Etikettarkiv: Jazzen

Jane Campions ”The Power of the dog” BÄSTA FILM 2021 ENLIGT THE GUARDIAN

Benedict Cumberbatch spelar råbarkad machoman på vischan i Montana år 1925. Foto: Netflix/HD.

Brittiska The Guardian har efter årsskiftet ägnat ett nummer till att se bakåt på det gångna året och framåt mot 2022. Där finns ett fylligt avsnitt som väljer ut de tio bästa filmerna under 2021.

Högst upp på listan ligger mycket välförtjänt Jane Campions senaste ”The power of the dog”, som inte längre går på bio i Helsingborg men är tillgänglig strömmande på Netflix. Det är Campions första spelfilm på tio år – en ”gotisk västernfilm”, vilken utspelar sig på 1920-talet i den amerikanska delstaten Montana – men i sin helhet är inspelad i Campbells hemland Nya Zeeland i ett storslaget arkadiskt bergs- och ökenlandskap som spelar en viktig roll i filmen.

Två bröder driver en boskapsfarm i det öde landskapet. Den ene, George, är lågmält vänlig, den andre, Phil, till synes ett hårdfört råskinn, med destruktiv kvinnosyn, men – visar det sig så småningom – också bög med ett slags kvinnligt känsloregister.

Campion spelar mycket med eller mot västerngenrens klichéer. I berättelsen finns våld, men under ytan, inga massakrer annat än i ord. Den rör sig i männens värld med orgier i machofasoner. Snart visar hon att mycket är stelnade attyder, i brist på annat.

Campion är fortfarande mest känd för sin säregna ”Pianot” från 1993. En skotsk stum kvinna kommer med sin nioåriga dotter till Nya Zeelands vildmarker. Hon uttrycker sig genom att spela piano. En man köper ett piano åt henne …

I The Power of the dog gifter sig brodern George med Rose som äger ett piano. Hon spelar Strauss Radetzkymarschen på det – ända tills machobrodern slår sig ner invid henne och spelar samma stycke men så mycket bättre på sin sexsträngande banjo.

Filmens titel är ett bibelcitat, hämtat ur Psaltaren 22:20: ”Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld” (1917 års bibelöversättning).

Pianot kan också ses på Netflix eller – gratis –på Cineasterna, bibliotekens suveräna filmtjänst.

På Netflix finns även en annan film som jag helhjärtat kan rekommendera, ”Passing” eller ”Passera”. Rebecca Halls film utspelar sig mest i Harlem i 20-talets New York, ett samhälle inpyrt av rasism. Den skildrar två ”svarta” men mycket vithyade väninnor som återfinner varandra, i en berättelse med komplikationer. Jazzen är i varje scen avgörande viktig, den skulle kunna sägas ha en egen roll i filmen.

Anders Björnsson: miniessäer och musiken

”Under våren 2020 upptäcktes i en förfallen fiskarstuga utan alla bekvämligheter vid kusten norr om Hudiksvall en inramad genrebild av närmast socialrealistiskt slag. I förgrunden står den svenska arbetarklassen. Bortom viken liger pappersbruket; det ryker från fabriksskorstenarna. Däremellan spelar och sjunger frälsningssoldater för arbetare i blus, kavaj, hatt.Allt är prydligt. Se fanan och kvinnorna med sina gitarrer!” Anders Björnsson beskriver omslagsbilden till sin bok. Konstnär okänd.

”När man inte hunsar” är den lätt besynnerliga titeln på en knappt 100-sidig skrift av den mångkunnige Anders Björnsson (Celanders förlag, 2021). Författaren är, enligt presentationen på omslagets flik, amatörpianist, som varit verksam som lärare, radioproducent, tidningsman, forskare, förlagsredaktör …

Det finns därtill en undertitel, ”och trettiofyra andra miniessäer om musik”. I den finns två nyckelord, ”miniessäer” och ”musik”.

Boken är tillkommen under första halvåret 2020. De 35 miniessäerna är associativrika vanligen tresidiga texter, där musikinslag finns med som en röd tråd och klingande tonslinga genom alla texter, vars associativa flöden rör sig spännande över olika idémässiga och geografiska landskap och famnar över ”det mesta”, livet, konsten, historien, politiken.

Titelessän är daterad den 1 maj. Den inleds hos ”rännstensfolket” i Lissabon, den miljö där fadon föddes bland de allra mest åsidosatta. 

Den kommunistiske historikern Eric Hobsbawm kliver in i texten och snart handlar det om jazzen. Hobsbawm försörjde sig delvis som jazzkritiker i Londons Soho för The Statesman och påminner om att jazzen alltid varit en musikform för minoriteter, också på 50-talet när rock-och pop tog över musikscenen. ”Rock murdered jazz”, menade Hobsbawm.

Fadon och jazzen, två olika öden, konstaterar Anders Björnsson, som i den här miniessäns sista rader minns några egna kvällar på arbetarhak i Helsingfors i början av 90-talet. Där var det finsk tango som gällde.

Miniessän är en spännande form. På det begränsade utrymmet ryms tankevärldar, ibland genom flyktiga möten eller som nedslag, ofta tankeväckande och inspirerande. 

En annan essä utgår från Tomas Tranströmer och handlar om språket och musiken. Språket konstituerar oss som människor, genom språket kan vi reflektera över vår situation, skriver Björnsson. Musiken däremot ökar inte vårt överlevnadsvärde som människor. Däremot har musiken ett frihetsvärde:

”Man kan tala om ett musikverk i all oändlighet, men det kan också räcka med några minuters ordlöst lyssnande för att en oförglömlig lyckoförnimmelse ska uppstå.

I en intervju på 1980-talet fick Tomas Tranströmer frågan om han kunde tänka sig ett liv utan poesi. Det kunde han. För prispengarna tänkte han köpa sig en flygel.