Etikettarkiv: Säkerhetspolitik

KG Hammar, Folk och fred: Bygg en fredskultur, demilitarisera Gotland!

Folk och Fred höll söndag och måndag webbseminarium med fredliga alternativ till samtidigt pågående årliga Folk och Försvar. Bland talarna förre ärkebiskopen KG Hammar, nertill till vänster, Gudrun Schyman, överst t h, My Leffler och Thorsten Laxvik, överst t v. Nertill t h samtalsledaren David Bennett.

”Våld skapar våld. När medierna diskuterar försvar handlar det alltid om upprustning, mera vapen, fler flygplan, fler robotar.

Under andra dagen på Folk och Freds webbseminarium talade förre ärkebiskopen K G Hammar med moralisk auktoritet och en alldeles egen röst i svensk debatt om ”Alternativt försvar och fredsbygge” under överrubriken ”Andra lösningar än militära”.

K G tror inte att ett land kan bygga försvar med ökad våldskapacitet riktad mot den man betraktar som sin fiende. Det finns ingen mänsklig erfarenhet att våld skapar fred. Våld skapar våld.

Rustning föder rädsla. Ur rädsla växer våld.

– Vi måste bygga en fredskultur, som minimerar våld på alla plan. Först och främst måste vi sluta sälja vapen, i all synnerhet till konflikthärdar, men över huvud taget.

K G Hammar har under lång tid verkat för att Sverige ska sluta sälja vapen som vållar död och lidande.

Jag minns själv en väg i Bosnien någon gång på 2010-talet, långt efter krigen där. Marken var inte minröjd. Där fanns kusliga skyltar som varnade för minor. Det kan vara svenska minor, trodde min bosniske vän och reskamrat.

Ex-Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin, inte minst såldes mycket minor. Krigen fördes också med svenska vapen. Minorna fortsätter efter decennier att slumpvis döda oskyldiga.

Det finns andra sätt att bygga fred än att hota och rikta vapen mot ”de andra”.

– Skapa förtroende till den vi utsett till fiende, skapa tillit, befria fienden från rädsla. Våld är inte bara vapen utan allt det som gör att ”den andre” inte kan leva utan rädsla.

– Vi är hjärntvättade att Ryssland utgör en fara för Sverige. Men USA har minst tio gånger så stora militärstyrkor som Ryssland.

– I stället för att rusta borde vi satsa på att bygga fred genom att bygga mänskliga relationer, genom kulturellt utbyte, genom forskning, vetenskap och studentutbyten.

K G Hammar var djupt bekymrad för den nya roll Gotland fått i svensk försvarspolitik.

– Vi släpper nu in Nato, amerikanska generaler och amerikanska vapen på östra Gotland. Om en konflikt i Östersjön utvecklas till ett storkrig mellan Ryssland och Nato kommer gotlänningarna att får betala ett högt pris. Gotland borde i stället demilitariseras som Åland.

En verklig fred kan bara byggas genom en fredskultur på alla plan fortsatte K G Hammar. Det måste börja i skolan och fortsätta ända upp i regeringen med ett fredsdepartement och en fredsminister.

Sverige är fortfarande ett alliansfritt land. Men hur länge till? Efter en mer än 200-årig fred kan Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar förändras drastiskt redan i år.

Varning för minor i Bosnien i en inte minröjd skog nästan 20 år efter krigen. Många av minorna var svenska. Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin.

Tankar om Per T och den nödvändiga Natonojan

Twitter från en amerikansk general om svensk samverkan med Nato – under den väldiga övningen Aurora i Sverige 2017.

Jag läser ofta Per T Ohlssons söndagskrönikor i HD/Sydsvenskan med viss behållning, ofta utan att instämma i hans åsikter. Men söndagens ”Slutet för Natonojan”, som önskedrömmer om ett svenskt Natomedlemskap, en av Ohlssons käpphästar, är bara för mycket.

I mer än 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land mellan öst och väst. Hållningen har varit bra för Sverige och svenskarna, och en viktig orsak till att Sverige inte blivit indraget i något krig.

Bakgrunden till Per T:s text är att sverigedemokraterna i tisdags annonserade att partiet var för en så kallad ”Natooption”, vilket gjorde att riksdagen samma dag  röstade igenom ett tillkännagivande om att Sverige, i likhet med Finland, skall anta en så kallad Nato-option.

I flera svenska medier gick man just med nyheten som om den hade inneburit att det nu fanns en en majoritet för svenskt Natomedlemskap, vilket snabbt dementerades av SD, partiet är fortfarande mot något sådant.

I opinionsundersökningar har det under lång tid varit en betryggande folklig majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är det som Ohlsson kallar ”Natonojan”, den folkliga oviljan mot att försvaret av Sverige ska bygga på Nato och på Natos kärnvapen.

Ohlssons argumentering för svensk anslutning till Nato är blek och tandlös. Han påminner om Rysslands illegala annektering av Krim, som var rättsstridig men måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Majoriteten av befolkningen i Krim talar ryska och är gissningsvis nöjd med att åter tillhöra Ryssland, som man gjort historiskt tills Chrusjtjov godtyckligt överförde provinsen till Ukraina. Det som skedde har inga inslag som skulle få någon att tänka på ett ryskt angrepp på Sverige eller på Baltikum.

När Ohlsson tar Belarus och Putins halvhjärtade stöd till Lukasjenko som ytterligare tecken på att Sverige bör gå med i Nato är det ännu en trött och ointelligent argumentering.

Den som diskuterar Sveriges framtida försvar har viktigare frågor att tänka på, i synnerhet vilket som är den största säkerhetspolitiska risken för Sverige? Enligt Per T skulle det uppenbarligen vara ett oprovocerat ryskt angrepp på Sverige. Vilka trovärdiga motiv skulle ligga bakom ett sådant angrepp berör han inte.

På Sovjettiden och särskilt under den kusliga Stalintiden var det nog annorlunda. Men Sveriges alliansfria politik tjänade oss väl då lika väl som i dag.

Östersjön har på senare år blivit en konfrontationszon mellan öst och väst. Nato och USA har flyttat fram sina positioner här på ett sätt som drastiskt hotar ryska intressen, som tillgången till fria handelsvägar över Östersjön för sjöfarten. Natostyrkor har utplacerats i Polen och i Baltikum mycket nära gränsen till Ryssland. Provokationer, incidenter, missförstånd kan på kort tid under worst case-förhållanden eskalera till krig, där krig med kärnvapen inte kan uteslutas.

Ska Sverige då rusta för att i ett sådant krig tillsammans med Nato ”besegra och erövra Ryssland” och störta Vladimir Putin ungefär som USA störtade Saddam Hussain i Irak? Vilket pris skulle det ha för Sverige, som ofelbart skulle bli krigsskådeplats i ett sådant scenario.

Är hundratusentals döda svenska och stor förödelse i Sverige ett rimligt pris för att störta och besegra Putin. I min värld är det rena galenskapen.

Sverige borde självklart liksom Finland åter ha ett hållbart nationellt försvar och utöver det arbeta i FN:s anda, fredsbyggande med fredliga medel, en långvarig svensk tradition.

Därutöver borde ambitionen vara att hålla en öppen kommunikation med grannlandet Ryssland, för att skapa ömsesidig säkerhet.

I dag finns minimala kanaler för officiella och inofficiella kontakter med Ryssland. Det är riktigt illa.

Detsamma gäller bristen på kontakter med det ryska civilsamhället. Efter kalla krigets slut fanns förslag på att i Sankt Petersburg, för övrigt en av Europas vackraste städer, upprätta ett Svenskt institut för kontakter mellan konstnärer, författare och andra från de båda länderna. En sådan institution hade varit många gånger bättre för svensk säkerhet än alla Natos robotsystem som nu ska placeras ut på Gotland, gissningsvis programmerade för mål i Ryssland.