 50 000 taiwanesiska företag har etablerats på fastlandet, över 1 miljon taiwaneser bor och verkar där, antalet direkta flygförbindelser har vuxit till fler än 100 per dag och turismen uppgår i båda riktningarna till flera miljoner besökare per år, om än betecknande nog markant färre från fastlandet efter 2016 års presidentval.

Sedan snart ett år har Kinas militära aktiviteter kring Taiwan tilltagit. På bara fyra dagar genomfördes 150 inflygningar in i Taiwans luftförsvarszon.

Men även USA har agerat genom att utmana Kinas militära styrka. I mitten av september inledde USA ett försvarssamarbete med Storbritannien och Australien. Australien får tillgång till nukleärt drivna u-båtar, en positionsframflyttning med klart fokus på Kinas växande styrka. Och i början av oktober genomförde USA och fem allierade (Japan, Storbritannien, Kanada, Holland och Nya Zeeland) en omfattande flottmanöver i Stilla havet öster om Taiwan.

För Peking är formerna för Taiwans införlivande förhandlingsbara, men inte att Taiwan är en ”oförytterlig del av Kina”. Ytterst måste en hållbar lösning, hur den än utformas, godkännas av det taiwanesiska folket i en folkomröstning och den taiwanesiska demokratin garanteras, något som i dag ter sig mycket avlägset.

Vid en skärpning av läget skulle relationerna mellan USA och Kina sättas på mycket svåra prov, konstaterar Börje Ljunggren. USA är den yttersta garanten för Taiwans säkerhet, och det amerikanska stödets trovärdighet är och förblir en huvudfråga. En arsenal av missiler står riktade mot Taiwan, och så länge de finns kvar kommer USA med största sannolikhet att fortsätta sina omfattande vapenleveranser till Taiwan.

Kinas relativa militära styrka växer samtidigt stadigt. Priset för en militär lösning förblir dock oerhört högt. Kinas fredliga uppgång – och förverkligandet av den kinesiska drömmen – skulle äventyras.

Kartan från Encyclopædia Britannica, Inc.

Kina i skuggan av ettbarnspolitiken

Barnens dag firas 2013 i kinesiska  Zhongguancun. Bild China Daily.  [Photo/Xinhua].

Vid sekelskiftet 2100 kommer Kinas folkmängd enligt World Population Prospects att ha fallit från dagens 1,4 miljarder till något över 1 miljard. Minskningen är större än USA:s nuvarande folkmängd, skriver Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina och författare till flera böcker om landet, i en initierad artikel på nättidningen Dagens Arena. Han menar att ”det alltmer maktfullkomliga kommunistpartiet nu får skörda frukterna av sin biopolitik”.

När Folkrepubliken Kina bildades 1949 hade landet 540 miljoner invånare. Kvinnor födde i snitt sex barn, många dog tidigt. Den årliga befolkningstillväxten var 1,6 procent.

Bostadsskyskrapa i centrala Shanghai. Foto: Simon Sommelius.

I Maos Kina började folkmängden växa snabbare när dödligheten minskade genom stora förändringar av samhället och olika kampanjer som ”de tre renligheterna, vaccinationer och alfabetisering.

”Mao drevs inte av någon kärlek till den traditionella familjen. För nationens skull borde familjerna vara stora”, skriver Börje Ljunggren.

Efter revolutionens samhällsomdaningar växte folkmängden snabbt och 1975 nådde landet 900 miljoner invånare, samtidigt som antalet födslar per kvinna minskat till 2,7.

Några år efter Maos död 1976 införde den nye ledaren Deng Xiaoping 1979 – 81 den så kallade ettbarnspolitiken, ”det kanske mest drastiska nationella befolkningsprogram som världen någonsin skå­dat”, skriver Ljunggren.

Politiken utvecklades till ett slags ”totalistisk demografisk ingenjörskonst”. Börje Ljungren fortsätter:

”För att föda krävdes ett födelsetillstånd. Efter den första födseln blev insättning av spiral obligatorisk, för familjer med två eller fle­ra barn gällde sterilisering och för graviditeter utan tillstånd gällde abort. År 1983 uppgick det totala antalet rapporterade aborter till 14 miljoner. Individens vilja betydde intet. … ”… graden av tvång och konsekvenserna på köns­fördelningen – könskvoten – saknar sannolikt motstycke. Politiken var framgångsrik i en mening som för tankarna till Orwells dystopier.

Ettbarnspolitiken ledde till tvångsaborter och tvångssterili­seringar, men också till en extrem övervikt i födelsetalen för pojkar. I dag föds 112 pojkar på 100 flickor, normalt är 103-106 pojkar på 100 flickor. Man har uppskattat att 50 miljoner kvinnor saknas i Kina.

