Etikettarkiv: New York Review of Books

Klimatkrisen blir värre än covid-19-krisen

Illustration by Anders Nilsen

Vi lever i en alltomfattande global kris, skriver Bill McKibben i senaste numret i New York Review of Books (20 aug 2020), i en essä som utgår från Mark Lynas nya bok Our Final Warning.

Vår tids kris påverkar allt i våra liv – ”hur vi köper mat, hur vi gifter oss, hur vi träffar våra föräldrar och hur vi tar oss till vårt arbete. Allt har dramatiskt förändrats. Varje fundering om säkerhet och förutsägbarhet kullkastas. Kommer jag att ha kvar mitt jobb? Kommer jag att överleva? Kommer jag någonsin att åter ta flyget?

Det kaos som skapats av Covid-19 är också i hög utsträckning ett förebud om vad som sker under den kommande globala uppvärmningen. Människan har fullständigt förändrat planeten Jordens fysiska förutsättningar. Det kommer att leda till att det nuvarande århundradet blir ett sekel av kriser, många av dem mycket farligare än den kris vi nu lever i.

Den viktigaste frågan är om vi kan begränsa den kommande temperaturhöjningen så att vi trots allt med höga kostnader och stort lidande kan hantera de kommande kriserna – eller om de kommer att förstöra vår civilisations förutsättningar. ”Mark Lynas gör i sin bok det smärtsamt tydligt att det senare är en uppenbar möjlighet”, skriver Bill McKibben.

McKibben är bland annat grundare av den Right Livelyhood Award-belönade globala gräsrotsrörelsen 350.org, som har mobiliserat tusentals volontärer i 188 länder och har nära kontakter med Fridays for Future-rörelsen. 350.org har som målsättning att världens ska få fossilfria bränslesystem.

Mark Lynas i sin tur är en brittisk journalist och klimataktivist som redan 2007 inför klimatkonferensen i Köpenhamn publicerade sin uppmärksammade bok Six Degrees: Our Future on a Hotter Planet. Den boken var ingen munter läsning, skriver McKibben. Sedan dess har den vetenskapliga kunskapen om jordens ekosystem fördjupats dramatiskt. Samtidigt har våra samhällen förslösat ett decennium genom att förse atmosfären med väldiga mängder mer koldioxid. Bådadera innebär att Lynas nya bok är ”mycket, mycket mörkare”.

Omkring år 2015 översteg den globala temperaturhöjningen en grad jämfört med nivån före den industriella revolutionen. Det innebär att vi nu varje sekund släpper ut lika mycket sot och metangas i atmosfären som efter explosionen av tre Hiroshimabomber. Människans resande, uppvärmande, belysande och byggande släpper varje år 35 miljarder ton koldioxid i atmosfären.

Det innebär att inlandsisen på Grönland redan smälter med en takt som tidigare förutspåtts för år 2070. De bränder som härjar världens skogar har ökat med en femtedel. Nya värmerekord har slagits för urbana områden i Mellanöstern och Asien. 54 grader har noterats som den högsta uppmätta temperaturen på jorden.

Och ändå lever vi fortfarande i en ”engrads-temperaturhöjd värld”, konstaterar McKibben. Det vi ser är bara början. Han är djupt oroad och citerar Lynas:

”Om vi fortsätter med ’business as usual’ kommer den globala uppvärmningen att passera två grader mycket snart, kanske i början av 30-talet. Tre grader följer vid seklets mitt, fyra omkring 2075. Vid seklets slut kan det handla om fem eller till och med sex grader.”

Siffrorna antyder en framtid som de flesta har svårt att föreställa sig. Två graders global uppvärmning innebär inte att det bara blir dubbelt så svåra konsekvenser som av en grads uppvärmning. Skadorna på klimatet och på jordens ekosystem ökar mycket mycket snabbare.

Redan vid två graders global uppvärmning kan vi få uppleva Norra Ishavet isfritt om somrarna, vilket påverkar jetströmmar som Golfströmmen och får drastiska konsekvenser för klimatet i Nordamerika och i Europa.

Mera om detta i en följande blogg.

Risken för kärnvapenkrig större än någonsin 2020

Den 12 juni 1982 samlades en miljon människor i Central Park i New York för att demonstrera mot kärnvapenkapprustningen i vad som då var den största politiska manifestationen i USA:s historia.

En andra nukleär kapprustning har inletts – en som kan bli farligare än den första. Trots det verkar allmänheten inte vara orolig. Mänskligheten levde i många decennier i skräcken för ett kärnvapenkrig som aldrig inträffade – och inbillar sig att den sortens hot tillhör det längesedan förflutna. Så är det tyvärr inte.

1982 samlades en miljon människor i New Yorks Central Park i en väldig manifestation mot kapprustningen och kärnvapenhotet, den största politiska demonstrationen i USA:s historia. I dag behandlas möjligheten för en nukleär katastrof knappast ens i notiser.

