Kategoriarkiv: EU

Debatten om Peter Handke och tystnaden om Jugoslavienkrigen

Peter Handke i sin trädgård i Picardie utanför Paris: Foto: Serge Picard, Agence VU.

Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milošević, han hade prisat en folkmördare, har det sagts.Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.

I en intervju gjord av den tyske journalisten Peter Kemmel och publicerad i tyska Die Zeit 25 april 2019 (kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Miloševićs begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig (på danska och på fotbollsspråk ”Du holdt en tale ved graven til Milošević. Var du klar over at du skjøv deg selv utover sidelinjen?”)

Handke svarar koncist:

– Nei, nei. Jeg sa: Milošević er ikke Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunne ikke gjøre noe annet enn feil. Man kan ikke forlange av en Milošević at han skal opptre som Balkans Gandhi. Han, en bankmann, som hadde jobbet i New York …

Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet om Nobelpriset den 10 oktober. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milošević och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, ”ett ont folk”, serberna.

Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda – även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.

Under åren 1991 – 95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur. 

Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svensk medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.

I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare (i dansk översättning):

– Jeg snakket ikke for Serbia. Jeg spurte bare hvorfor Tyskland og Østerrike straks, som i gamle dager, allierte seg med Kroatia. Alltid de samme fiendene og forbundene. Kroatia ble anerkjent umiddelbart – uten at man tenkte over det.

Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike – och USA – stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget.) I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.

Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.

Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av ”kålsuparteorin” hette det eller än värre ”folkmordsförnekare”.

I tidningen Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront ”förnekade folkmord” och var ”vänsterfascistiskt”.

Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk la efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida, de publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, ”Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden”, med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boëthius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.

Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.

Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien [det som kallades ”humanitära bomber” (!!) ], vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? (I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för det, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas), av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.

När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.

Fotnot: Intervjun med Peter Handke i tyska Die Zeit i dansk översättning finns här.

I Svenska Dabladet Kultur skriver Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén under rubriken ”Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt”. Artikeln finns här.

Turkiets krig kan skapa 400 000 nya flyktingar

Turkiet angriper Syrien. Skärmdump från DW, Deutsche Welle.

Turkiets folkrättsstridiga angrepp på de kurdisk-kontrollerade områden i norra Syrien har nu lett till att minst 160 000 människor har tvingats fly från sina hem, enligt uppgifter från OCHA, Förenta Nationernas kontor för samordning av humanitära insatser. SVT citerade på tisdagskvällen uppgifter om att det redan handlade om 275 000 flyktingar.

– Vi planerar nu för att upp emot 400 000 personer kan tvingas fly i och runt de påverkade områdena. De kommer att behöva hjälp och skydd, säger Jens Laerke, talesperson för OCHA, till AFP, återgivet av Tidningen ETC.

Skyldiga till det ohyggliga nya kriget i det svårt krigshärjade Syrien är två högernationalistiska ansvarslösa presidenter, tillika krigsförbrytare, Turkiets Erdogan och USA:s Trump.

Sällan har ett krig inletts så helt utan tanke på konsekvenserna. Nu väntar ohyggligt mänskligt lidande och förfärlig förödelse som under decennier framöver kommer att prägla tillvaron i Syrien.

Syriska trupper är nu indragna i kriget till stöd för kurdisk-ledda SDF och har inledningsvis avancerat snabbt. Ryssland har övertagit lokaler som för en vecka sedan hyste amerikanska soldater och därtill föredömligt placerat ut ryska soldater för att förhindra direkt konfrontation mellan Turkiska och syriska trupper, vilket skulle kunna leda till ett mellanstatligt storkrig där flera länder skulle kunna bli indragna.

EU har fördömt kriget, fattas bara annat, men inte kunnat ena sig om det totalförbud till vapenförsäljning till Turkiet som Sveriges utrikesminister Ann Linde drev på måndagens EU- utrikesministermöte. Sverige lämnade på tisdagen besked om att svensk export av militär utrustning till Turkiet förbjudits av Institutionen för Strategiska Produkter, myndigheten som hanterar frågor om vapenexport.

