Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Om bara män fick rösta blev SD det största partiet

Kvinnor röstar oftast vänster och män höger. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Det är i år hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Ändå har hittills ingen kvinna varit regeringschef. I det avseendet ligger Sverige långt efter många andra europeiska länder.

I en ledare i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att i ett Sverige som 2021 fortfarande hade saknat kvinnlig rösträtt hade M, KD och SD samlat 203 av riksdagens 349 mandat, alltså stark egen majoritet. SD hade blivit riksdagens största parti och kunnat ställa krav på att få tillsätta statsminister, och oavsett det fått en dominerande roll när det gäller utformningen av en tänkt borgerlig regerings politik.

Aftonbladet vänder också på resonemanget. Om inte männen fick rösta skulle de rödgröna och centern få 212 mandat. SD skulle bli mindre än vänsterpartiet. Siffrorna bygger på uträkningar gjorda av Dagens Nyheter.

Till DN säger professor Maria Oskarson vid Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet:

– En hel del av könsskillnaderna kan man förklara med yrke eller att vi börjar få ett utbildningsgap där kvinnor är högre utbildade än män. Men när vi kontrollerar för det här i våra statistiska modeller så är det inte så att könsskillnaderna försvinner. Det finns något mer som inte kan förklaras bort.

Anders Lindberg skriver vidare:

”I en demokrati måste både kvinnors och mäns erfarenheter spela roll, både kvinnors och mäns kompetens tas till vara och både kvinnor och män ha samma makt.

Det Socialdemokraterna behöver fundera på nu är om man tänker leva som man lär. Svaret borde vara enkelt.

Magdalena Andersson är landets näst tyngsta politiker, ingen ifrågasätter hennes kompetens.

Men som min kollega Jonna Sima skrev i veckan: ”Frågan är inte om Magdalena Andersson ska utses bara för att hon är kvinna. Frågan är om hon ska bli omsprungen av en mindre kvalificerad man, just eftersom hon är kvinna.”

Att kompetenta kvinnor blir åsidosatta till förmån för manliga medelmåttor är ju inte direkt något nytt fenomen. Och tro inget annat – många känner sig kallade.

Kvinnor röstar 1921. Bilden: Hallwylska museet.

”Papegojprat om tuffa tag och hårdare straff”

Foto Johan Nilsson/TT

I veckan som gick släppte Brottsförebyggande rådet, BRÅ, en rapport om invandring och brottslighet. Rapportens slutsats var att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Rapportens innehåll tolkades av det nya brunblåa blocket SD+M på förväntat vis. Brott och straff har blivit kodord för invandring, skrev på HD:s kultursida Petter Larsson häromdagen och många medier har anpassat sig till den politiska spelplanen. Högerblocket  vill till varje pris göra brott och straff (och invandring) till en huvudfråga i nästa års val.

Kommer nästa års valrörelse att handla om ”den nu obefintliga ”massinvandringens” påstådda ”belastning” på den svenska idyllen”, undrade Peter Larsson.

BRÅ gjorde senast en liknande undersökning 2005. Den nya rapporten visar i princip samma sak som den 16 år gamla rapporten, skriver Andreas Magnusson i kriminal- och rättsmagasinet Para§raf, där Magnusson är en av magasinets fasta krönikörer.

Magnusson konstaterar att ”vi vet att invandrare är överrepresenterade i brottslighet och överrepresentationen ligger fortfarande på ungefär 2,5 gånger (något lägre om man justerar för ålder då invandrare som grupp är yngre och yngre människor oftare begår brott än äldre).”

Så har det sett ut under lång tid. Den nya rapporten innebär inget nytt. Iakttagelsen är inte uppseendeväckande, konstaterar Andreas Magnusson. ”Invandrare lever oftare i social utsatthet och har oftare en trasig bakgrund – två saker som gör människor mer benägna att hamna i brottslighet.”

De politiska slutsatser av rapporten som dras av M och SD är mera häpnadsväckande än rapporten.

Moderaternas Johan Forssell tycker att rapporten visar att invandringen måste minska och SD:s Martin Kinnunen ser rapporten som ett bevis på Sveriges misslyckade invandringspolitik.

Magnusson fortsätter:

”I själva verket är den (rapporten) snarare ett tecken på att Sveriges integrationspolitik tycks fungera precis lika bra oavsett hur stor invandringen är. Vi lyckas inte sämre med att göra invandrare till laglydiga medborgare bara för att de blir fler.”

BRÅ konstaterar att resultaten i den nya rapporten är oerhört lika de från 2005 med två avgörande skillnader.