I nya numret av New York Review of Books (20 augusti 2020) skriver Jessica T Mathews om ”Det nya kärnvapenhotet”. Hon har varit ordförande i Carnegiestiftelsen för Internationell fred (CEIP) från 1997 till 2015 och har tjänstgjort både i Vita huset och i Utrikesdepartementet. Hennes utgångspunkt är fyra nya böcker i ämnet.

USA och Sovjetunionen överlevde det kalla kriget trots att man levde på en fruktans knivsegg, som drev båda länderna att bygga upp arsenaler på över 30 000 kärnvapen, skriver Mathews. Med de vapnen hade allt liv på vår planet kunnat utplånas flera gånger.

John F Kennedys försvarsminister Robert McNamara besökte Strategic Air Command (SAC) i Omaha där kärnvapenkrig planerades. Han fick veta att bland alla tusentals utsedda mål för kärnvapenbomber fanns en radarstation i Albanien som försvar för flygattacker. Bomben utvald för att förstöra radarstationen var 300 gånger större än atombomben som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945 klockan 8.16.

– Herr minister sa den tjänstgörande chefen för SAC till McNamara. Jag hoppas att ni inte har några vänner i Albanien, därför att vi kommer att radera ut hela landet tillsammans med radarstationen. Det lilla Albanien var vid denna tid visserligen kommunistiskt men politiskt oberoende av Moskva.

Några decennier senare, när Jimmy Carter var president ville man ”reducera” skadorna genom att bland kärnvapenmålen inte bara ha ministerier och liknande utan också individuella sovjetiska ledare, deras hem och datjor, sommarvisten, inte bara i Moskva utan över hela Ryssland.

Men, skriver Mathews, om man använder megatonkärnvapen för att döda individer innebär det att många hundratusen människor dödas samtidigt avvarit bomb.

Det kalla kriget slutade fredligt och i princip genom ickevåld. USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler reducerades med 90 procent. Vi borde vara säkrare i dag, men så är det inte, snarare tvärtom, konstaterar Mathews.

Kina moderniserar och vidgar sin hittills ganska lilla arsenal av kärnvapen. Ryssland och USA moderniserar likaså sina kärnvapen med en hel meny av nya kärnvapen. Aktiviteter i rymden utökar det globala slagfältet.

Till det kommer att länge existerande avtal mellan USA och Sovjet om begränsningar av kärnvapenkapprustningen nu rivs upp ett efter ett.

Fotnot: I en kommande blogg vidareutvecklar jag flera spår i Jessica T Mathews essä om hotet om kärnvapenkrig i vår tid, ”The New Nuclear threat”.

Fotnot 2: De fyra böcker som Jessica T Mathews utgått från är:

The Age of Hiroshima

edited by Michael D. Gordin and G. John Ikenberry Princeton University Press, 431 pp., $99.95; $32.95 (paper)

The Bomb: Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War

by Fred Kaplan Simon and Schuster, 372 pp., $30.00

The Button: The New Nuclear Arms Race and Presidential Power from Truman to Trump

by William J. Perry and Tom Z. Collina BenBella, 268 pp., $27.95

The 2020 Commission Report on the North Korean Nuclear Attacks Against the United States: A Speculative Novel

by Jeffrey Lewis Mariner, 294 pp., $15.99 (paper)

Kan journalistiken räddas? – 1

Rubriken över Nicholas Lemanns artikel i nya numret av New York Review of Books (27 feb 2020) är dramatisk. Har journalistiken någon framtid?

Lemann tillhör de regelbundna skribenterna i prestigefyllda The New Yorker. Han är också professor i journalistik vid Columbia Graduate School of Journalism. I sin grundliga essä tar han upp dryga dussinet nya böcker, som alla ur olika infallsvinklar behandlar ämnet. Han fokuserar särskilt på  förre The Guardian-chefredaktören Alan Rusbridgers ”Breaking News: The Remaking of Journalism and Why it Matters Now”.

Läget är bekymmersamt. 1800 amerikanska tidningar (de flesta lokala) har lagts ner sedan 2004. Antalet journalister i USA har minskat med 45 procent mellan 2008 och 2017. Dagstidningarnas annonsinkomster har i USA minskat från 450 miljarder kronor (2007) till 180 miljarder (2016).

I dag har enbart Google fyra gånger högre annonsintäkter än hela den amerikanska dagstidningsindustrin.

Den centrala lärdomen av detta formulerar Lemann med en suck:

”Ingen kunde föreställa sig att en riktigt kompetent sökmotor kunde attrahera en publik som är många gånger större än vilket medium som helst, och det utan att leverera något som helst originalmaterial.”

Eller att några år senare ett socialt medium (Facebook), vars innehåll skapades av dess användare, kunde upprepa samma prestation.

Lemann hänvisar till 1980-talet som papperstidningsbranschens bästa tid. Han var själv då ”the kid reporter on the national staff of Washington Post”. Vi var helt hängivna vårt arbete och medvetna om vår position som ett slags journalistikens elit, minns han.

