Nu börjar kampen för att rädda Lars Vilks Nimis

Lars Vilks i maj 2020, i samband med Nimis 40-årsjubileum.
Bild: Anders Malmberg/HD.

Lars Vilks är död. En bilolycka. Tre döda, två poliser och deras skyddsobjekt, hette det först. Sedan kom beskedetz i klartext, Lars Vilks och hans två livvakter.

Nyheten chockerade på söndagskvällen. Jag kände Lars lite på avstånd. De sista gångerna vi träffades var på födelsedagskalas, hos konstnären Bertil Englert och konstprofessorn Sven Sandström.

I P1:s morgonsändningar hyllade en kör av röster den döde konstnären, provokatören och konstvetaren. Det kändes befriande. I sin död placerades Lars Vilks där av flera röster välförtjänt i främsta raden bland vår tids svenska konstnärer.

”Det finns ingen konstnär i Sverige som vi har pratat om så mycket och som blivit en så naturlig referenspunkt om modern och samtida konst”, sa kulturradions Mårten Arndtzén, för att nämna ett exempel.

DN:s kulturchef Björn Wiman skriver i sitt eftermäle att ”Lars Vilks var 2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär.”

”Vänner och familj minns en varm, humoristisk man som tvingades bli fånge i sitt eget land”, skriver i DN Niklas Orrenius.

”Allting är en fördel”. Så löd Lars Vilks valspråk. De orden skulle ristas in på hans gravsten, sa han.

Lars Vilks talade och skämtade ofta om sin egen död. Det var hans sätt att hantera den vidriga och absurda situation han hamnat i, där radikala islamister försökte mörda honom för att han en gång, till en liten konstutställning i Värmland, hade ritat islams profet Muhammed som en hund.

– När jag ligger på långvården och ska dö, så kommer det att sitta en livvakt där bredvid mig, sa han, skriver Niklas Orrenius vidare.”

Jag är skeptisk till Vilks Rondellhund och den debatt teckningen ledde till. Men den skymmer inte drivvedsskulpturen Nimis på Kullarberg. I mina ögon är Nimis Lars Vilks främsta skapelse – ett för Sverige unikt ”land-art”- verk.

Det handlar konkret om verket som det står mellan berget och havet, om själva skulpturen och om den otillgängliga platsen. Lika viktig är vandringen dit. Och så i en annan dimension de rättsliga processerna, där en tungfotad byråkrati varit hjälplös mot den fin-fintande Vilks, utan dyrbara jurister vid sin sida men med konstens kraft i sin hand, ständig överlägsen byråkraternas alla paragrafpíruetter.

Nimis framtid är en viktig fråga.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter fördes förra året en diskussion mellan Vilks och länsstyrelsen om att göra det långlivade svartbygget lagligt, utan att man kom framtill ett resultat.

Till det kommer de komplicerade äganderättsförhållandena. Lars Vilks äger inte verket, det gör dödsboet efter konstnärerna Christo och Jeanne-Claude, båda döda.

”Framtiden för … Nimis är oklar efter hans bortgång”, konstaterar DN. Och så är det nog.

Därför måste kampen för att rädda Nimis fortsätta och intensifieras! Det handlar om mera än att Nimis är ett av Skånes största besöksmål, vilken de trögtänkande politiker som styr Höganäs inte tycks ha fattat. Det handlar framförallt om att visa respekt både för Lars Vilks och ett unikt konstverk.

Kanske är det allra viktigaste nu att organisera underhållet av Nimis. Kan det genomföras av frivilliga? Eller ska vi tillgripa crowdfunding, för att skapa något slags underhållsfond. Kanske kunde de som besöker Nimis uppmanas att swisha in in ett belopp, inte som entré men som frivilligt bidrag?

Nimis är genom sin karaktär inte ett verk för evigheten men borde får stå kvar 25 – 30 år, kan man tycka.

Dessutom skulle det kännas angeläget med ett litet minnesrum eller museum om man så vill på platsen, där både historien om Nimis berättas och om konstnären som skapade verket.

Enligt Lars Vilks egen berättelse handlade det om att han simmade i havet utanför platsen där Nimis nu ligger, höll på att drunkna och beslöt sig för att ta revansch på havet, det som blev konstverket.

Senare utropades där republiken Ladonien. Jag firade en gång Ladoniens nationaldag på plats vid en uppsluppen folkfest mellan Nimis och havet. Allt kulminerade med Ladoniens nationalsång, inte sjungen, inte nationalistisk, bara plasket av en sten som kastas i havet.

En reaktion på ”Nu börjar kampen för att rädda Lars Vilks Nimis”

  1. Det är självklart att hans verk ska leva vidare. Hur det ska ske vet jag inte bara att. Håller tummarna för att det blir så.
    Gun Lauritzson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.