Etikettarkiv: Ebba Busch

Extremister får stor makt i nya israeliska regeringen. Liknar det svenska förhållanden?

Extremister får stor makt i nya israeliska regeringen. Liknar det svenska förhållanden?

Vi vet att någon är i färd med att lura oss. Att någon inte bara stjäl våra pengar, utan också vår och våra barns framtid, skriver den framstående israeliske författaren David Grossman i en debattartikel i Dagens Nyheter. Foto: Amit Shabi, Hazem Bader/TT/Dagens Nyheter.

En ytterhögerregering tillträder i dagarna i Israel under ledning av den 73-årige veteranen Benjamin Netanyahu.

Israels av många betraktade som landets ledande författare, David Grossman, är förfärad och upprörd. I en debattartikel i Dagens Nyheter (översatt av Björn Wiman) skrev han i fredags om sin oro inför de frön till ”kaos, tomhet och oordning i Israels mest betydelsefulla institutioner” som nu såtts.

”Jag talar inte enbart om införande av nya lagar, hur extrema och skandalösa dessa än må vara, utan om en djupare, mer ödesmättad förändring, en förändring av vår identitet, en förändring i statens själva väsen.”

Grossman skriver om de regeringsförhandlingar som varit, vilka han liknar vid ett plundringståg med en ny främmande, provokativ logik:

”Ny klausul tillåter parlamentet att köra över beslut i Högsta domstolen”, ”Extremhögerledaren Bezalel Smotrich får avgörande makt över bosättningar på Västbanken”, ”Ytterhögerpolitikern Itamar Ben-Gvir får sätta upp en privat milis på Västbanken …

Vad händer med Israel och vad innebär det för möjligheterna för en framtida fredsuppgörelse med palestinierna? David Grossman ser för sin inre blick ett land i förfall. Han fortsätter:

”Vi vet att någon är i färd med att lura oss. Att någon inte bara stjäl våra pengar, utan också vår och våra barns framtid, hela den tillvaro vi ville skapa här – en stat som, trots alla dess fel, brister och blinda fläckar, ändå erbjöd möjligheten att bli ett civiliserat, jämlikt land, ett som har förmågan att utjämna motsägelser och skillnader, ett som med tiden skulle kunna klara av att befria sig från ockupationens förbannelse. Ett land som kunde vara judiskt och troende och sekulärt, en högteknologisk stormakt, ett traditionellt och demokratiskt land, och även ett gott hem för dess minoriteter. En israelisk stat där mångfalden av samhälleliga och mänskliga dialekter inte nödvändigtvis skapar rädsla, ömsesidiga hot och rasism, utan i stället leder till korsbefruktning och blomstring.”

Nu, när stormen harbedarrat och katastrofens dimensioner står tydliga för oss, kan Benjamin Netanyahu förvisso intala sig att han efter att ha sått kaos nått sina mål – att förstöra rättsstaten, polisen, utbildningsväsendet och allt som luktar ”vänster” – och att han nu skulle kunna vrida tillbaka klockan, utradera eller i varje fall mildra den vanvettiga, lögnaktiga världsbild han själv skapat och återgå till att leda landet på ett riktigt, lagenligt sätt. Att än en gång bli en ansvarstagande vuxen i ett välskött land.”

Det är lätt att dela David Grossmans oro. I SvD i fredags intervjuades Israelkännaren och Mellanösternforskaren Anders Persson.

Persson nämner särskilt de ovan nämnda högerextrema ministrarna i den nya israeliska regeringen. Han säger:– Extremisterna är fler och värre och mycket mer centralt placerade i regeringen än tidigare. Det finns ingen ände på historiska rasistiska uttalanden av både Smotrich och Ben-Givir – så det finns stora farhågor på en rad områden.

Itamar Ben-Givir är tillträdande minister för nationella säkerhet medan Bezalel Smotrich både är finansminister och har kontroll över ockupationsmakten på Västbanken.

Smotrich har genom åren förespråkat en total annektering av Västbanken (där det i dag bor 500 000 israeliska bosättare och 2,5 miljoner palestinier), skriver SvD. Han hart också förespråkat utvisning av ”illojala araber” och att israeliska soldater ska få skjuta skarpt mot palestinier som kastar sten, varav många är barn. Båda de nämna politikerna är har uttalat sig mot hbtq-personers rättigheter.

