Kategoriarkiv: Flyktingar

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

 ATT LÄGGA NER SPRÅKPLAY ETT SVEK FRÅN SVT OCH UR SOM DRABBAR NYANLÄNDA

Appen Språkplay läggs ner efter sju år. Foto: Britt-Marie Schrammel, Dagens Nyheter.

Inleder högerregeringen nu angreppen mot prioriterade mål för särskilt sverigedemokraterna och moderaterna, flyktingarna och public service?

Det verkar så. Redan vid årsskiftet läggs ”Språkplay” ner, SVT:s och UR:s unika språktjänst som särskilt vänt sig till nyanlända.  

Tjänsten har uppmärksammats positivt av FN-organisationer som Unesco och UNHCR. Den senare organisationen skickade under hösten ett brev till Danmarks och Norges Public Service och uppmanade dem att introducera ett liknande verktyg. I Finland och Schweiz har man redan gjort så med svenska Språkplay som förebild, skriver Marcus Bornlid Lesseur i Dagens Nyheter.

I Sverige har Språkplay använts med stor framgång under sju år och kunnat notera mer än en halv miljon användare. 

Tidigare i år, skriver Marcus Bornlid Lesseur, ”skickade även det ukrainska public service-bolaget UAPBC en uppmaning till sina europeiska motsvarigheter där de pekade på vikten av språkinlärningsinsatser för de ukrainare som tvingats fly sitt hemland och framhöll förtjänsterna med just Språkplay.

Appen fungerar på så sätt att användaren kan ta del av i stort sett hela SVT:s och UR:s katalog av program med interaktiva undertexter på ett trettiotal språk. Om användaren inte förstår ett ord kan så personen klicka på ordet i fråga för att det ska översättas, och utöver detta erbjuds olika typer av språkövningar.”

Språkkrafts grundare Niss Jonas Carlsson säger till DN att UR och SVT till honom framfört att de båda mediebolagen ”inte ser det som sin roll att ägna sig strikt utbildning, vilket Språkplay bistår med, utan med folkbildning.” Därför, uppger han, vill de inte längre lägga resurser på appen.

Carlsson fortsätter:

– De tycker inte att det ligger inom ramen för deras uppdrag att tillhandahålla detta. Men vi är mitt uppe i en ny flyktingkris just nu och på grund av massflyktsdirektivet har inte de ukrainare som kommer hit tillgång till SFI. I ett sådant läge tycker jag att det är väldigt märkligt att man lägger ner den här tjänsten samtidigt som public service-bolag i resten av Europa ser det som ett föredöme.

När DN ställer frågan till UR:s och SVT:s ansvariga för Språkplay, blir svaren annorlunda.

Anna Zettersten, ansvarig för Språkplay på SVT, hävdar att ”användningen av appen minskat de senaste åren” medan UR:s VD Sofia Wadensjö Karén menar att”översättningarna inte lever upp till kvalitetskraven”.

Utan att vara insatt i detaljer om Språkplay undrar jag varför UR och SVT reservationslöst ställer sig bakom vad som måste vara SD:s och M:s krav. De båda partierna vill ju lägga ner UR helt och skära ner kraftigt på SVT.

Nedläggningsbeskedet av Språkplay väcker stor oro inom SIOS, Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige.

SIOS ordförande Amadeu Batel säger att behovet av tjänsten är stort bland nyanlända.

– Det är inte direkt en lysande idé att lägga ner Språkplay. Jag vet inte hur de har tänkt där. Det här är en betydelsefull tjänst för i synnerhet den ganska stora andelen av de utrikesfödda vilka lever i isolerade miljöer där de inte exponeras för svenska. Även de här människorna betalar skatt till public service och de behöver få tillgång till svenska nyheter, säger Amadeu Batel och fortsätter:

– Det finns en risk att folk på grund av det här både kommer längre ifrån svenskan och samhället.” Det är ett svek från SVT och UR:s sida att lägga ner den prisbelönta appen Språkplay.

Ska tre vietnamesiska systrar ska kastas ut ur Sverige efter åtta år här?

