Minnena från krigsåren i Jugoslavien är så starka att min första känsla i Istrien är just freden. Bilden ovan från Rovinj.
En sommar som 20-åring liftade jag söderut genom Europa, via Wien till Adriatiska havet. Från Rijeka tog jag passagerarfartyget Partisanka söderut via Split till Dubrovnik. Jag sov ute på däck under en gnistrande stjärnhimmel och bjöds på bröd och sylt av en grupp makedonier som spelade oförglömlig folkmusik hela natten. Länge mindes jag orden till en sång utan att ha en aning om vad de betydde, ”Ja Izlezi Stara Majko”. För något år sedan hittade jag melodin på youtube och förflyttades i tid och rum tillbaka till där och då.
Därmed sagt att jag var och har förblivit en obotlig ”jugonostalgiker”, vilket efter de jugoslaviska sönderfallskrigen på 90-talet i nationalistiska kretsar var typ det värsta man kan vara.
Resorna under de åren var de längsta jag någonsin gjort, från den självklara freden i Sverige till de ofattbara krigen på Balkan.
Kroatien självständighet erkändes 1992 under krigen i ex-Jugoslavien.
Striderna mellan den jugoslaviska armén JNA och de enheter som kämpade för kroatisk självständighet ledde till att bortåt en tredjedel av landet förvandlades till ruiner och att en kvarts miljon av landets serbiska minoritet tvingades fly.
Sommaren 2017 besöker jag Istrien som en gång låg i ”Jugoslavien”, fast det landet inte finns längre, inte heller språket serbokroatiska.
Under en dryg vecka är jag turist i vackra Istrien, i den nordvästligaste delen av Kroatien.
Minnena från krigsåren i Jugoslavien är så starka att min första känsla i Istrien är just freden.
Fred är ju ingenting vi tänker på normalt. Men i Pula ser jag spåren av fred, jag andas luften som är fred.
I och för sig hörde det mångkulturella Istrien till de delar av Jugoslavien där nationalismen dåligt fick fäste, dit krigets fasor sällan nådde. Men ändå.
Efter andra världskriget, då Istrien länge hört till Mussolinis fascistiska Italien, flydde eller fördrevs flera hundra tusen italienare från området. Nog finns det en plågsam historia också här.
Till Istrien kommer sommaren 2017 turister från alla delar av Europa. De behöver inte korsa några hårda gränser. Sedan 1 juli 2013 tillhör Kroatien EU. Turismen skapar jobb, bygger välstånd – och förmodligen också demokrati.
Bland bilarna från hela Europa ser jag många från grannlandet Slovenien (också EU-land) men inga från de fattigare republikerna som Bosnien och Serbien.
Bilderna: Överst: Hamnen i Rovinj i Istrien (2017), därunder Kroatiska nationalgardister framför en förstörd minibuss i byn Sarvas nära Vukovar (1991). Härunder: Jugoslaviska bondkvinnor framför deras förstörda gård (1991).
Fotnot: En första blogg om Istrien hittar du här.
Tack Jovanka och Lars för fina inlägg. Gläder mig mycket över att ni också i Kroatien upplever det som Lars beskriver som ”transformationen från postkrigsekonomi till en blomstrande turistekonomi” och gläder mig åt Jovankas välkomstkram i Istrien. Eller med mina egna ord i bloggen, känslan av fred efter de svåra krigsåren. Sören Sommelius
Efter kriget arbetade jag i det forna Jugoslavien med humanitärt arbete. Brända byar, sprängda hus och traumatiserade människor. PTSD var normaltillståndet. De senaste 20 åren har jag tillbringat mina somrar i det Kroatiska Sibenik där jag har mitt adriatiska sommarhus. 250m2 mitt i den gamla stan. ”Moja stara kamena kuca”. Jag har varit vittne till transformationen från postkrigsekonomi till en blomstrande turistekonomi. Och hur människornas fokus förflyttats från nationalistiskt politik till hur man kan förbättra sitt lilla företag. Och hela Europa kommer på semester. Det är verkligen den välsignade freden…
Hej Sören! Har bott i Sverige i över femtio år, och har kommit hit från forna Jugoslavien, Novi Sad. vi hade ett hus i Porec Istrien. Efter kriget var vi där ett par gånger och när vi var ute och åt och värden hörde min dialekt, för det var just dialekt man kan benämna det som, fick jag en välkomst kram. Hon tyckte det var trevligt att höra min dialekt ocs det värmde i mitt jugoslaviska hjärta.
Sen var jag i Hvar på ön Hvar på deras nationaldagen också efter kriger, och när jag hörde att det var den dag, trodde jag att det skulle bli bökigt på stan, men inte, inte ett ögonblick kände jag mig ovälkommen. Tack för ordet.
MVH
Jovanka Redgård