När jag läst David Grossmans artikel drabbas jag av en annan reflexion. Det han skriver om Israel skulle i flera avseenden kunna ha handlat om dagens Sverige. Svensk polis ska få visitera också icke misstänkta i utsatta områden (jfr Västbanken) . Personer med ifrågasatt vandel ska kunna utvisas ur Sverige (jfr illojala araber), Ebba Busch säger att svensk polis ska få skjuta skarpt mot flyktingar som demonstrerar (jfr skjuta skarpt mot palestinska barn som kastar sten och så vidare …

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Ebba Busch skjuter skarpt

Skärmdump från Sveriges Radio, P4 Malmöhus.

Ebba Buschs intervjuades i P1 lördagsintervju 23/4 om bland annat kravallerna i flera svenska städer efter den dansk-svenske högerextreme politikerns så kallade svenska valkampanj med provocerande koranbränningar, till råga på allt under fastemånaden ramadan.

Hennes uttalande i intervjun väckte bestörtning. Hon uttryckte sig så här:

– Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?

Och hon fortsatte:

– Så frågan som borde ställas är, varför sköts det inte skarpt?

– Är hon inte riktigt klok, kommenterade justitieminister Morgan Johansson spontant. Han fortsatte:

– Ebba Busch kritiserar alltså polisen för att de inte ställde till en massaker i helgen.

Ebba Busch är djupt omdömeslös, det är sant och det underströks än mer på fredagskvällen när hon intervjuades i Aktuellt och hetsigt försvarade sitt uttalande, med höjd röst i stället för argument.

Det finns många följdfrågor:

Önskar sig Busch ett Sverige där tungt beväpnade poliser skjuter med dödande vapen mot demonstranter vars främsta vapen är stenar? Somligas beteende var självklart otillbörligt. Poliser skadades, polisbilar och privatbilar och förstördes. Men den svenska polisens uppdrag har alltid varit att skapa ordning, hålla ordning och minska våldsutövandet.

Vill vi som Busch ha en polis som skjuter skarpt, som skadar och dödar, det som är praxis i totalitäre länder som Belarus och dagens Kampuchea men också ofta i USA, särskilt mot afroamerikaner och minoriteter?

Många i Kristdemokraterna ställer sig förvånansvärt nog bakom hennes i mina ögon medeltida och gammaltestamentliga attityd, ”öga för öga och tand för tand”.

Enligt Kristdemokraternas ordförande i Malmö har det inte varit någon större uppståndelse i partiet efter uttalandet så vitt han kunde förstå.

”Jag vill inte kritisera hennes sätt att uttrycka sig men jag tycker hon har rätt i sak”, säger Torsten Elofsson, som är ordförande i Kristdemokraterna i Malmö, till Sveriges Radios P4 Malmöhus.

Mångfalt dubbel aningslöshet och omdömeslöshet inom KD, tydligen.

Från polisens sida har de röster jag hört med bestörtning tagit avstånd från Buschs utspel. De sortens tänkande är fjärran från svensk polismoral.

Men Buschs formuleringar rymmer en än värre undertext. Jag kommer att tänka på den amerikanske republikanske presidentkandidaten (1964) Barry Goldwater som under Vietnamkriget menade att USA borde ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”. Han ställde ”vi”, de goda amerikanerna, mot ”dom andra”, de ”ohyggliga” vietnameserna.

Det är huvudregeln för all propaganda, att demonisera motståndarna. Vilket är precis vad Busch gör. Hon vill att polisen ska skjuta mot ”islamister”, alltså mot muslimer.

Att en svensk partiledare uttrycker sig så i en begynnande valkampanj är skrämmande. Busch uppmanar till mera våld, riktat mot ”de andra”, de som inte vill se att deras heliga skrift Koranen bränns offentligt, allra minst under årets viktigaste religiösa period ramadan.

Hon agiterar för främlingsfientlighet värre än det politiska parti SD som gjort främlingsfientligheten till sitt varumärke.

Fotnot: Efter en längre paus tänker Nya Kultur-Sören återvända till bloggosfären, men med inlägg inte lika frekvent som tidigare.