2015 ersattes ettbarnspolitiken med att två barn blev tillåtna. Men befolkningsminskningen har visat sig svår eller nästan omöjlig att hejda. I storstäder har vuxit fram en ”enbarnskultur”. Bristen på kvinnor är stor. Fertiliteten ligger på 1,3 per kvinna, vilket ofelbart leder till att befolkningen minskar, kanske till under en miljard år 2100.

Andra länder har liknande problem. Japans folkmängd beräknas minska från 126 miljoner i dag till 75 miljoner år 2100. Redan i dag är en fjärdedel av japanerna över 65 år. Fertiliteten är ännu lägre i länder som Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Singapore med 0,8 födslar per kvinna är lägst i världen.

Nigeria går motsatt väg. Enligt FN-statistik kommer landet att ha 700 miljoner år 2100 och nästan lika många i arbetsför ålder som Kina. Antalet arbetsföra i Indien beräknas ligga 50 procent högre än i dessa båda länder.

Kina är troligen det land i världen som står för störst demokratiska utmaningar, avrundar Börje Ljunggren. Från att ha varit ett land med ung befolkning beräknas andelen över 60 år vid seklets mitt komma att uppgå till runt en halv miljard.

Vykort från dåvarande Nankinggatan i centrala Shanghai 1946.

Smittan drabbar den fattiga Södern VÄRST

Covid-19 pandemin drabbar samhällets fattigaste värst, från Sydasiatiska migrantarbetare i Golfländerna till människor i brasilianska favelas.

Den pågående pandemin kommer att drabba den globala Södern särskilt hårt, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i bland annat Vietnam och Kina., i Yale Global Online, publicerad av Yale University.

För viruset existerar inga gränser, en pandemi är gränslös. Inget land kommer undan. Men skillnaderna är stora för hur olika länder drabbas. De rika nationerna har satsat väldiga belopp på att lindra effekterna på sina egna ekonomier. Men konsekvenserna för den globala Södern har bara uppmärksammats marginellt. Detta är ett recept för katastrof, skriver Börje Ljungren.

På några månader paralyserade viruset vår hyperglobaliserade värld. För den utvecklade världen kom pandemin först, följd av ekonomisk kris. Världens utvecklingsländer har generellt drabbats först av finansiell kris, orsakad av den globala ekonomiska nedgången, följt av covid-19-smittans härjningar.

Mer än en tredjedel av jordens befolkning levde 1990 på under $ 1.90 per dag. Under två decennier skedde väldiga förbättringar för den här gruppen och samma siffra var 2019 under tio procent. Nu tror Världsbanken att andelen fattiga till följd av coronakrisen åter kommer att öka. Risken är stor att den pågående krisen kommer att radera ut de senaste årens framsteg.

Världsbankens prognoser är dystra. Upp till 60 miljoner människor kan redan i år drabbas av extrem fattigdom. 265 miljoner kan tvingas leva i extremhunger, en fördubbling jämfört med tiden före pandemin.

Ljunggren nämner som exempel Bangladesh, där fyra miljoner textilarbetare, de flesta fattiga kvinnor, har blivit arbetslösa eller riskerar att bli det. Något liknande gäller också Kambodja, vars textilindustri byggts upp av de rika ländernas efterfrågan på billiga kläder.

I andra länder som Mexiko och Turkiet byggde ekonomin i hög grad på den nu nästan helt utslagna turismen (15 respektive 11 procent av BNP). Andra länder åter fick från migrerande gästarbetare stora belopp hemsända, som Salvador, Honduras och Haiti.

Ett tungt ansvar vilar nu på de rika västerländska demokratiernas för sitt tragiskt långsamma och ofta missriktade svar på coronakrisen, menar Börje Ljunggren.  

Planering för kommande pandemier måste bli ett avgörande inslag i alla länders budgetarbete

Men svårigheterna är många. Ett land som Sverige riskerar att biståndet skärs ner till följd av beräkningsmekanismer och vikande BNP .

En undersökning som SVT Nyheter gjort visar att det svenska biståndet kommer att krympa med två miljarder nästa år. Biståndet utgör en procent av BNP. En försiktig uppskattning från regeringen är att svensk BNP kommer falla med fyra procent, det skulle innebära att minst två miljarder försvinner från biståndet, om inte riksdagen beslutar att skjuta till extra pengar. 

Kommer Covid-19 att går till historien som förnekandets pandemi, undrar Börje Ljungren och sammanfattar:

”Den senaste decenniernas ”normaltillstånd” är inte hållbart. Att förneka de förrädiska sammanhangen mellan klimatförändringar och allt fler pandemier, mellan ojämlikhet och desperat migration, är inget annat än yttersta dårskap.”

I tättbebodda flyktingläger sprids covid-19 viruset snabbt. Ändå gör regeringar allt för lite för att att skydda provisoriska kåkstäder, som den på bilden, ett flyktingläger för Rohingyaflyktingar i Bangladesh.