Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?