Kategoriarkiv: Helsingborg

Kan Sveriges äldsta Barnsjukhus räddas?

Sveriges äldsta f d barnsjukhus på Bergaliden i Helsingborg med Medicinhistoriska museet hotar nu att förskingrats på grund av formidabel kommunal historielöshet parad med ointresse. Teckning: Marinette Petersson.

Återigen hotas Gamla barnsjukhuset på Bergaliden, det äldsta bevarade barnsjukhuset i Sverige. Kommunen vill inte ge stöd till Medicinhistoriska museet, än mindre köpa tillbaka byggnaden som Region Skåne helt krasst har sålt till en privatperson.

Sjukhuset kom till genom privata initiativ. Sjukhuset byggdes 1887 – 88 och var då unikt och modernt. Mittpartiet innehöll utrymmen för sjukvård och administration. På varje sida finns två stora runda sjuksalar, byggda för att ge solljus hela dagen, god luftväxling och jämn uppvärmning, enligt Henrik Ranbys beskrivning i ”Helsingborgs bebyggelse 1863 – 1971”, del VII:3 av Helsingborgs historia. Barn till fattiga föräldrar kunde få gratis vård.

Det är en unik byggnad i Helsingborg, som också påminner vår tid om att innan sjukhuset byggdes var vården av sjuka barn bedrövlig. Sjukhuset byggdes under de sista decennierna av 1800-talet, en tid när Helsingborg växte så det knakade, från en oansenlig håla till en begynnande storstad för en ny tid.

Huset användes som sjukhus ända till 1944. 1986 hade byggnaden renoverats, invigdes av landshövdingen och inhyste från detta år Medicinhistoriska museet, som drivits fram till våra dagar.

Både den unika byggnaden och museet förtjänar offentligt stöd och engagemang. Men icke. Kommunen är totalt kallsinnig. Det är bedrövligt.

Det finns flera privata museer i Helsingborg. På Bergaliden ligger det lilla skolmuseet invid Slottsvångsskolan. I Idrottens hus finns Idrottsmuseet och på Fredriksdal Grafiska museet. Alla drivs av ideella krafter–  på målsättningshelsingborgska av ”folk som vill något” – och håller olika delar av stadens historia levande.

Kommer barnsjukhusets byggnad nu att bli kontor för något företag, så som skett med Pålsjö slott, donerat till Helsingborgs stad. I en kreativ stad hade slottet varit ett självklart centrum för friluftslivet i området. Också Thalassa förskingrades, vandrarhemsgäster var inte intressanta för kommunen. Till raden av byggnader som gått förlorade för offentlig verksamhet hör också konstmuseet Vikingsberg och det gamla museet på Storgatan, för att inte tala om Folkets hus. Få städer har varit lika likgiltiga för bevarandet av byggnader förknippade med stans historia som det historielösa Helsingborg.

I januari i år uttalade sig socialdemokraterna i Helsingborg för att kommunen ska köpa byggnaden av den privatperson som äger den nu och vill sälja den. Maria Ward (S) kommunalråd säger:
– Vi tycker att huset har många värden och att det ska vara möjligt för helsingborgarna att ta del av dem. Både huset och utställningarna utgör en del av Helsingborgs historia och vi vill säkerställa att helsingborgarna även i framtiden kommer kunna ta del av den.”

För två år sedan skrev Joakim Thomasson, chef för Helsingborgs museer till 2017, i HD om byggnaden som ett ”kulturarv som nonchaleras av sjukvårdspolitiker och teknokrater”. Han uttryckte sig vidare:

”Medicinhistoriska museet är ett utmärkt exempel på de många museer i vårt land som har kommit ur offentliga verksamheter. De har blivit verklighet tack vare människors engagemang för sina arbeten, utifrån viljan att skapa och vidmakthålla ett kulturarv. Det är museer som är organiskt sammanvävda med medarbetarna.”

Har kommunen bränt alla pengarna i Dunkersfonderna?? Hur ser det ut med utdelningarna från Öresundskraft, där en del går till kulturlivet?

Med lite god vilja borde både det gamla barnsjukhusets byggnad och det Medicinhistoriska museet gå att rädda på ett anständigt vis.

Tre bilder från 140 år av Helsingborg under viadukten vid Fria bad

Utsikt söderifrån från kv. Böljan mot kv. Havet.
Ända hit gick alltså den norra bangården en gång och här ligger nuförtiden den norra delen av Fria bad. Odaterat vykort från 1908 – 09 eller strax före. Beskrivning av Ingegerd Hamilton.

Nästan varje dag vandrar jag under järnvägsviadukten i Helsingborg, de broar som går över Halalidbacken och sedan kliver vidare över Drottninggatan för att längre söderut låta tågen inte bara komma ner på jorden utan försvinna in i tunnlar.

