Kategoriarkiv: Helsingborg

Flyktingfamiljens bohag kördes till återvinningen

Helsingborgs förste fristadsartist, Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – hade med familjen bott i sin lägenhet två och ett halvt år när kontraktet gick ut den måndagen den 1 juli i år. Efter flykten från krigets och svältkatastrofens Jemen hade småbarnsfamiljen haft ett ”hemma” i en stadsdel i södra Helsingborg.  

Redan på torsdagen kom hantlangare från kulturförvaltningen och tömde lägenheten på möbler, inklusive sängar, som jag nämnt i en tidigare blogg.

Vid hämtningen träffades en uppgörelse. Kulturförvaltningen sålde madrasser, skrivbord, soffa och TV till AJ. Sängkläderna skänkte man.

Återstoden av möbler och inventarier kördes till återvinningscentralen NSR, där allt dumpades.

På NSR:s hemsida skriver man: ”På återbruket kan du även lämna hela möbler och heminredning, som hämtas av våra samarbetspartners Emmaus Fredriksdal och Activa”.

Hellre än att låta flyktingfamiljen från krigets Jemen behålla det möblemang man levt med i två år körde Helsingborgs kulturförvaltning bohaget till återvinningen.

Vad säger ICORN – som administreras fristadsverksamheten internationellt – om Helsingborgs inhumana sätt att bemöta fristadskonstnären och den jemenitiska flyktingfamiljen?

Vad var tanken bakom beslutet? Ville man statuera exempel. Var det Peter Danielssons mejeritankar som styrde, ingen yttrandefrihetsförföljd konstnär eller författare ska få någon gräddfil?

Om Aleksandr Solzjenitsyn kommit till Helsingborg under tiden då han i Sovjet trakasserades som värst hade han fått vända: Gräddfil. Om Federico Garcia Lorca lyckats fly från Franco-fascismens Spanien till NV-Skåne: Gräddfil. Om Walter Benjamin, på flykt undan Hitlers nazister i stället för att till fots vandra över Pyrenéerna till Spanien lyckats komma till Skåne: Gräddfil.

I tidningarna ser jag samma dagar som den här inhumana tragedin utspelar sig i Helsingborg Röda Korsets helsidesannonser i dagstidningarna:

”RÄDDA LIV I KRIGETS JEMEN.

Vi är på plats och hjälper människor att överleva. Med ditt stöd kan vi rädda fler liv. Swisha till 900 80 04. Din gåva räddar liv i krig och katastrofer.”

Regeringen vill se fler svenska fristäder

Kulturminister Amanda Lind och regeringen vill att det ska bli fler svenska fristäder för förföljda författare och konstnärer Foto: Erik Simander/TT.

Regeringen vill att det ska bli fler fristäder för förföljda författare och konstnärer och har gett Kulturrådet i uppdrag att verka för att det ska bli verklighet, rapporterar SVT. Kulturnyheterna har i Almedalen träffat kulturminister Amanda Lind (MP), som betonar:

– Vi ska stå upp för det fria ordet och för den konstnärliga friheten.

Amanda Lind understryker att det är viktigt att kommuner och regioner som fungerat som fristäder för journalister och konstnärer delar med sig av sina erfarenheter.

– Att man förstår vilken viktig roll som Sverige och alla städer spelar för både de enskilda utsatta konstnärerna och författarna men också för samhället. Hur positivt det är att ta emot en fristadsförfattare eller en fristadskonstnär.

Efterfrågan på fristäder är mycket stor, säger Karin Hansson som är nationell fristadssamordnare på The International Cities of Refuge Network(ICORN). Hon fortsätter:

– ICORN kommer nog att ha runt 150 sökande i år och vi hade lika många förra året. Så vi har en lista på runt trehundra personer som behöver fristad väldigt snart.

För de flesta kommuner innebär fristadsengagemanget något positivt och viktigt, ett sätt att i konkret handling visa solidaritet och stå upp för yttrandefrihet i demokrati.