Justitieminister Morgan Johansson menade att förbudet, med hänvisning till Turkiets folkrättsbrott, visade att systemet med ISP fungerar.

Ann Linde markerade tidigt att Turkiets krig var ett flagrant folkrättsbrott. Självklart borde regeringen omedelbart kunnat agera, som i en rad andra länder, som Norge och Finland. Brott mot folkrätten måste vara en regeringsfråga och inte något för en myndighet vad än Morgan Johansson påstår. Flera dagar gick ju under otillständigt hemlighetsmakeri om Sveriges vapenaffärer med Turkiet.

Liksom Sverige har nu också Storbritannien avbrutit sin vapenexport till Turkiet, liksom tidigare bl a Tyskland och Frankrike. USA tycks gå åt samma håll.

NATO spelar en avgörande roll i kriget. Det är med amerikanska vapen som Turkiet kan angripa de syriska kurderna. Vad händer nu med Nato? Ska Turkiet uteslutas? Ska Sverige verkligen fortsätta att driva planerna på ett medlemskap i en organisation som mera bidrar till krig än fred och där USA:s dominerande roll är minst sagt tvivelaktig?

Och återigen, vad händer med de bortåt en halv miljon nya flyktingar som kriget skapat? Kan Europa fortsätta att ignorera dem? Kan Europa överhuvud taget efter detta krig fortsätta att ge miljarder till Erdogans Turkiet för flyktingmottagande??

Syriska legosoldater som stöder Turkiet avfyrar tung maskingevärseld mot kurdiska trupper i norra Syrien. Foto: AP via The Guardian.

Ödesval i Polen idag

Valaffisch i Łódź, Polens tredje största stad i hjärtat av landet, en vecka före valet. Foto: Sören Sommelius

Polen går i dag till val, ett ödesval inte bara för polackerna utan för Europa. Sedan det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) kom till makten 2015 har demokratin och rättssamhället bit för bit monterats ner. Med allt fler högernationellt styrda länder blir EU och de europeiska samarbetena allt mer dysfunktionella. Så Polens sak är också vår.

Tillsammans med en andra medlemmar i Helsingborgs Filmstudio har jag under en kort vecka besökt Łódź, Polens tredje största stad. I några bloggtexter kommer jag att redovisa intryck från dagens Polen och särskilt från Łódź.

Hur kan det komma sig att Polen verkar ha utvecklats mot en totalitär stat? Polen spelade ju med Solidaritetsrörelsen under slutet av 80-talet en avgörande roll i Östeuropas omvandling från sovjetiska lydstater till något annat.

Beror det på EU? Nej, 92 procent av polackerna ville (2018) att Polen ska stanna i EU. Det i sin tur beror säkert på att Polen är det land inom EU som mottagit mest ekonomiska bidrag, 208 miljarder euro under perioden 2007 – 2020.

Det har fått till följd att polackerna efter systemskiftet och kommunismens fall 1990 har fått det mycket bättre materiellt.

Handlar det om att landet mottagit alltför många flyktingar?

2016 klagade Lag och Rättvisas dåvarande premiärminister inför Europaparlamentet och sa att Polen inte kan ta emot några flyktingar. Vid det tillfället fanns i landet tre registrerade flyktingar – och över 100 000 ukrainska arbetskraftsinvandrare, som inte är flyktingar. Samtidigt sökte många polacker arbete i andra EU-länder, också Sverige.

I det senaste valet 2015 segrade Lag och Rättvisa med 38 procent av rösterna. Men valdeltagandet var bara 50,91 procent. Det innebär att 19 procent av alla rösta berättigade polacker stod bakom Lag och Rättvisas valseger.

Vänsterpartier fick 11 procent av rösterna, men inga mandat, till följd av valspärrar, för partier 5 procent och för valallianser 8 procent. Det största ZL, Förenade vänstern med över en miljon röster fick noll mandat.