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg hotas nu av avvisning från Sverige, skriver Helsingborgs Dagblads Torbjörn Wester. Foto: Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg hotas nu av avvisning från Sverige, skriver Helsingborgs Dagblads Torbjörn Wester. Den äldsta av systrarna är tjugo år, har nyligen tagit studenten och i dagarna fått sitt första fasta jobb som servicevärd på Helsingborgs lasarett. De yngre är 16 respektive 11 år gamla. Alla tre har bott i Sverige åtta år, sedan 3 ½ år i familjehem utanför Helsingborg.

Nu riskerar de tre systrarna att utvisas från Sverige. Enligt reportaget är deras möjligheter att få stanna små.

”Möjligheterna att få stanna i Sverige börjar nu bli uttömda. Ett av de sista halmstråna var att ansöka om flyktingstatus. Men Migrationsverket avslog också den begäran och i oktober avslog migrationsdomstolen även överklagandet. Nu går ärendet vidare till sista instans, migrationsöverdomstolen.”

Flickorna kom 2014 med sin pappa till Sverige. Han skulle flytta samman med en svensk kvinna. Men förhållandet sprack/eller var inte seriöst och Migrationsverket klassade det som ett skenförhållande. Verket beslöt (2018) att familjen skulle utvisas, varvid pappan försvann medan systrarna LVU-placerades och samtidigt inledde en lång kamp för att få stanna i Sverige och ”slippa återvända till ett land där de inte känner någon”.

För mellansystern, som nyligen börjat gymnasiet, ställer HD frågan till Migrationsverket varför hon inte kan ”få uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter?” 

Den frågan prövades 2020 men avslogs eftersom flickan ”vistats större tiden i Sverige utan uppehållstillstånd” och att hon därför har starkare anknytning till Vietnam än till Sverige.

Migrationsverket menade alltså att hon – som då hade levt hela sin tonårstid i Sverige, såg svenska som sitt förstaspråk och var socialt rotad – hade en starkare anknytning till Vietnam där hon inte kände någon, skriver HD. Migrationsverkets representant kommenterar ”Det kom man fram till efter en sammantagen bedömning av alla omständigheterna i hennes ärende”.

Men bedömningen är gjord efter byråkratiska kriterier, inte efter mänskligt inkännande kontroller, kan det tyckas. Vad säger FN:s barnkonvention, som Sverige undertecknat?

Enligt konventionens Artikel 20 – 21 (enligt Rädda Barnens kortversion) ska ett barn, som berövats sin familjemiljö, ha rätt till alternativ omvårdnad. Här handlar det om tre systrar som för åtta år sedan förlorat sin vietnamesiska hemmiljö, socialt rotat sig i en svensk värld som de nu kan komma att sparkas ut ur. Och som inte har den minsta aning om vad som kan vänta dem i deras tidigare hemland om de förpassas dit.

Är det verkligen rimligt?

Med demagogen statsminister Ulf Kristerssons favorituttryck står Sverige inför ett ”paradigmskifte”, vilket med hans språkbruk betyder att man ska kasta ut alla de reformer som genomförts under den socialdemokratiska regeringens åtta år. Det gäller i synnerhet flyktingpolitiken.

Formellt kan knappast högerregeringens dikthat börjat tillämpas. Men i det så kallade Tidöavtalet är flyktingfrågan helt dominerande. Jag uppfattar dokumentet som Sverigedemokraternas kontrollavgal med de tre andra styrande högerpartierna, i synnerhet moderaterna och kristdemokraterna.

En tredjedel av avtalets 61 sidor, det längsta av de sex kapitlen, handlar om ”migration och integration. Där heter det inledningsvis att det nu gäller att ”skapa ett paradigmskifte i synen på asylmottagande”. Flyktingskap ska bara erbjudas ”tillfälligt” och ”för den som flyr Sveriges närområde”.

Är Quyen, Tram och Vy i någon mån offer för denna omänskliga180-graders omsvängning av flyktingpolitiken som högerregimens vill genomföra. Varför hörs inga eller få protester från de anständiga partierna?

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Danmark ett av Europas mest främlingsfientliga länder?

Bilden från The Economist.

När danskar talar om Lolland, vilket inte är alltför ofta, låter de ofta bedrövade”, skriver The Economist i en artikel om dansk flyktingpolitik i sitt dubbelnummer till julhelgen.