Helsingborg är det bedrövliga undantaget. Fristadsartisten Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – från krigets Jemen och hans småbarnsfamilj blev vräkt av kommunen några dagar innan familjens hyreskontrakt gick ut för en vecka sedan. Alla möbler, inklusive sängar bars ut ur lägenheten. Familjen fick sova på golvet.

Kommunstyrelseordförande Peter Danielsson uttalade sig i sammanhanget nedlåtande om att kulturarbetare inte skulle ha någon gräddfil.

I Malmö har man en helt annan syn på fristadsförfattare.

Den afghanske journalisten Wali Arians fristadsperiod i Malmö på två år är nu över. Men han kommer att fortsätta att verka från Malmö, berättar han.

– Jag har påbörjat min nya journalistiska resa här i Sverige, och jag har arbetat som frilansjournalist på samma tv-station i Afghanistan, säger Wali Arian. 

Peter danielssons ”gräddfil” smakar unket

Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg sedan 2006 och sedan 2015 vice partiordförande för Moderaterna. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

”Before moving out, the apartment needs deep cleaning, that means restoring the apartment like it was when you moved in, also defrosting the freezer and cleaning the oven. That needs to be finished on the 30th of June and the furniture belonging to Kulturförvaltningen needs to be picked up before that. I will try to arrange the transport around the 27-28 June.”

Johan Malmberg, kulturredaktör på HD, citerar i lördagens tidning brevet från kulturförvaltningen till Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – som i två år varit inbjuden som fristadskonstnär i Helsingborg.

AJ har med sin familj bott i lägenheten som Helsingborgs fristadsgäst under två och ett halvt år. Kulturförvaltningen vräker en småbarnsfamilj och bär iväg deras möbler och sängar några dagar innan deras kontrakt går ut på måndag den 1 juli. Är det förenligt med socialtjänstlagen, undrar jag?

När jag helt kort talar med AJ i telefon efter det att sängar och möbler burits ut ur deras hem vill han inte låta sig nedtryckas.

– Vi är vana hemifrån att sova på golvet. Barnen tyckte till och med att det var lite spännande.

Abduljabbar Alsuhili kommer från krigets Jemen, en av de mest ohyggliga konflikter i dagens värld. Många civila har dödats, flera miljoner har drabbats av hungersnöd. Saudiarabiens skoningslösa bomber. Svenska Saab lär ha levererat stridsledningsystem för miljardbelopp till saudierna. Sverige borde ha all anledning att visa solidaritet gentemot det drabbade jemenitiska folket.

Men i en kommentar i HD säger kommunstyrelseordförande Peter Danielsson, som sedan länge toppstyrt Helsingborg, att …

” Moderaterna i Helsingborg har hela tiden varit emot att delta i Icorn. Vi tycker inte att det är rätt att just kulturarbetare ska få en gräddfil in i Sverige som andra asylsökande och skyddsbehövande inte har.”

Vad menar Danielsson med ”gräddfil?” Danielssons gräddfil smakar unket när det handlar om en flyktingfamilj från Jemen. Ordvalet tyder på en förlorad moralisk kompass.

Danielsson tycks inte förstå skillnaden mellan migrationspolitik och stöd för yttrandefrihet i kris- och krigsområden. Icorn, som organiserar fristadsförfattare och fristadsartister, verkar i samma anda som Amnesty och Svenska PEN. Är det också ”gräddfilsorganisationer”?

Jag vill bo och leva i ett tolerant och humanistiskt Helsingborg, inte i den stad Danielsson talar om.

En gång var den här stadens slogan att Helsingborg var ”The Gateway to Europe”, porten som ledde från Sverige ut i Europa ut i världen. Det var bra länge sedan.

HBG sviker stans Fristadsartist

Helsingborgs fristadsartist AJ från Jemen, står bakom youtube-satiren ”America first, Yemen second”, publicerad på Youtube i februari 2017.

Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – blev hösten 2016 Helsingborgs förste fristadsartist. Med hustrun Sabah och parets två barn hade han flytt från krigets Jemen och sedan ett år levt i exil i Jordanien. I Helsingborg skulle deras nya liv börja. Samtidigt blev Helsingborg den andra fristadskommunen i Skåne efter Malmö.

Bakom tanken med fristadsförfattare står internationella ICORN, International Cities of Refugee Network, med säte i norska Stavanger, en organisation som globalt knutit städer till sig som stöd i kampen för yttrandefrihet och där samtidigt medlemsstäderna blivit värdar för förföljda författare och artister.

ICORN är en organisation som värderingsmässigt ligger nära internationella organisationer som Amnesty, och PEN. I tider som dessa, med förföljelser av oppositionella i många länder, liksom attackerade medier och hotad yttrandefrihet, är det arbetet och engagemanget viktigare än någonsin.

Utom i Helsingborg.

Helsingborg står fortfarande listad som medlem i ICORN men har i praktiken lagt ner medlemskapet. När AJ:s två år i Helsingborg gått ut skulle normalt en ny fristadsartist tagit vid. Men inte i Helsingborg, där de borgerliga styrande inte vill framhäva stan som tolerant och vidsynt. Det är pinsamt.

Mig veterligt är Helsingborg den enda av ICORN:s medlemsstäder som inte velat fortsätta arbetet med fristadsartister. Helsingborg är knappast staden för den ”som vill något”, inte en stad som verkar för tolerans, humanism och yttrandefrihet. Det är djupt sorgligt.

Abduljabbar Alsuhili eller AJ, var under två år fristadsförfattare i Helsingborg.

För AJ och hans familj har tillvaron välts över ända. Kommunen tvingar dem att lämna den kommunalt ägda lägenheten. Barnen, fem och sju år, tvingas lämna sin förskola och skola. Nätverk rivs upp. Livet nollställs. Börja om från ingenting.

När kommunen bjöd in Abduljabbar Alsuhili som fristadsartist till Helsingborg var det ett åtagande som kommunen rimligen borde ha avslutat på ett mindre skamligt sätt än vad man nu gjort – även om man avvecklar medlemskapet i ICORN. Det handlar om politisk och mänsklig hänsynsfullhet.

En varm junieftermiddag har AJ och hans hustru Sabah bjudit en krets vänner hem till sig på en överdådig jemenitisk måltid. Allt sker inför hotet att de måste lämna sin lägenhet den 1 juli.

AJ berättar om tiden i Helsingborg.

– Jag har velat vara så aktiv som möjligt här, för att visa hur viktigt ICORN är.

Dunkers och de andra kulturinstitutionerna har ingen arabisktalande guide.

– Jag guidade och inriktade mig särskilt på den lokalhistoriska avdelningen. För nyanlända är det ju viktigt att veta vilken stad de kommit till och lära känna dess historia. På SFI berättade jag för samma krets om Dunkers, Fredriksdal och Sofiero. Men det ledde ingen vart. Jag medverkade också i Romeo och Julia på stadsteatern.

AJ har också arbetat med ”post-migration-teater”, där nyanlända gestaltar sina upplevelser med teater.

– Men det har varit svårt att finansiera.

I Malmö är han engagerad i ett treårigt projekt ”Malmö vad drömmer du om”.

– Det bygger på möten mellan svenskar och nyanlända som arbetar tillsammans. Med fristadsförfattaren i Malmö ledde jag under fyra månader workshops, där vi skapade en mobil utställning.

Bland det mest uppmärksammade AJ gjort är youtubesatiren ”America First Yemen Second (official)”, en i en serie filmer som spreds efter det att Donald Trump blivit president och lanserat sin nationalistiska paroll (med fascistisk bakgrund), ”America First”.

Nu har han sökt till Fridhems teaterskola i Malmö. Kanske flyttar familjen dit. Men mycket är ännu osäkert.

För Helsingborgs kommun borde Abduljabbar Alsuhili, AJ, vara en tillgång. I stället tycks de ansvariga i kommunens högsta ledning och inom kulturförvaltningen ha definierat honom och hans familj som ett problem, ett fall för Migrationsverket.

