Vad gjorde de svenska militärerna i Afghanistan? Frågan diskuteras kritiskt i en ny avhandling av Magnus Johnsson, Strategic Colonels. The Discretion of Swedish Force Commanders in Afghanistan 2006–2013.
Avhandlingen om Sveriges deltagande i Natos krig i Afghanistan har skrivits vid Universitetet i Uppsala. Den handlar om vilket handlingsutrymme svenska befälhavare haft i Afghanistan när det gäller att tolka uppdraget och hur det skulle utföras, skriver Lars-Gunnar Liljestrand på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato-medlemskap!”
Magnus Johnssons slutsatser är minst sagt häpnadsväckande. Den svenska militära insatsen i Afghanistan saknade en tydlig målsättning. Det ledde till att befälhavarna på plats ”fick mer eller mindre på egen hand söka utforma uppdraget”. Det skapade komplikationer också därför att befälhavarna enbart tjänstgjorde sex månader innan de byttes ut.
Grunden för Johnssons avhandling är den stora skillnaden mellan svenska politiska beslut och den militära praktiken i Afghanistan. Hans studie bygger på 130 intervjuer med militära och civila ansvariga samt utöver det på en mångfald andra diskussioner med personer som på olika sätt har varit inblandade i operationerna.
Politikerna i Sverige talade om att skapa säkerhet, gräva brunnar i byarna och ordna skolor åt afghanska flickor. Samtidigt var soldaterna indragna i de hetaste striderna sedan FN-insatsen i Kongo på 1960-talet.
Man gjorde bland annat nattliga räder mot afghanska hem, på amerikanskt vis, vilket väckte en våldsam vrede hos det afghanska folket. Hur skulle de då kunna vinna ”afghanernas hjärtans tillit”, som politikerna talade om?
Riksrevisionen granskade 2011 den svenska insatsen – bara för att konstatera att frånvaron av konkreta mål nästan omöjliggjorde en utvärdering av insatsen.
Magnus Johnsson går igenom alla de politiska skälen till insatsen i Afghanistan. Han kommer fram till att det enda verkliga motivet för deltagandet var att delta. Det afghanska folket fick betala ett högt pris för att Sverige ville bli ”USA:s vapenbroder” i Afghanistan, som dåvarande utrikesminister Carl Bildt skrev i Washington Post 2010.
Försvarsminister Peter Hultqvist upprepade 2017 i propositionen om fortsatt svenskt deltagande i kriget i Afghanistan argumentet om ”kvinnors rättigheter”. I Natos högkvarter 9.11 nämnde Hultqvist inte alls kvinnorna utan ”anslöt sig till Natos syn på kriget som enbart en kamp mot ett internt uppror”, konstaterar Lars-Gunnar Liljestrand, som finner ett ”hyckleri utan like”.
Vägen till svenskt eventuellt framtida Nato-medlemskap har tagit en lika kuslig som surrealistisk och ohyggligt kostsam (i människoliv, lidande och kronor) omväg över Afghanistan.
Bilden: Sex svenska soldater miste livet i Afghanistan. Bilden från 2010. Foto: Fredrik Sandberg.
Fotnot: Enligt Tone Tingsgårds SOU-rapport ”Sverige i Afghanistan 2002-2014” kostade det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan upp till 2,86 miljarder euro men lyckades inte nå målen om förbättrad säkerhet och minskad fattigdom. Den svenska regeringens utredare riktade i rapporten skarp kritik mot Sveriges närvaro i Afghanistan.