Det handlar om det främlingsfientliga Danmark. Men den avlånga avfolkningsön Lolland nämns som ett undantag.  Till skillnad mot den nationella regeringen i Köpenhamn välkomnar Lolland immigranter, såväl högkvalificerade tunnelexperter som afghanska flyktingar utan utbildning.

De enda migranter vi är rädda för är fastighetsmäklare från Köpenhamn, säger Lollands ledande tjänsteman, Thomas Knudsen. Han tror på en ljus framtid för ön.

Arbetet har börjat på en tunnel från Lolland till den tyska ön Fehmarn 18 km bort. När den står färdig, 2029, kommer restiden från Köpenhamn till Hamburg att halveras till 90 minuter.

Förhoppningen är att tyska turister kommer att flockas på Lollands stränder. Och att gröna industrier kommer att öppna fabriker och dra fördel av den blåsiga öns överskott på förnyelsebar energi.

Nu behövs arbetare till tunnelbygget, med olika kompetens. I augusti öppnades en internationell skola på ön. Dess 55 elever kommer från många olika länder så långt borta som Tanzania och Indien, också från en rad muslimska länder. Man behöver engelskspråkiga läkare och lärare.

Det finns en bakgrund till Lollands attityd mot flyktingar. Före första världskriget kom till ön (liksom till Skåne) många polacker för att skörda betor. En hel del flyktingar från de jugoslaviska krigen på 90-talet kom till Lolland, blev klar, trivdes och blev framgångsrika.

Allt detta sammantaget gör att Lolland kommit på kant med den nationella regeringen, som vill ta emot så få flyktingar som möjligt från ickevästliga länder.

Man är dock överens i ett avseende, Lolland välkomnar inte lågutbildade flyktingar som inte kan bidra till ekonomin, produktivitet betyder mer än pass.

Manifestation i MjølnerparkenNørrebro där så många som 1500 hyresgäster inom ett år kan tvingas lämna sina lägenheter. Foto: Tariq Mikkel Khan / Imago/ Neue Zürcher Zeitumg.

The Economist ställer frågan hur det kan komma sig att ”världens näst lyckligaste land” (Danmark) kommit att till den grad ogilla flyktingar att Danmark ofta nämns som ett av Europas mest främlingsfientliga länder?

Tidskriften nämner särskilt ett bostadsprojekt i MjølnerparkenNørrebro där så många som 1500 hyresgäster inom ett år kan tvingas lämna sina lägenheter. Detta är en följd av att den danska regeringen klassat Mjølnerparken som ett ”parallellt samhälle”, med alltför många invånare som är arbetslösa eller har dålig utbildning, är kriminellt belastade och är av ”icke-västligt ursprung”.

Ägarna till husen kommer att sälja två av fyra bostadskomplex. Nya familjer kommer att flytta in.

På många balkonger i området hänger nu banderoller med texter som ”Vi flyttar aldrig”.

Den danska attityden mot flyktingar har djupa rötter, skriver The Economist. Efter förlusten av de huvudsakligen tysktalande provinserna Schleswig och Holstein till Preussen 1864 följde kampanjer om danskhet. Enbart de som talade danska och ”bar danska kläder” kunde bli danskar.

I dag är det danska ”försvaret av välfärdsstaten” hänsynslöst och menar många rasistiskt, fortsätter tidskriften. Restriktioner riktas särskilt mot muslimer, vilka utgör hälften av icke-västliga migranter.

2018 infördes en ny lag att nya medborgare måste ta i hand och hälsa på kommunala tjänstemän vid ceremonier för att bekräfta medborgarskap. ”Politikerna får mig att känna att det inte är tillåtet att fira Ramadan eller Eid eller någonting”, säger Agob Yacoub, en syrisk flykting.

Fehmarn-tunneln halverar restiden mellan Köpenhamn och Hamburg till 1 1/2 timme. Den beräknas stå färdig 2029.

Macron: ”Engelska Kanalen får inte bli en kyrkogård”

Franska Liberations torsdagsnummer domineras av flyktingkatastrofen i Engelska kanalen.