I hans hemland Jemen pågår sedan fyra år ett ohyggligt krig som skapat en humanitär katastrof. Civila områden bombas av Saudiarabien med stöd av USA. Många har tvingats fly. Än fler svälter.

Det som sker i Jemen, i Syrien och Irak vållar oändligt mänskligt lidande. Det berör oss givetvis på alla vis. Också Helsingborg.

Vår Salong på Kulturhotellet

Vernissage av Vår salong på Kulturhotellet. Längst till vänster, konstnären Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, och kulturredaktionens Johan Malmberg.

Under femton år har Helsingborgs Dagblads kulturredaktion bjudit in regionens konstnärer till ”Vår salong”, en enmannajurybedömd utställning där utvalda verk publicerats och kommenterats på kultursidorna i papperstidningen och på tidningens hemsida.

I år har ”Vår salong” fått en ny dimension genom att fyrtio av de insända 700 konstverken också (till den 13 juli) visas på en fysisk utställning på Kulturhotellet på Södergatan i Helsingborg.

Under lördagens synnerligen välbesökta vernissage hälsade HD:s chefredaktör Jonas Kanje välkommen innan kulturredaktionens Johan Malmberg tillsammans med Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, presenterade utställningen, flera gånger tillsammans med närvarande konstnärer som introducerade sina verk.

Det blev en fin konstupplevelse och en påminnelse om att det i Helsingborg och NV-Skåne med många aktiva konstnärer finns ett i hög grad levande konstintresse. 

Kulturhotellet i Helsingborg fyller verkligen en viktig funktion i Helsingborgs konst- och kulturliv, tillsammans med Helsingborgs konstförenings Galleri Konsten på Kopparmöllegatan, där i dag söndag 2/6 vårens sista utställning har Finissage, Kerstin Dahl Noréns fina Recircle, med tuschteckningar och skulpturer i sten, brons och betong.

Ändå är avsaknaden av en konsthall i Helsingborg djupt bekymmersam. I nära 75 år fungerade Vikingsbergsmuseet i parken med samma namn som konsthall, fram till dess att Dunkers invigdes. En årlig höjdpunkt där var jurybedömda Vårsalongen, där regionens konstnärer visade sina arbeten med förgrundsfigurer som Lennart Rosensohn, Bengt Ossler, Gustav Arne och förstås många andra.

På den tiden fanns också en rad utmärkta privata konstgallerier som komplement.

I dag omges konsten i Helsingborg av ett stort mörker. Aktiva konstnärer har få eller inga möjligheter att ställa ut. 

Förutom Malmö har en rad skånska grannstäder satsat på väl fungerande konsthallar, som Höganäs, Landskrona, Lund och Kristianstad. Men inte Helsingborg. Varför??

2004 bjöd HD:s kulturredaktion, på initiativ av kulturchefen Gunnar Bergdahl, in till Vår salong (särskrivet) – en tradition som positivt nog lever vidare och nu genom utställningen på Kulturhotellet går in i en ny andning. 

Fotnot: På Helsingborgs kommuns hemsida kan man under ett avsnitt om parker läsa om Vikingsbergsparken. Där nämns i förbifarten också Vikingsbergsvillan:

”Den gamla huvudbyggnaden är skyddad som byggnadsminne och är idag förskola men har under åren bland annat använts som konstmuseum. Den gamla trädgårdsmästarvillan, som du hittar i parkens östra del, fungerar idag som fritidshem.”

Det är en besynnerlig officiell historieskrivning. Vikingsbergs konstmuseum invigdes 1929 och pågick till 2001. Varför vill helsingborg.se skriva om historien?

https://helsingborg.se/uppleva-och-gora/friluftsliv-och-motion/parker-och-gronomrade/vikingsbergsparken/mer-om-vikingsbergsparken/

Helsingborgs sjukhus – Ett stoppat miljardbygge

Foto: Björn Lilja/HD.