Hotar Ryssland Sverige? Bör Sverige gå med i Nato? Svaren på bådadera: NEJ!

Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.

I onsdagens Dagens ETC uttrycker Göran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:

”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.

Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.

Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”

Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.

PÅ DN:debatt i söndags dundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.

Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?

Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.

Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.

På söndagens webbseminarium Folk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.

Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:

”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”

Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?

Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.

Ebba Busch underminerar svensk lagstiftning och bör avgå

Skärmdump av Ebba Buschs Instagram-sida på fredagen.

Ebba Busch, kristdemokraternas ledare erkände på fredagen sig skyldig till grovt förtal av en person i samband med sin uppmärksammade husaffär utanför Uppsala. Hon har också betalt ett ansenligt skadestånd till den förtalade, på över 60 000 kronor. Samtidigt har hon också hävdat att hon  ”i själ och hjärta” anser sig vara oskyldig.

På sociala medier skriver Busch att en rättegång skulle ligga minst ett halvår fram i tiden ”kanske mer”, och fortsätter: ”Den tiden har jag inte, det är inte min prioritet. Om jag då måste betala böter för att ha kallat en spade en spade så får det vara så.”

I Sverige kan även sanningen vara  vara förtal, säger hon.

På Facebook läser jag en vass kommentar: ”Nej, Ebba. Du har förtalat en annan människa. Inte kallat honom för spade. Herregud.”

Kommentaren fortsätter: ”Vilket betyder att Ebba vill stå över svensk lag med invändningen att hon har viktigare saker för sig än skipa rättvisa. ’Intressant’.”

Kan folk med pengar köpa sig fria, måste man fråga sig. Kan Ebba Busch förklara sig skyldig och betala skadestånd – och samtidigt anse sig vara oskyldig? Det verkar fullständigt orimligt. Busch ger uttryck för grovt rättsförakt, menar jag. Hon ställer sig över lagen, ser sig som utvald, med rätt att leva efter sina egna lagar.

Hon har ju inte nedlåtande kallat en annan människa för ”spade”, som hon påstår. Hon har erkänt sig skyldig till grovt förtal, betalat och sedan haft mage att förneka sin moraliska skuld.

I Dagens Nyheter kommenterar Jeanette Fors-Andrée, fristående krishanterare Ebba Buschs beteende, som hon inte ger mycket för:

– Det blir väldigt motsägelsefullt att å ena sidan erkänna grovt förtal och å andra sidan säga att även sanningen kan vara förtal. Det betyder att hon kritiserar det svenska rättssystemet istället för att erkänna sig skyldig och att lagen är lika för alla. 

– Det går inte ihop att både erkänna brott och samtidigt kritisera rättssystemet. Sen ska man också komma ihåg att det här är en unik situation. Vad jag vet finns det ingen partiledare som tidigare erkänt och dömts för ett grovt brott. säger hon.

I en kommentar i samma tidning skriver DN:s Ewa Stenberg:

”Det är mycket kontroversiellt att i rättsväsendets ögon bryta mot lagen och sedan försvara sin rätt att göra det, som hon gör.”

Svenska Dagbladet har intervjuat Marja Lemnestatsvetare, som säger att det vanliga är att en partiledare får lämna om något sådant här sker. 

– Huruvida hon kan sitta kvar är en fråga för partiet i första fall, vilket de ju beslutat om att hon kan. Det som är lite speciellt med KD, i jämförelse med de andra partierna, är att de ställer de etiska kraven högt, säger hon. 

Lemne menar att Buschs förtroende är påverkat, och att det är en väldigt ovanlig situation för en partiledare. 

– Hon blir skadeskjuten av en sådan här grej. Om det hade varit något med själva fastighetsaffären, nu handlade det ju om ett uttalande på Facebook, hade jag gjort bedömningen att hon inte kunnat sitta kvar.

Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg ifrågasätter starkt Ebba Buschs beteende:

På instagram har hon skrivit ett långt inlägg där hon i princip argumenterar för att hon gjort rätt. Det är fullkomligt häpnadsväckande.

”Lagar är tydligen till för andra människor, inte för lagstiftare som hon.”

”I Sverige kan även sanningen vara förtal” skriver hon upprört.