Så här på våren är promenaden förbi Gröningen bort mot först Norra hamnen och sedan Inre hamnen med nya SeaU-anläggningen livligt trafikerad av vandrande flanörer, en och annan cyklist och så de snabba elsparkcyklarna, de senaste tillskotten.

Det här nog den bästa sidan av Helsingborg. Här går folk fram och tillbaka, ibland med pinande vindar från havet men så här års lika ofta med värmande sol och färgsprakande solnedgångar över Sundet.

Det är en kosmopolitisk skara människor som vandrar här. Många har rötter i fjärran länder, några är kanske på tillfälligt besök men det gemensamma är nog att nästan alla är helsingborgare. Här kan jag se hur en helsingborgare kan se ut år 2021, som ingen annanstans i staden. Det tilltalar mig, liksom att höra fragment av de många olika språk som de mötande talar.

Ingegerd Hamilton – och förstås många andra – lägger ut historiska bilder av Helsingborg på sajten Helsingborg förr och nu. Med bilderna synliggöras stadens ständiga omvandlingar, där allt som är fast förflyktigas, på gott och ont. Häromkvällen hittade jag där några bilder från området med järnvägsviadukten, Strandvägen och Fria bad som tillsammans ger bilder från de urbana förändringarna under dryga seklet.

Den översta bilden här är ett odaterat vykort från 1908-09 eller strax före. Strandvägen är ännu inte påtänkt, inte heller Pålsjöbaden. Bron är en imponerande järnkonstruktion.

Nästa bild från 1940-talet har förändrat utsikten norrut, med Strandvägen, som öppnades först 1935. Här finns också några bilar, men inga vandrare, inte ännu. Det är ett vykort och fotografen tycks stå farligt uppe på viadukten.

Sedan finns två mötande spårvagnar på Drottninggatan. Så synd att sp års agnarna försvann från stan med högertrafiken, dessa behändiga transportmedel utan avgaser.

Den understa bilden är från 1880-talet då viadukten och järnvägsspåren upp genom Pålsjö skog bör ha varit ganska så nya, vilka storståtliga projekt för sin tid.

Strandpromenaden så som den ser ut i dag är den mest mänskliga miljon på platsen historiskt sett, tillkommen för gående personer som bara flanerar, människor i ögonhöjd.

Vilken tur att det inte blev ett högt hotell borta vid Gröningen. Det hade inte dröjt länge innan ett sådant ställes krav hade tagit över platsens själ, krav på p-platser och annat.

Området sådant det ser ut i dag borde ”K-märkas” (inom citationstecken). Framtida förändringar måste vara varliga och genomtänkta, för att inte slå sönder det som finns här, det som nog är mera av Helsingborgs själ än något annat.

Hur kommer viadukten och Gröningen att se ut om ännu ett sekel, på 2120-talet, undrar jag? Har havet tagit sig över Strandvägens murar för gott? Finns de mjuka sanddynerna på Fria bad kvar. Har Pålsjöbaden återigen blåsts sönder av någon envis höststorm? Och statyn av Henke Larsson? Den står nog kvar som minne av en annan tid. Domineras flanörskaran av pigga hundraåringar?

Här har vi utsikten mot norr på 1940 talet. Strandvägen är klar sedan mitten av -30 talet och just nu inte översvämmad. 😀 Fotografen verkar stå på viadukten och rakt fram ligger den ”Bockska villan”. Den skall ligga här till 1960.Originalfotot här är från 1940 talet är taget av Almquist och Cöster. Ett vykort alltså.

Foto föreställande järnvägsbron över Drottninggatan. Tåget har stannat mitt på bron och det har samlats människor piå vägen nedanför. Lokföraren syns i loket och i tågfönstren skymtar resenärer. Bilden från 1880-talet, från Carlottas bildbank.

Nya Kulturhotellet med mobila satsnigar på Söder

Kulturhotellet har förutom sin verksamhet på Södergatan varit inblandade i kommunens konstprojekt på hus och fasader, Artstreethbg.

Kulturhotellet återuppstår lika oväntat som glädjande lagom till påsk och HD:s kulturredaktör Johan Malmberg kan inte låta bli att brista ut med ett glatt Halleluja i en rubrik. Efter att under fyra år ha tagit emot kring 100 000 besökare i sin lokal vid Södergatan beslöt kulturförvaltnigen med kort framförhållning under hösten att drastiskt skära ner anslaget (som inte skulle räckt till ens lokalhyra) och därmed bädda för stängning.

