Under många år har jag med stor behållning läst ”Brain Pickings”, bulgarisk-amerikanska Maria Popovas essäer, publicerade som veckobrev på nätet. Efter femton år byter de nu namn till ”Marginalian”, ungefär randanteckningar. Du hittar dem här. De är ideella och kan läsas gratis men är väl värda att donera ett större eller mindre stöd till.
”Byter namn”, förresten, Maria Popova använder ett bättre ord, essäerna är ”reborn”, pånyttfödda.
Maria Popova är själv migrant från det kommunistiska Bulgarien, reborn i USA. Hon berättar själv hur hon började skriva ”Brain Pickings den 23 oktober 2006, som en omöjlig idé i huvudet hos en 22-årig kvinna som den gången uppfattade trötta ordlekar i ett för henne främmande språk som originella och fulla av under.
Det har för Maria Popova blivitöver sex miljoner sidor med Brain Pickings, Hjärnblomster, Hjärnfrukter eller vad du vill. Nu kränger hon av sig den ”illasittande” ord-koftan för att fortsätta skriva – men som ”Marginalanteckningar”, om tillvarons marginaler, om marginalanteckningarna i böcker hon läst, ”om sitt läsande och sina kärlekar, allt det som får henne att känna sig mest levande”.
Och om ”människor och idéer marginaliserade av kulturen”, ”utplånade av det kollektiva selektiva minne som kallas historien, därför att de var i någon mening för annorlunda eller alltför före sin tid – eller såg för tydligt genom tidens uppsåtliga blindhet …”.
Allt började med ett mejl till sju nära vänner, skriver Popova. Sju år senare började hon något som blev en årlig tradition, att destillera fram det viktigaste hon lärt sig om ”att leva medan jag läser och om att skriva min väg genom livet”. Privata erfarenheter blev offentliga i förhoppning om att ”ett medvetandes subjektiva insikter” skulle kunna bli lindrande för någon annan.
”I böckernas marginaler och i livets marginaler, ofta uppfattade som vår kulturs nedärvda parametrar för vad som är tillåtet och möjligt har jag arbetat med vem jag är och vem jag önskar att jag skulle vara”, skriver Maria Popova.
I ett aktuellt ”nummer” av Marginalian skriver Maria Popova om hösten, som en tid för avslöjanden, i ordets ursprungliga betydelse. Det är en tid som vi förknippar med förlust, men kanske handlar det mera om annat. Hon tar träden och växtligheten som exempel.
”Fotosyntesen är naturens sätt att göra liv av ljus. Klorofyllen möjliggör för träden att ”fånga fotoner” och använda en del av deras energi till att framställa det socker som gör dem till just träd av trä, och också är råmaterial för löv, bark, rötter och grenar.”
”Klorofyllen, är en livskraft, men också en kloak. När träden gör sig av med klorofyllen från sina löv avslöjas naturens verkliga färger …”
Långt innan moderna psykologer prisade de kreativa möjligheter som kan finnas i en människas melankoli utforskade poeten Rainer Maria Rilke (4.12 1875 – 29.12 1926) sorgsenheten som en klargörande kraft för våra inre liv. Så skriver amerikanska Maria Popova i april månads sista brev på hennes webbsidaBrainpickings. Där behandlar hon särskilt Rilkes ”Letters to a Young Poet”, skrivet den 12 augusti 1904 till den då bara 19-årige kadetten och spirande poeten Franz Xaver Kappus.
”Det finns ett fåtal texter som jag läser och läser om ungefär som man läser bibeln”, skriver Maria Popova. För henne gäller det bland annat Thoureaus Dagböcker och så Rilkes nämnda ”Letters …”.
”Mer än ett sekel har gått sedan Rilke publicerade ”Letters …”. Boken har för mig en både tidlös och förlösande innebörd, inte bara för den som breven var ställda till utan för varje mänsklig varelse med ett bultande hjärta och ett rastlöst sinne. De innehåller en rikedom av tankar om hur man kan ”leva sina frågor” och om ”vad det verkligen innebär att älska”, fortsätter Maria Popova.
