Etikettarkiv: Lars Vilks

Nu börjar kampen för att rädda Lars Vilks Nimis

Lars Vilks i maj 2020, i samband med Nimis 40-årsjubileum.
Bild: Anders Malmberg/HD.

Lars Vilks är död. En bilolycka. Tre döda, två poliser och deras skyddsobjekt, hette det först. Sedan kom beskedetz i klartext, Lars Vilks och hans två livvakter.

Nyheten chockerade på söndagskvällen. Jag kände Lars lite på avstånd. De sista gångerna vi träffades var på födelsedagskalas, hos konstnären Bertil Englert och konstprofessorn Sven Sandström.

I P1:s morgonsändningar hyllade en kör av röster den döde konstnären, provokatören och konstvetaren. Det kändes befriande. I sin död placerades Lars Vilks där av flera röster välförtjänt i främsta raden bland vår tids svenska konstnärer.

”Det finns ingen konstnär i Sverige som vi har pratat om så mycket och som blivit en så naturlig referenspunkt om modern och samtida konst”, sa kulturradions Mårten Arndtzén, för att nämna ett exempel.

DN:s kulturchef Björn Wiman skriver i sitt eftermäle att ”Lars Vilks var 2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär.”

”Vänner och familj minns en varm, humoristisk man som tvingades bli fånge i sitt eget land”, skriver i DN Niklas Orrenius.

”Allting är en fördel”. Så löd Lars Vilks valspråk. De orden skulle ristas in på hans gravsten, sa han.

Lars Vilks talade och skämtade ofta om sin egen död. Det var hans sätt att hantera den vidriga och absurda situation han hamnat i, där radikala islamister försökte mörda honom för att han en gång, till en liten konstutställning i Värmland, hade ritat islams profet Muhammed som en hund.

– När jag ligger på långvården och ska dö, så kommer det att sitta en livvakt där bredvid mig, sa han, skriver Niklas Orrenius vidare.”

Jag är skeptisk till Vilks Rondellhund och den debatt teckningen ledde till. Men den skymmer inte drivvedsskulpturen Nimis på Kullarberg. I mina ögon är Nimis Lars Vilks främsta skapelse – ett för Sverige unikt ”land-art”- verk.

Det handlar konkret om verket som det står mellan berget och havet, om själva skulpturen och om den otillgängliga platsen. Lika viktig är vandringen dit. Och så i en annan dimension de rättsliga processerna, där en tungfotad byråkrati varit hjälplös mot den fin-fintande Vilks, utan dyrbara jurister vid sin sida men med konstens kraft i sin hand, ständig överlägsen byråkraternas alla paragrafpíruetter.

Nimis framtid är en viktig fråga.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter fördes förra året en diskussion mellan Vilks och länsstyrelsen om att göra det långlivade svartbygget lagligt, utan att man kom framtill ett resultat.

Till det kommer de komplicerade äganderättsförhållandena. Lars Vilks äger inte verket, det gör dödsboet efter konstnärerna Christo och Jeanne-Claude, båda döda.

”Framtiden för … Nimis är oklar efter hans bortgång”, konstaterar DN. Och så är det nog.

Därför måste kampen för att rädda Nimis fortsätta och intensifieras! Det handlar om mera än att Nimis är ett av Skånes största besöksmål, vilken de trögtänkande politiker som styr Höganäs inte tycks ha fattat. Det handlar framförallt om att visa respekt både för Lars Vilks och ett unikt konstverk.

Kanske är det allra viktigaste nu att organisera underhållet av Nimis. Kan det genomföras av frivilliga? Eller ska vi tillgripa crowdfunding, för att skapa något slags underhållsfond. Kanske kunde de som besöker Nimis uppmanas att swisha in in ett belopp, inte som entré men som frivilligt bidrag?

Nimis är genom sin karaktär inte ett verk för evigheten men borde får stå kvar 25 – 30 år, kan man tycka.

Dessutom skulle det kännas angeläget med ett litet minnesrum eller museum om man så vill på platsen, där både historien om Nimis berättas och om konstnären som skapade verket.

Enligt Lars Vilks egen berättelse handlade det om att han simmade i havet utanför platsen där Nimis nu ligger, höll på att drunkna och beslöt sig för att ta revansch på havet, det som blev konstverket.

Senare utropades där republiken Ladonien. Jag firade en gång Ladoniens nationaldag på plats vid en uppsluppen folkfest mellan Nimis och havet. Allt kulminerade med Ladoniens nationalsång, inte sjungen, inte nationalistisk, bara plasket av en sten som kastas i havet.

Nimis mellan havet och berget – Höganäs främsta turistattraktion

Lars Vilks platsspecifika konstverk Nimis har blivit ett populärt besöksmål för turister, något som oroar länsstyrelsen i Skåne. Arkivbild.Bild: Björn Lindgren/TT

Förra veckan parkerade 5000 bilar på den parkeringsplats som ligger närmast Lars Vilks konstverk Nimis på Kullabergs strand, skriver TT. Det är 1300 flera bilar än under samma period förra året.

Därmed bekräftas ännu en gång att Nimis är den främsta turistattraktionen i Höganäs kommun, ett skäl till att besökare från när och fjärran tar sig till kommunen och Kullaberg.

Det beror säkert på konstverket som sådant – inklusive dess dramatiska historia och speciella kontext – och på den magiska platsen där Nimis ligger mellan berget och havet, en svindlande konstruktion skör och slitstark, himlasträvande och jordisk.

