Kategoriarkiv: Flyktingar

20 års svenska insatser i Afghanistan – ett haveri

Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri, skriver Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Foto: MAGNUS WENNMAN/Afonbladet.

Kriget i Afghanistan pågick i tjugo år och vållade obeskrivbart mänskligt lidande och omfattande materiell förödelse. Kriget krossade samhälleliga strukturer och öppnade för banditband som talibanerna och andra. Det kommer att ta generationer för Afghanistan att återhämta sig.

Det var ett skoningslöst kolonialt krig och Sverige deltog – med i det närmaste obefintlig debatt.

Det är hög tid att dra lärdomar av kriget, skrev Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel på Aftonbladet debatt i tisdags. Hon slår fast den grundläggande första lärdomen att det krävs ”annat än militära lösningar för en säkrare och fredligare värld”.

Beslutet att Sverige skulle delta i kriget handlade inte om att hjälpa det plågade afghanska folket. Det var ett sätt att visa solidaritet med angriparen USA, skriver Agnes Hellström vidare. Hon konstaterar också att terrorismen inte har bekämpats, att insatserna för ofantliga belopp inte heller skapat fred och säkerhet. Som i alla krig är vapenindustrin den enda vinnaren.

Den 13 september debatterades i riksdagen det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan och majoriteten av partierna ansåg aningslöst att den militära insatsen varit lyckad.

Agnes Hellström betonar att biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén återkommande påpekat att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete. Hon kräver en grundlig utvärdering som särskilt visar på proriteringar mellan civila och militära insatser.

En given följdfråga är hur Afghanistan år efter år var det största mottagarlandet av svenskt bistånd och mottog en miljard om året och vad som blir bestående av det – undantaget Afghanistankommitténs arbete med skolor, sjukhus och annat ”nära folket”.

USA kan sägas ha beväpnat den nya talibanregimen genom att lämna kvar väldiga mängder vapen vid den brådstörtade flykten från landet.

”Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan”, skriver Agnes Hellström.

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan, som i sin tur stöttat och gett skydd till talibanerna. Har denna svenska vapenexport lett till att vapen hamnat i händerna på talibanerna?

Det har återkommande hetat att Sverige stred i Afghanistan på ett FN-mandat. Men från 2003 leddes Isaf av Nato och blev då också ”fredsframtvingande”, det vill säga offensiva, helt i strid med FN-stadgan.

Militära insatser kan inte fortsatt vara det viktigaste för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Lärdomarna av de tjugo åren måste leda till nytänkande. Eller med Agnes Hellströms formulering:

”Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri”.

Slutligen något som Agnes Hellström inte berör. Sveriges militära insatser i Afghanistan på USA:s sida, har efter det som hänt den senaste tiden skapat ett totalt kaos i landet och vi står nu inför en sällan skådad flyktingkatastrof där Sverige genom vår roll i kriget bör ta på sig ett stort ansvar.

”Papegojprat om tuffa tag och hårdare straff”

Foto Johan Nilsson/TT

I veckan som gick släppte Brottsförebyggande rådet, BRÅ, en rapport om invandring och brottslighet. Rapportens slutsats var att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Rapportens innehåll tolkades av det nya brunblåa blocket SD+M på förväntat vis. Brott och straff har blivit kodord för invandring, skrev på HD:s kultursida Petter Larsson häromdagen och många medier har anpassat sig till den politiska spelplanen. Högerblocket  vill till varje pris göra brott och straff (och invandring) till en huvudfråga i nästa års val.

Kommer nästa års valrörelse att handla om ”den nu obefintliga ”massinvandringens” påstådda ”belastning” på den svenska idyllen”, undrade Peter Larsson.

BRÅ gjorde senast en liknande undersökning 2005. Den nya rapporten visar i princip samma sak som den 16 år gamla rapporten, skriver Andreas Magnusson i kriminal- och rättsmagasinet Para§raf, där Magnusson är en av magasinets fasta krönikörer.

Magnusson konstaterar att ”vi vet att invandrare är överrepresenterade i brottslighet och överrepresentationen ligger fortfarande på ungefär 2,5 gånger (något lägre om man justerar för ålder då invandrare som grupp är yngre och yngre människor oftare begår brott än äldre).”

Så har det sett ut under lång tid. Den nya rapporten innebär inget nytt. Iakttagelsen är inte uppseendeväckande, konstaterar Andreas Magnusson. ”Invandrare lever oftare i social utsatthet och har oftare en trasig bakgrund – två saker som gör människor mer benägna att hamna i brottslighet.”

