Etikettarkiv: Börje Ljunggren

Kina i skuggan av ettbarnspolitiken

Barnens dag firas 2013 i kinesiska  Zhongguancun. Bild China Daily.  [Photo/Xinhua].

Vid sekelskiftet 2100 kommer Kinas folkmängd enligt World Population Prospects att ha fallit från dagens 1,4 miljarder till något över 1 miljard. Minskningen är större än USA:s nuvarande folkmängd, skriver Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina och författare till flera böcker om landet, i en initierad artikel på nättidningen Dagens Arena. Han menar att ”det alltmer maktfullkomliga kommunistpartiet nu får skörda frukterna av sin biopolitik”.

När Folkrepubliken Kina bildades 1949 hade landet 540 miljoner invånare. Kvinnor födde i snitt sex barn, många dog tidigt. Den årliga befolkningstillväxten var 1,6 procent.

Bostadsskyskrapa i centrala Shanghai. Foto: Simon Sommelius.

I Maos Kina började folkmängden växa snabbare när dödligheten minskade genom stora förändringar av samhället och olika kampanjer som ”de tre renligheterna, vaccinationer och alfabetisering.

”Mao drevs inte av någon kärlek till den traditionella familjen. För nationens skull borde familjerna vara stora”, skriver Börje Ljunggren.

Efter revolutionens samhällsomdaningar växte folkmängden snabbt och 1975 nådde landet 900 miljoner invånare, samtidigt som antalet födslar per kvinna minskat till 2,7.

Några år efter Maos död 1976 införde den nye ledaren Deng Xiaoping 1979 – 81 den så kallade ettbarnspolitiken, ”det kanske mest drastiska nationella befolkningsprogram som världen någonsin skå­dat”, skriver Ljunggren.

Politiken utvecklades till ett slags ”totalistisk demografisk ingenjörskonst”. Börje Ljungren fortsätter:

”För att föda krävdes ett födelsetillstånd. Efter den första födseln blev insättning av spiral obligatorisk, för familjer med två eller fle­ra barn gällde sterilisering och för graviditeter utan tillstånd gällde abort. År 1983 uppgick det totala antalet rapporterade aborter till 14 miljoner. Individens vilja betydde intet. … ”… graden av tvång och konsekvenserna på köns­fördelningen – könskvoten – saknar sannolikt motstycke. Politiken var framgångsrik i en mening som för tankarna till Orwells dystopier.

Ettbarnspolitiken ledde till tvångsaborter och tvångssterili­seringar, men också till en extrem övervikt i födelsetalen för pojkar. I dag föds 112 pojkar på 100 flickor, normalt är 103-106 pojkar på 100 flickor. Man har uppskattat att 50 miljoner kvinnor saknas i Kina.

2015 ersattes ettbarnspolitiken med att två barn blev tillåtna. Men befolkningsminskningen har visat sig svår eller nästan omöjlig att hejda. I storstäder har vuxit fram en ”enbarnskultur”. Bristen på kvinnor är stor. Fertiliteten ligger på 1,3 per kvinna, vilket ofelbart leder till att befolkningen minskar, kanske till under en miljard år 2100.

Andra länder har liknande problem. Japans folkmängd beräknas minska från 126 miljoner i dag till 75 miljoner år 2100. Redan i dag är en fjärdedel av japanerna över 65 år. Fertiliteten är ännu lägre i länder som Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Singapore med 0,8 födslar per kvinna är lägst i världen.

Nigeria går motsatt väg. Enligt FN-statistik kommer landet att ha 700 miljoner år 2100 och nästan lika många i arbetsför ålder som Kina. Antalet arbetsföra i Indien beräknas ligga 50 procent högre än i dessa båda länder.

Kina är troligen det land i världen som står för störst demokratiska utmaningar, avrundar Börje Ljunggren. Från att ha varit ett land med ung befolkning beräknas andelen över 60 år vid seklets mitt komma att uppgå till runt en halv miljard.

Vykort från dåvarande Nankinggatan i centrala Shanghai 1946.

Smittan drabbar den fattiga Södern VÄRST

Covid-19 pandemin drabbar samhällets fattigaste värst, från Sydasiatiska migrantarbetare i Golfländerna till människor i brasilianska favelas.

Den pågående pandemin kommer att drabba den globala Södern särskilt hårt, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i bland annat Vietnam och Kina., i Yale Global Online, publicerad av Yale University.

För viruset existerar inga gränser, en pandemi är gränslös. Inget land kommer undan. Men skillnaderna är stora för hur olika länder drabbas. De rika nationerna har satsat väldiga belopp på att lindra effekterna på sina egna ekonomier. Men konsekvenserna för den globala Södern har bara uppmärksammats marginellt. Detta är ett recept för katastrof, skriver Börje Ljungren.

På några månader paralyserade viruset vår hyperglobaliserade värld. För den utvecklade världen kom pandemin först, följd av ekonomisk kris. Världens utvecklingsländer har generellt drabbats först av finansiell kris, orsakad av den globala ekonomiska nedgången, följt av covid-19-smittans härjningar.

Mer än en tredjedel av jordens befolkning levde 1990 på under $ 1.90 per dag. Under två decennier skedde väldiga förbättringar för den här gruppen och samma siffra var 2019 under tio procent. Nu tror Världsbanken att andelen fattiga till följd av coronakrisen åter kommer att öka. Risken är stor att den pågående krisen kommer att radera ut de senaste årens framsteg.

Världsbankens prognoser är dystra. Upp till 60 miljoner människor kan redan i år drabbas av extrem fattigdom. 265 miljoner kan tvingas leva i extremhunger, en fördubbling jämfört med tiden före pandemin.

Ljunggren nämner som exempel Bangladesh, där fyra miljoner textilarbetare, de flesta fattiga kvinnor, har blivit arbetslösa eller riskerar att bli det. Något liknande gäller också Kambodja, vars textilindustri byggts upp av de rika ländernas efterfrågan på billiga kläder.

I andra länder som Mexiko och Turkiet byggde ekonomin i hög grad på den nu nästan helt utslagna turismen (15 respektive 11 procent av BNP). Andra länder åter fick från migrerande gästarbetare stora belopp hemsända, som Salvador, Honduras och Haiti.

Ett tungt ansvar vilar nu på de rika västerländska demokratiernas för sitt tragiskt långsamma och ofta missriktade svar på coronakrisen, menar Börje Ljunggren.  

Planering för kommande pandemier måste bli ett avgörande inslag i alla länders budgetarbete

Men svårigheterna är många. Ett land som Sverige riskerar att biståndet skärs ner till följd av beräkningsmekanismer och vikande BNP .

En undersökning som SVT Nyheter gjort visar att det svenska biståndet kommer att krympa med två miljarder nästa år. Biståndet utgör en procent av BNP. En försiktig uppskattning från regeringen är att svensk BNP kommer falla med fyra procent, det skulle innebära att minst två miljarder försvinner från biståndet, om inte riksdagen beslutar att skjuta till extra pengar. 

Kommer Covid-19 att går till historien som förnekandets pandemi, undrar Börje Ljungren och sammanfattar:

”Den senaste decenniernas ”normaltillstånd” är inte hållbart. Att förneka de förrädiska sammanhangen mellan klimatförändringar och allt fler pandemier, mellan ojämlikhet och desperat migration, är inget annat än yttersta dårskap.”

I tättbebodda flyktingläger sprids covid-19 viruset snabbt. Ändå gör regeringar allt för lite för att att skydda provisoriska kåkstäder, som den på bilden, ett flyktingläger för Rohingyaflyktingar i Bangladesh.