Rilke skriver bland annat:
”I want to beg you, as much as I can, dear sir, to be patient toward all that is unsolved in your heart and to try to love the questions themselves like locked rooms and like books that are written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”
I det sjunde brevet till sin unge vän, från maj 1904, skriver Rilke:
”To love is good, too: love being difficult. For one human being to love another: that is perhaps the most difficult of all our tasks, the ultimate, the last test and proof, the work for which all other work is but preparation. For this reason young people, who are beginners in everything, cannot yet know love: they have to learn it. With their whole being, with all their forces …”
Rilke föddes i Prag. Han brukar betecknas som den tyskspråkiga modernismens största diktare (”efter Hölderlin”) och skrev över 400 dikter på franska, mest känd är hans diktsamling ”Duinoelegierna” (på svenska 1951). Bland hans prosaverk kan nämnas ”Brev till en ung poet” (på svenska 1990) och hans enda roman ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (på svenska 1948).
I den sistnämnda resonerar Erik Lindegren i sin inledning:
”Man har jämfört Malte Laurids Brigges anteckningar” med en annan berömd fiktiv dagbok, nämligen Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, och påpekat att båda dessa diktverk återupplivar konstens gamla rituellt-magiska betydelse. Både Werther och Brigge är dubbelgångare och syndabockar, som lastade med sina skapares svagheter drivs ut att dö i öknen.”
Längre fram i samma text berättar Lindegren vidare:
”Handlingen i denna säregna självbiografi svänger på ett för Malte själv naturligt sätt mellan hans enstöringsupplevelser i Paris och hans danska barndom, och de olika scenerna är resultatet av en minutiös retrospektion, som ställer det rationella och irrationella (och till och med det övernaturliga) på samma plan. I sitt ångestjagade tillstånd förnimmer Malte nästan fysiskt alltings sönderfall, hur ”det synliga håller på att dra sig tillbaka till det osynliga … ”.
Den indiske revolutionären Taraknath Das skrev 1908 till den ryske författaren och fredskämpen Leo Tolstoj och bad honom om stöd för den indiska självständighetskampen mot det brittiska koloniala styret. Tolstojs svarade med ett långt brev, som, publicerades i den indiska tidningen Free Hindustan.
På så vis kom den unge Mahatma Gandhi att läsa det, på den tiden en ung fredsaktivist i Sydafrika. Gandhi skrev i sin tur till Tolstoj och bad att få publicera texten i sin egen sydafrikanska tidning Indian Opinion, där det trycktes på engelska med rubriken ”A letter to a Hindu”, senare utgivet i bokform.
Kontakten mellan den 39-årige Gandhi och den den 80-årige Tolstoj blev inledningen till en brevväxling mellan de båda ickevåldsaktivsterna, som varade till Tolstojs död1910.
Amerikanska Maria Popova berättar på sin inspirerande sajt Brain Pickings om kontakten mellan Gandhi och och den åldrade Tolstoj. Hon jämför ”mötet mellan två stora andar” med en annan brevväxling, mellan Einstein och Freud om våld och människans natur.
Tolstojs brev är en ”stridssignal” och en uppmaning till icke-våldsmostånd, skriver Maria Popova. Allra mest framgår det kanske i ett brev han skrev den 7 september 1910, åtta veckor innan han tog sitt sista andetag:
”Ju längre jag lever – och särskilt nu när jag tydligt känner att jag nalkas min död – desto större blir min vilja att uttrycka det jag känner starkare än något annat.”
Leo Tolstoj syftar med sina egna ord på ”avståendet från allt motstånd med våld och accepterandet av kärlekens doktrin bortom bortförklaringar.” ”Kärleken … är livets högsta och i djupare mening enda lag.” ”Varje användande av våld är oförenligt med kärlek”.
