Historikern Gunnar Wetterberg ger i höst ut tredje och avslutande delen av sitt storverk om Skånes historia. Inför en fullsatt bibliotekshörsal presenterade han i veckan verket i Ängelholm.

Gunnar Wetterbergs skånska historia inleds 11500 före Kristus. Då slår sig jägare ner vid Finjasjön i norra Skåne, det som kom att bli den äldsta kända boplatsen i Sverige. Den smältande inlandsisens kant finns några mil norrut i Småland. En annan tidig fyndplats var Glumslövs backar, där motorvägen nu trasar sönder landskapet. På den tiden var det möjligt att vandra från Själland till Skåne.

Arbetet har tagit tio år.

– Det blev två tusen sidor, vilket inte är så mycket med tanke på att det handlar om 14 000 år.

Varför skriva om just Skåne?

– Det lilla landskapet rymmer den större historien. Just Skåne har ofta varit en brytpunkt för konflikter.

Gunnar Wetterberg känner sig himma i Ängelholm. Som påg tillbringade han sommarloven i staden med att läsa Enid Blytons mysterieböcker för barn.

– Jag har alltid varit särskilt intresserad av mysterierna i historien, det som man inte riktigt begriper. Hur gick det till, tänker jag. Ofta får jag hjälp av arkeologerna, historiens kriminaltekniker.

Det avslutande och helt färska bandet täcker tiden 1720 – 2017.

– Under den tiden har det varit fred i Skåne hela tiden, bortsett från mindre anfall av ryssarna mot Båstad och Råå.

På de allra sista sidorna konstaterar Wetterberg att Skåne under de sista årtiondena halkat efter Stockholm och Västra Götaland – och att i Skåne befolkningsströmmarna främst gått till Malmö och Lund.

Han summerar:

”Jägare, bönder, handelsmän, slottsfruar, präster, pigor och allsköns annat folk har kommit och gått genom årtusendena. … jag har fäst mig vid människornas vandringar.”

Foto: Nille Leander.