Valsystemet gynnar de partier som fått flest röster. Lag och Rättvisa fick utdelning för sina 38 procent av rösterna med över 50 procent av mandaten i parlamentets underhus (sejmen) med 460 platser – och därmed egen majoritet.

Under de fyra år som Lag och Rättvisa haft makten har Polen genomgått dramatiska förändringar. Partiet har nedmonterat rättsväsendet genom att avskeda domare i Författningsdomstolen och ändrat på reglerna för dess verksamhet. Justitieministern är numera Riksåklagare och regeringen utöver politisk kontroll över domstolsväsendet. Högsta domstolens chef avskedades genom att pensionsåldern sänktes från 70 till 65 år. Man har ignorerat uttalanden från Europaparlamentet. Nya lagar för de polska Public Service-bolagen genomdrevs i expressfart månaderna efter valet 2015.

Regimen har också angripit kulturlivet och tillsatt nationalister som chefer för många institutioner. För ett år sedan upphörde regimens stöd till museet i Gdansk över Solidaritetsrörelsen, European Solidarity Center. De pengarna har i stället gått till ett nytt regimlojalt museum, som skriver historia på sitt vis.

I Warszawa har kulturministeriet ifrågasatt Polinmuseet över judarnas historia i Polen, efter en konflikt om hur judarnas polska historia ska uttolkas och om polackernas roll i Förintelsen.

Reaktionerna mot PiS:s politik har inte uteblivit. Polen är i dag ett polariserat land med växande proteströrelser.

Kommittén till demokratins försvar föddes i december 2015, Kod, och har genomfört stora protester med mellan 50 000 och 100 000 deltagare, särskilt i Warszawa.

EU:s kritik av den polska regeringen har formulerats i allt starkare ordalag. Det har talats om att aktivera artikel 7, vilket kan få till följd att Polen fråntas delar av sina rättigheter och även sin rösträtt i unionens beslutande organ. Europeiska rådet måste dock vara enhälligt i ett sådant beslut och Ungern har sagt att man kommer att motsätta sig åtgärder mot Polen.

Finns det någon möjlighet till en förändring? Peter Johnssons ”Lag och rättvisa – ödesfråga för Polen”(Utrikespolitiska institutet, september 2018) pekar på att ett något högre valdeltagande förenat med att vänstern vinner mandat i parlamentet kan leda till förändring.

I den gångna veckan fick den polska öppet regimkritiska författaren Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att hoppas att priset skulle kunna påminna alla de polacker som inte gått och röstat att det finns andra möjligheter för Polen än vad dagens Lag och rättvisa står för. Är det naivt?

Fotnot: Källor till min text är främst den ovan nämnde författaren Peter Johnssons skrift och samme författares Polen i historien (2009, Carlssons förlag).

Fotnot 2: Fler texter/bloggar om Polen följer.

Turkiets krig i Syrien förs med svenska vapen

Sveriges utrikesminister Ann Linde vill att EU ska förbjuda all vapenexport till Turkiet. Foto:TT

Turkiet anfaller de kurdiska områdena i norra Syrien väl utrustade av mest amerikanska vapen via Nato. Men också vapenindustrier i Sverige har bidragit till att rusta upp de turkiska styrkorna. Sverige bär alltså genom vapenexporten också ett ansvar för det folkrättsstridiga kriget, som sedan i onsdags tvingat 100 000 människor att fly och som vållat många dödsfall, också civila.

Sveriges vapenexport till Turkiet ökade till 300 miljoner kronor 2018, vilket är det högsta beloppet under 2000-talet och kan jämföras med de 70 miljoner Turkiet köpte svenska vapen före 2017.

Sveriges nya utrikesminister Ann Linde driver på för att EU ska införa ett totalt vapenembargo för vapenförsäljning till Turkiet på ett utrikesministermöte på måndag.

