Etikettarkiv: Båstad kammarmusikfestival

Saxofonens distinkta vemod, kassettbandets flydda dysterhet

Jackson Pollock, den abstrakte konstnären, har inspirerat den amerikanska tonsättaren Jennifer Higdon till hennes verk ”Splashing the Canvas”, här nyss framförd i Apelrydsladan av en saxofonkvartett ur Blåsarsymfonikerna på Båstad kammarmusikfestivals tredje dag.

Har mässingsinstrument som trumpet och saxofon varit underrepresenterade på många tidigare kammarmusikfestivaler och klassiska konserter inte bara i Båstad? Finns det hierarkier mellan olika instrumentkategoriers publika popularitet och hur de förknippas med skilda slags musik?

Jo, antagligen är det ofta så. Och det behöver förstås inte vara något problem. Olika tider och kretsar hade sina instrumentvanor. Saxofonen behöver inte vara avundsjuk på cellon.

Men genom att använda instrument i nya sammanhang öppnas för publiken klangvärldar med oväntade och ofta spännande kvaliteter.

Onsdagens eftermiddagsprogram2 själar en tanke” födde tankar som de ovan nämnda, eftersom fyra av programmets fem stycken framfördes av musiker ur Blåsarsymfonikerna i Stockholm, varav tre av en saxofonkvartett och de fjärde av brasskvintett.

Saxofonister som Charlie Parker, Lester Young, Gerry Mulligan eller för den delen Lasse Gullin och Christer Boustedt, skulle nog både gillat det som framfördes och häpnat en smula. Så här kan man också använda en saxofon.

En höjdpunkt var konsertens sista avsnitt, svensk-amerikanske Mathew Petersons ”Dance Party Playlist”, skrivet till Stockholms Saxofonkvintetts 50-årsjubileum 2019. Det speglar ensemblens halvsekellånga historia, ungefär som när man plockar fram gamla kassettband, berättade introduktören (någon som minns de underliga ljudbanden, bra länge sedan nu). Petersons musik utgår från decenniernas populärmusikstil ”och bygger ihop den med barockens dansrytmer och former”. Spännande och oväntade kulturkrockar uppstår, också visuellt med saxofonernas olika storlekar och de ibland väldiga sordinernas besynnerliga framtoning.

En annan höjdpunkt var likaledes amerikanska Jennifer Higdons ”Splashing the Canvas” ur ”Short stories”. Verket bygger på en stor målning av abstrakte expressionisten Jackson Pollock, som okontrollerat kastade färg på en duk, så kallad ”action painting”, tills duken är ”alldeles tjock av alla idéer”, enligt tonsättarens egen beskrivning. Hon är för övrigt en av de mest spelade samtida amerikanska tonsättarna. Hennes verk framförs här av en saxofonkvartett.

Också Malmötonsättaren Benjamin Staerns ”2 själar en tanke för brasskvintett” bygger på ett målat konstverk, av konstnären Hans Acates Holmström från samma stad. På bilden finns två klassiska masker, tragedins sorgsna och komedins glada. I verket, som framförs av en brasskvintett av Blåsarsymfonikerna, inleder en mörk stackato-aktig första sats med ett morseartat tonspråk, följd av en lyrisk och vacker andra sats, kanske ”flyger själen” då.

Saxofonkvartetten inleder också det musikaliska passet med stycket ”Gopak”, av Mats Larsson Gothe. ”Gopak” står för en dans från Ukraina med akrobatiska inslag.

Gothe skrev stycket under in studietid vid Kungl Musikhögskolan, ”en kosackdans som kan erinra om hur en saxofonkvartett kan röra sig” – och i dess tider också är en nödvändig påminnelse om det ohyggliga pågående kriget i Ukraina.

Det klingar 20-tal på festivalen i Båstad

Johan Ullén, förklädd till ”Rebellen Erik Satie” i Apelrydsladan i Båstad.