Ja självklart är det så, genmäler Anders Lindberg. Om någon för att smutskasta någon sprider ut att denne är alkoholist, prostituerad eller en brottsling blir det inte tillåtet bara för att det är sant.

Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad är kritisk till Ebba Buschs agerande och anser att KD-ledaren bör fundera på att avgå.

– Ebba Busch underminerar svensk lagstiftning när hon säger att det är lagen det är fel på och inte hennes handlingar, det är allvarligt för en partiledare och lagstiftare, precis som det är allvarligt att ha begått ett grovt brott, skriver Lena Rådström till DN.

– Vi har tidigare fall där ledamöter fått avgå efter att ha fått villkorlig dom och dagsböter. Där har partierna agerat, jag förväntar mig att KD agerar nu, jag har svårt att se att hon ska kunna sitta kvar, fortsätter Rådström Baastad.

KD-ledaren Ebba Busch på fredagens presskonferens. Foto: Alexander Mahmoud/D agents Nyheter.

Expos Daniel Poohl: Mediestödet gynnar extremhögerns medier

Högerextrema Fria Tiders ”vetenskapssida”. De senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.

Oberoende medier är en nödvändighet för en levande demokrati. Utan informerade medborgare som kan ta ställning i avgörande frågor blir samhället dysfunktionellt. Förutfattade meningar, fördomar, främlingsfientlighet sprider sig i tystnadens ekokamrar. De tryckta mediernas kris är också demokratins kris.

Den här veckan står mycket på spel. Skulle resultatet av den pågående regeringskrisen bli en högernationalistisk regering kan SVT/SR:s förutsättningar snabbt förändras dramatiskt med ett enkelt beslut i riksdagen med en enda rösts övervikt om exempelvis nerskurna anslag eller kanalnedläggning. Det är inte osannolikt. Det har redan hänt – i Danmark.

Flera av de högernationalistiska partier som nu vill ta makten har en extremt negativ hållning till public service. Stockholmsmoderaterna vill helt och hållet lägga ner SVT och SR i sin nuvarande form och ersätta dem med reklamfinansierade sändare. Ebba Busch är inne på liknande tankar. SD ska vi bara inte bara tala om.

Det kan gå fortare än någon tror i dag.

För de icke statligt finansierade medierna finns mediestödet som en garanti för överlevnad, kvalitet och demokrati. Eller?

Det svenska presstödet infördes under 1960-talet för att säkra mångfalden i den svenska pressen. Stödformen fungerade länge. Men tiotalets mediekris förändrade det svenska tidningslandskapet. Nya storägare tog över nästa alla tidningar i tre stora mediekoncerner. Det gick ofta ut över bevakningen av mellanstora och mindre städer, med allt färre yrkesverksamma journalister och allt större delar av landet i medieskugga.

Eftersom allt mer journalistik byggde på digital nyhetsförmedling gjordes 2018 stora förändringar i mediestödsystemet, som gjordes teknikneutralt. Mediestödet som tidigare gynnat papperstidningarna kan nu ges också till nyhetssajter. De nya stödformerna har utnyttjats av nya aktörer.

Daniel Poohl, Stiftelsen Expos vd och ansvarig utgivare, skriver i Expo om hur mediestödet blivit ”ytterhögerns guldgruva”.

I Expo skriver Daniel Pohl, vd och ansvarig utgivare på Stiftelsen Expo, om hur högerextrema medier gynnats med många miljoner av det nya mediestödet. Det är inte bara oroande, det är beklämmande. ”Ytterhögern ser sin chans”, skriver Pohl. Han fortsätter:

”2020 beviljades den högerradikala nyhetssajten Samhällsnytt nära 1,2 miljoner kronor i redaktionsstöd. I år beviljades sajten totalt 245 000 kronor för att driva lokaljournalistik i underbevakade områden, bland annat i Järvaområdet i Stockholm.

Exakt24, som har samma ägare som Fria Tider, beviljades under 2020 totalt lite över 1,3 miljoner kronor i stöd – strax över 900 000 kronor i redaktionsstöd och resten för utveckling och innovation. Bara under de senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 tillsammans beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.”

Medier som till sitt väsen är öppet demokratifientliga får demokratigynnande mediestöd i yttrandefrihetens och mångfaldens namn.