Helsingborgs sjukhusbygge har gjort en paus, skrev Helsingborgs Dagblad häromdagen. Allt som inte är påbörjat stoppas.

Planeringen måste göras om.Konsekvenserna är så stora att det krävs nästan ett års funderande. Sju år efter det att regionstyrelsen klubbade om– och nybyggnaden på Helsingborgs lasarett – har man inget svar på frågan vilket sjukhus som egentligen ska byggas.

Det ligger nära till hands att dra likheter mellan skandalerna kring bygget av Karolinska sjukhuset och turerna kring Helsingborgs lasarett. I båda fallen ligger det yttersta ansvaret hos regionpolitiker som inte klarat av att hantera otroligt komplexa och kostsamma sjukhusbyggen.

Skuldfrågan är bara en del av byggeländet i Helsingborg. Men nog borde den genomlysas och ansvar utkrävas. Så här långt är ett grundfel uppenbart, att ”sjukvårdens verkliga behov inte nått fram till dem som bygger”.

Eller med andra ord att de ytterst ansvariga för miljardbygget inte skapat beslutsstrukturer som på djupet involverar folk med kompetens då det gäller nödvändiga förutsättningar för god vård och bästa möjliga medicinska insatser. Kanske är Helsingborgs lasarettsbygge bara ännu ett uttryck för den djupgående vårdkrisen i Region Skåne.

Vi är många som med vrede minns den ledande moderate regionpolitiker som under förra mandatperioden tyckte att det viktigaste för vården i regionen var att Skåne hade den lägsta landstingsskatten i Sverige.

HD:s granskning har – så här långt – klokt nog ändå haft fokus på den viktigaste frågan om hur sjukhusbygget ska kunna fullföljas så att funktionerna garanteras och kostnaderna inte blir allt för orimliga.

I det senaste avsnittet handlar det därför om vilka alternativ som finns för utformning och placering av olika avdelningar i det nya sjukhuset, ett avgörande viktigt pussel för att skapa ett fungerande sjukhus för framtiden.

Det är lätt att bli ödmjuk inför svårigheterna. Det finns inga genvägar, inga enkla lösningar. Det viktigaste efter allt som skett hittills är att undvika halvmesyrer och våga ta svåra beslut för att forma ett väl fungerande lasarett.

Vy över sjukhusområdet.Bild: Fredrik Hedenskog/HD.

ÖGA MOT ÖGA MED djuren i Björn Perssons bilder

Father and Son, Masai Mara, Kenya, 2017. Foto: Björn Persson

I sin bokAllt jag inte vet om djur” (Alfabeta 2012) skrev den brittiska författarinnan Jenny Disky (1947 – 2016) bland annat att även om hon levt mycket med djur och kan mycket om djur så kan hon inte alls föreställa sig hur det skulle vara att verkligen vara till exempel en katt. Även om många lever med och nära djur är vår kunskap om djurens villkor bräcklig och ytlig.

Jag minns Diskys tankar när jag på fredagskvällen på Dunkers såg vernissagen på The Thin Line, en unik fotoutställning med bilder av främst Afrikas vilda djur, tagna av Björn Persson.

Hans bilder påminner vid första anblicken mycket om andra liknande bilder av elefanter, tigrar, lejon och leoparder. Ändå har de en egenart, inte minst genom att så många av utställningens bilder är närbilder, där fotografen tagit sig helt nära de djur han fångat med kamerans öga.

Bilderna har därmed uppstått ur möten, öga mot öga, på ett sätt som får mig som betraktare att uppleva att jag ser djuren på ett nytt sätt, också som individer, men därtill i Diskys mening har något därutöver att förmedla om djurens existentiella villkor.

Björn Persson flyttade i 20-årsåldern från Helsingborg till Sydafrika där han arbetade med antitjuvskytte i en nationalpark. Den erfarenheten byggde hos honom förståelse för både djurens beteende och deras otroliga utsatthet. Utställningens titel syftar på att Afrikas vilda djur är utrotningshotade, både till följd av klimatförändringar och genom människans rovdrift.

Soul of the Leopard, Masai Mara, Kenya, 2017. Foto: Björn Persson

En stor publik hade i fredags kommit till vernissagen i entréhallen, som var fylld till sista plats. Det kändes som en efterlängtad nytändning för det länge så nergångna kulturhuset, inte minst därför att utställningen också är producerad av Dunkers, med AnnCatrin Gummesson som curator.

Utställningen pågår till 20 oktober.

Parkeringsplatser byts mot privat äldreboende!!

P-platser på Stortorget eller inte? Frågan hänger nu i luften. Däremot står det klart att det finns en politisk majoritet i fullmäktige för att Ragnvallagården och Lussebäcksgården ska gå tillbaka i kommunal regi nästa år. Arkivbilder.Bildkollage: Helsingborgs Dagblad

Ännu en stor politisk satsning i Helsingborg går i stöpet, rapporterade Helsingborgs Dagblad häromdagen, en kohandel utan like. Det som skett väcker ännu en gång frågor om demokratin i staden, om hur politiska uppgörelser kommer till stånd på minst sagt lösa boliner med minimal hänsyn till realiteter och vad som är bäst för de berörda.

Alliansen och miljöpartiet presenterade häromdagen en uppgörelse. Stortorget skulle bli bilfritt och fler bilfria gågator i centrum skulle inrättas. Det låter ju efterlängtat och väldigt bra, äntligen ett bilfritt Stortorg.

Men – det fanns ett pris. Miljöpartiet fick bort en del bilar ur centrum mot att äldreboendena Ragnvallagården och Lussebäcksgården ska fortsätta att drivas i privat regi, det är nu Vardaga, tidigare skandalomsusade Carema Care, som står för verksamheterna.

Bilfritt Stortorg i den ena vågskålen, privata äldreboenden i den andra. Kan man göra så? Vad säger de som ska bo på Vardagas hem?

– Om man ska skriva avtal med privata måste vi vara med i hela processen, hela resan. Annars nekar vi kategoriskt alla förslag. Vi kan inte ställa upp på ett avtal där vi inte kan borga för innehållet, säger SD:s kommunalråd Michael Rosenberg.

Någon dag efter kohandeln blev det en helomvändning. Socialdemokraterna och vänsterpartiet förde frågan till kommunfullmäktige, där de har majoritet tillsammans med SD.

Jan Björklund, S-ledaren i Rådhuset, välkomnar att hela uppgörelsen mellan alliansen och MP går upp i rök.

– Det är bara bra. Jag blev förbannad när såg den. Att kohandla med de äldres välfärd och ställa det mot parkeringsplatser – det är helt exempellöst, säger han.

Han påpekar att det redan pågår en utredning om p-platsbehovet i staden och i förlängningen vilka ställen som kan göras bilfria.

– Jag tolkar det som att det finns en majoritet för bilfritt på Stortorget när andra p-lösningar hittats.

Socialdemokraterna slåss för att alla vårdboenden ska drivas i kommunal regi.

– De styrande är inte mogna för att privatisera, anser Jan Björklund.

Personal och boende på de privata äldreboendena har kritiserat förhållandena där. Inför kohandelsbeslutet tidigare i veckan hade allianspolitikerna inte utvärderat boendet.

– De har inte pratat med personalen eller de som bor där för att höra vad de tycker. Högst märkligt, säger Christel Håkansson, socialdemokrat och vice ordförande i  vård- och omsorgsnämnden.

Äntligen tankar om Helsingborgs bibliotek!

Helsingborgs stadsbibliotek har länge varit nergånget och på alla vis eftersatt. I statistiken över biblioteken i skånska kommuner har Helsingborg år efter år hamnat i botten när det gäller sådant som bokbestånd, personal med mera.

Kanske är en vändpunkt i sikte? I lördagens Helsingborgs Dagblad presenterades ett originellt förslag om en rejäl tillbyggnad av Jörgen Michelsens en gång så vackra bibliotek från 1965. 3000 nya kvadratmeter skulle skapa möjligheter för förnyelse.

Det är omöjligt att utifrån en enda skiss (av arkitektfirman Krook & Tjäder) bedöma vad tillbyggnaden innebär. Dess halvt underjordiska karaktär gör det lätt att misstänka att lokalerna blir mörka och instängda. Biblioteket i Halmstad med spektakulär arkitektur en bit ut över Nissan i centrum flödar av ljus och generösa utrymmen.

Förslaget sådant det nu presenteras är mest ett utkast. Nog borde en för staden så viktig byggnad också utformas efter en arkitekttävling. Det handlar om ett vardagsrum för helsingborgarna, en av få ickekommersiella platser i staden, ett hus för kunskap och för möten.

I dag saknas en anständig lokal för föredrag och diskussioner i biblioteket. Där finns inte heller vettiga utrymmen för utställningar av olika slag eller bra tysta utrymmen för koncentrerat arbete. En ombyggnad borde föregås av en rejäl översyn av lokalbehoven.

Tidsplanen är ett bekymmer. I texten heter det att utbyggnaden ser ut att kunna vara klar 2025, om sex år. Det är låg prioritering, rentav snigelfart. Bibliotekschefen Catharina Isberg pekar på att läget i dag är nog så akut:

– Vi har ett hus som vi har vuxit ur. Staden har dubblerat sin befolkning sedan huset byggdes och vi bedriver biblioteksverksamhet på ett helt annat sätt i dag, säger hon.

Bertil Englert åter på Klippans konsthall

Bertil Englert talar vid invigningen av sin skulptur Hjärnhalvor, placerad i atriumgården till Klippans konsthall.

Klippans konsthall är en pigg tonåring som såg dagens ljus för femton år sedan.Förste utställare den gången var Bertil Englert, uppvuxen i samhället.

På jubileumsutställningen, som hade vernissage i lördags, är Bertil tillbaka med några särskilt betydelsebärande verk, i all synnerhet Universal soldier, den version som är utförd i trä och består av 24 soldater, några mer än manshöga, de minsta knappt fothöga.

Bertil Englerts Universal Soldier i Klippans konsthall, som fyller femton.

Det här är soldater som ”lyder order”, till den grad att deras ryggrad har smält samman med gevärspipan. Det är lätt att uppfatta deras krympande storlek som symbol för soldatens dehumanisering i krig, när människan reduceras till dödsmaskin.

Titeln Universal Soldier är hämtad från en antikrigssång, skriven och framför av den kanadensiska sångaren och fredsaktivisten Buffy Sainte-Marie. Sista strofen lyder:

He’s the Universal Soldier and he really is to blame,
His orders come from far away no more,
They come from here and there and you and me,
And brothers can’t you see,
This is not the way we put the end to war.

Bertil Englert blev pacifist och fredsaktivist efter mordet på Martin Luther King den 4 april 1968. Under åren har han arbetat med Universal Soldier-temat i olika versioner, som målning och som gruppskulpturer i trä och järn.

En järnskulptur förvärvades av Helsingborgs stad. Men i stället för att ge verket en permanent plats i stadsmiljön som offentlig skulptur i Helsingborg, ett verk mot kriget och för freden, har man magasinerat, osynliggjort och oskadliggjort verket. Det är beklagligt.

Efter lördagens vernissage invigdes på Konsthallens atriumgård också en offentlig skulptur av Bertil Englert, ”Hjärnsnitt”. Dess bakgrund är något makaber. Konstnären berättade:

– Jag läste att Lenins hjärna efter hans död skars upp i 60 000 tunna snitt för att kunna undersökas av forskare. Mina hjärnhalvor i Klippan kan ses som snitt nummer 60002-04 …

Klippan kan med all rätt vara stolt över sin konsthall, ett väl tilltaget rum, där utställningarna under åren oftast hållit hög kvalitet.

Det tål att tänka på hur det kan komma sig att Klippan, liksom Höganäs och Landskrona och givetvis Lund och Malmö har väl fungerande konsthallar – till skillnad mot Helsingborg.