Länsstyrelsen, som länge legat i envis fíght med Vilks reagerar byråkratiskt på den stora publiktillströmningen, beskriver situationen som ”kaotisk” och sänder parkeringsvakter för att lappa bilar i skogen på berget.

Jag har flera gånger upplevt ”kaos” på Sofieros parkering eller vid Louisiana i Danmark men aldrig upplevt att man som Höganäs skildrat många besökare som ett förskräckligt problem.

Borde det inte vara hög tid nu för både Höganäs och Länsstyrelsen att tänka lite konst – ruktivt?! Att ta vara på Nimis som en klenod och en tillgång, värd att synliggöras för samtiden och bevaras för framtida generationer!

Efter alla år då verket fungerat som gerillakonst vore det år 2020 på sin plats att kanske rentav göra nedgången till Nimis strand lite säkrare och att också försiktigt förbättra säkerheten kring Nimis, inte minst för att motverka fler attacker mot verket – och varför inte ordna regelbundna båtturer till platsen från Höganäs under sommartid.

Bibi Hammars foton visas på Tomarps kungsgård

Foto: Bibi Hammar.

Ängelholmsfotografen Bibi Hammar (1932 – 2012) var under många år Ängelholms bröllopsfotograf. Men än mer var hon en lysande porträttfotograf med inkännande blick för människors uttryck och egenart. Därtill var hon en poetisk naturfotograf, med känsla för ljus, linjespel och naturens mångfald av former. Hon dokumenterade också Ängelholm och Bjäre under de stora förändringarna under andra hälften av 1900-talet.

I vår visas ett fylligt urval av Bibi Hammars bilder på Tomarps kungsgårds bottenvåning, i det som kallas Lilla galleriet, i korridorer och smårum, med flagnande gamla tapeter som bakgrund. Fokus ligger på porträtt och naturstudier.

Tyvärr saknas uppgifter för många av porträtten om vilka personer det är. Men säkert kan Tomarps besökare identifiera en hel del.

Per Assarsson

Här finns bland andra på en ung Lars Lerin med rebell i blicken, en lite farbroderlig (faktiskt) påveskändare Jörgen Nash och en somrig Lars Vilks innan rondellhundarna invaderat hans liv. Särskild närhet finns i porträttet av Per Assarsson, som Bibi levde med i många år, här som ung jurist med vind i håret och en tung lagbok i famnen.

Bibi Hammar övergav aldrig den klassiska tekniken med film i kameran. Hennes bilder är alla i svartvitt. De har tillkommit i mörkrummets omsorger, den som för näsan till dem skulle nog nästan kunna känna doften av framkallnings- och fixervätskor.

Utställningen hade vernissage i lördags.

Attentatet mot Nimis

fibxiaynxdhs_vaaeisfdzt2eko

En fjärdedel av Lars Vilks Nimis brann upp på torsdagskvällen. ”En lite brutal form av konstkritik”, säger Vilks själv.

Lars Vilks unika träskulptur Nimis på Kullabergs strand eldhärjades på torsdagskvällen i en brand som av allt att döma var anlagd. Enligt de första rapporterna hade 25 procent av Nimis förstörts. Tornet närmast havet skulle vara helt nedbrunnet, skadorna på verket i övrigt verkar vara begränsade.

Vilks började bygga Nimis 1980 av främst drivved från havet. Verkets tillkomst följdes av decennier av rättsprocesser, främst därför att det klassificerades som en byggnad utan bygglov.

Med åren blev Nimis en av Kullabygdens största turistattraktioner, som årligen besöktes av uppemot 30 000 personer.

Samtidigt blev Nimis och själva platsen magisk, en fantasins fantastiska konstruktion, ett verk som hela tiden förändrades och utvecklades i och med att Lars Vilks återkommande snickrade, reparerade och la till på verket. Eller med andra ord, Nimis är (var?) en av de mest härliga trähyddor man kan tänka sig på en speciell plats där hav och berg tar varandra i hand.

Branden är ett obehagligt attentat mot ett offentligt konstverk och all den skaparglädje som finns uttryckt i Nimis.

Nimis har brunnit flera gånger tidigare. På 80-talet brann två tredjedelar ner och på 90-talet förstördes ett stort torn. Men skadorna reparerades och Nimis överlevde.

Stranden med Nimis utropades 1996 av Lars Vilks till den självständig staten Ladonien, vars yta är 1 km². ”Staten har inga bofasta invånare men en drottning och många ministrar”, heter det på Wikipedia.

HD intervjuade Lars Vilks på torsdagskvällen:

– Jag har varit med förr, man har tänt eld flera gånger på det här och det är en del av själva verkets utveckling också. En lite brutal form av konstkritik kan man kanske kalla det.

Bilden ovan med Lars Vilks framför Nimis togs 1999 av Stefan Lindblom/TT. Jag gissar att den togs den 2 juni under firandet av Ladoniens nationaldag och att jag var där då, en eftermiddag med musik och picknick som kulminerade med Ladoniens nationalsång, ljudet av en sten kastad i havet.

Sedan dess har mycket hänt, men Nimis är/var en bejakande frihetsdröm. Jag hoppas att verket, trots mordbrännarnas attentat, återuppstår som Fågel Fenix, ännu vackrare än innan.

I en extrasändning på SR sa Lars Vilks också att han hoppades kunna bygga upp Nimis igen, ”även om svårigheterna nu är större än tidigare”.