Daniel Pohl betonar att kriterierna för hur mediestödet ska fördelas är svårdefinierade och känsliga: ” Vi vill inte ha klåfingriga politiker som petar i vad medier ska ha rätt att skriva eller inte. Men samtidigt kan ju inte ett stöd som är tänkt att stärka demokratin beviljas till vilket skräp som helst.”

I april uppdaterade Myndigheten för press, radio och tv, MPRT, föreskrifterna för mediestödet genom att klargöra innebörden av ”redaktionellt innehåll av hög kvalitet”: ” Nyhetsmedier som i sitt samlade redaktionella innehåll uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap lever inte upp till kravet, menar myndigheten. 

I Samhällsnytts redaktion ingår Kent Ekeroth, som hyllar Ungerns premiärminister Viktor Orbán som ”världens främste statsledare”. Ungern har blivit en förebild för extremhögern i Sverige.

På Exakt24:s webb arbetar den förre SD-politikern Erik Almqvist. På en konferens nyligen uppmanade denne Almqvist till krig:

”Vår civilisation är vid en kritisk punkt. Och vi måste vara tydliga med det. Vi behöver gå i krig, inte förbereda för krig. Vänsterliberaler och globalister för redan ett kulturellt och demografiskt krig. Nu är det dags att mobilisera och slå tillbaka.”

” Så motiveras alltså den ”journalistik” som ytterhögern bedriver, och som mediestödet bidrar till att stärka”, avrundar Daniel Poohl.

Kärnkraftsmotståndet ökar kraftigt i Sverige

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen,säger radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg i en kommentar till SOM-institutets nya rapport som visar att kärnkraftsmotståndet i Sverige ökar kraftigt.

Den senaste tiden har moderaterna genom i synnerhet moderaternas Ulf Kristersson men också Ebba Busch KD och liberalerna liksom sverigedemokraterna velat göra kärnkraften till en valfråga på ett ofta demagogiskt vis.

Deras argumentering har varit tunn som chokladpapper. Svåra frågor har inte berörts, som långtidslagring av kärnavfall eller olycksriskerna vid de nu åldrade verk som ännu är i drift. Inte heller att vindkraften seglat upp som ett billigare, småskaligare och inte minst säkrare alternativ. Eller det ofrånkomliga faktum att de företag som äger och driver de kvarvarande verken inte är intresserade att bygga om dem för förlängd drift.

Det har varit pinsamma utspel i en fråga som är otroligt komplex, i förhoppningen att vinna väljare på det. Det tycks nu ha misslyckats totalt.

På lördagen presenterade Sveriges Radio en ny opinionsundersökning som gjorts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Där visar det sig att kärnkraftsmotståndet har ökat kraftigt hos svenskarna under det senaste året.

Två tredjedelar av väljarna stöder regeringens kärnkraftspolitik eller vill gå längre med att avveckla kärnkraften, sammanfattar Sveriges Radio.

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen, det är ungefär lika många som vill snabbavveckla den (tio procent).

Majoriteten av Liberalernas väljare (51 procent) vill avveckla kärnkraften. Bara fyra av tio liberala väljare stöder partilinjen.

I riksdagen återspeglas i dag inte den opinionen. De blåbruna partierna till höger (M, SD, L och KD) har nu 173 mandat. Regeringssidan (S, C, V, MP) har 174.

Radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg, säger i sin kommenterar till de nya siffrorna att ”det ser ut att blåsa ordentlig motvind i kärnkraftsfrågan för regeringsalternativet till höger.” Han skriver vidare:

Alternativet ”Använd kärnkraften och ersätt de nuvarande reaktorerna med som mest lika många nya som idag” – stöd av 19 procent av väljarkåren. Lägger vi ihop dem med de tio procent som vill snabbavveckla och de 39 procent som bara vill använda de nuvarande reaktorerna samlar de tre alternativen” … 67 procent eller två tredjedelar av väljarkåren.

”… det svarsalternativ som mest liknar den som på sistone förespråkats av de fyra partierna till höger – ”Använd kärnkraften och bygg fler reaktorer än de nuvarande i framtiden” – samlar bara tolv procent.”