Rusbridger skriver något liknande om The Guardians roll: ”Premiärministrar, generaler, spioner, ärkebiskopar, prinsessor, filmregissörer, industriledare … alla kom och åt lunch med oss på invitation med kort varsel”.

När internet lanserades på 1990-talet såg de flesta journalister det nya mediet som ett gudasänt verktyg. 

Så blev det inte. Det nya spindelnätet skulle på mindre än två decennier sluka det mesta av dagstidningarna i världen.

Mer om detta i en följande blogg.

New York Times webbsida.

Privatiseringen i Öst berikade nomenklaturan

Murens fall 2

 Miljöjuristen Zuzana Čaputov, valdes tidigare i år till Slovakiens första kvinnliga president. Timothy Garton Ash ser valet som en positiv utveckling i ett Östeuropa som 30 år efter murens fall 1989 präglas av stor besvikelse över

 En viktig orsak till problemen i dagens östeuropeiska stater är hur övergången hanterades från den existerande kommunismen till ”liberala demokratier”. Det gäller särskilt hur den privata egendomen skulle (åter-)införas, konstaterar Timothy Garton Ash. ”Det är lätt att identifiera alla de misstag som gjordes i den största privatiseringen någonsin i europisk historia”, skriver han. 

Privatiseringen bestod av olika delar. En gick ut på att återbörda egendomar till de ursprungliga ägarna för 40 år sedan, vilket var komplext och gick långsamt. En annan var att locka utländska kapitalister, främst från Västeuropa. En tredje handlade om att privatisera den statsägda egendomen. Det sistnämnda skedde väldigt snabbt i en ”skum” process, Garton Ash använder ordet ”murky”, mörk, skum, dyster ….

 Det fanns inga fungerande lagar. Processen administrerades ofta av ”oberoende domare”. Resultatet blev inte sällan att personer med positioner och goda förbindelser kunde ta för sig av de enorma statsägda tillgångarna, på ett eller annat sätt utan värst mycket till regler.

En av de rövarbaroner ur nomenklaturan som på detta vis berikade sig var Tjeckiens nuvarande statsminister, Gabriel Kuchta.

Länge arbetade denne som informatör för Tjeckoslovakiens hemliga polis med kommunistpartiets utrikeshandel. Kuchtas bakgrund är typisk för de som berikade sig under övergången, konstaterar Garton Ash. Denna skapade en djup känsla av missnöje bland alla de som deltagit i kampen för förändring och såg en djup historisk orättvisa i det som skedde.

Timothy Garton Ash hoppas att de östeuropeiska länderna vågar offentligt konfrontera det som skedde under de mörka åren kring övergången, kanske genom en sanningskommission. Bara så kan sanningen blottläggas om de många kollaboratörer till de gamla kommunistregimerna som snabbt skaffade sig väldiga privata förmögenheter genom att komma över statlig egendom.

Men en sanningskommission kan inte göra något åt andra saker, att det sätt som ”liberalismen” introducerades i öststaterna var i en extremt reducerad form som mest handlade om överföring av statlig egendom i privata händer, inte om demokrati i djupare mening.

Förhållandena är speciella inom det återförenade Tyskland. Det främlingsfientliga partiet AfD, Alliance für Deutschland, har haft stora framgångar i tidigare Östtyskland. Mer än 25 procent röstade på partiet i Saxen, nästan lika många i delstaten Brandenburg. Det beror inte på att de som röstar på AfD är fattiga eller utstötta. 80 procent av de som röstade på AfD upplever sin ekonomiska ställning som ”god” eller ”mycket god”. Här finns inte heller många flyktingar att skylla på.

Röstsiffror i tyska valet 2017 för det tyska främlingsfientliga partiet Alliance für Deutschland, som har sin väljarhbas i f d Östtyskland.

Kanske är det viktigare att många tidigare DDR-medborgare (66 procent) upplever sig som andra klassens medborgare. I dag flyttar många förmögna tidigare västtyskar österut och vill gärna härska över ”urinvånarna”, ungefär som britterna styrde i 20-talets koloniala Indien, skriver Garton Ash syrligt.

Bilden är som synes komplex. Det finns inga quick-fixar till djupgående samhällsproblem. EU har hittills visat sig bedrövligt oförmögen att hantera grova åsidosättande av all demokratisk anständighet. Ändå har det ännu inte gått oåterkalleligt långt, skriver Garton Ash, kanske med undantag för Ungern.

Samtidigt finns det positiva undantag, skriver han och pekar på Slovakien, där  Zuzana Čaputová, en liberal, proeuropeisk kvinna valts till president i ett socialt konservativt och katolskt land, där mycket fortfarande präglas av postkommunismens trauman. 

Fotnot: 30 år har gått sedan Berlinmurens fall och det kalla krigets slut den 9 november 1989. Den tidens förhoppningar om demokrati och fred i en mera enad värld har förbytts till något annat, skriver Timothy Arton Ash i en essä i New York Review of Books. Bloggen är den andra  av två, den första finns här.

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.