De politiska slutsatser av rapporten som dras av M och SD är mera häpnadsväckande än rapporten.

Moderaternas Johan Forssell tycker att rapporten visar att invandringen måste minska och SD:s Martin Kinnunen ser rapporten som ett bevis på Sveriges misslyckade invandringspolitik.

Magnusson fortsätter:

”I själva verket är den (rapporten) snarare ett tecken på att Sveriges integrationspolitik tycks fungera precis lika bra oavsett hur stor invandringen är. Vi lyckas inte sämre med att göra invandrare till laglydiga medborgare bara för att de blir fler.”

BRÅ konstaterar att resultaten i den nya rapporten är oerhört lika de från 2005 med två avgörande skillnader.

  1. Brottsligheten i samhället är lägre nu än 2005 (då invandringen var lägre). Allt har inte bara blivit ”värre och värre”.
  2. I rapporten från 2005 var kriminaliteten bland utrikes födda något högre än kriminaliteten bland inrikes födda med utländska föräldrar. Nu är det tvärt om.

Innebörden av den andra punkten är, för att fortsätta att citera Magnusson, att ”människor som kommer hit med värderingar från ett annat land är mindre benägna att hamna i brottslighet än människor som har vuxit upp i Sverige och har två utländska föräldrar.”

Slutsatsen av det är att problemet inte är importerat utan inhemskt och handlar om att Sverige blir allt mer segregerat – etniskt och ekonomiskt.

Slutsatsen är uppenbar. Om vi inte kommer till rätta med klassklyftor, bostadssegregation, skolsegregering, arbetsplatsdiskriminering, machokulturer, arbetslöshet och utbildningsbrister, inte minst i våra särskilt utsatta områden, så kan kriminaliteten öka.

BRÅ undersöker i rapporten olika faktorer som leder till överrisk för att hamna i kriminalitet, så kallade kriminogena faktorer.

Invandrare har en överrisk på 2,5 gånger, men andra faktorer har betydligt större betydelse:

Manligt kön innebär en överrisk på 3,5 gånger, dålig inkomst innebär en överrisk på 5,3 gånger, om man har vuxit upp i en familj som lever på försörjningsstöd så ligger överrisken på 6,1 gånger. Dålig utbildning innebär en överrisk på 5,7 gånger.

Magnusson avrundar:

”Att låsa in alla män skulle alltså ha betydligt större effekt för att minska brottsligheten i samhället än att stänga gränserna, men ännu större effekt skulle det ha att satsa stora pengar på skola och arbetsmarknad.

Av någon anledning är det inte lika politiskt gångbart med sådana förslag som det är att gnälla på invandrare, skrika om stängda gränser och papegojprata om tuffa tag och hårdare straff.”

”TILLVÄXT OCH SOLIDARITET” 2015 var ”ett lysande år”

Statsminister Stefan Löfven (S) med fru Ulla på Medborgarplatsen i Stockholm under en manifestation till stöd för flyktingar 2015. Foto: Maja Suslin/TT

Bortåt 20 000 afghaner riskerar att efter talibanernas erövring av Afghanistan hamna i ett mångårigt limbo i Sverige. Många har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Andra lever med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas till följd av situationen i Afghanistan.

Det borde vara humanitärt självklart att Sverige på alla vis omvärderar den här gruppens villkor. Annars finns bara ett hopplöst alternativ, mångårigt liv på sparlåga här, och ett kusligt fullständigt otänkbart, utvisning till talibanernas kusliga Afghanistan.

Men statsminister Stefan Löfven tar inte in situationen. När DN:s Hans Olsson (19/8) frågar honom om de stora skaror av afghaner som i dag och i morgon är på flykt och behöver skydd. svarar han:

Vi ska aldrig tillbaka till 2015, förklarar Stefan Löfven. ”Där kommer inte Sverige att hamna igen”,

Men var 2015 verkligen ett katastrofalt år för Sverige, undrar Stefan Jonsson i ett inlägg på DN Kultur. Han skriver bland annat:

”Det kom många flyktingar, hela 162 000 sökte asyl det året om jag inte tar fel. Sverige och svenskarna tog emot dem med vänlighet och engagemang. De samlade in mat och kläder, öppnade dörrar, låste upp lokaler som stått oanvända och placerade ut sängar. De skänkte pengar.

