Etikettarkiv: Helsingborgs Arena

Peter Danielssons svindlande arenaaffärer: ”Helsingborg skräckexempel”

Timbros nya rapport ”Arenakrasch” nämner Helsingborgs Arena som ett ekonomiskt skräckexempel. Säljs Öresundskraft först och främst för att täcka Arenans mångmiljonunderskott?

Handlar frågan om försäljningen av Öresundskraft om något som förtigits, om att täcka Helsingborgs Arenas årliga underskott på 76 miljoner kronor??

Tanken är att Hasab, Helsingborgs Scen- och Arenabolag, ska få öronmärkta årliga 120 miljoner av avkastningen från den planerade Öresundskraftsfonden. Peter Danielsson, Helsingborgs moderate kommunstyrelseordförande, har envist och dominerande drivit frågan om försäljningen. Enligt uppgifter publicerade i HD den 14 december prioriterades Arenabolagets 120 miljoner före ”välfärden” .

I Danielssons insändare i HD på årets sista dag nämns inte med ett ord Arenan och Arenabolaget, (vilket rymmer också Stadsteatern, Konserthuset och Sofiero, men inte Dunkers, Fredriksdal och Stadsbiblioteket).

Om de ”nya pengarna” ska betala Arenas väldiga underskott drabbas indirekt de övriga helsingborgska kulturinstitutionerna starkt negativt. Det är inte rimligt. Varför berörs inte den risken?

I sin insändare nämner Danielsson inte med ett ord Arenans akuta underskott. I stället får han försäljningen till att handla om ”välfärden”. ”En utebliven försäljning”, skriver han gravt vilseledande, skulle medföra risker för att …

”… staden behöver antingen höja skatten, vilket påverkar alla helsingborgares plånbok, eller göra stora besparingar, vilket riskerar att påverka välfärden negativt”.

Öresundskraft är ett stabilt lönsamt företag. Säljs det för att täcka underskottet i en misslyckad och dyr Arena? Ingen bra affär precis.

I Svenska Dagbladet skrev den 18/12 Erik Engstrand, förbundsstyrelseledamot i Moderata ungdomsförbundet och rapportförfattare för Timbro, en frän debattartikel med rubriken ”Politikers arenafeber står välfärden dyrt”. Han diskuterar hur många städer för tio år sedan med glädjekalkyler byggde arenor vilka nu bidrar till att drabba välfärdens kärnverksamheter drabbas extra hårt.

Engstrand har för Timbro gjort en nedladdningsbar utredning om städerna och deras arenor, ”Arenakrasch”.

Helsingborg behandlas utförligt i utredningen. I artikeln i Svenskan skriver Engstrand:

”Ett skräckexempel är Helsingborg som landade på ett årligt underskott på 76 miljoner kronor, mångdubbelt så mycket som jämförbara arenor.”

I utredningen nämns särskilt hur Helsingborg inte hade kontroll på arenabyggets ekonomi. Kostnaderna för bygget skenade från 361 miljoner till 411 miljoner. De årliga kostnaderna är rejält större än intäkterna.

Trots detta beslöt kommunledningen att bygga ännu en arena, nya Olympiastadion till en uppskattad kostnad om 416 miljoner kronor. Inte heller denna bär sina egna kostnader. Skattebetalarna får stå för också det underskottet.

Samtidigt tömdes Dunkerfonderna genom bortåt en miljard till de två spektakulära arenaprojekten, vilka i en välskött kommun knappast hade varit prioriterade.

Helsingborg är sannerligen ett skräckexempel. Inkompetenta glädjekalkyler för arenornas förlustprojekt är en sida av saken. Dimridåerna och den demokratiska manipuleringen kring frågan om Öresundskraft försäljning en annan. Vilseledande information, svindlande arvoden till en exklusiv amerikansk konsultfirma i New York, en otrolig nedlåtenhet mot det medborgerliga engagemanget i frågan, bristande respekt för demokratiska grundprinciper – vilken soppa.

Jag hoppas att Eva Rydberg förlänger sitt kontrakt med Fredriksdalsteatern och satsar på en skruvad fars om herr Danielssons svindlande affärer som förslösat kommunens och Dunkerfondens miljarder. Den skulle givet bli en kassasuccé!

Friends arena och Helsingborg arena är två av byggena som följs upp i rapporten ”Arenakrasch” från Timbro. Foto: TT.

Pelle Erövraren med alltför stora gester

Jag lämnar tyvärr Arenan med en obesvarad undring. Vad vill teatern egentligen säga med musikalen Pelle Erövraren?

Helsingborgs stadsteaters stora satsning under spelåret är Pelle Erövraren – 2, efter Martin Anderson Nexøs klassiska romansvit, omgjord till musikal. Uppsättningen hade premiär på Helsingborgs Arena i lördags, iscensatt av Alexander Öberg, som också skrivit musiken, tillsammans med Erik Norberg. De båda står tillsammans för musikalen som helhet. Det har sagts att uppsättningen är den största någonsin i stadsteaterns historia.

Huvudpersonen Pelle anländer i inledningsscenen med båt från det fattiga Bornholm till möjligheternas Köpenhamn, där han ska erövra världen och skapa sig ett liv. Inget blir som han drömt.

Det handlar om arbetarrörelsens tidiga historia, om arbetslöshet, hunger och strejker. Om förtvivlan – och hopp. I slutscenen fylls scenen av ett hav av röda fanor.

Föreställningen är ytterligt visuell. Ljusdesignern (Emanuel Arvanitis) arbetar med starka strålkastare som ofta skär diagonalt genom rök. Scenografin (Zofi Nilsson) är anslående, med överbefolkade fattighus, hetsande industrimiljöer och symboler för klassamhällets hierarkier. Scenen är uppbyggd så att den möjliggör effektfulla entréer och sortier ”genom” publiken. Kostymerna (Yvonne Ericsson) markerar ofta klasstillhörighet, från trasproletärer till patroner.

I sin regi ställer Alexander Öberg kollektivet mot individen, masscener skiftar med partier där det privata livet står i fokus.

Mycket av uppsättningen genomförs med full kraft – i forte fortissimo på musikspråk. Jag hade önskat fler och återkommande lågmälda scener, mera piano, inte bara stora gester utan stunder av stillhet.

Orden i de kollektiva sångerna försvinner ofta och får mig att undra om akustiken i Helsingborgs Arena verkligen håller för en satsning av det hör slaget.

Jag är också tveksam till musiken. Håller den måttet? Är det rimligt att i uppsättningen anlita femtontalet musiker från Helsingborgs symfoniorkester, ledda av HSO:s chefdirigent Stefan Solyom?

Jag lämnar tyvärr Arenan med en obesvarad undring. Vad vill teatern egentligen säga med musikalen?

Organisationen av Helsingborgs kulturinstitutioner i ett bolag där både teatern, arenan och symfoniorkester ligger under samma ledning möjliggör den här sortens satsningar utöver det vanliga.

Förra vårens storsatsning var platsspecifik vandringsteater i Sofieros park, Shakespeares ”Som ni vill ha det”, i regi av Martha Vestin. Lika lätt som det den gången var att ta till sig föreställningen, lika svårt har jag för att bli berörd av ”Pelle Erövraren – 2”.