Redan haft Finland och Norge förbjudit all ny försäljning av vapen till Turkiet. Men Sveriges regelverk är annorlunda än de nämnda båda ländernas och liknande förbud är inte möjliga här. Den nu akuta situationen gör det uppenbart att de vaga svenska regelverken för vapenexport måste revideras snarast, de motverkar en demokratisk insyn och förhindrar snabba åtgärder också i ohyggligt akuta situationer som dessa dagar i Syrien attackerat av en krigsgalen turkisk president.

Den ansvariga svenska myndigheten för vapenexporten ISP (Inspektionen för strategiska produkter) utövar tillsyn över den svenska vapenexporten. Det är helt oacceptabelt att ISP inte kan avbryta all vapenexport till Turkiet när landet som nu genom ett anfallskrig kränker mänskliga rättigheter, mördar civila och gör sig skyldigt till ett folkrättsbrott. Lagar och institutioner måste få nya förutsättningar.

På twitter skriver Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen:

”Finland exporterar inte försvarsmaterial till länder som krigar eller kränker mänskliga rättigheter.”

Sverige hade tidigare samma regel. Men inte nu.

NATO:s ansvar för Turkiets angrepp har knappast granskat i våra medier. Natos norske generalsekreterare Jens Stoltenberg var informerad av Turkiet innan kriget inleddes och har uttryckt en förhoppning att ”Turkiets krigshandlingar ska vara balanserade”. Kan folkrättsbrott vara ”balanserade”?? Under fredagen skulle Stoltenberg träffa Erdogan.

Turkiets krig mot de syriska kurderna vore omöjligt utan de vapen Nato försett landet med. Det innebär att Nato och i synnerhet USA inte bara bär ett ansvar för kriget utan är direkt medskyldiga till det som nu händer.

Bilden härunder: Proturkiska syriska soldater under fredagen på den turkiska sidan av gränsen till Syrien.
CreditCreditNazeer Al-Khatib/Agence France-Presse — Getty Images

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?

Dags att satsa på en svensk version av ARTE TV

Sjuttio procent av EU:s medborgare kan se den tysk-franska kanalen Arte på sitt eget språk – men inte Sverige eller de skandinaviska länderna.

Arte är en public service-kanal utan fokus på nyheter och sport, men med ett brett och vasst kulturmaterial, med därtill många dokumentärer och fördjupande program i aktuella frågor.

Sveriges Radios Kulturnytt har intervjuat Amelie Leerhard, chef för Arte Europe. Hon hoppas att kanalen ska kunna expandera ytterligare utöver dagens sex språk, förutom franska och tyska också italienska, polska, spanska och engelska, med redaktörer från olika länder, som väljer ut innehåll för sitt lands publik.

Det går att följa Arte i Sverige via kanalens strömningssajt, huvudsakligen på tyska eller franska men också på engelska. Alla program är, till följd av upphovsrättsliga frågor, inte tillgängliga här. Men det som kan ses redan nu är ofta av allra bästa kvalitet.

Sverige har inte varit prioriterat men Amelie Leerhard utesluter inget.

– Vi tittar på att testa fler språk i mindre skala.

Svenska TV-tittare är i dag ofta hänvisade till kabelkanalernas miserabla utbud, dominerat av rader av kommersiella amerikanska stationer. Bortsett från Public Service finns raddan av reklamfinansierade sändare, vars utbud likaså domineras helt av amerikanska program.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att svenska folket är hjärntvättat från morgon till kväll genom de här kanalernas utbud, genomsyrat av våld, klichéer, sexism.

Arte står för något helt annat. Men skulle jag vilja inkludera kanalen i mitt ”kanalpaket” är det oftast snudd på omöjligt. I all annan kommersiell verksamhet hade ingen accepterat liknande regler.

EU-kommissionen har för perioden 20121 – 2027 lagt en budget för kultursatsningar inom Kreativa Europa på 19 miljarder kronor. Nyligen röstade EU-parlamentet för en fördubbling av summan. 56 procent av den totala budgeten går till aktörer inom film, tv och dataspel.