”Från höger till vänster idkade man praktisk solidaritet från människa till människa. Ingen inbillade sig att det var enkelt, men människor gjorde vad de kände att de måste. Samhället visade sig från sin bästa sida.”

Flyktingmottagandet gick bra. Kommuner, regioner, verk och myndigheter gick på högvarv för att skaffa fram bostäder, ordna med personal och starta utbildningar. ”Även ekonomiskt var 2015 års flyktingmottagande en framgångssaga.”

2015 var inte bara ”ett bra år” fortsätter Stefan Jonsson. Det var ”ett lysande år”!

Jonsson skriver utifrån en färsk forskningsrapport (*) som ” visar att flyktingmottagandet 2015 gav ett par-tre år av expansiv välfärdspolitik som resulterade i stora överskott i kommunernas budgetar och en sällan skådad ekonomisk tillväxt som gav plus även i statens budget. Varför inte hamna där igen?”

 Sverige fick dessa år hundratusentals invånare, många av dem barn, tonåringar, och välutbildade unga vuxna som under lång tid kommer att vara nödvändiga för arbetsmarknaden: ett Sverige som jobbar.

 ”Kort sagt: det är de som i allt högre grad gör de nödvändiga jobben, särskilt inom vård, handel, transport och restaurang- och turistnäringen.”

I sin avslutning vädjar Stefan Jonsson till statsministern:

”Stefan Löfven, tag paus, tänk! Det finns en sannare story än den sverigedemokratiska berättelse som hemsöker politiken. Solidaritet, välfärd och jobb: så var 2015. Tack vare att Sverige tog emot många människor på flykt. Fram till dess att gränserna stängdes var det ett frihetens och solidaritetens år. Det gick att göra annorlunda. Det gick att göra rätt. Det gick rent av att göra gott. Och det visade sig att det i längden gynnade alla.”

*) Fotnot: Migrationsforskaren Peo Hansen vid Linköpings universitet, skriver om flyktingmottagandet 2015 j i sin nya bok ”A Modern Migration Theory”, inom kort i svensk översättning.

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

Sven-Eric Liedman: Integration bara möjlig i ett jämlikt samhälle

Gängkriminalitet, skjutningar som skadar eller dödar oskyldiga, skolor som inte fungerar, flyktingar som lever på bidrag så att Sverige inte har råd med andra insatser, skatterna räcker inte till …

Ungefär så verkar det ofta förhålla sig i många mediers rapportering. Sverige är i kris och det är flyktingarnas fel, blir slutsatsen för många som skräms av ett på kort tid förändrat Sverige där de inte känner sig trygga.

Sverige har förändrats, skriver Sven-Eric Liedman i en angelägen krönika på Aftonbladets ledarsida.:

”Vid mitten av 1800-talet var två svenskar av tusen födda i ett annat land. I dag är det två miljoner av tio och en halv. I Malmö är nästan hälften av invånarna invandrare.”

Men beror landets problem på det som blivit annorlunda, undrar Liedman? Visst finns det svårigheter. Men också möjligheter.

Han utgår från en ny bok ”Samhällsorientering: För en hållbar integration (Komlitt)”, skriven av sociologen Mikael Stigendal och statsvetaren Erik Amnå.

Stigendal är specialist på integration och segregation och skriver bland annat att integration gäller alla i samhället, inte bara de nya svenskarna. Detsamma gäller segregation, inte bara då det gäller utsatta områden.

Det är också ett växande problem att vi får en alltmer isolerad ekonomisk överklass, fortsätter Liedman, en klass inom vilken flertalet förskansar sig i sina stora villor i Djursholm och Östermalm, Hovås, Örgryte, Limhamn – och kanske Tågaborg, Laröd och Viken: ”Deras barn lär sig förstå att de är något förmer än vanliga människor”.

Segregationen skapar ett ”vi” och ”dom”-samhälle. Vi som har rätt, som gör rätt. Dom som är skulden till alla våra problem. Dom som utgör ett hot mot oss …

Dessa tankestrukturer lägger grunden för främlingsfientlighet och högerextremism. I Sverige har sverigedemokraterna nått politiska framgångar på dem. Moderater och kristdemokrater har aningslöst lierat sig. Också inom socialdemokratin finns tendenser åt det hållet.