Det var ett dåligt beslut. Axel Swanstein och Peter Eriksson som drivit Kulturhotellet, hade i sin lokal byggt upp ett varierat och spännande kulturutbud, som fyllde en viktig funktion både på det segregerade Söder och i en stad där den fria kulturen utanför institutionerna är sanslöst missgynnad.

Cassandra Jertshagen, vd för fastighetsbolaget Jefast, som gratis upplåter lediga lokaler till Kulturhotellet. Bild: Britt-Mari Olsson.

Nu inleds ett samarbete med fastighetsbolaget Jefast, som har många lokaler i Helsingborg och där det ofta/alltid finns tomma lokaler. Jefast bjuder på en fast lokal, som kontor och mötesplats, men tillhandahåller också utan kostnad skiftande lokaler, som alla kommer att finnas på Söder.

– Kulturhotellet är superviktiga för både gallerian Söder och för stadsdelen så vi är jätteglada för att vi har hittat den här lösningen, säger Cassandra Jertshagen, vd för Jefast, till HD. Hon fortsätter:

– Det är fantastiska killar och det brukar alltid höras och synas när de har någon på gång. Vi får se vad som händer, det är lite pirrigt för en stelbent fastighetsägare med det här samarbetet.

Axel Swanstein och Peter Eriksson är helnöjda:

– Det här blir jättespännande, vi hade inte kunnat tänka oss en bättre lösning.

I Kullabygden har Martha Westin under många år producerat platsspecifik vandringsteater. Förhoppningsvis kan Nya kulturhotellet med skiftande (lediga) lokaler för olika utställningar och andra evenemang producera platsspecifika utställningar för stadsdelen Söder. Det kan bli hur spännande som helst!

Kulturhotellet har ju redan bidragit till att öppna ögonen för olika platser på Söder genom sitt engagemang i Artstreethbg med många unika och spännande hus- och fasadmålningar i stadsdelen.

Allt förutsätter att det också finns ett långsiktigt engagemang från Kulturförvaltningen, så att det finns medel för Kulturhotellets och den fria kulturens framtida satsningar. Eller som Johan Malmberg undrade: ”Hur snabbt kan förvaltningen skaffa fram aktivitetsstöd?”

Fortfarande återstår att skapa en än bredare satsning på fri kultur i Helsingborgs, för att ge möjlighet till olika former av kulturarbete och kulturprojekt, inte minst åt yngre generationer.

Grundarna av Kulturhotellet, Axel Swanstein och Peter Eriksson, i samband med stängningen av lokalerna på Södergatan. Nu hittar de en samarbetspartner tvärs över gatan där utställningar och event kommer att dyka upp lite varstans allt eftersom.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Skånes Högsta dödstal under året i Helsingborg. Ändras Äldreomsorgen? Covid kommer att bli kvar

Helsingborg: 187 personer inom vård och omsorg och 49 i övriga samhället har under det gångna året avlidit i Helsingborg, fler döda här per 100 000 invånare än någon annanstans i Skåne. Vad beror det på?

Coronapandemin har härjat Sverige och världen under ett år. Av en artikel i veckan i Helsingborgs Dagblad framgick att Helsingborg under det gånga året haft högst dödstal i Skåne, räknat i antalet döda per 100 000 döda. 

Uppgifterna bygger på statistik från Socialstyrelsen. De är uppdelade i tre kategorier, covid-döda på särskilt boende(57,6 % av alla covid-avlidna i Helsingborg eller 136), Hemtjänsten (21,6 % eller 51) och Övriga samhället (20,8 % eller 49 personer).

Helsingborg sticker ut med ett stort antal döda i förhållande till sin folkmängd. I staden har 158 per 100 000 invånare avlidit, mot 111 i Malmö, 100 i Kristianstad, 103 i Ängelholm, 74 i Lund och 70 i Höganäs.

Helsingborgarna utgör 11 procent av Skånes befolkning, men här återfinns 17 procent av de som dött i covid i länet.

Vad beror det på?

Annika Andersson är omsorgsdirektör i Helsingborg och hon har ingen särskild förklaring till att kommunen drabbats så hårt, men hon har en teori.

– Jag skulle säga att det är en följd av den höga smittspridningen generellt i Helsingborg. Våra sköra äldre drabbas hårdast av covid-19 och det är verkligen tråkigt att vi varit så hårt drabbade, säger hon.

Anderssons förklaring är att ”hög smittspridning i samhället” är främsta orsaken. Men sättet att hänvisa till just det innebär också en uppgivenhet då det gäller att se på tillkortakommande i den egna organisationen och vad som kan göras. Det är som att slå ut med händerna.

79 procent av de som dött av pandemin i Helsingborg bodde på särskilt boende eller hade hemtjänst. Rikssnittet är 72 procent.