Flyktingkatastrofen i Engelska kanalen dominerar tidningarnas förstasidor på torsdagen i både Frankrike och England. Ett 30-tal människor omkom då en flyktingbåt sjönk utanför Calais på den franska kusten. Det är den värsta olyckan i sitt slag sedan flyktingkrisen började.

Trettiofyra personer tros ha varit ombord på båten. Två överlevande behandlas med intensivvård. Bland de omkomna fanns minst ett barn.

Tyvärr har kommentarerna efter katastrofen till stor del präglats av anklagelser och beskyllningar mellan Frankrike och England, skriver brittiska The Guardian.

I ett telefonsamtal på onsdagskvällen betonade den franske presidenten Emmanuel Macron de båda ländernas delade ansvar för det skedda och sa till Johnson att han förväntade sig fullt samarbete och att situationen inte skulle utnyttjas för ”politiska syften”.

”Frankrike kommer inte att acceptera att Kanalen förvandlas till en kyrkogård”, sa Macron.

Macron har vidare krävt att EU-ministrar ska behandla flyktingsituationen vid Engelska kanalen vid ett akut krismöte.

Från Boris Johnsons sida hördes mest krav på att Frankrike bättre skulle patrullera sina stränder för att förhindra att flyktingbåtar lämnar dem.

I en annan artikel skriver The Guardian om de fasor det innebär för flyktingar att försöka korsa Engelska kanalen, i dåligt sjövärdiga farkoster. Tidningen citerar 12-årige Mohammad som gjorde resan i juni tillsammans med sin mamma och åttaåriga syster på flykt från talibanernas Afghanistan.

”Det var som en skräckfilm”, sa pojken. Ändå var det sommar då, inte mörka och kalla november.

Mohammad och hans syster överlevde den 33 km långa resan över havet. De är bland de tusentals som korsat kanalen i år då sammanlagt 25 700 flyktingar kommit i små båtar till Storbritannien – vilket är tre gånger så många som 2020.

För några veckor sedan hävdade Storbritanniens inrikesminister Priti Patel att 70 % av flyktingarna i små båtar är ekonomiska migranter. Han fick mothugg av brittiska flyktingmyndigheter, The Refugee Council, som visade på undersökningar att 91 procent av flyktingarna kom från krigshärjade länder med långtgående kränkningar av mänskliga rättigheter och att de därmed har rätt att söka asyl.

A young boy is helped by a Border Force officer as a group of people are brought to Dungeness, Kent, by the RNLI following a small boat incident in the Channel on 20 November.
A young boy is helped by a Border Force officer as a group of people are brought to Dungeness, Kent, by the RNLI following a small boat incident in the Channel on 20 November. Photograph: Gareth Fuller/PA

Vattenkanon och tårgas mot flyktingarna och Angela Merkels samtal

Flyktingar på väg den sista biten genom Belarus till gränsen mot Polen, där de möttes av tungt beväpnad polsk kravallpolis, vattenkanoner och tårgas. Skärmdump från film av brittiska The Guardian.

De flyktingfamiljer som under en vecka övernattat under provisoriska omständigheter i utomhus i skogarna vid gränsen mellan Belarus och Polen vandrade i veckan fram till den polska gränsstationen, avspärrad av stora mängder rakbladsvassa taggtrådsrullar. Där möttes de av tungt beväpnade polska kravallpoliser som besköt dem med tårgas och vattenkanoner, efter det att några av flyktingarna kastat sten mot de som bevakade gränsen. Det handlar om flera tusen flyktingar.

De här kusligt inhumana scenerna med ett våld som också riktar sig mot barn utgör en sammanfattning av EU-ländernas flyktingpolitik denna mörka november 2021.

Visst, det hela är ett resultat av den belarusiske diktatorn Aleksander Lukashenkos bisarra politiska drag att använda flyktingar som ett vapen, med stöd av Vladimir Putins Ryssland.

Men det kan inte hjälpas. Genom den polska och EU-sanktionerade reaktionen mot flyktingarna blir EU medskyldigt till grova kränkningar mot människor. Det här är extremt omänsklig konflikthantering. Ett tiotal personer lär ha dött i de kylslagna oländiga gränstrakterna mellan Polen och Belarus.