  1. Brottsligheten i samhället är lägre nu än 2005 (då invandringen var lägre). Allt har inte bara blivit ”värre och värre”.
  2. I rapporten från 2005 var kriminaliteten bland utrikes födda något högre än kriminaliteten bland inrikes födda med utländska föräldrar. Nu är det tvärt om.

Innebörden av den andra punkten är, för att fortsätta att citera Magnusson, att ”människor som kommer hit med värderingar från ett annat land är mindre benägna att hamna i brottslighet än människor som har vuxit upp i Sverige och har två utländska föräldrar.”

Slutsatsen av det är att problemet inte är importerat utan inhemskt och handlar om att Sverige blir allt mer segregerat – etniskt och ekonomiskt.

Slutsatsen är uppenbar. Om vi inte kommer till rätta med klassklyftor, bostadssegregation, skolsegregering, arbetsplatsdiskriminering, machokulturer, arbetslöshet och utbildningsbrister, inte minst i våra särskilt utsatta områden, så kan kriminaliteten öka.

BRÅ undersöker i rapporten olika faktorer som leder till överrisk för att hamna i kriminalitet, så kallade kriminogena faktorer.

Invandrare har en överrisk på 2,5 gånger, men andra faktorer har betydligt större betydelse:

Manligt kön innebär en överrisk på 3,5 gånger, dålig inkomst innebär en överrisk på 5,3 gånger, om man har vuxit upp i en familj som lever på försörjningsstöd så ligger överrisken på 6,1 gånger. Dålig utbildning innebär en överrisk på 5,7 gånger.

Magnusson avrundar:

”Att låsa in alla män skulle alltså ha betydligt större effekt för att minska brottsligheten i samhället än att stänga gränserna, men ännu större effekt skulle det ha att satsa stora pengar på skola och arbetsmarknad.

Av någon anledning är det inte lika politiskt gångbart med sådana förslag som det är att gnälla på invandrare, skrika om stängda gränser och papegojprata om tuffa tag och hårdare straff.”

”TILLVÄXT OCH SOLIDARITET” 2015 var ”ett lysande år”

Statsminister Stefan Löfven (S) med fru Ulla på Medborgarplatsen i Stockholm under en manifestation till stöd för flyktingar 2015. Foto: Maja Suslin/TT

Bortåt 20 000 afghaner riskerar att efter talibanernas erövring av Afghanistan hamna i ett mångårigt limbo i Sverige. Många har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Andra lever med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas till följd av situationen i Afghanistan.

Det borde vara humanitärt självklart att Sverige på alla vis omvärderar den här gruppens villkor. Annars finns bara ett hopplöst alternativ, mångårigt liv på sparlåga här, och ett kusligt fullständigt otänkbart, utvisning till talibanernas kusliga Afghanistan.

Men statsminister Stefan Löfven tar inte in situationen. När DN:s Hans Olsson (19/8) frågar honom om de stora skaror av afghaner som i dag och i morgon är på flykt och behöver skydd. svarar han:

Vi ska aldrig tillbaka till 2015, förklarar Stefan Löfven. ”Där kommer inte Sverige att hamna igen”,

Men var 2015 verkligen ett katastrofalt år för Sverige, undrar Stefan Jonsson i ett inlägg på DN Kultur. Han skriver bland annat:

”Det kom många flyktingar, hela 162 000 sökte asyl det året om jag inte tar fel. Sverige och svenskarna tog emot dem med vänlighet och engagemang. De samlade in mat och kläder, öppnade dörrar, låste upp lokaler som stått oanvända och placerade ut sängar. De skänkte pengar.

”Från höger till vänster idkade man praktisk solidaritet från människa till människa. Ingen inbillade sig att det var enkelt, men människor gjorde vad de kände att de måste. Samhället visade sig från sin bästa sida.”

Flyktingmottagandet gick bra. Kommuner, regioner, verk och myndigheter gick på högvarv för att skaffa fram bostäder, ordna med personal och starta utbildningar. ”Även ekonomiskt var 2015 års flyktingmottagande en framgångssaga.”

2015 var inte bara ”ett bra år” fortsätter Stefan Jonsson. Det var ”ett lysande år”!

Jonsson skriver utifrån en färsk forskningsrapport (*) som ” visar att flyktingmottagandet 2015 gav ett par-tre år av expansiv välfärdspolitik som resulterade i stora överskott i kommunernas budgetar och en sällan skådad ekonomisk tillväxt som gav plus även i statens budget. Varför inte hamna där igen?”