Det betyder att de flesta som avlidit har varit äldre, men Helsingborgs kommuns åldersstruktur har inte påtagligt fler äldre än andra kommuner. Faktum är att Helsingborg kommer på elfte plats när det gäller låg medelålder bland Skånes 33 kommuner.

De faktorer som man ingenting kan göra åt kan inte ändras. Men äldreomsorgen måste ju ändras, i Helsingborg och på de flesta andra platser i Sverige. Det finns mängder av frågor att ställa och grunna på. Frågor som kanske inte heller har enkla givna svar men som kan leda till handling.

Vad betyder skillnaderna mellan kommunala och företagsstyrda och vinstdrivande ”privata” boenden? Är det inte så att många privatstyrda boenden leder till att marknadstänkandet med fokus på bantad och lågavlönad personal och låga kostnader riskerar att prägla också de kommunala drivna boendena?

Vad betyder tillgången till läkare för de äldre, tillgången på bättre utbildad personal med bättre arbetsvillkor – också bland alla som arbetar för hemtjänst? Borde inte ett land som Sverige ”ha råd” att ta hand om de äldre oändligt mycket bättre än vad som framkommit under coronapandemin??

På Helsingborgs stad arbetar man löpande med att ta fram fakta och försöka förstå vad det är som har hänt och vad som händer, skriver HD vidare. Peter Karlin är samhällsanalytiker och arbetar bland annat med befolkningsframskrivningar.

– Vi vet ju inte riktigt var vi är på väg. Är det här slutet på pandemin eller kommer vi att tvingas leva med det här under en längre tid? Det är viktigt att förstå hur det här påverkar befolkningen. Är det här sådant som kommer att behöva skrivas in i befolkningsprognoserna?

Vad jag kan se kommer vi att få leva med covid-19 under mycket lång tid framöver. Eftersom globalt sett miljarder människor inte får vaccin och vård är risken överhängande med muterade virus och återkommande pandemier som kanske måste hanteras med nya vacciner.

Förhoppningsvis blir sommaren 2021 ändå en tid för återhämtning. Men vad händer sedan? Och vad händer om alla skulle resonera som Annika Andersson , att det här kan vi inte göra något åt, annat än vänta och hoppas.

Jag menar att hon och många, många andra måste tänka i termer av worst case-scenarier och analysera vad vi kan göra om det och det händer. Annars finns risken att vi om något år är tillbaka på ruta ett, med de ”sköra äldre” i fokus återigen men kanhända under mycket värre muterade förutsättningar.

Som det ser ut nu fortsätter dock smittspridningen i Skåne att minska, vecka för vecka. Särskilt glädjande är att det inom vård och omsorg i staden den 18 mars bara finns 2 smittade, mot 164 den 30 december.

Kan Helsingborg liksom Lund få ett kulturmejeri?

En ny stor park: Helsingborgs ”Central Park” vid Fredriksdals friluftsmuseum, Fredriksdalsskogen och det gamla mejeriet. Foto: HD.

Mejeritomten som gränsar till Fredriksdalsskogen och Olympia och ligger nära Fredriksdals friluftsmuseum har länge varit ett ”problem” för staden. Minoritetsstyret har velat bygga bostäder på tomten, något som en majoritet i kommunfullmäktige dessbättre sagt nej till.

Men området är ju en tillgång för Helsingborg, inte ett problem. Nu har liberalerna gjort en glädjande helomvändning.

– Varför inte skapa en ny grön lunga. Vi måste ha råd i dessa exploateringstider att skapa fria ytor för helsingborgarna. Låt oss göra en grön oas som Central Park i New York, säger Mats Werne (L), förste vice ordförande stadsbyggnadsnämnden i Helsingborg, till Helsingborgs Dagblad. Han fortsätter:

– Visst är det en skev jämförelse, men tänk vilka inkomster man fått om Central Park i New York exploaterats. Det är otänkbart att göra så för den ger så mycket tillbaka till invånarna. Det går att tänka på precis samma sätt här.

Werne vill också rädda de gamla byggnaderna på platsen:

– Själva fabriksbyggnaden är i bra skick, trots vandalism. Innan man går vidare och river skulle man kunna se om den går att använda. Ska man göra ett omtag så gäller det att göra det i rätt ordning. Det finns kommunal verksamhet som skulle kunna verka i lokalerna, säger Mats Werne.

Vilka positiva förslag! Man behöver inte jämföra med Central Park (men varför inte!), i levande städer finns ”gröna lungor”, som fungerar som mötesplatser och promenadstråk. När den näraliggande vackra skogen kompletteras med ett grönområde kan helheten bli riktigt fin.