Lukashenko är en hänsynslös och maktgalen bandit. Men hade inte EU kunnat hantera krisen så mycket bättre?

Den enda europeiska politiker som tycks ha visat något slags genuin humanitet och praktisk handlingsförmåga är föga förvånande EU:s förre förbundskansler Angela Merkel. Hon ringde i måndags upp Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Såvitt känt är det första samtalet som Lukasjenko har haft med en västledare sedan belarusiska valet i augusti 2020. I samtalet, som nog underlättades av att Merkel talar ryska efter uppväxten i DDR, krävde hon att Belarus släpper fram humanitär hjälp till migranterna.

Så tycks ha skett i mitten av veckan, samtidigt som möjligheter för grupper av flyktingar att återvända särskilt till Irak arrangerades. Konflikten lindrades åtminstone tillfälligt. Det borde ha skett tidigare – om inte EU accepterat att Polens taggtråds- och kravallpolisstrategi skulle ha varit allenarådande.

FOTNOT: Det bör nämnas att EU:s utrikeschef Josep Borrell också tagit upp hjälpbehovet i ett samtal med Belarus utrikesminister Vladimir Makej i söndags, rapporterar Svenska Dagbladet.

Liknande krav hördes från Sveriges utrikesminister Ann Linde:

– De här stackars flyktingarna måste få hjälp med filtar, madrasser, mat, dryck och så vidare. Det kan bli en humanitär katastrof. Redan är det förfärligt för många av dessa som har lurats dit, säger Linde i Bryssel.

Den polska polisen satte under tisdagen in vattenkanoner för att hindra migranter från att ta sig över gränsen. Foto: Leonid Shcheglov/AFP/Dagens Nyheter.

Blir SD största svenska parti i valet 2022?

Många reflekterar dessa höstdagar på det ödesmättade valet den 11 september 2022 och vad det kommer att innebära om en M-SD-KD-regering kommer till makten, både för det Sverige vi vant oss vid att leva vid och för de demokratiska principer som vi fortfarande tar för givna.

I Dagens Samhälle (30/9) skriver tidningen om ”Så ska SD ta över i kommunerna”.

I kommunvalet 2018 fick SD sitt genombrott och blev störta parti i tolv kommuner och ingår nu i styret i sex. I 38 kommuner blev SD näst störst.

Inför nästa års kommunala val förbereder partiet sig för en betydligt mera omfattande valseger, skriver DS, som intervjuat partisekreteraren Richard Jomshof.

– I vårt mest optimistiska scenario är vi uppe i 80–90 kommuner där vi efter valet styr på ett eller annat sätt. Och tittar man på var vi kan få posten som kommunstyrelsens ordförande så bedömer jag att de kan ske i 25–30 kommuner, säger partisekreteraren Richard Jomshof.

Jomshof berättar att förberedelserna inför den tänkta nya situationen har börjat genom omfattande utbildning av lokalpolitiker i vad som krävs för att kunna styra en kommun. Det har varit si och så med den saken på många håll. Enligt valmyndigheten finns i Sverige 31 obesatta fullmäktigeplatser i landet, 29 av dem tillhör SD.

Jomshof är inte blygsam.

– Jag tror faktiskt att vi kan bli största parti i Sverige.

Fram till den nuvarande mandatperioden styrde inte SD i en enda kommun. Nu styr man i Sölvesborg med M och KD. I Bjuv och Hörby har SD ordförandeposten i kommunstyrelsen. I Svalöv har SD ordförande i kommunstyrelsen och styr kommunen med M och KD. I Staffanstorp styr SD med M som har ordförandeposten. I Surahammar ingår SD i en koalition med M, KD, L och C.

I tolv kommuner blev SD största parti. Alla ligger i Skåne utan Munkedal.

Moderaternas ändrade inställning till sverigedemokraterna på riksnivå kommer att innebära en omvälvning på kommunal nivå tror Jomshof.

I en ledare i Aftonbladet i söndags reflekterade tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg över tänkbara konsekvenser på det nationella planet om moderaterna 2022 bildar regering tillsammans med KD och SD. Han utgår från händelser efter sprängningen på Övre Husargatan i Göteborg.