Ramberg konstaterar vidare att ”de väljare som är mera positiva till kärnkraft samtidigt är mindre negativa till fossila bränslen. Den gamla regeln att kärnkraftens kritiker är mer positiva till sol och vind än dess förespråkare gäller ännu.”

Ramberg tror vidare att en fortsatt kärnkraftsdebatt kommer att handla om slutförvaringen (som ska hålla 100 000 år) av det högeligen radioaktiva avfallet – på ett säkert sätt. För tre veckor sedan skrev tio företrädare för regeringens Kärnavfallsråd på DN Debatt att ”Felaktiga uppgifter cirkulerar om slutförvaret av kärnavfall. Kristersson med sin böjelse för enkla och snabba lösningar har bagatelliserat frågan eller inte berört den alls. De tio konstaterar att ”inget land i världen har ännu upprättat ett slutförvar för använt kärnbränsle” och att det kan ta upp till ett sekel att bygga ett sådant förvar.

Samtidigt kommer larmrapporter från Japan tio år efter Fukushimakatastrofen den 11 mars 2011. Bara 4 av 54 aggregat är i gång. 85 procent av befolkningen oroar sig för att fler olyckor ska inträffa. Kostnaderna för att bygga upp infrastrukturen i den drabbade Miyagi-regionen uppgår hittills till 300 miljarder dollar.

Bild från Fukusimakatastrofen 2011. Två år senare svarade kärnkraften endast för en procent av Japans elproduktion.I dag är endast 4 av Japans tidigare 54 aggregat i drift.85 procent av japanerna oroar sig för nya olyckor.

Stefan Löfven har rätt: Demokratin är hotad

 Stefan Löfven varnade för att demokratin är i fara om Ulf Kristersson blir statsminister med stöd av SD. Han intervjuades i SVT i onsdags kväll av Anders Holmberg.Foto:SVT

I SVT:s ”30 minuter” varnade Stefan Löfven i onsdags högst befogat för en M-SD-högerregering som i varenda fråga behöver stöd från SD. Statsministern uttryckte sin oro för att ”En moderatledd regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna riskerar att föra Sverige i en ickedemokratisk riktning”. Löfven är starkt kritisk till att moderatledaren Ulf Kristersson öppnat för ett regeringssamabete med Sverigedemokraterna efter valet nästa år.

I 30 minuter nämnde han särskilt Kristerssons uttalande om att han som ny statsminister efter valet inte kommer att ge SD några ministerposter, men att han inte utesluter ”tjänstemän från sverigedemokraterna i regeringskansliet”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. På nyhetsplats publicerade Sydsvenskan ett pinsamt illa formulerat TT-telegram under rubriken ”M-Löfven går i spetsen för ren smutskastning”. Den byggde på ett sluggeruttalande av Kristensson mot Löfven, som smutskastar” i stället för att diskutera allvarliga sakfrågor”.

”Löfven missbrukar statsministerrollen”, trumpetade Dagens Industri ut.

Expressen gick ett steg längre. Med rubriken ”Åkesson: Löfven är vårt svar på Donald Trump” citerade man Åkesson som inte vill ”brottas i den socialdemokratiska gyttjan”.

Det är tre exempel av många. Ägnade sig Löfven åt ”smutskastning” i ”30-minuter”.

Det är inte min åsikt. Den debatt Stefan Löfven initierade är den absolut viktigaste inför det kommande valet. 

En M-KD-regering med stöd av SD utgör det allvarligaste hotet mot svensk demokrati i modern tid. Varför?

I en tidigare blogg har jag skrivit om hur just en sådan politisk situation skulle skapa förutsättningar för att M-KD och SD med enkel majoritet i riksdagen kan besluta att skära ner på anslaget till Public Service, så som politikerna gjort i till exempel Danmark och Boris Johnsons Storbritannien.

En halvering av anslagen skulle kunna innebära att SVT reducerades till en enda bantad kanaler som med Ebba Buschs ord skulle ägna sig åt ”fördjupad journalistik och smalare kultur”. Något liknande kunde snabbt fixas vad gäller radion, en smal PS-kanal och sen rubbet till de profithungriga kommersiella aktörerna i reklamfinansierade sändningar. 

