Saxofonens distinkta vemod, kassettbandets flydda dysterhet

Jackson Pollock, den abstrakte konstnären, har inspirerat den amerikanska tonsättaren Jennifer Higdon till hennes verk ”Splashing the Canvas”, här nyss framförd i Apelrydsladan av en saxofonkvartett ur Blåsarsymfonikerna på Båstad kammarmusikfestivals tredje dag.

Har mässingsinstrument som trumpet och saxofon varit underrepresenterade på många tidigare kammarmusikfestivaler och klassiska konserter inte bara i Båstad? Finns det hierarkier mellan olika instrumentkategoriers publika popularitet och hur de förknippas med skilda slags musik?

Jo, antagligen är det ofta så. Och det behöver förstås inte vara något problem. Olika tider och kretsar hade sina instrumentvanor. Saxofonen behöver inte vara avundsjuk på cellon.

Men genom att använda instrument i nya sammanhang öppnas för publiken klangvärldar med oväntade och ofta spännande kvaliteter.

Onsdagens eftermiddagsprogram2 själar en tanke” födde tankar som de ovan nämnda, eftersom fyra av programmets fem stycken framfördes av musiker ur Blåsarsymfonikerna i Stockholm, varav tre av en saxofonkvartett och de fjärde av brasskvintett.

Saxofonister som Charlie Parker, Lester Young, Gerry Mulligan eller för den delen Lasse Gullin och Christer Boustedt, skulle nog både gillat det som framfördes och häpnat en smula. Så här kan man också använda en saxofon.

En höjdpunkt var konsertens sista avsnitt, svensk-amerikanske Mathew Petersons ”Dance Party Playlist”, skrivet till Stockholms Saxofonkvintetts 50-årsjubileum 2019. Det speglar ensemblens halvsekellånga historia, ungefär som när man plockar fram gamla kassettband, berättade introduktören (någon som minns de underliga ljudbanden, bra länge sedan nu). Petersons musik utgår från decenniernas populärmusikstil ”och bygger ihop den med barockens dansrytmer och former”. Spännande och oväntade kulturkrockar uppstår, också visuellt med saxofonernas olika storlekar och de ibland väldiga sordinernas besynnerliga framtoning.

En annan höjdpunkt var likaledes amerikanska Jennifer Higdons ”Splashing the Canvas” ur ”Short stories”. Verket bygger på en stor målning av abstrakte expressionisten Jackson Pollock, som okontrollerat kastade färg på en duk, så kallad ”action painting”, tills duken är ”alldeles tjock av alla idéer”, enligt tonsättarens egen beskrivning. Hon är för övrigt en av de mest spelade samtida amerikanska tonsättarna. Hennes verk framförs här av en saxofonkvartett.

Också Malmötonsättaren Benjamin Staerns ”2 själar en tanke för brasskvintett” bygger på ett målat konstverk, av konstnären Hans Acates Holmström från samma stad. På bilden finns två klassiska masker, tragedins sorgsna och komedins glada. I verket, som framförs av en brasskvintett av Blåsarsymfonikerna, inleder en mörk stackato-aktig första sats med ett morseartat tonspråk, följd av en lyrisk och vacker andra sats, kanske ”flyger själen” då.

Saxofonkvartetten inleder också det musikaliska passet med stycket ”Gopak”, av Mats Larsson Gothe. ”Gopak” står för en dans från Ukraina med akrobatiska inslag.

Gothe skrev stycket under in studietid vid Kungl Musikhögskolan, ”en kosackdans som kan erinra om hur en saxofonkvartett kan röra sig” – och i dess tider också är en nödvändig påminnelse om det ohyggliga pågående kriget i Ukraina.