På nätet var man snabb med att utpeka den skyldige. Det handlade förstås om en invandrare och om ”mångkultur” i allmänhet, förutom på regeringen.

Jimmy Åkesson reagerade med ryggmärgen och krävde att regeringen skulle utlysa undantagstillstånd. Hans andra krav var att militära styrkor skulle sättas in i det drabbade området i Göteborg.

Ingetdera är möjligt i det demokratiska Sverige. Dessbättre kom polisen snabbt med besked om att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.

Men vad hade hänt om SD haft inflytande på regeringen, undrar Lindberg oroligt, eller om polisen inte varit så snabb med beskedet om den misstänktes bakgrund?

Mönstret inför den politik en M-SD-KD-regering kan förväntas driva är redan tydligt, tror Anders Lindberg. Det blir ”SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv, tillsammans med moderaternas skattesänkningar och privatiseringar”.

Mycket står på spel i valet 2022. Från en dag till nästa kan stora delar av förutsättningarna för det demokratiska samhälle vi sedan lång tid tagit för självklart var satta ur spel.

20 års svenska insatser i Afghanistan – ett haveri

Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri, skriver Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Foto: MAGNUS WENNMAN/Afonbladet.

Kriget i Afghanistan pågick i tjugo år och vållade obeskrivbart mänskligt lidande och omfattande materiell förödelse. Kriget krossade samhälleliga strukturer och öppnade för banditband som talibanerna och andra. Det kommer att ta generationer för Afghanistan att återhämta sig.

Det var ett skoningslöst kolonialt krig och Sverige deltog – med i det närmaste obefintlig debatt.

Det är hög tid att dra lärdomar av kriget, skrev Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel på Aftonbladet debatt i tisdags. Hon slår fast den grundläggande första lärdomen att det krävs ”annat än militära lösningar för en säkrare och fredligare värld”.

Beslutet att Sverige skulle delta i kriget handlade inte om att hjälpa det plågade afghanska folket. Det var ett sätt att visa solidaritet med angriparen USA, skriver Agnes Hellström vidare. Hon konstaterar också att terrorismen inte har bekämpats, att insatserna för ofantliga belopp inte heller skapat fred och säkerhet. Som i alla krig är vapenindustrin den enda vinnaren.

Den 13 september debatterades i riksdagen det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan och majoriteten av partierna ansåg aningslöst att den militära insatsen varit lyckad.

Agnes Hellström betonar att biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén återkommande påpekat att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete. Hon kräver en grundlig utvärdering som särskilt visar på proriteringar mellan civila och militära insatser.

En given följdfråga är hur Afghanistan år efter år var det största mottagarlandet av svenskt bistånd och mottog en miljard om året och vad som blir bestående av det – undantaget Afghanistankommitténs arbete med skolor, sjukhus och annat ”nära folket”.

USA kan sägas ha beväpnat den nya talibanregimen genom att lämna kvar väldiga mängder vapen vid den brådstörtade flykten från landet.

”Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan”, skriver Agnes Hellström.

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan, som i sin tur stöttat och gett skydd till talibanerna. Har denna svenska vapenexport lett till att vapen hamnat i händerna på talibanerna?

Det har återkommande hetat att Sverige stred i Afghanistan på ett FN-mandat. Men från 2003 leddes Isaf av Nato och blev då också ”fredsframtvingande”, det vill säga offensiva, helt i strid med FN-stadgan.

Militära insatser kan inte fortsatt vara det viktigaste för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Lärdomarna av de tjugo åren måste leda till nytänkande. Eller med Agnes Hellströms formulering:

”Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri”.

Slutligen något som Agnes Hellström inte berör. Sveriges militära insatser i Afghanistan på USA:s sida, har efter det som hänt den senaste tiden skapat ett totalt kaos i landet och vi står nu inför en sällan skådad flyktingkatastrof där Sverige genom vår roll i kriget bör ta på sig ett stort ansvar.