Båstad kammarmusikfestival som genomförs varje år (nästan), alltid veckan efter midsommar, har åter dragit i gång – efter att ha blivit inställd av coronaskäl 2020. Festivalens nya konstnärliga ledare Cathrine Winnes gör en rejäl restart på 2020-talet genom att låta årets festival bli en 20-talesfestival. I hennes tema ”Det klingar 20-tal” finns verk från 1720, 1820, 1920 och förstås 2020. Det blir 22 konserter från inledningen i måndags fram till den traditionsenliga Grand Finale på lördagskvällen.

I programhäftet skriver Cathrine Winnes att 2020-talets start förtjänar en revansch, ungefär som när 1920-talet reste sig efter ett år med spanska sjukan.

Så känns det verkligen, särskilt att festivalen med Winnes formulering tänder livsgnistan. Ändå är festivalen annorlunda. Publiken har reducerats tilll max 50 per konsert. Spelningarna genomförs utan pauser, inget café eller korvmingel för den delen, som brukligt varit. Det är handsprit och coronasäkert avstånd som gäller. Och det känns bra.

Till festivalen hör sedan fem år en podcast producerad av journalisten och historikern Barbro Hedvall, där musiker, publik och arrangörer intervjuas och berättar. Redan i våras gjorde Barbro Hedvall en större intervju med den nya festivalledaren Cathrine Winnes, som bland annat berättar om sin musikaliska speciella bakgrund som både dirigent och saxofonist.

Podden kan ses eller lyssnas på SOUNDCLOUD ELLER YOUTUBE.

2020 och halva 2021 har varit en period av minimala möjlighet att uppleva levande kultur. Därför är den här festivalen så välkommen, som en kulturens återkomst och med den normaliteten, inte bara konsten utan också det sociala livets alla skiftande möjligheter.

Mina första konserter denna 20-talsfestival hade som tema 1920-talet. Det började i Torekovs kyrka där musiker ur Amandatrion i olika konstellationer spelade neoklassicistiska verk av Stravinskij, Hindemith, Ravel och fransk-amerikanska Marcelle de Manziarly. Tempobeteckningarna på de fyra satserna i sistnämndas Piantrio i fiss-moll kan kanske (i snabb svensk översättning) ge en aning om klangrikedomen i stycket: ”I Allvarligt, barskt, utan tröghet. II Snabbt, III Utan för mycket tröghet. IV Barskt, ganska snabbt.

Bengt Forsberg, piano, Cecilia Zilliacus, violin och Kati Raitinen, cello., framförde verket med stor dynamik och spelglädje och lovad också att snart presentera den allra första skivinspelningen på det.

I festivalens musikaliska epicentrum, Apelrydsladan satt vi i publiken glest med fasta markerade platser vid stora runda bord. Där showade i tidsenlig mundering Johan Ullén och spelade både teater och piano i en hejdlösa påminnelse om ”Rebellen Satie”, med ett rikt urval Satiemusik.

Här fanns också Vexations ett några minuter långt tema som enligt Saties anvisningar ska spelas 840 gånger i följd utan uppehåll. Några ur ”publiken” avbröt lite bullrigt när det kändes för ”tjatigt”, fast det var den suveräna mezzosopranen Emma Sventelius, som bröt och i stället gav oss Saties trånande ”Je te veux” (Jag vill ha dig), en gång komponerat för en sångerska på caféerna i Montmartre, som Satie brukade ackompanjera.

I programmet fanns också framtagna filmer från Svenska baletten i Paris, med musik av Satie och med inslag av en gränsöverskridande och hejdlös humor, en absurd happening och experimentell balett med hallucinatoriska och bländande effekter”.

Vad mer kan man önska!!

Amandatrion i Torekovs kyrka på Båstad kammarmusikfestival: Bengt Forsberg, piano, Cecilia Zilliacus, violin och Kati Raitinen, cello. Trion framförde i olika konstellationen musik från 1920-talet.

Kammarmusikfestival med Good old Ludwig van och moderna ljud

På måndag inleds den 23:e kammarmusikfestivalen i Båstad, en av  årets återkommande kulturella höjdpunkter. I år har festivalen fått en ny konstnärlig ledare, pianisten Roland Pöntinen. Festivalen presenterar också en serie med nio radiopoddar om kammarmusik.
Fortsätt läsa Kammarmusikfestival med Good old Ludwig van och moderna ljud