I Sverige finns två störtreaktionära partier, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som vill stryka alla EU:s kultursatsningar. Moderaterna och centerpartiet är inte mycket bättre men vill att nivån ska vara kvar på samma nivå som förra perioden, medan S, MP, V, L, och FI se en större budget än förra perioden.

– Kulturen får en liten droppe av EU:s budget, nu kanske det är frågan om två små droppar, om man ställer det i proportion till andra budgetposter som att man subventionerar fossilindustrin och krigsmaterielindustrin, då tycker vi att det här är en mycket bättre satsning, säger Malin Björk (V), EU-parlamentariker.

permanent sommartid! mörklägg inte Sverige!

Skärmdump från Rapports kvällssändning på måndagen.

Fastän förste april är våren inget skämt. Ljuset har kommit tillbaka och med det också värmen. Jag vandrar i Pålsjö skog i Helsingborg och upplever hur naturen vaknar till liv.

Ljuset som återvänder, eftermiddagarna och kvällarna som genom sommartiden släpper in ljus och värme åt frusna svenskar är en inte oväsentlig del av mina vårkänslor.

Nu ska systemet med växlande vinter- och sommartid avskaffas, för det har EU bestämt. Ok då. Men låt oss då för allt i världen få permanent sommartid.

Men i medierna hör jag bara röster för att mörklägga Sverige genom permanent vintertid. Argumenteringen är onyanserad. Det mesta handlar om en studie i Michigan 2014 som visade på 25 procents högre risk för hjärtinfarkt dagen efter omställning till sommartid.

Men Sverige är inte Michigan, tack och lov. I det mörka och solfattiga Sverige har sommartiden inneburit ökade möjligheter för uteliv och gemenskap under stora delar av året.

I söndagens Svenska Dagbladet var rubriken ”Ständig vintertid är bäst för hälsan”. Argumenten i artikeln är långt ifrån heltäckande, läs här. Inte ett ord finns med om vad sommartiden betyder för folkhälsan, med ökade möjligheter för utomhusliv, och för vårt sociala välmående. De längre kvällarna under sommarhalvåret har gett oss värden som är för värdefulla för att bara slå sönder.

EU listar 10 nya skatteparadis

Bilden från tidskriften Business Leader.

EU har börjat lista länder vas skattesystem har gjort att många företag utnyttjar dem som skatteparadis. Den förskönande termen gör det lätt att bortse från att både företagen och länderna ifråga gör sig skyldig till grov kriminalitet som utarmar andra länders välfärdssystem.

Sedan tidigare finns fem länder på listan: Amerikanska Jungfruöarna, Amerikanska Samoa, Guam, Samoa samt Trinidad och Tobago. Jungfruöarna, det var där Findus och Bjuvs öde avgjordes i och med att huvudägaren till Bjuvsföretaget, den amerikanske dollarmiljardären Noam Gottesmann, registrerat Findus moderbolag Nomad Foods där.

Nu har EU:s finansministrar beslutat att öka listan med Aruba, Barbados, Belize, Bermuda, Dominica, Fiji, Marshallöarna, Oman, Förenade Arabemiraten och Vanuatu

– Vi ska inte ha länder som gömmer skattepengar. De skatteregler vi har, har vi för att barnen ska ha skolor och för att vi ska kunna transportera oss på vägar och järnvägar, säger finansminister Magdalena Andersson (S) till SVT Nyheter. Hon har deltagit i beslutet.

92 länder har granskats.33 av dem kommer att fortsatt undersökas vidare för sin skattelagstiftning.

I Svenska Dagbladet skriver Robert Höglund, kommunikationschef för Oxfam Sverige, om hur både rika och fattiga länder drabbas av det här. Värst slår systemet mot de fattiga, utvecklingsländerna, som förlorar kring 100 miljarder dollar årligen på storföretagens skattesvindel.