Att bevara äldre fabriksbyggnader och ge dem nytt innehåll kan innebära både ett slags kontinuitet och ett sätt att få fram lokaler som inte är alltför kostsamma. Det gamla mejeriet är ingen skönhet, men skulle kunna bli det i varliga och kreativa arkitekthänder. 

Lunds Kulturmejeri är en hjärtpunkt i den stadens kulturliv. Helsingborgs Kulturmejeri skulle kunna bli något motsvarande!

Helsingborgspolitikernas förslag till satsningar i staden har alltför länge varit inriktade på spektakulära lyxhotell, som mest gjort oss Helsingborgare förbannade, som det på Gröningen eller det i Sofieroparken (vilket dock snabbt försvann från de styrandes önskelista). Påkostade idrottsanläggningar, som Olympias läktare och Helsingborgs Arena, har ofta varit dåligt ekonomiskt kalkylerade och inte minst slukat Dunkersfondernas kapital.

Då är Mats Wernes tankar i ögonhöjd om Mejeritomten något annat, ett förslag som jag tror att många av oss som bor i staden kan ta till oss gillande. En ny lummig park mitt i stan, det har inte varit på tal på länge och känns efterlängtat. Gärna med ett Kulturmejeri.

Kulturmejeriet i Lund. Foto: Kulturportalen Lund, Claes Wahlöö.

Helsingborg omvandlades totalt mellan 1883 och 1901

Helsingborgs centrum 1883. Vykort.
Helsingborgs centrum 1901.

På Facebooksidan Helsingborg – Förr & Nu, en sluten grupp, hittar jag två spännande bilder av Helsingborgs centrum, utlagda av #Ingegerd Hamilton. Den övre är från 1883 och den yngre har tagits 1901, båda från Kärnans topp.

18 år skiljer de båda bilderna åt, som mellan 2004 och 2021. Ändå är skillnaden mellan de båda äldre bilderna otroligt mycket större än vad två jämförbara bilder från 2000-talet skulle ha varit.

I den andra bilden går en hel del att känna igen i våra dagar, som rådhuset och tullkammaren. På båda bilderna finns den gamla lyktstolpen som står där än i dag. 1883 gissar jag att den tändes av lykttändare.

På bilden från 1883 ligger segelfartyg i hamnen. Stortorget mynnar i det gamla rådhuset. 1901 är segelfartygen borta, det gamla rådhuset likaså. I stället kråmar sig då det alldeles nya rådhuset högt över den omgivande bebyggelsen. Vad har hänt och på så kort tid, 18 år?

Genom slaget vid Helsingborg 1710 besegrade Magnus Stenbock danska trupper. 8000 soldater och hundratals civila dödades. Staden var krigshärjat och nedbränd

En lång nedgång för Helsingborg följde. Året efter drabbade pesten Helsingborg och klingade av förts 1712. Pesten följdes av nödår och svält. 1719 bodde här 800 personer i en ”rövarkula”. Vid mitten av 1800-talet fanns 4000 invånare i det Helsingborg som då var den femte största staden i Malmöhus län, efter Malmö, Lund, Ystad och Landskrona.

Under andra hälften av 1800-talet sexdubblades befolkningen till 25000. Järnvägen, havrehandeln och industrialiseringen satte fart på utvecklingen. Mark erövrades från havet och nya hamnar byggdes. På 1880-talet byggdes arbetarstadsdelen Söder. Befolkningstätheten i några kvarter var jämförbar med den i slumdistrikten i London, skriver konstvetaren Gregor Paulsson i ”Svensk stad”. Han berättar om en statarfamilj som 1885 flyttade från landet till Helsingborg, där arbetstiden kunde vara 14-16 timmar.

Helsingborgs rikedomar byggdes med kolonialismens principer. Råvaror från tredje världen – som Gummifabriken (grundad 1891) och Zoëgas kaffe (grundat 1886) – och utveckling och välstånd här. På Gummifabriken fanns startåret 50 anställda, sex år senare 400.

De väldiga urbana förändringarna skapade en helt ny stadsbild i centrala Helsingborg på några decennier. Det är den vi ser genom att jämföra de båda bilderna här.

Kärleksfullt om ett annorlunda barn

Conny Palmkvist är bosatt i Helsingborg. 2020 gav han ut böckerna ”Sundets röda nejlikor” och ”En cowboy lämnar stan” och 2021 ”Nästan bra på livet”. Bild: Mickael Tannus Photography AB

Helsingborgsförfattaren Conny Palmkvist blir pappa till en flicka som är annorlunda. Hon utvecklas inte som andra barn. Talet låter vänta på sig. Hon tycker om att dansa men också att äta ritpapper. Hon använder napp ”alldeles för länge”. Och annat.