Enbart detta utgör ”ett hot mot demokratin”. Public Services nuvarande breda och djupa rapportering är en grundbult i dagens svenska demokrati. Coronainformationen under det gångna året hade knappast fungerat så väl som nu om inte Public Service hade funnits.

För moderaterna är en nerskärning eller nedläggning av public service knappast något problem. I maj 2019 röstade Stockholmsmoderaterna för en total nedläggning av public service. Konservativa Timbro applåderade:

”Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.”

I Timbros text skriver man så här ”nyanserat”:

”Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.”

Hoppsan! SVT och SR är tecken på diktatur, menar Timbro. För att inte tala om BBC.

Men det finns fler frågor som vi kan räkna med att SD prioriterar. Folkbiblioteken är en sådan. Både lokalt och nationellt har SD gång efter annan attackerat biblioteken för att ändra deras inriktning. Det har blivit en av deras viktigaste frågor.

På nationell nivå har SD velat ändra bibliotekslagen genom återkommande motioner, skriver Dagens ETC under rubriken ”Slaget om biblioteken en testballong för SD” och vinjetten #Blåbrunt.

En sådan motion gick ut på att endast svenska medborgare skulle få tillträde till biblioteken. De som saknar medborgarskap skulle kunna nekas boklån och andra bibliotekstjänster. I den senaste motionen, från hösten 2020, heter det att ”illegala migranter” ska nekas vissa tjänster. 

I Sölvesborg, som styrs av SD tillsammans med M, KD och det så kallade Solpartiet ändrades den lokala biblioteksplanen i december 2019. Skolbiblioteken behöver inte längre köpa in böcker på elevernas modersmål. Därtill har samarbetet mellan folkbiblioteken och modersmålslärarna strukits. Nu står SD i Vellinge på tur med att få igenom liknande formuleringar i kommunens biblioteksplan. 

Tobias Willstedt, bibliotekarie i Vellinge oroar sig för SD:s offensiva bibliotekspolitik.

– Biblioteken jobbar efter reglerande dokument där det tydligt framgår att mångkultur och inkludering är viktigt. Det går emot Sverigedemokraternas syn på kultur, där den nationella kulturen är den rätta kulturen.

Linnnéa Lindsköld, forskare i kulturpolitik vid Högskolan i Borås, tror att bibliotekens popularitet gör dem extra intressanta för sverigedemokraterna.

– Det finns ju ett folkbibliotek i varenda kommun, det är den mest besökta kulturinstitution vi har. … När SD försöker förändra biblioteken blir det ett sätt att väcka debatt, det får stor uppmärksamhet.

Det finns fler kulturfrågor som kommer att bli slagfält om M+KD+SD kommer till makten i en blåbrun allians.

Niklas Orrenius skriver i sin fredagskrönika i Dagens Nyheter bland annat om hur SD ”misstänkliggör alla muslimer och utesluter dem ur den svenska gemenskapen. SD:s nyhetsinslag om nyfödda som heter Mohammad är inte en neutral sakupplysning, det är hets, från en rörelse som ägnat decennier åt att utmåla muslimer som samhällsskadliga hot.

Orrenius påminner om att Jimmie Åkesson har talat om invandrare (som utgör en femtedel av dagens svenska befolkning, över två miljoner är födda utomlands) som en ”kulturell belastning” och om hans vapendragare Richard Jomshof och Björn Söder och SD:s officiella twitterkonto som skickat ut budskapet att islam är ”en avskyvärd religion”.

Om och när figurer med sådana åsikter får inflytande över en möjlig svensk M-KD(-SD)-regering är demokratin sannerligen otroligt illa ute.

Stefan Löfven har all rätt. Vid valet 2022 står den svenska demokratin på spel – och det allvarligare än någonsin tidigare i modern tid.

SD, M och KD:s mediepolitik: Demokratins dödgräveri

Ebba Busch, KD. FOTO: PONTUS ORRE, Aftonbladet. KD-ledaren vill göra om Public Service, romska bli ”smalare och vassare” genom att ”krimskramset” tas bort.