Skatteflykten drabbar såväl rika som fattiga länder men konsekvenserna är allvarligast i utvecklingsländerna då de i många fall redan saknar de resurser som behövs för att lyfta sina medborgare ur fattigdom.

Utvecklingsländer förlorar minst 100 miljarder dollar per år på grund av företags skatteflykt.

Enligt en uppskattning av ekonomen Gabriel Zucman flyttas nära 40 procent av multinationella bolags vinster från det land det genererats i till skatteparadis.

Höglund är kritisk mot att EU absurt nog plockat bort två av de värsta länderna i sammanhanget från listan, Panama och Jersey. Han vill också reformera EU:s granskningsmetoder:

”För att listan ska kunna behålla sin trovärdighet behöver skarpare kriterier införas där EU bland annat tittar på var skatteflykt faktiskt förekommer och inte bara på hur länder uppfyller formella kriterier.”

Kommer Donald Trump att krossa EU?

Mike Pompeo and Viktor Orbán in Budapest in february.. Photograph: Balazs Szecsodi/Hungarian Prime Minister’s Press Office/HANDOUT/EPA

John Bolton, president Trumps säkerhetsrådgivare, betraktas av många som en rabiat ultrakonservativ krigshök. Han har länge förespråkat att USA ska gå i krig med Iran och att USA med maktmedel ska få till stånd ett regimskifte i Nordkorea. Han var tidigt en av de pådrivande bakom USA:s angrepp på Irak 2003.

John Bolton, Trumps säkerhetsrådgivare. Foto: Mark Wilson.

År 2003 skrev Bolton i Chicago Journal of International Law ett slags programförklaring i artikelnShould We Take Global Governance Seriously?”, alltså Ska USA på allvar se till att behålla sitt världsherraväde?

I artikeln gisslar han de så kallade ”globalisterna”, som försöker förena världens stater i olika nät av internationella överenskommelser. Värst i det sammanhanget är för Bolton EU som han ser som den pådrivande kraften bakom en ”globalistisk politik”.

Bolton går längre än så i texten från år 2000, skriver i The Guardian tidningens Europakrönikör Natalie Nougayrède. Hon menar att Bolton redan då identifierade EU som ett ”hot mot amerikanska intressen” och att Donald Trump nu nästan tjugo år senare har en liknande uppfattning. Hon skriver:

”Trumpadministrationen tycker inte bara illa om EU. Man är ute efter att förgöra EU.”

Med den utgångspunkten blir Trumps starka engagemang för den brittiska brexitrörelsen självklart, liksom hans uppsägning av INF-avtalet (om reducering av medeldistanskärnvapen) på ett sätt som säkerhetsmässigt främst drabbar Europa, därtill Trumps upprepade krav att de europeiska länderna ska lägga större summor på militär upprustning.

I sin krönika utgår Natalie Nougayrède från USA:s utrikesminister Mike Pompeos resa i östra Europa i mitten av februari. Pompeo hyllade de ultranationalistiska regimerna i Ungern och Polen. Det är i år trettio år sedan muren föll. Pompeo markerade i tal i Östeuropa att detta skapat speciella band mellan det antikommunistiskt kämpade USA och de östeuropeiska staterna – och han gjorde skillnad mellan de länder som låg bakom järnridån och det övriga Europa.

Det gjorde också Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld som 2003 under förspelet till Irakkriget skilde mellan ”old Europe” (dåligt) och ”new Europe” (bra). 

 De högerpopulistiska regimerna i Polen och Ungern har vållat en för EU:s fortlevnad akut kris. När Pompeo nu, under februari 2019 hyllar dem är det ett hån mot EU:s kärnvärden och i all synnerhet mot Trumps favoritfiende Angela Merkel, skriver Natalie Nougayrède.