När dottern till slut får diagnosen autism är det både väntat och oväntat. Conny läser allt han kommer över om autism och ser dottern i beskrivningarna.

”Upprepade beteenden och begränsningar i aktiviteter. Många med autism kan ha svårigheter att tolka det hen hör, medan det är lättare att uppfatta det som går att se”.

I boken ”Nästan bra på livet” (Bazar, 2021) berättar Conny Palmkvist om livsresan med ett autistiskt barn från noll till åtta år. Hur det påverkar familjen och honom själv i hans nya pappalivsroll. Dottern tilltalas genomgående i du-form.

Oväntat börjar han tänka på sin egen, nu döda men i livet ganska frånvarande pappa, från det pappan föddes ”på en åker i Spannarp. Mellan två gårdar och ett rapsfält. Farmor hade gått för att köpa ägg och snubblade sedan omkring mellan små bäckar och äppelträd. Panikslagen av värkarna.”

Att vara förälder till ett autistiskt barn är annorlunda. Särskilt om man som Conny har författarambitioner. På femton år har han publicerat ett tiotal romaner och en novellsamling. Skrivandet är existentiellt för honom. Men …

”Allt som händer när man får ett barn som Lova tar musten ur livet, och sedan rusar tiden obarmhärtigt iväg.

Man står tillsammans inför det. / Senare bara står man. / Långt ifrån allt. / Och varandra. / Att älska blir att vänta, / på enklare tider.

Så man väntar.”

Och man blir – utbränd, får en diagnos och 25 tider hos en psykolog, som låter honom berätta om sitt liv. Och som också hos honom föder nya frågor. Är autism ärftligt? Kan en författare ha autism?

Fascinerad av boken sträckläser jag den på en och en halv kväll. Det är en berättelse om att bli förälder till ett autistiskt barn och en kärleksfull skildring av barnets speciella förutsättningar och utveckling, om annorlundaskapets villkor.

Men ”Nästan bra på livet” är mer än så, en reflektion om själva livets villkor och att livet kan vara på en mångfald olika vis, varken bättre eller sämre, men olika.  Man kan bli bra på livet eller åtminstone nästan bra.

Tolerans, vidsynthet, insikt i att ensanningspersoner inte alltid är så roliga, är något. Eller med Conny Palmkvists egna ord:

”Vi har varandra, skriver jag. Det är motsatsentill ingenting.

Det kan vi nynna om natten, när det regnar på altanen. Du och din mor, din lillebror, nu får ni lyssna till vad jag vill säga.

Ninani nanina, ninani nanina. / Stanna här, stanna hos mig.”

Många döda på äldreboenden i Helsingborg

Vardagas äldreboende Pålsjö park har haft en omfattande smittospridning med tretton avlidna personer på två månader . Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Återigen drabbas äldreboenden i Helsingborg av höga dödstal, skriver Helsingborgs Dagblad, som rapporterar om höga dödstal på två av stadens äldreboenden. Det handlar om Vardagas Pålsjö park, där 13 personer avlidit under två månader. Strax före årsskiftet hade på en av våningarna 18 av 24 boende testats positivt. Hur var detta möjligt??

Kungshults vårdboende har också drabbats svårt.. ”Drygt tio personer” av 72 hyresgäster har avlidit under samma tidsperiod, enligt SVT.

Från fackligt håll är man kritisk till hur säkerheten hanterats.

– Våra medlemmar går på knäna och de har signalerat om hjälp men får inget gehör, säger Louise Ressner, arbetsmiljösamordnare, till SVT. 

Till HD säger hon att det dröjde tre veckor efter det att facket slagit larm tills man fick ett möte med cheferna.

– Personalen har skrikit efter hjälp en lång tid, men får inget gehör – vare sig från enhetschef eller verksamhetschef. De känner att de inte kunnat bedriva säker vård med den bemanning de haft.

– De hade kunnat överanställa eller köra efter prioriteringslistor. I ett sådant här läge behöver man gå upp i krisläge och bara göra det nödvändigaste. Då kan dusch och aktiviteter exempelvis försvinna, medan man prioriterar mat och mediciner. Och så behöver man se till att anställda inte går mellan avdelningar, säger Louise Ressner.

– Man har misslyckats att trygga personalen – att övertyga dem om att detta arbetssätt är tryggt och säkert.

– I vanliga fall hade vi klarat oss på den här bemanningen, men nu klarar vi inte att ge den omsorg och omvårdnad som våra hyresgäster behöver, säger till SVT en anställd som vill vara anonym.

Enligt uppgifter finns det utbrott av smitta också bland personalen: ” De lever med en stor samvetsstress för att de inte hinner den vård som krävs i ett smittoutbrott.