Fördomar om andra människor är en mäktig splittrande kraft, skriver Sven-Eric Liedman, som konstaterar att ju mer sverigedemokratiska känslor får fäste och sprider sig desto mer försvåra integrationen:

”Målet med integration bör däremot vara att skapa en genuin vi-känsla, inte att göra oss likadana som genom assimilering. Olikhet kan i ett integrerat samhälle tvärtom skapa ett slags nyfikenhet inför det främmande.”

Bara i ett mera jämlikt samhälle kan en sådan integration skapas, med en ”genuin vi-känsla”.

Det svenska samhället framställs i dag ofta ”som ett gigantiskt varuhus med ett närmast gränslöst utbud”. Med pengar kan allt uppnås. Men hungern efter pengar kan göra människor till monster. Är inte hungern efter rikedom och lyx den viktigaste drivkraften för gängkriminaliteten?

Leva ett liv i överflöd eller dö. Tänk er ett samhälle där måttfullheten är ett dominerande ideal. Det är min utopi, sammanfattar Sven-Eric Liedman.

Stillers försvunna film och flyktens berättelser

Mauritz Stiller (till höger om kameran) och Julius Jaenzon 1922 vid inspelningen av Gunnar Hedes saga. Bild Wikipedia.

Mauritz Stiller (1883 – 1928) skapade tillsammans med Victor Sjöström den svenska stumfilmen och därmed den svenska filmen. Stiller ”upptäckte” Greta Garbo och flera av hans filmer räknas till svensk films klassiker. 

Under den svenska filmens guldålder (1917 – 24) stod Stiller på toppen av sin förmåga. 1921 skrev han manus till och regisserade ”De landsflyktige”, som blev en stor succé och såldes till trettio länder.

Hundra år senare är allt som finns kvar av filmen sju minuters fragment, plus stillbilder, programhäfte och affisch.

”De landsflyktige” är inte ensam om sitt öde, skriver filmvetaren Jan Holmberg i ”Begäret efter det som fattas” i nya numret av tidskriften Essä, nr 9 2021, med temat Filmen som försvann.

Tidskriften Essä har en given struktur. I mitten presenteras själva sakfrågan, här handlar det om bland annat stillbilder och ett replikmanus. Till det kommer löst inskjutet filmens affisch och ett programblad.

”De landsflyktige” handlade om ryska revolutionen och om en rysk emigrantfamilj som flytt bolsjevikernas revolutionära Ryssland och hamnat i en finsk småstad. Den bygger på den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell Zoja.

”Allt talar för att ”De landsflyktige” skulle kunna ha räknats bland de stora filmerna, om den bara funnits kvar”, skriver Jan Holmberg. 

Det är en försvunne film och en försvunnen tid (den tsarryska) och om ett land som inte längre finns.

Detta är inget ovanligt, menar Holmberg. Bara mellan tio och tjugo procent av all stumfilm har bevarats åt eftervärlden.

Han konstaterar vidare att filmen som konstform trots detta har en hög överlevnad. Det är värre med musiken. 

De äldsta hittade instrumenten är åtminstone 20 000 år gamla. Av den musik som spelades på dessa finns ingenting bevarat från tiden före notskriften.

I en annan av tidskriftens fyra essäer tar författaren Susanna Alakoski fasta på flyktingarnas situation och på de olika aspekter av flykt som finns i Schildts novell och kan ha funnits i filmen, exil, landsförvisning, landsflykt.

Människor har i alla tider tvingats fly, skriver Alakoski. Otaliga författare har skildrat sin rotlöshet i främmande länder. Vår tid översvämmas av flyktens berättelser.

Och ändå – i andra sammanhang avhumaniseras de som flyr, blir ”kvoter, kvantiteter, volymer”. Ord och språk används bortom all värdighet.

”Då som nu. Krig överbefolkning, förföljelser, rasism klibbar samman med fattigdom, hunger, förtryck och väpnade konflikter”, fortsätter Susanna Alakoski.

En gång vimlade det av ryska flyktingar i Finland. I Runar Schildts novell Zoja konfiskeras den ryska flyktingfamiljen Barantscheffs tavlor och möbler på liknande vis som man i Danmark för inte så länge sedan genom den så kallade ”smyckeslagen” gav polisen rätt att konfiskera flyktingars ringar och pärlhalsband. Undrar vad skillnaden är, suckar Alakoski.

Mauritz Stiller hette egentligen Moshe Stiller. Hans judiska föräldrar kom till det då ryska Helsingfors 1867. Pappan Hirsch kom från Belarus, mamman Mindel från polska Lodz, båda var militärmusiker, men dog tidigt och Mauritz uppfostrades av en bekant.

Mauritz Stiller var jude i en värld präglad av antisemitism. Därtill var han homo- eller bisexuell i en tid då homosexuella handlingar var straffbara. Sitt ryska medborgarskap bytte han under inspelningen av ”De överlevande” 1921 mot ett svenskt.

I den tredje essän i Essä förundras litteraturvetaren Tatjana Brandt över att Stiller omvandlade den ryske landsflyktige Meerwolff som Runar Schildt tecknar i sin novell till filmens onde bankir, som ”verkar vara både råkapitalist och kommunist, en dubbelspion och förrädare med aptit på aristokratiska fröknar. Alltså ond på alla skalor.” Och detta i en tid när judiska bankirer var den gryende ”fascismens älsklingsfiende” … ”Utsugarna. Folkfienderna. Kulturförstörarna”. 

Kanske berodde det på att filmen behövde en ”skurk”?

Den finlandssvenske författaren och Helsingforsskildraren Kjell Westö skriver i sitt bidrag i Essä om ”Den schildtska blicken” om just det, att Meerwolffs karaktär i hans fantasi blir ”den kritiska vikt som filmens stora visioner vägs mot”?  

Han nämner att hans ambition att ringa in Runar Schildts författarskap för honom inte är någon liten utmaning, det handlar om en ”författare som var den kanske viktigaste förebilden” för honom när han började skriva.

Och han avslutar sin essä med att det var ”Runar Schildt som fick mig att förstår att det går att skildra Helsingfors på svenska” … något som vi är många Westöläsare som helhjärtat kan instämma i.

Detta nummer med fyra essäer i tidskriften Essä erbjuder texter med många associationer som kreativt och tankeväckande leder åt olika håll.

Jag själv blir sugen på att se filmen, mästerverket ”De landsflyktige” men det går ju inte. Som väl i finns ändå både Runar Schildts förlaga Zoja – och förstås staden Helsingfors också som Schildt och Westö skildrat den. För att inte tala om Mauritz Stillers klassiska stumfilmer, som ”Erotikon” och ”Gösta Berlings saga”, den senare med Greta Garbo.

Greta Garbo och Mauritz Stiller ombord på ångfartyget S/S Drottningholm på sin väg till USA 1925. Bilden: Wikipedia.

Goran Kapetanović om när kriget kom till Sarajevo

Filmaren Goran Kapetanović Foto: Mattias Ahlm.

”Det en gång var en pojke i Sarajevo som älskade filmer och som överlevde ett krig”, berättade filmaren Goran Kapetanović i torsdagens Sommar i P1. Det handlar om hur kriget bryter ut i Sarajevo våren 1992 och hur han själv och hans familj drabbas.

Familjen bor i en stor lägenhet med mycket böcker i ett höghus i centrala Sarajevo, lever ett gott liv. En kväll ser Goran en film som drabbar honom med full kraft, Emir Kusturicas ”Zigenarnas tid”. En annan dag är han ute med sin flickvän. De kommer överens om att träffas påföljande dag. Då ska de ligga med varandra för allra första gången.

Men något kommer emellan. Kriget.

När den 17-årige Goran ska smita ut ur lägenheten till sitt möte hör han skott. I trappan är kaos. Folk har börja fly från sina lägenheter med vad de kan bära med sig. Man skruvar av namnskyltarna och kastar bort dem, därför att namnen avslöjar etniciteten.

När han kommer till flickvännens bostad i ett annat höghus har strömmen gått och hissen är ur funktion. Kaoset har på kort tid tilltaget. Han inser att kriget har börjat.

Hans egen familj förskansar sig i husets skyddsrum. Byggnaden träffas av granater. Hans pojkrum träffas och blir utblåst, förvandlas till ett tomrum. När familjen flyr har han nästan inget att bära med sig.

Familjen lyckas få plats på ett flygplan som lämnar den alltmer trasiga staden och kommer till Sverige som flyktingar.

Men hans pappa stannar i Sarajevo. Stannar bland bomber och ruiner. Varför vår vi inte veta, inte heller hur det går för honom.

För mig blir det här årets starkaste Sommar-program, med en röst som tränger genom tidens brus, som i ett filmiskt upplagt radioprogram har något mycket väsentligt att säga om krig och flyktingskap.

[Jag hör Ulf Kristerssons hesa röst som en papegoja i en ekokammare upprepa att ”flyktingar är en belastning” – men jag vill inte släppa in honom i den här texten.]

Goran Kapetanović använder i sitt program medvetet inga etniska markörer, som bosnier, serber, kroater. Det är välgörande. De jugoslaviska sönderfallskrigen drevs av starkare krafter än av grannar som ogillade varandra.

Samma aprildagar 1992 då kriget bröt ut i Sarajevo befann jag mig i Belgrad, med en flygbiljett till Sarajevo, som jag besökt några månader tidigare, i december 1991. Vid det tidigare besöket rådde krig i Kroatien men inte i Bosnien. Alla talade om och fruktade att kriget skulle komma också dit. Nu skedde det – och följderna blev fasansfulla, så många fick fly, så många civila dödades.

I år är det trettio år sedan de jugoslaviska krigen började 1991. I Sverige lever många med ”jugoslavisk” bakgrund i familjer som kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller som flyktingar. Också för deras skull borde diskussionen om hur de jugoslaviska krigen uppkom och vad som drev dem föras på ett annat vis.

Det samma gäller frågorna om flyktingar, migration och integration. Det är förnedrande för ett land som Sverige att tillämpa tillfälliga uppehållstillstånd som huvudprincip för flyktingar från krigens helveten.

Fotnot: Goran Kapetanović föddes i Sarajevo i december 1974. Han är i dag svensk manusförfattare och regissör bosatt i Malmö. Bland hans mest kända filmer kan nämnas ”Min faster i Sarajevo” (2016) och TV-serien ”Kalifat 2020).

Du kan lyssna på hans Sommarprogram här.

Tuzla och Aleppo – Nya vänorter till Helsingborg?

Pärnu och Dubrovnik, Helsingborgs två senaste vänorter, från 1991 och 1994. Foto Sören Sommelius.

På Parapeten finns öster om restaurangen med samma namn Vänortsplatsen. En ring av stenar har rests har rests för att det på var och en ska kunna ristas in namnet på en ny vänort.

Platsen är ritad av arkitekterna Per Friberg och Bruno Östholm och inramar an skulptur, ”Sail around the world” av Tomas Nordbäck, med en jordglob i koppar och två rostbruna segel i cortenstål, placerade på en sockel av granit. Den invigdes den 21 maj år 2000.

Vänorter kan spela en viktig roll för en stad och inte minst skapa förutsättningar för kulturellt utbyte med andra städer. I Europa kan man ofta vid infarten till städer se skyltar som påminner om vilka vänorter staden ifråga håller sig med.

Vänortsplatsen i Helsingborg ligger vackert. De stora färjorna passerar helt nära. Utsikten mot Inre Hamnen, rådhuset, Stortorget och Kärnan hör till de finaste i staden. Platsen har samtidigt en speciell avskild atmosfär.

Helsingborg hade när platsen iordningställdes fyra vänorter. Äldst är Helsingör (1838), följt av amerikanska Alexandria, estniska Pärnu (1991), kroatiska Dubrovnik (1994). Sedan har det tyvärr inte blivit fler. Varför då?

På helsingborg.se berättar man kortfattat om samarbetet med de fyra olika vänorterna. Redogörelsen är vag och håller låg profil. Om Helsingör heter det att ”Vänortskommittén har vid flera tillfällen gett bidrag till Nordiska litteraturens dag i arrangemang av Föreningen Norden.” Men Nordiska litteraturens dag har ju bedrövligt nog inte genomförts på bra länge, fast det nu ryktas att den kan komma att återuppstå nästa höst.

För Alexandria är upplysningarna lika intetsägande, ”Städernas skolor har kontakt med varandra och genom detta har eleverna utbytt erfarenheter inom till exempel kultur och miljö.”

Pärnu-samarbetet har trots allt mera substans, verkar det, men uppgifterna är ytterst oprecisa i vaga ordalag:

”Vänortskommittén utlyser varje år stipendier till studenter vid Campus Helsingborg för fältarbeten i Pärnu. Dessutom gör studenter från service management en årlig exkursion till Pärnu som en del i sina studier.

Kontakterna mellan Campus Helsingborg och Pärnu College har över tiden utvecklats till att beröra gemensamma forskningsansökningar, ett Erasmus-avtal med både student- och lärarutbyte samt ett Nordplus-finansierat projekt för utbildningar på masternivå.”