Att den amerikanska utrikesministern har mage att i tal hylla Polen och Ungern för de politiska övergreppen mot de inhemska rättssystemen borde upprört fler. Pompeo underströk att ”globalisterna” ska sluta lägga sig i nationalstaternas rätt att själva organisera sina juridiska strukturer, alltså ett ställningstagande för regimerna i Budapest och Warszawa mot de krav som ställts från EU-håll.

Europa måste kraftfullt förhålla sig till Trumps EU-fientliga politik, manar Natalie Nougayrède. De länder som orsakat mycket av den nuvarande krisen inom EU har fått en mäktig bundsförvant i en kommande trolig konfrontation vars utgång är ytterst osäker.

Illustration av Thomas Pullin, The Guardian.

Var sjätte pensionär räknas som fattig

”Dagens pensionssystem ger oacceptabelt låga pensioner, att det omfördelar från låginkomsttagare till höginkomsttagare och att det helt saknar demokratisk legitimitet”, skriver Elisabeth Lindberg i sin ”Pensionssveket”, en rapport för det fackliga idéinstitutet Katalys.

Dagens svenska pensionssystem bygger på inkomster utifrån inkomsten under ett helt yrkesliv. Det gynnar heltidsarbetande män och missgynnar kvinnor som varit barnlediga eller arbetat deltid, skriver Anna-Maria Carnhede i en artikel i Dagens ETC, under rubriken ”Det borde bråkas mer om fattigpensionärerna”.

För några decennier sedan grundade sig pensionen på de 15 bästa åren i yrkeslivet. Det skapade andra förutsättningar särskilt för kvinnor, men också för andra kategorier, som invandrare och för de som vidareutbildat sig.

Frågan om en återgång till det gamla systemet diskuteras inte i dag, skriver Carnhede, utom av Feministiskt Initiativ och av sporadiska V-sympatisörer. Hennes konklusion är given: ”Vi feminister bör ge frågan den prioritet den förtjänar”.

Den nuvarande pensionssystemet är ett haveri. I välfärdsstaten Sverige får var sjätte pensionär – eller 16,2 procent – så lite pengar att de räknas som fattiga. Snittet för EU är 14,2 procent (enligt Eurostat). Den svenska siffran kan jämföras med Frankrike, vars pensionssystem är mest jämlikt i Europa med en siffra på sju procent fattiga pensionärer.

Till saken hör att ungefär två tredjedelar av de 320 000 svenska fattigpensionärerna är kvinnor.

Sverige har störst andel fattigpensionärer i Norden. Det beror på att pensionssystemet är utformat på ett sätt som särskilt missgynnar kvinnor i låglöneyrken och de som jobbat deltid under perioder i livet, säger till ETC Eva Eriksson, ordförande för SPF-seniorerna.

Dagens ETC lyfter fram pensionären Birgitta Ljungkvists (bilden) ekonomiska villkor som ett exempel. Hon har arbetat heltid som undersköterska i 25 år och varit hemma med barnen under tio år (en period då hon under sex år också var dagmamma).

Som undersköterska tjänade hon 23000. Nu får hon 12 000 i pension.

Elisabeth Lindberg har skrivit en rapport för det fackliga idéinstitutet Katalys, Pensionssveket. En rapport om ett ohållbart pensionssystem.Där betonar hon att  ”dagens pensionssystem ger oacceptabelt låga pensioner, att det omfördelar från låginkomsttagare till höginkomsttagare och att det helt saknar demokratisk legitimitet”.

Hennes rapport kan nedleddas gratis här.

I år har skatten på pension sänkts. Den med en pension på 20 000 i månaden får ungefär 200 kronor mindre i skatt.

Därtill har inkomst- och tilläggspensionen höjts med 1,4 procent. I snitt innebär det att en pensionär får mellan 100 och 260 kr mer före skatt än tidigare.

Birgitta Ljungqvist har arbetat heltid i ungefär 25 år. Och trots att lönen aldrig varit hög blev skillnaden stor när hon blev pensionär. 
Bild: Malin Beeck.