Etikettarkiv: Valar

Nina Burton om livets och naturens tusen språk

Nina Burton född 1946 är poet och essäist. Foto: Sara MacKey.

De flesta vet att jorden är ett sandkorn i rymdens oändlighet. Om jorden vore en grusbit skulle solen vara ett decimeterstort krocketklot elva meter bort – och närmsta stjärna skulle vi hitta 3 000 km bort. Samtidigt skulle rymdens stjärnor vara fler än vad det finns sandkorn på jordens alla ständer och i dess öknar.

Så ser det ut i vår värld, lite ödsligt, värre än på jorden detta pandemiska år.

Ibland skapar tankar på vårt universums ödslighet ödmjukhet och glädje över det sköra och utsatta livet och över att de molekyler som är jag råkat hamna just där de befinner sig.

Ödsligheten är bara en aspekt. Jag ser ut över havet, det Öresund som vi ser i Helsingborg är en skärva av jordens hav, två tredjedelar av planeten täcks av hav, jorden är ett vattenklot.

Häromdagen läste jag att man genom speciella bojar konstaterat att den globala uppvärmningen drabbat Antarktisk dramatiskt 4000 meter ned i havet.

Våra kunskaper om vad som utspelar sig i havsdjupen är begränsade. Redan Aristoteles misstänkte att de ”stumma” fiskarna samtalade – ”och det tyck faktiskt vara så”, skriver Nina Burton.

Jag har just läst hennes senaste ögonöppnande bok med den långa titeln ”Livets tunna väggar – en essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk” (Bonniers). I och omkring det ensligt belägna sommarhuset tar naturen över. En ekorre markerar revir utanför huset. Författaren följer den med kikare till morgonkaffet. Hon gläds åt en flöjtande talgoxe, nu en av Sveriges vanligaste fåglar, vars intelligens jämställts med schimpansers. Med ett barr i näbben pillrar den ut larver ur trädens springor. 

Hon hör jordens vanligaste fågel, tre gånger så talrik som jordens alla människor, besläktad med de djungelhöns Alexander den store tog med sig hem från Indien. Och slår fast att det vi uppfattar som (vanliga) hönors kackel består av bortåt trettio olika läten, däribland olika varningsljud.

Hönor pratar med varandra. Hönor har ett språk. Och naturens många språk är ett av bokens fascinerande teman.

Det finns två korsande spår i bokens upplägg. Det ena är livets gång i och kring sommarhuset, omgivet av övervintrande bin, myror, flugor och frampå våren en riktig fågelkör. Det andra handlar om universum, om livets förutsättningar och uttryck. De båda spåren korsar och befruktar intresseväckande varandra, associationer drar i väg åt olika håll, med författaren som en mångkunnig ciceron och god berättare.

Människan är en ganska tondöv art, berättar hon i förbigående. Vi hör varken övertoner eller de 750 toner en gärdsmyg kan prestera på en minut. Kan fåglar prata? De har inga läppar och kan därför inte säga ”p”. Men i fågelhjärnans nervceller finns språkgener som påminner om våra.

Livets tunna väggar är en bok som jag stryker under i och gärna återvänder till för att lära mer, det finns mycket att tänka vidare på.

Hos levande varelser finns besläktade ljudmönster men ”i olika tempo”. Om en gibbonapas sång spelas på dubbel hastighet påminner det om fågelsång. Spelas den långsammare liknar den valsång, berättar Burton.

Levande varelser lever i olika skalor. En myra upplever världen annorlunda än vi. Men vi lever också med olika tidsmässiga förutsättningar. Ett bi hinner på en sekund uppfatta hundra gånger snabbare rörelser än en människa.

Varje timme frigörs en miljon små hudpartiklar från varje människa och svävar i luften, utan att hon själv är medveten om vad som sker. Med våra sinnen uppfattar vi bara en bråkdel av allt som sker med och omkring oss själva. 

”Gick jag rentav här och älskade livet genom alla former det klätt sig”, skriver Nina Burton på en av de sista sidorna i sin bok. Och det är ju vad hon gör. Hon blir lycklig över insikten att vår jord har tusentals arter hon inte har en aning om och att naturen rymmer tusentals språk hon inte behärskar – och förmedlar den lyckan till mig som läsare.

En daggmask, ”den undre bonden”, till Ängelholm?

Konstnären Bertil Englert med sin skulptur Daggmasken som Kultursällskapet i Ängelholm hoppas kunna köpa för att placera ut i staden? Bild: Niklas Gustavsson/HD.

Får Ängelholm en stor skulptur av en liten varelse, Bertil Englerts fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken”?

Bakom tanken att köpa in Englers daggmask ligger Kultursällskapet i staden, som i samband med Ängelholms 500-årsjubileum skänkte en skulptur av Ulla och Gustav Kraitz till kommunen och nu vill går vidare för att smycka Ängelholm med offentlig konst.

Till Helsingborgs Dagblad säger föreningens ordförande Else Ekblom att det finns flera orsaker till förslaget. En är att Bertil Englert, bosatt i kommunen vid Västersjöns norra strand inte är representerad i staden. En annan är att just en daggmask skulle känna sin som hemma i Ängelholm.

– Hans daggmask skulle göra sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Daggmasksskulpturen gjordes för tjugo år sedan, inspirerad särskilt av en dikt av Harry Martinson:

Daggmasken 

Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull. / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind. / Han är den undre, den nedre bonden / där åkrar klädas till skörd. / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, / den evige grå lille bonden / i jordens mull.

Daggmasken är en landlevande ringmask och ett av våra viktigaste djur och en ovärderlig medhjälpare i våra odlingar. Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige, läser jag på Förbundet Organisk Biologisk Odlings webbsida

Daggmasken har en enorm betydelse för jordens fruktbarhet och struktur. Den sönderdelar och blandar växtrester med mineraljord. Den transporterar den ”förädlade” jorden till markytan. Den frigör växtnäringsämnen. Den luckrar jorden och kittar med sitt slem ihop jordpartiklarna till aggregat och den utsöndrar växtstimulerande ämnen.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken och säger till HD:

– Det är fina och vackra djur, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och har sett nyttan de gör.

Han har också ett eget förslag på placering av skulpturen.

– Vid den lilla parken vid Vita räck, där det finns vatten, träd och buskar. I den miljön skulle den passa bra.

Fotnot: Eftersom Bertil Englert sedan många år är en kär vän är det här ingen opartisk text, vilket bör nämnas.