Informationen från de ansvariga är under all kritik. Det handlar om liv och död för de intagna, för anhöriga och personal. 

Ingrid Bergh, verksamhetschef på vård- och omsorgsförvaltningen, vill inte kommentera antalet smittade och avlidna på enskilda boenden.

Varför? Många människor berörs, de som bor på hemmen och deras anhöriga, personalen och deras anhöriga, de som kanske väntar på plats på ett boende och fler kategorier ändå. Icke-information leder till ryktesspridning.

Flera anhöriga har hört av sig till HD efter en tidigare artikel om Pålsjö park. De anhöriga tyckte inte att verksamhetschef Daniel Rydén gav en fullständig bild av hur smittoläget sett ut sedan tidigare, före vaccinationerna.

I det nu uppkomna läget vill Daniel Rydén liksom tidigare inte svara på tidningens frågor på telefon, bara via mejl. Om kritiken från anhöriga skriver han i ett mejl:

”Det jag har fått till mig är att anhöriga varit väldigt nöjda med kommunikationen ifrån oss.”

Inte heller Annika Andersson, omsorgsdirektör i Helsingborgs stad, vill kommentera smittoläget på enskilda boenden. Hon besvarar besynnerligt nog inte heller den fackliga kritiken. Men poängterar att det totala antalet smittade inom vård och omsorg i Helsingborg nu trots allt är lägre än på länge.

Frågan om varför omfattande smitta ändå har drabbat ännu fler av Helsingborgs äldreboenden kvarstår. Har de båda äldreboendena varit underbemannade för situationen? Har anställda gått mellan sjuka och friska? Har andelen timanställda varit för hög? Det är några frågor som tål att begrunda.

Att smittan kommit in på två boenden och där vållat många dödsfall, trots erfarenheterna från händelserna för ett år sedan i Helsingborg, är djupt oroväckande. Att de ytterst ansvariga inte svarar rakt på tidningens frågor är obehagligt liksom att man inte heller konkret försöker beskriva situationen, vad man gjort och vad som kan göras.

Det handlar om många människor liv. Och om att någon måste ta ansvar för den uppkomna situationen.

Annika Anderssons avslutande svar till HD är oroväckande:

– En del pratar om tur och otur när det gäller större utbrott eller inte.

Visst kan slumpen spelat en roll. Men chefer som inte tar sitt ansvar i en så här plågsam situation väcker oro. Det enda som fungerar är rak information också om svåra frågor.

SeaU:s byggnad skapar nya stadsrum i Helsingborg

SeaU sett från Hamntorget. Byggnaden slog upp portona för besökare på fredagen. Foto: Sören Sommelius.

Under den gångna helgen rullades röda mattan ut framför Clarion SeaU, den nya konferensanläggningen med det konstiga namnet. I skymningen tittade många nyfikna besökare in i anläggningen, för att få en glimt av den byggnad som kommer att symbolisera 2020-talet i Helsingborg mer än något annat.

Platsen är magisk, åtminstone så länge färjorna kommer att fortsätta att som nu sätta sin prägel på Inre Hamnen, där stadens centrum möter havet. Detsamma kan sägas om den upplevda ”närheten” till Danmark med eftermiddags- och kvällsljuset från havet i väster.

Havssidan av SeaU mot Norra hamnen.

Den nya bygganden, ritad av jais arkitekter, Mats White och Jakob Peetre, tar väl vara på ljuset och kontakten med havet. Runt den finns en mångfald bänkar och andra sittplatser för sommarhalvårets solvarma kvällar. För tjugo år sedan refererade alla till Dunkers kulturhus när man nämnde Helsingborg. Många år framåt lär det bli Ångfärjan, ja Clarion SeaU.

Men inte bara. Tack och lov för att den gamla Ångfärjestationen, om än flyttad, fick finnas kvar, som en påminnelse om Helsingborgs och själva platsens historia. Och så bra att perrongtaken kommit på plats på konferenshusets landsida. Nog lär Ångfärjeparken bli en mötes- och hängplats framöver, namnet gläder mig.

Konferenshusets framtid är kanske inte självklar. Kommer 2020-talet, efter pandemin att bli ett konferensdecennium eller en tid av zoom-möten? Säj det. Min uppfattning är att det finns en överetablering av konferensanläggningar liksom av arenaanläggningar.

Utsikt från SeaU:s terass mot Tullkammaren, The Tivoli och Järnvägsgatan.

Själva byggnaden gillar jag oväntat mycket. De ”dansande” pelarna på utsidan är både ohögtidliga och rytmiska. Alla utsiktsplatser mot havet lockar utvändigt, liksom trappor, platser och utsikter på insidan. Det är en spännande byggnad, rik på oväntade och originella detaljer.

