Etikettarkiv: Levan Akin

Ingen filmkris men filmpolitisk kris

Levan Gelbakhiani (t v) i Guldbaggebelönade svensk-georgiska ”And then we danced”. T h Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

”Filminstitutet sviker svensk kvalitetsfilm” skriver Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

Hans artikel är en välmotiverad reaktion på diverse mediala utspel om ”en svensk filmkris”, där det enda som räknats tycks ha varit hur många biobiljetter som sålts till svenskproducerade filmer. Bergdahl vänder sig särskilt mot ett bedrövligt uttalande av Filminstitutets chef Anna Serner.

– Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre. Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till. 

Filminstitutet skapades i slutet av femtiotalet för att ”främja svensk kvalitetsfilm”. På 90-talet ändrades formuleringen under den dåvarande borgerliga regeringen till ”värdefull svensk film” och nu tycks det bara handla om ”svensk film”.

En konkret anledning till den påstådda ”filmkrisen” är den kommersiella och i det närmaste helt monopoliserade biografbranschen. Filmstaden ägs numera som bekant av kinesiska riskkapitalister, vars intresse att visa svensk kvalitetsfilm inte är väldokumenterat.

I Sverige produceras 30 – 40 biofilmer årligen, till övervägande del finansierade av allmänna medel. Men eftersom de inte visas på de kommersiella biograferna får de låga biljettsiffror, oavsett kvalitet.

På den pågående filmfestivalen i Göteborg finns över hundra svenska filmer i programmet, däribland nyproducerade så väl som repriser, biofilmer, dokumentärer, kortfilmer. Det är en imponerande bredd, mångfald och kvalitet. Sverige är fortfarande ett filmland, trots en akut brist på kreativ filmpolitik.

Jag tänker särskilt på And Then We Danced, som ytterst välförtjänt guldbaggebelönades som årets bästa svenska film. Också Levan Gelbakhiani, som filmens homosexuelle dansare, prisbelöntes som året bäste huvudrollsinnehavare.

Filmens regissör Levan Akin har gjort ett mästerverk som kommer att gå till filmhistorien och som inte blir sämre av att han själv växt upp i Rinkeby som son till georgiska migranter.

Frågan som Anna Serner borde ha grubblat på (i stället för ovan citerade plattityder) är förstås hur fler än 40 000 biobesökare ska kunna få se filmen på svenska biografer. Ytterligare en tanke hade inte skadat, hur kommer filmen att lanseras och distribueras strömmande?

Levan Gelbakhian i svensk-georgiska And Then we danced.

Om män, sex och dans lysande georgisk film på Båstads filmfestival

Levan Gelbakhiani spelar huvudrollen i den svensk-georgiske filmaren Levan Akins ”And then we danced” som skildrar i manliga dansare i National Georgian Ensemble in Georgias huvudstad Tbilisi. Bild: Tri Art Film.

Lilla Filmfestivalen på Scalabiografen i Båstad pågår onsdag till söndag i veckan. På programmet står 22 filmer, valda av Film i Båstads styrelse, i väntan på en ny konstnärlig ledare efter avgångne Ulf Berggren.

Lilla Filmfestivalen i Båstad pågår till söndag med 22 filmer på programmet.

Festivalen grundades av Bo Widerberg, vars ande svävar över evenemanget, med en bild av regissören in action som vinjett till varje visning.

En drabbande upplevelse var visningen av den svensk-georgiske filmaren Levan Akins starka ”And then we danced” (svensk biopremiär den 13 september). Filmen skildrar den begåvade unge dansaren Merab, spelad av Levan Gelbakhiani, som dansar i det georgiska nationalkompaniet i Georgiens huvudstad Tbilisi. Kraven på honom och de andra dansarna stenhårda. Miljön är auktoritär och extremt macho. Männen ska vara hårda och manliga.

Men Merab är vek, en känslomänniska. När han förälskar sig i en av de andra manliga dansarna är det en förbjuden passion utöver det mesta. Akins filmiska berättande är närgånget och öppenhjärtigt. Frågan är om hans film kommer att kunna visas på bio i det Georgien som har beskrivits som det tredje mest homofoba landet i världen.

Filmens övergripande tema är maskulinitet och sexualitet. Men den är också en fascinerande skildring av ett land som under lång tid var en sovjetrepublik. Vi ser de grå hyreskasernerna från den epoken, vars skuggor faller över samtiden.

Samtidigt är det också en färgstarkt skildring av georgisk kultur, på gott och ont, där ett stort bröllop i ett traditionellt hus rymmer allt, stora passioner och dignande bord. Musiken och danserna lever kvar i mig långt efter det att ridån gått ner.

Hela festivalens program finns här: