”Politiken och kulturnämnden säger att vi i första ska finnas här för helsingborgarna”, säger nya Dunkerschefen Gunilla Lewerentz i en HD-intervju.
Dunkers kulturhus trängtar efter en bestående inriktning av verksamheten och efter en chef som kan vara pådrivande. I söndagens HD intervjuade Johan Malmberg Gunilla Lewerentz, som nyligen börjat arbete som kulturhusets nya chef.
Det är en lågmäld intervju. Gunilla Lewerentz är ”lite avvaktande, och väger sina ord på guldvåg”. Det är förståeligt, med tanke på allt som hänt med tidigare chefer, från den dag då Niels Righolt under förnedrande former avskedades från ena dagen till den andra, till senaste avskedandet av Olof Lindqvist, 2016.
I det extremt toppstyrda Helsingborg har verksamhetschefer förväntats stor underdånighet. Många ”olydiga” har fått sparken och avgångsvederlag. Särskilt inom kultursektorn.
I år har moderaterna markerat speciellt mot kulturen genom att driva kravet på höjt pris på biljetter till heter och konserter och nedskurna kulturanslag redan innan övrig budget var behandlad. Jag hoppas verkligen att Gunilla Lewerentz lyckas balansera motstridiga intressen i sin chefsroll – och att stans kulturliv därmed berikas långsiktigt.
På frågan ”Vad vill du?” svarar den nya Dunkerschefen:
– Politiken och kulturnämnden säger att vi i första ska finnas här för helsingborgarna. Då tycker jag att det är självklart att följa de direktiven. Det är inte min smak som ska vara rådande.
Svaret gör mig både betänksam och bedrövad.
Självklart ska Dunkers finnas för helsingborgarna och för en regional publik från båda sidor Sundet. Men kan husets inriktning avgränsas genom att hänvisa till en lokal publik?
Jag frågar mig också genast ”vilka helsingborgare?” För de som styr stan från Laröd? Eller för den kategori som fått mest politikergehör i tidigare debatter om Dunkers, insändarskribenter som helst av allt vill se utställningar med verk ur Kulturmagasinets samlingar, alltså Stenbocks kurir & Co.
Den sortens utställningar skapar knappast något levande kulturhus. Det går inte att göra ett levande kulturhus under mottot ”för helsingborgarna”.
Jo, om man arbetar med att vinna nya lokala besökargrupper, kanske genom att låta nyanlända flyktingar få fri entré och inte – som nu – kraftigt höja entréavgiften. Kanske genom att ha en dag i veckan utan inträde.
Jag associerar till när Ingmar Bergman fick sitt första jobb som teaterchef i Helsingborg 1947. Året var 1944, Bergman var 25 år och fick fria händer med den krisande stadsteatern som då just berövats statliga anslag.
Inte krävdes att Bergman skulle göra teater ”för helsingborgarna”. Det gjorde han ändå, men på sitt sätt, skapade teaterhistoria, vann tillbaka den sviktande publiken och säkrade teaterns överlevnad.
Bara en Dunkerschef som får ett starkt självständigt mandat har möjlighet att rekonstruera det i dag svårt nedgångna kulturhusets verksamhet.
Bilden: Nya Dunkerschefen Gunilla Lewerentz.