Ett nytt mäktigt stadsrum har formats kring Carl Milles Sjöfartsmonument, som kan kråma sig mellan ”uppvaktande hus”, The Tivolihuset/Ångfärjestationen, den gamla Tullkammaren och i bakgrunden Oceanhamnen och den nya snabbt växande stadsdelen där.

Nog borde Tullkammaren tillföras någon ytterligare allmän funktion utöver Sundsbussarnas avgångsväntsal. I någon av planerna fanns skissat ett fik i dess västra del. Med en mera ungdomlig prägel hade det kunnat öppna för besökare från andra generationer än SeaU-folket.

Den nya byggnaden och platsen väcker förväntningar. För att de ska kunna infrias krävs innehåll, content på nyspråk. Dunkers mångåriga törnrosasömn måste följas av en djärv nystart. Ett levande, utmanande och våghalsigt kulturhus, ett stenkast från SeaU, borde vara fullständigt självklart, lika mycket för urbefolkningen som för utifrån kommande besökare.

Den här fredagskvällen när SeaU öppnar vandrar jag runt i detta nya Helsingborg, upptäcker oväntade infallsvinklar, ser Helsingborg ur nya perspektiv. Det är spännande. Men allt beror ju på hur platsen och byggnaderna kommer att användas, vems platser de blir, vad man gör där, vilka som är välkomna.

Seas och Ångfärjestationen och Rådhuset, sett från Oceanhamnen.

Samhälleligt förfall när Åhléns i Helsingborg stänger för gott

Lördagen 13 februari bommar varuhuset Åhléns i Helsingborg igen för gott. Foto Sören Sommelius.

Åhléns varhus på Kullagatan slår igen i dag lördag den 13 februari. Tvärs över gatan skyltar Magasinet med total utförsäljning och nedläggning. Det är inte länge sedan teknikföretaget Clas Ohlsson i närheten slog igen butiken.

För Helsingborgs centrum innebär inte minst stängningen av Åhléns en stor förlust. Åhléns har haft ett stort och blandat utbud av varor med oftast bra kvalitet och rimliga priser.

I ett reportage i HD när nedläggningen blev offentlig sa Veronica Nilsson, PR- och kommunikationschef på Åhléns:

– Hela detaljhandeln är under förändring med nya sätt att handla och en ökad e-handel som påverkar. Vi ställer höga krav på alla våra varuhus vad gäller läge, kundunderlag och lönsamhet och beslutet om nedläggning är fattat utifrån en helhetsbedömning.

– Vi har två varuhus närliggande varandra, på Kullagatan och i Väla, och vår bedömning är att vi har bättre förutsättningar för lönsamhet i Väla framåt och väljer därför att stänga vårt varuhus på Kullagatan.

I samma artikel intervjuas också Hanna Kandell, vd för organisationen Helsingborg city, som ska öka trivseln och antalet besökare i centrum.

– Det är ett hårt slag att Åhléns stänger. Det är en fantastisk butik, som fungerat som en magnet för stadskärnan, säger hon.

De som drabbas värst är förstås helsingborgarna, vi som bor i stan och nu ska tvingas lägga tid, energi och pengar på att ta oss till Väla för inköp av allt fler kategorier varor. För min del gäller att jag högst ogärna sätter min fot där. De politiker som satsat på utbyggnad av Väla har gjort många en otjänst.

Utvecklingen i andra länder, i synnerhet USA, visar att jag inte är ensam om min känsla. Mängder av köpcentra i USA har slagit igen de senaste decennierna. Deras byggnader står ofta kvar och bara och förfaller. Vi kan vänta oss en liknande utveckling här, först förtvinar centrum, sedan slår köpcentrat Väla igen.

Det är en obehaglig form av samhälleligt förfall. Helsingborg hör till de svenska städer som kan förväntas bli drabbade värst, därför att fartblinda politiker låtit Väla ta över så mycket av handeln i stadens centrum.

Jag letar på nätet efter bilder på nedlagda shoppingallerier i USA. Träffarna blir ofantligt många. Jag fastnar för ett galleri i där den Chicagobaserade fotografen Brian Ulrich visar sin utställningGhosts of Shopping Past”, som visats på många platser i USA och Europa. 

Byggnader kan stängas men det får dem inte att försvinna. Landskap kan växa över dem, väggarna möglar, taken störtar samman. Ändå står de kvar som spökstäder som rester av för länge sedan framgångsrika shoppingkomplex över hela USA, heter det i en deklaration till utställningen av Brian Ulrich.

JC Penney, Dixie Square Mall, 2009. Foto Brian Ulrich.