KD-ledaren Ebba Busch intervjuades häromdagen i SR:s lördagsintervjun av Monica Saarinen. Det handlade inte minst om public services framtid. Buschs antagonistiska hållning gentemot public service – SVT och SR – är känd sedan länge. Men många ämnen skulle avverkas i samtalet och jag saknade de följdfrågor som kunde ha handlat om vad ett försvagat public service innebär för demokratin.

Busch tillhör kategorin baklängestalare. Hon säger sig vilja värna ”pressfrihet och yttrandefrihet”. I själva verket vill KD och M ta bort ”krimskramset” i public service, som KD:s kulturpolitiska talesman  Roland Utbult utryckt det, för att göra om SVT och SR efter sina mallar.

Public service ska med Buschs ord bli ”smalare men spetsigare” och fokusera på ”samhällsinformation och smalare kultur”. Allt övrigt bör överlåtas till reklam-TV och reklamradio. Underhållningsprogram och sport hör väl till ”krimskramset”.

Anslagen till en bantad varianten ska förstås skäras ner .

Det skulle innebära ytterligare en amerikanisering av det svenska medieutbudet, där redan övervikten på amerikanska översatta TV-program är massiv. I USA har Public service-media en undanskymd ställning med låga lyssnar- och tittarsiffror. I stället är ärkekonservativa Fox News den största TV-kanalen. Under Trumps presidenttid upprepades i Fox den lögnaktige presidentens alla utspel som vore det sanningar. Man kan säga att Fox bäddade för de stora devota anhängarskaror som efter valet ställde upp på presidentens lögner om ett manipulerat val.

I en intervju i Expressen i höstas ville Busch genomföra sina, M:s och SD:s förändringar av Public Service så fort det går och under den kommande mandatperioden.

Moderaternas största partidistrikt i Stockholm vill att public service helt ska läggas ner. Det är lika otroligt som bedrövligt.

Demokratin skulle fara mycket illa i ett Sverige utan dagens Public Service. Om de här tre partierna skulle kunna genomföra sina krav innebär det ett stort hot mot svensk demokrati. Skulle SD bli störst i det blåbruna blocket kan vi räkna med ytterligare krav från det främlingsfientliga partiet på svenskhet och liknande i programutbudet.

Det är ju sådant det egentligen handlar om. Trion ”mörkomän”, Busch, Kristersson och Åkesson, är okunniga och ointresserade av väl fungerande offentliga medier i Sverige. Deras outtalade förutsättning är den upprepade klyschan om ”mediernas vänstervridning”, det är den man vill ”göra något åt”. 

Man kan ha åsikter om SVT och SR. Men i det allra mesta fungerar de väldigt väl, med en bred och mångsidig samhällsbevakning. Playavdelningarna på bådadera är skattkistor för många tittare och lyssnare, med ett helt otroligt programutbud.

För att Public Service ska kunna utvecklas behövs resurser som i sin tur bygger på höga tittar/lyssnarsiffror.

Trion Busch, Kristersson och Åkesson bedriver en mediepolitik som är demokratins dödgräveri. Att de tre partierna har en politisk möjlighet att slå sönder public service med bar en röst övervikt i riksdagen är helt orimligt. SR och SVT hör till demokratins grundpelare och bör vara lagligt skyddade från klåfingriga politikers manipulationer.

Jan Scherman skev med hetta i augusti förra året i ett inlägg i Dagens Media om riksdagens möjlighet att med ett enkelt beslut krossa public service genom att sänka den skatt till public serivice som ersatte licensavgiften.

”På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten.”

Till saken hör också att dagstidningarna under det senaste decenniet har pressats tillbaka. Unga människor vill inte betala för nyheter, medelålders läser bara digitalt (som ger lägre annonsintäkter). Papperstidningsläsarna blir äldre och färre. Det finns dessbättre nu tendenser som går åt andra hållet. Men stora delar av Sverige ligger i medieskugga.

De som inte prenumererar, som inte har tillgång till journalistik från de stora tidningarna, som har betallösningar, är beroende av public service för att få veta vad som sker i samhället.

En fungerande demokrati bygger på informerade medborgare. Informerade medborgare behöver public service nu mer än någonsin, inte minst i kristider som detta dödens pandemiår.

Hur skulle regeringens pandemipolitik kunnat förmedlas till medborgarna utan public service? Det hade knappast fungerat.