Tolstoj förundras över hur ett stort land som Indien med två hundra miljoner invånare kunde låta sig koloniseras av ett brittiskt kommersiellt företag. Han skriver:
”När människor lever i enlighet med de kärlekens lagar som lever i deras hjärtan och är uppenbara för dem, vilket utesluter varje användning av våld kan inte längre några hundra förslava miljoner, inte heller kan miljoner förslava en enda individ.
Fotnot: Letters from One: Correspondence (and more) of Leo Tolstoy and Mohandas Gandhi; including ‘Letter to a Hindu’ kan köpas som ebook via Amazon för $3 här.
I sin introduktion till Tolstojs ”A Letter to a Hindu” skriver Mahatma Gandhi:
INTRODUCTION
The letter printed below is a translation of Tolstoy’s letter written in Russian in reply to one from the Editor of Free Hindustan. After having passed from hand to hand, this letter at last came into my possession through a friend who asked me, as one much interested in Tolstoy’s writings, whether I thought it worth publishing. I at once replied in the affirmative, and told him I should translate it myself into Gujarati and induce others’ to translate and publish it in various Indian vernaculars.
The letter as received by me was a type-written copy. It was therefore referred to the author, who confirmed it as his and kindly granted me permission to print it.
To me, as a humble follower of that great teacher whom I have long looked upon as one of my guides, it is a matter of honour to be connected with the publication of his letter, such especially as the one which is now being given to the world.
It is a mere statement of fact to say that every Indian, whether he owns up to it or not, has national aspirations. But there are as many opinions as there are Indian nationalists as to the exact meaning of that aspiration, and more especially as to the methods to be used to attain the end.
One of the accepted and ’time-honoured’ methods to attain the end is that of violence. The assassination of Sir Curzon Wylie was an illustration of that method in its worst and most detestable form. Tolstoy’s life has been devoted to replacing the method of violence for removing tyranny or securing reform by the method of non-resistance to evil. He would meet hatred expressed in violence by love expressed in self-suffering. He admits of no exception to whittle down this great and divine law of love. He applies it to all the problems that trouble mankind.
When a man like Tolstoy, one of the clearest thinkers in the western world, one of the greatest writers, one who as a soldier has known what violence is and what it can do, condemns Japan for having blindly followed the law of modern science, falsely so-called, and fears for that country ’the greatest calamities’, it is for us to pause and consider whether, in our impatience of English rule, we do not want to replace one evil by another and a worse. India, which is the nursery of the great faiths of the world, will cease to be nationalist India, whatever else she may become, when she goes through the process of civilization in the shape of reproduction on that sacred soil of gun factories and the hateful industrialism which has reduced the people of Europe to a state of slavery, and all but stifled among them the best instincts which are the heritage of the human family.
If we do not want the English in India we must pay the price. Tolstoy indicates it. ’Do not resist evil, but also do not yourselves participate in evil—in the violent deeds of the administration of the law courts, the collection of taxes and, what is more important, of the soldiers, and no one in the world will enslave you’, passionately declares the sage of Yasnaya Polyana. Who can question the truth of what he says in the following: ’A commercial company enslaved a nation comprising two hundred millions. Tell this to a man free from superstition and he will fail to grasp what these words mean. What does it mean that thirty thousand people, not athletes, but rather weak and ordinary people, have enslaved two hundred millions of vigorous, clever, capable, freedom-loving people? Do not the figures make it clear that not the English, but the Indians, have enslaved themselves?’
One need not accept all that Tolstoy says—some of his facts are not accurately stated—to realize the central truth of his indictment of the present system, which is to understand and act upon the irresistible power of the soul over the body, of love, which is an attribute of the soul, over the brute or body force generated by the stirring in us of evil passions.
There is no doubt that there is nothing new in what Tolstoy preaches. But his presentation of the old truth is refreshingly forceful. His logic is unassailable. And above all he endeavours to practise what he preaches. He preaches to convince. He is sincere and in earnest. He commands attention.
Under tretton år har amerikanskaMaria Popova på sin blogg Brain Pickings lagt ut originella och djupt personliga texter om litteraturen, universum och människan.
I det nya årets första inlägg handlar det bland annat om ”kosmiska trådar” med en bild av ett solsystem broderat på ett täcke eller överkast från 1876.
