Etikettarkiv: Pentagon

Ge amnesti åt unga afghaner i Sverige! Sverige har en humanitär skuld till följd av deltagandet i kriget. fred råder inte

Afghanska ensamkommande ungdomar sittstrejkar på Mynttorget nära riksdagshuset i Stockholm. Bild: Stina Stjernkvist/GP.

För sex år sedan kom många ensamkommande afghanska ungdomar till Sverige på flykt undan USA:s krig, som Sverige bär ett ansvar för efter ett mångårigt och kostsamma engagemang i kriget, på tunt eller inget FN-mandat.

Efter Joe Bidens besked om att amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, senast den elfte september i höst, följde yrvaket Nato och också Sverige USA:s politiska beslut och drar i år tillbaka sina trupper. Men så sent som i december 2020 förlängde riksdagsmajoriteten rutinmässigt och utan diskussion Sveriges deltagande i det orättfärdiga kriget i Afghanistan ett år.

Detta trots att regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget 2012 – 14 kom till slutsatsen att inget av de viktigaste målen som motiverade insatsen, om fred och kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati, hade uppnåtts. Den militära insatsens påtagligaste effekt var att den underströk vår lojalitet med Nato och Pentagon.  

I en viktig debattartikel i söndagens Svenska Dagbladet under rubriken ”Ge amnesti till unga afghaner i Sverige” (på nätet) och ”Sverige har en humanitär skuld efter kriget” (i papperstidningen), vill fyra debattörer, Helle Klein, Pierre Schori, Maud Edgren-Shori och Carl Tham, att Sverige ska ta ett ansvar för de afghanska flyktingbarnen i Sverige, som under åren blivit vuxna och nu hotas av utvisning, till följd av den förhärdade nya asylpolitiken. Vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land.

Fram till i årsskiftet fanns det cirka 2, 5 miljoner internflyktingar 
i landet och över tre miljoner andra krigsflyktingar i grannländerna och Europa.  

De fyra skriver vidare:

” … vi har en humanitär skuld att betala till följd av kriget i Afghanistan. Precis som det talas om vårdskuld under pandemin, måste vi inse att vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land. Det är idag mera uppenbart än någonsin att det är totalt omöjligt att sända tillbaka asylsökande till ”säkra områden” 
i Afghanistan.

Afghanistan har varit ett land till vilket man inte kan utvisa människor, menade Internationella Rödakorskommittén redan 2017. Samma syn har Svenska Afghanistankommittén: ”Det är orimligt att återsända familjer, ensamkommande unga vuxna eller barn med svagt socialt nätverk i dagens Afghanistan”.

De afghanska flyktingungdomarna lever i byråkratisk limbo under psykisk och pekuniär stress på grund av i praktiken inhumana regler och beslut. Somliga sitter sedan länge i förvar för att förpassas:

”Vi har sänt soldater för att kriga i Afghanistan. Skulle vi nu i detta nya läge fortsätta att utvisa dessa unga som flytt undan dem vi har bekrigat?”

”USA:s invasion av Afghanistan i oktober 2001 var kriminell”, skriver Noam Chomsky och Vijay Prashad i CounterPunch den 7 maj. ”Den var kriminell därför att man använda extremt mycket våld för att förstöra Afghanistans fysiska infrastruktur och samtidigt bröt sönder landets sociala band.”

Kriget pågick under nära nog tjugo år. Minst 71 344 civila dödades under denna period. Finns det några förutsättningar för fred nu?

Den 14 april varnade talmannen i Afghanistans parlament, Mir Rahman Rahmani, för att hans land stod ”på gränsen till inbördeskrig”.

Det har rått inbördeskrig i landet under femtio år skriver Chomsky/Prashad. ”Inbördeskriget intensifierades när USA gav sitt stöd åt de mest konservativa och högerextrema grupperna i landet, grupper som senare blev delar av Al Qajda, Talibanerna och andra islamistiska grupper. Inte en enda gång under denna period har USA erbjudit en väg till fred.”

”USA kommer att ’dra sig tillbaka’, men kommer också att se till att Kinas och Rysslands ambitioner att få inflytande i Afghanistan omintetgörs. Dessa geopolitiska överväganden överskuggar helt viljan att på något vis bidra till att det afghanska folket får det bättre”, skriver Chomsky/Prashad slutligen.

Photograph Source: Captain Brian Harris, U.S. Army – Public Domain.

”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas …”

Illustration av Molly Crabapple.

Tre grundläggande frågor om kärnvapen har i decennier förblivit obesvarade, skriver i New York Review of Books amerikanska Jessica T. Matthews i sin artikel ”The New Nuclear Threat”, som jag berört i en tidigare blogg.

Den grundläggande frågan har hela tiden varit ”Vilket är vårt mål med ett kärnvapenkrig?” Ett kärnvapenkrig har bara förlorare och kan aldrig vinnas. President Eisenhower favoriserade kärnvapen därför att de ”var så billiga”. Men det är knappast ett hållbart argument. Ronald Reagan skrev i sina memoarer att blotta tankarna att det var möjligt att vinna ett kärnvapenkrig var ”galna, crazy”.

