Etikettarkiv: Maneter

Aris Fioretos om det grå, om MEDEA och maneter

Aris Fioretos. Foto: Sara McKey.

Författaren Aris Fioretos besökte Café Birger på Helsingborgs stadsbibliotek på söndagseftermiddagen. Under en inspirerade eftermiddag fördes ett vindlande samtal, som mindre handlade om hans nya roman ”Irma, 25”, som har presenterats som ”en biologisk thriller eller en mörk saga om hjärnans natur och själens hemvist”, och mera om skrivandet, om livet, om Grekland och först och sist om ett brett och originellt författarskap.

Ibland utgick det från om symboler och ledord, som ”grått” och ”maneter”:

– Grått är aska, slutet. Motsatsen kan vara blått, att skriva bestående med bläckpenna. En blyertspennas gråa skrift kan suddas ut. Dess längd krymper medan den skriver. Den är ändlig och påminner om vad det innebär att vara människa.

Tankarna återkommer i essäboken ”Den grå boken” från 1994, också en hyllning till blyertspennan och vad man gör med den.

En annan essäbok, ”Vatten, gåshud” (2015), har undertiteln ”Ett antal ord om romanen”. Omslaget är en målning på ett grekiskt keramikkärl från 400-talet f Kr. Artis Fioretos råkade se den i USA på The Museum of Fine Arts i Boston. På krukan skildras hur kung Perseus halshugger Medea, hon med ormar i håret, för att därefter lägga det blodiga huvudet i sin ränsel.

– Medusa var underskön och livsfarlig. Kanske var hon en bläckfisk, med tanke på ormarna. Men jag tror inte på det, snarare var hon en manet.

Fioretos fascineras av maneter.

– För ett sekel sedan rasade en brittisk debatt om olika slags modernister, med James Joyce och Virginia Wolf på ena sidan. Andra stördes av deras sätt att använda medvetandeströmmar i sitt skrivande, kallade det formlöst och gjorde distinktioner mellan handlingslitteratur och tillståndslitteratur.

Han själv tycker inte att man kan välja sida i den debatten. Det vore som att välja mellan en sköldpadda eller möjligen en gräshoppa å den ena sidan och en formlös manet å den andra.

– En manet består av 98 % vatten. Den är ett med sin omgivning. Form och innehåll är oskiljaktiga.

Aris Fioretos grekiska pappa kom till Sverige på 1950-talet tillsammans med hans österrikiska mamma. Den nu bortgångne fadern har han skildrat i två romaner.

– ”Den siste greken” (2009) består av 3,5 % sanning, medan ”Halva solen” (2012) rymmer 96,5 % sanning. 

– Min far kom hit före de flesta andra greker, som flydde hit ett decennium senare. Han studerade medicin, men hjälpte också sina landsmän på olika vis. En gång väntade en man utanför hans mottagning, han hade suttit där hela dagen. Pappa såg genast att det inte var en patient utan en grek. Han presenterade sig ”Jag heter si och så och jag är student vid Bromölla universitet”. Sen fick han flytta in i familjens källare. På två dagar lärde han sig att åka skridskor.