Dubrovnik-samarbetet kunde varit inriktat på kulturellt utbyte med särskillt den årliga festivalen i Dubrovnik. Men, inte, så här står det, inte mycket till samarbete, förefaller det:

”Varje år utlyser vänortskommittén stipendier till studenter på Campus Helsingborg för fältarbeten i Dubrovnik.”

Med lettiska Liepaja har Helsingborg skrivit något slags ”letter of intent” som kan utvecklas till vänortssamarbete. Men inget nämns om inriktning konkret:

”Liepaja i Lettland är formellt inte Helsingborgs vänort, men städerna har skrivit under ett letter of intent och har utbytt erfarenheter inom bland annat kulturområdet.”

När vänortssamarbete upprättades med Pärnu och Dubrovnik på 90-talet, fanns det ambitioner och energi i samarbetet med två kuststäder. Pärnu i det då nyligen självständiga Litauen fick efter långvarig sovjetisk ockupation välbehövligt stöd med sjukvårdsmaterial och annat. Jag besökte själv staden i den vevan och kunde se att behoven var omåttligt stora, att kontakten med Helsingborg betydde mycket för litauerna med nyvunnen nationell självständighet.

Dubrovnik var 1994 isolerat efter de jugoslaviska sönderfallskrigen. Helsingborg kunde ha blivit en positiv kraft för den vackra historiska staden. Men blev det så? Tveksamt. När jag senast var där verkade det som om gigantiska kryssningsfartyg tagit över mycket av turismen.

Ska Helsingborg ha vänorter? Varför inte. Internationellt utbyte mellan städer på städernas villkor och nivå kan ge mycket. Men vänortsutbyte måste ha något slags ömsesidighet, gärna som kulturutbyte. Om det också bygger på solidaritet kan det spela en stor roll.

Under de senaste decennierna har många flyktingar kommit till Helsingborg från krigszoner, som Bosnien och Syrien. I Helsingborg finns många helsingborgare med rötter i de båda länderna. Varför inte utse en vänort från vardera landet, inte huvudstäderna, kanske Tuzla i Bosnien. Syrien är svårare. Är Aleppo realistiskt?

Helsingborgs Vänortsplats, öster om restaurang Parapeten. Foto: Sören Sommelius.

nya ”Allians för Sverige” granskas av Expo inför kommande kyrkovalet

Bild: Expo.

Kyrkovalet kan bli en språngbräda in i den svenska poltiken för högerextrema Allians för Sverige, skriver den antirasistiska tidskriften Expo i tidskriftens senaste numret #2.2021. Partiet går till val på paroller om att kyrkan ska verka för ”återvandring” av flyktingar.

Expo berättar om hur partiet började sin valkampanj i december 2020 genom att söka upp Högsbo församlingsherm i Göteborg, där det fanns ett boende för afghanska flyktingar.

Man gick utan förvarning in i församlingshemmet , hade filmare med sig som dokumenterade och ställde frågor om särskilt flyktingverksamheten.

”Hur många bor här? Vilka är det som städar lokalerna? Vem betalar?”

En månad senare publiceras materialet på AFS högerextrema webb-TV-kanal Exakt24.

Direkt efter det hotfulla besöket av de filmande männen flyttade de ensamkommande tonåringarna från församlingshemmet, något tidigare än man annars skulle ha gjort ¨.

– Det var en mycket konfrontativ intervju, berättar för Expo Anders Leizzinger, kyrkoherde i Carl Johans pastorat, där kyrkan i Högsbo ingår.

Samma dag intervjuades en av församlingens förtroendevalda kyrkopolitiker av Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige som enbart presenterar sig som ”kyrkopolitiskt aktiv”. Lite senare ringertill Anders Leizzinger Per Sefastsson, kassör för AfS. och frågar varför församlingen mörkat boendet för församlingsmedlemmarna.

I kyrkan och församlingshemmet upplever man det skedda som djupt obehagligt, inte minst den svans av hotfulla kommentarer som följt i filmernas fotspår, både på sociala medier och i verkligheten.

– Efter filmerna ringde en person till mig och undrade vad jag var för en djävla präst. Han sa att han visste var jag bor och att han själv inte bodde långt därifrån.

Alla anställda i Högsbo församling har nu tillgång ett personlarm med möjlighet att ringa in bevakning från ett vaktbolag. Församlingens medarbetare uppmanas vidare att inte arbeta ensamma. Larm och vaktbolag är nu mycket dyrare än vad flyktingverksamheten var tidigare.

