Den oförliknelige grekiske poeten, tonsättaren och sångaren Mikis Theodorakis avled i torsdags i Aten, 96 år gammal. Under den fascistiska juntans dystra år 1967 – 74 stod han upp mot förtrycket. Han fängslades och hans sånger förbjöds.
När han internerades i juntans koncentrationsläger Oropos protesterade storheter som Dmitrij Schostakovitj, Leonard Bernstein, Arthur Miller och Harry Belafonte, vilket ledde till att han frigavs och beviljades exil i Frankrike under de sista juntaåren. Han hade tidigare i livet studerat vid musikkonservatoriet i Paris med Olivier Messiaen som lärare i musikalisk analys och Eugène Bigot i konsten att dirigera.
Då hade han redan blivit känd över världen genom sin musik till storfilmen Zorba, med Anthony Quinn i huvudrollen.
Under sina år i exil turnerade han runt världen och gav hundratals konserter till stöd för kampen mot juntan. Han knöt internationella kontakter med personer som Pablo Neruda, Salvador Allende, Gamal Abdel Nasser, Tito, och Yassir Arafat. Personligheter som François Mitterrand, Olof Palme och Willy Brandt blev hans vänner.
Livet igenom var han övertygad kommunist och under inbördeskriget förvisades han till fångön Makronisos. Åter i Grekland efter juntans fall grundade han partiet ”Den Nya Vänstern” och valdes flera gånger till det grekiska parlamentet och var under en period 1990 – 92 minister i Constantine Mitsotakis regering.
Jag själv har haft vad man skulle kunna kalla ”en livslång relation med Mikis Theodorakis”. Framförallt drabbades jag av den musikaliska kraften och engagemanget i hans sånger under juntatiden, framförda särskilt av Arja Saijonmaa och Sven-Bertil Taube, LP-skivorna spelades mest dygnet runt. Längre fram i livet fascinerades jag av kraften i Theodorakis tonsättning av Pablo Nerudas stora diktcykel ”Canto General”.
I Sverige framförde också Lena Granhagen översatta versioner av hans politiska kampsånger.
En gång bodde jag några veckor på Greklandskorrespondenten Arianne Wahlgrens donerade stipendiebostad på höjderna i Aten, inte långt från Parthenon. Theodorakis bodde alldeles i närheten berättades det. Flera gånger gick jag förbi hans hus, i hopp om att möta honom eller åtminstone se tecken på liv eller rentav höra musik därinifrån.
Men Mikis var inte hemma. Det var alldeles tyst från huset. Och nu har han tystnat. Det känns tomt.
Det är tomt efter honom för alltid. Men hans musik lever vidare.