Det tog Ellen Harding Baker (8 juni 1847 – 30 mars 1886), sju år att brodera täcket. Hon undervisade i naturvetenskap på landsbygden, i en tid när det mesta av högre utbildning var stängt för kvinnor. Samtidigt uppfostrade hon sina fem i delstaten Iowa. Täcket med solsystemet använde hon pedagogiskt på sina lektioner i astronomi.
Baker var seriöst intresserad av astronomi och besökte observatoriet i Chicago, där hon genom ett professionellt teleskop kunde se solfläckar men också en komet, troligen den Stora kometen 1882, som hade blivit en nationell angelägenhet.
Ellen Baker föddes samma år som den då 29-åriga Maria Mitchellgjorde den kometupptäckt som etablerade henne som USA:s första kvinnliga astronom. Kometen C/1847 T1, kallas i dag Miss Mitchells komet. Upptäckten ledde till att hon fick den danske kungens guldmedalj och att hon invaldes i USA:s vetenskapsakademi.
För Maria Popova gav kunskapen om Maria Mitchell inspiration till essäboken ”Figuring”, utgiven 2018. I boken utforskar hon sådant som människans sökan efter sanning och mening och kärlekens komplexitet.
Hennes reflexioner utgår från pionjärer från fyra sekler, med astronomen Johannes Kepler som den förste och biologen Rachel Carson som den sista. Kvinnor som Maria Mitchell spelar en särskild roll, liksom skulptören Harriet Hosmer, journalisten och kritikern Margaret Fuller, som var en av de första feministerna och poeten Emily Dickenson.
”Låt stjärnornas ljus lysa upp era egna liv . Då behöver ni aldrig oroa er för att bagateller ska ställa till problem.”
Så brukade Maria Mitchell, amerikansk 1800-talspionjär inom astronomin, säga till sina elever, som var de allra första kvinnorna i USA som utbildades i astronomi och det vi nu kallar astrofysik, kombinationen av matematisk fysik och observerande astronomi.
Undervisningen ägde rum i Vassarobservatoriet som var både Mitchells hem och klassrum. Där genomförde hon regelbundet kväller som bestod både av stjärnstudier med teleskop, samtal om universum och poesiskrivning, där eleverna skrev dikter utifrån sina astronomiska funderingar.
Bilden ovan säger allt. En grupp astronomiskt engagerade kvinnor poserar med sina teleskop. Bilden kan vara tagen kring 1880. Det är fortfarande dagsljus utan stjärnhimmel.
Maria Popova knyter samman Maria Michell med den afroamerikanska poeten Tracy K Smith, vars far var en av NASA’s första svarta ingenjörer och den dikt, Universe in Verse, som Smith läste i samband med att Hubble-teleskopets 27-årsdag firades, en uppläsning som tillägnades minnet av Maria Michell.
“We saw to the edge of all there is — so brutal and alive it seemed to comprehend us back,” skriver Tracy K Smith i sin hyllningsdikt till Hubbleteleskopet.
Smith var i samma ålder som Maria Michells elever när Hubbleteleskopet levererade sin första efterlängtade bilder från rymden. Efter teleskopets uppskjutning 1990 har dess bilder bidragit avgörande till vår förståelse av universum, och skapat en ny känsla för världarnas skönhet.
Adrienne Rich (1929 – 2012), skrev en annan dikt med existentiella undertoner om teleskopets vetenskapliga triumfer, “Hubble Photographs: After Sappho”:
En av Hubbleteleskopets bilder står ut speciellt, ”Skapelsens pelare”, här under, som visar interstellärt material i Örnnebulosan, cirka 7000 ljusår från Jorden, platser där stjärnor föds.
Varje samtal är en handling förknippat med stort mod, skriver Maria Popova i sin bloggBrain Pickings, där hon särskilt behandlar den amerikanska författarinnan Ursula K. Le Guin (bilden).Fortsätt läsa Samtalets magi, om att tala och lyssna→