”Papegojprat om tuffa tag och hårdare straff”

Foto Johan Nilsson/TT

I veckan som gick släppte Brottsförebyggande rådet, BRÅ, en rapport om invandring och brottslighet. Rapportens slutsats var att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Rapportens innehåll tolkades av det nya brunblåa blocket SD+M på förväntat vis. Brott och straff har blivit kodord för invandring, skrev på HD:s kultursida Petter Larsson häromdagen och många medier har anpassat sig till den politiska spelplanen. Högerblocket  vill till varje pris göra brott och straff (och invandring) till en huvudfråga i nästa års val.

Kommer nästa års valrörelse att handla om ”den nu obefintliga ”massinvandringens” påstådda ”belastning” på den svenska idyllen”, undrade Peter Larsson.

BRÅ gjorde senast en liknande undersökning 2005. Den nya rapporten visar i princip samma sak som den 16 år gamla rapporten, skriver Andreas Magnusson i kriminal- och rättsmagasinet Para§raf, där Magnusson är en av magasinets fasta krönikörer.

Magnusson konstaterar att ”vi vet att invandrare är överrepresenterade i brottslighet och överrepresentationen ligger fortfarande på ungefär 2,5 gånger (något lägre om man justerar för ålder då invandrare som grupp är yngre och yngre människor oftare begår brott än äldre).”

Så har det sett ut under lång tid. Den nya rapporten innebär inget nytt. Iakttagelsen är inte uppseendeväckande, konstaterar Andreas Magnusson. ”Invandrare lever oftare i social utsatthet och har oftare en trasig bakgrund – två saker som gör människor mer benägna att hamna i brottslighet.”

De politiska slutsatser av rapporten som dras av M och SD är mera häpnadsväckande än rapporten.

Moderaternas Johan Forssell tycker att rapporten visar att invandringen måste minska och SD:s Martin Kinnunen ser rapporten som ett bevis på Sveriges misslyckade invandringspolitik.

Magnusson fortsätter:

”I själva verket är den (rapporten) snarare ett tecken på att Sveriges integrationspolitik tycks fungera precis lika bra oavsett hur stor invandringen är. Vi lyckas inte sämre med att göra invandrare till laglydiga medborgare bara för att de blir fler.”

BRÅ konstaterar att resultaten i den nya rapporten är oerhört lika de från 2005 med två avgörande skillnader.

  1. Brottsligheten i samhället är lägre nu än 2005 (då invandringen var lägre). Allt har inte bara blivit ”värre och värre”.
  2. I rapporten från 2005 var kriminaliteten bland utrikes födda något högre än kriminaliteten bland inrikes födda med utländska föräldrar. Nu är det tvärt om.

Innebörden av den andra punkten är, för att fortsätta att citera Magnusson, att ”människor som kommer hit med värderingar från ett annat land är mindre benägna att hamna i brottslighet än människor som har vuxit upp i Sverige och har två utländska föräldrar.”

Slutsatsen av det är att problemet inte är importerat utan inhemskt och handlar om att Sverige blir allt mer segregerat – etniskt och ekonomiskt.

Slutsatsen är uppenbar. Om vi inte kommer till rätta med klassklyftor, bostadssegregation, skolsegregering, arbetsplatsdiskriminering, machokulturer, arbetslöshet och utbildningsbrister, inte minst i våra särskilt utsatta områden, så kan kriminaliteten öka.

BRÅ undersöker i rapporten olika faktorer som leder till överrisk för att hamna i kriminalitet, så kallade kriminogena faktorer.

Invandrare har en överrisk på 2,5 gånger, men andra faktorer har betydligt större betydelse:

Manligt kön innebär en överrisk på 3,5 gånger, dålig inkomst innebär en överrisk på 5,3 gånger, om man har vuxit upp i en familj som lever på försörjningsstöd så ligger överrisken på 6,1 gånger. Dålig utbildning innebär en överrisk på 5,7 gånger.

Magnusson avrundar:

”Att låsa in alla män skulle alltså ha betydligt större effekt för att minska brottsligheten i samhället än att stänga gränserna, men ännu större effekt skulle det ha att satsa stora pengar på skola och arbetsmarknad.

Av någon anledning är det inte lika politiskt gångbart med sådana förslag som det är att gnälla på invandrare, skrika om stängda gränser och papegojprata om tuffa tag och hårdare straff.”