Eller är det som generalen Thomas Power ironiskt sa: ”Om det vid krigets slut visar sig att två amerikaner är de enda som överlevt förutom en ryss, har vi vunnit då?

Den andra frågan handlar om kärnvapens avskräckande förmåga. Det finns inga svar på detta heller, betonar Mathews. Vid tiden för Kubakrisen hade USA femtusen stridsspetsar mot Sovjets 300. Trots den 17-faldiga överlägsenheten trodde inte Kennedyadministrationen att man hade möjlighet att genomföra en framgångsrik första attack.

Den tredje frågan hänger samman med de båda andra: Vad händer om avskräckandet misslyckas? Kan kärnvapen vara användbara för att utkämpa ett krig? Knappast.

Det är också så att de ”mindre” kärnvapen (men mångfalt kraftfullare än Hiroshima) som USA nu placerar ut i en rad europeiska länder av opponenten kan uppfattas som förberedelser för en attack.

Sommaren 2017 arrangerades ett katastrofalt möte för Donald Trump i ett säkerhetsrum i Pentagon för att informera honom om kärnvapen. Han fick se diagram som visade hur USA och Ryssland framgångsrikt hade skurit ner sina kärnvapenarsenaler från 30 000 stridsspetsar till vardera 6000. Men mötet gick snett.

I ett raserianfall krävde Trump att USA:s kärnvapenkapacitet skulle återbyggas till 30 000 enheter, samtidigt som han kallade de närvarande militära och civila ledarna för ”knarkare och barnungar” (dopes and babies).

Försvarsminister Mark Esper hävdar bestämt att presidentens första prioritet är att modernisera hela USA:s kärnvapenstyrkor, inklusive nya ubåtar med ballistiska missiler, ett nytt stealth-bombplan med mera, till en kostnad av 1.7 biljoner dollar på 25 år (17000 miljarder SEK). Det är en 17 gånger större satsning än Obamas.

Markbaserade interkontinentala robotar (ICBM) utgör de mest kusliga vapnen för fienden eftersom de är utrustade med många megaton starka bomber. Men de är också de mest sårbara eftersom de är stationära i silos och lätta mål för en fiende.

Därför, skriver Jessica T. Matthews, handlar det om att ”use them or losse them”. Dessa vapen måste aktiveras utan förhansdsvarning innan åse träffas av inkommande missiler. Det innebär att presidenten har omkring tio minuter på sig att fatta beslut som hotar allt liv inte bara i det land som anfalles utan på hela vår planet.

Trumpadministrationen har därtill ägnat sig åt massiva tillbakadragande från alla internationella avtal och därmed också försvagat viktiga internationella organisationer. Det handlar om bland annat klimatavtalet i Paris, det nukleära avtalet med Iran, Avtalet om vapenhandel och WHO.

Särskilt viktiga har avtalen om vapenbegränsning varit, som sänkt takten för vapenkapprustningen från ”galopp till lunk”, skriver Matthews. Utan dessa avtal skulle de två sidorna fortfarande ha haft 65 000 stridsspetsar i stället för 13 000.

Det enda begränsande avtalet nu, START, går ut två veckor efter det att näste president installerats 2021, om det inte förlängs på ytterligare fem år. Trump vill inte förnya avtalet om inte också Kina inkluderas. Och Kina vill inte gå med, därför att både Ryssland och USA har fem gånger så många stridsspetsar som Kina.

I maj läckte uppgifter från USA att man diskuterar att bryta också avtalet om förbud mot kärnvapenprov som varit i kraft sedan tjugoåtta år. Något sådant skulle vara det värsta USA hittills har gjort, innebära ett förödande slag mot alla ickespridningsavtalet och förvandla USA till ett internationellt paria-land.

USA har tidigare gjort långt många fler kärnvapentester än andra länder, över tusen mot Kinas 45 för att ta ett exempel.

Om Trump vinner valet i november går världen mot mörknande tider utan allt kusligare kärnvapenhot. Även om han skulle förlora valet kommer det inte att visa sig enkelt att hejda det amerikanska militär-industriella komplexet som kommer att göra allt för att ta nya multimiljard-steg för fortsatt modernisering och utökning av USA:s kärnvapen.

Kanske finns det en enda möjlighet att leda till en förnyad möjlighet för förhindrad nukleär vapenspridning, skriver Matthews. Hon syftar på möjligheten att de fem ursprungliga kärnvapenstaterna, USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina skulle anta den så kallade Reagan-Gorbatjov- principen, som de både ledarna gemensamt formulerade vid sitt möte 1985:

”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”.

Fotnot: En tidigare blogg hittar du här:

Allt fler hoppas att den så kallade Reagan-Gorbatjov-principen ska antas av de fem ursprungliga kärnvapenmakterna: ”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”. Bilden från mötet i Genève mellan de båda ledarna 1985. (Photo: Bettman/Getty Images)