– Kyrkovalen är ett sätt för små partier att testa sin väljarstöd inför riksdagsvalen, säger Jan Strid, pensionerad universitetslektor vid Lunds universitet som forskat på kyrkovalen. Han berättar för EXPO hur Kristdemokraterna en gång ställde upp i kyrkovalet för att sedan delta i riksdagsvalet. Sverigedemokraterna deltog i kyrkovalet första gången 2001.

Fotnot 1: Allians för Sverige bildades 2018. Dess nuvarande partiledare Gustav Kasselstrand är tidigare utesluten ur SD:s ungdomsförbund SDU.

Fotnot 2: Söndagen den 19 september 2021 är det val i Svenska kyrkan. Till kyrkomötet, det högsta beslutande organet, finns 294 direktvalda platser. Vid förra kyrkovalet 2017 röstade ungefär en miljon människor.

flyktingar till taggtrådsstaten Danmark placeras i läger i Afrika?

En grupp flyktingar och migranter, de flesta asylsökande, efter ankomsten till Rødby i Danmark. Bilden togs hösten 2015. Foto: Bax Lindhardt/Bax Lindhardt/NTB scanpix/TT.

Det danska folktinget röstade i torsdags för en lag som innebär att flyktingar som söker asyl i Danmark kan komma att placeras i ett flyktingläger i ett afrikanskt land i väntan på besked från danska migrationsmyndigheter.

Landets socialdemokratiska regering ledd av statsminister Mette Fredriksen vill att ett mottagandecenter för asylsökande ska upprättas i ett land utanför Europa, skriver Svenska Dagbladet. I detta center ska hela handläggningen av asylansökningar från tredjelandsmedborgare och statslösa ske.

Det ska dock inte gå att söka asyl direkt vid mottagandecentret, utan det måste ske vid exempelvis den danska gränsen, heter det i lagen.

Flyktingar från afrikanska länder ska således tvingas ta sig över Medelhavet, och fortsätta hela den mödosamma vägen till Danmark för att sedan skickas tillbaka till centret och vänta på ett beslut om deras framtid.

S-regeringen har gjort främlingsfientliga Dansk Folkepartis politik till sin. Det är en kuslig utveckling. Av det danska ”hygget” har blivit en taggtrådsstat, med ett öppet förakt för den ofta desperata utsatthet som tvingat den enskilde att lämna sitt land för att söka en framtid någon annanstans.

Den flykting som i det ”afrikanska lägret” till slut beviljas asyl av Danmark – får ändå inte komma dit utan förväntas stanna i det aktuella värdlandet personen befinner sig i, alternativt flyttas över till FN:s flyktingläger. Om det blir avslag är det värdlandet som ska ansvara för deportationen.

Ska Danmark inte ta emot några asylsökande?, undrar Svenskan och fortsätter:

Om asylsystemet går från teori till verklighet, så som det har beskrivits hittills, innebär det att Danmark i princip kommer att ta emot noll flyktingar som sökt asyl spontant. Den danska S-regeringen har i stället öppnat för att återigen ta emot kvotflyktingar från FN, något som landet inte har gjort på flera år.

 Invandrings- och integrationsminister Mattias Tesfaye (S) har sagt att regeringen har haft dialog med 5–10 länder om sina planer, men han vill inte uppge vilka länder det handlar om. Länder som nämnts i debatten är bland annat Egypten, Tunisien, Rwanda och Etiopien, enligt danska Jyllandsposten.

Dessa länder ska förmodligen mutas med saftiga belopp för att hålla läger åt Danmark.

Förslaget har mött massiv internationell kritik. FN:s flyktingkommissariat UNHCR har uppmanat folketinget att förkasta förslaget bland annat därför att det skulle underminera det internationella flyktingsamarbetet. Också EU har riktat kritik mot förslaget.

Även organisationer som Röda korset, Amnesty International och Rädda Barnen har riktat kritik mot planerna – inte minst för avsaknaden av detaljer kring exempelvis hur mänskliga rättigheter och en rättssäker asylprocess ska värnas.

För mig framstår det som fullständigt obegripligt hur ett land med lång demokratisk tradition kan förfalla till den här sortens djupt inhumana ärkenationalistiska migrationspolitik. Att ett socialdemokratiskt parti bedriver den här sortens politik är lika hjärtlöst som beklämmande.

Skulle Sverige efter valet 2022 få en M/SD/KD/L-regering talar mycket för att man kommer att försöka driva igenom liknande lagar på denna sidan sundet.