 Sverige fick dessa år hundratusentals invånare, många av dem barn, tonåringar, och välutbildade unga vuxna som under lång tid kommer att vara nödvändiga för arbetsmarknaden: ett Sverige som jobbar.

 ”Kort sagt: det är de som i allt högre grad gör de nödvändiga jobben, särskilt inom vård, handel, transport och restaurang- och turistnäringen.”

I sin avslutning vädjar Stefan Jonsson till statsministern:

”Stefan Löfven, tag paus, tänk! Det finns en sannare story än den sverigedemokratiska berättelse som hemsöker politiken. Solidaritet, välfärd och jobb: så var 2015. Tack vare att Sverige tog emot många människor på flykt. Fram till dess att gränserna stängdes var det ett frihetens och solidaritetens år. Det gick att göra annorlunda. Det gick att göra rätt. Det gick rent av att göra gott. Och det visade sig att det i längden gynnade alla.”

*) Fotnot: Migrationsforskaren Peo Hansen vid Linköpings universitet, skriver om flyktingmottagandet 2015 j i sin nya bok ”A Modern Migration Theory”, inom kort i svensk översättning.

M:s attacker mot public service går längre än SD:s

 Moderaternas partiledare Ulf Kristersson anländer till SVT för att delta i partiledardebatt, sommaren 2020.Foto: Jonathan Näckstrand/TT/DN.

I en debattartikel på DN kultur gick Jan Scherman i den gångna veckan till fränt angrepp mot moderaternas mediepolitiska handlingsprogram, ”Mediepolitik för mångfald”, offentliggjort i juni i år.

Scherman menar att M nu går betydligt längre än SD i olika förslag i syfte att både kontrollera och nedmontera public service: ”Det gäller inte bara besparingar, minskad mångfald, utan också direkt styrning av verksamheten genom att placera ut statliga revisorer på SVT och SR.”

Scherman påminner om moderaternas senaste partistämma i oktober 2019. Då ville partiets tyngsta partidistrikt, det i Stockholm, helt avskaffa public service.

På stämman upprepade partisekreteraren Gunnar Strömmer utan konkretisering vissa kretsars mantra att SVT och SR är svårt vänstervridna, ”att vinklingen inte är helt opartisk” i dessa medier. Denna påstådda vänstervridning var snarast ett utspel för att ” ge utredarna mod att ta i med hårdhandskarna”, fortsätter Scherman.

I pressmeddelandet om 2021-utredningen heter det att ”utvecklingen gör att några av de traditionella argumenten för public service i radio och TV inte längre är relevanta.” Moderaterna preciserar inte. Argumenteringen påminner om sverigedemokraternas.

Så här heter det bland annat:

”SVT och SR ska inte tränga ut kommersiell radio och TV, eller bedriva oschysst konkurrens med lokaltidningar på webben.”

Den ojusta konkurrensen kommer knappast från SVT och SR utan från stora kommersiella aktörer. Vi såg vad som hände när amerikanska multinationella och ytterst förmögna Discovery nyligen köpte upp rättigheterna till att sända de olympiska spelen i större delen av Europa i hemliga förhandlingar med den Olympiska kommittén.

När det gäller lokal nyhetsrapportering har vi all anledning att vara tacksamma för att SVT byggt ut lokala nyhetssändningar över stora delar av Sverige. Lokaljournalistiken har annars varit den stora förloraren i de senaste årens medieutveckling. Nu kontrollerar en knapp handfull stora medieägare merparten av denna rapportering, med kraftigt nedskurna redaktioner.

Moderaterna vill lägga ner  Utbildningsradion, UR. Och de vill tvinga SVT och SR att regelbundet ta fram förslag på lågkostnadsalternativ för verksamheten.

På punkt efter punkt har Moderaterna gått vidare med idéer som först förts fram av SD, vilket framgår för dem som läser alla sidorna i den 55 sidor långa utredningen, understryker Scherman. Och jag kan tillägga att det räcker bra med att läsa pressmeddelandets sammanfattning.

M vill ha ett smalare programutbud. Något som också SD föreslår i sin motion om public service från oktober 2010. SD kräver att ”verksamheten bör bli smalare och vassare”. KD har uttryckt sig på liknande vis.

Det är hårresande okunnigt och obehagligt. Dagens SVT och SR är suveräna institutioner med en upparbetad ambition att informera brett och sakligt också på områden som inte prioriteras av andra medier. SVTPlay är en kulturskatt av sällsam och skimrande kvalitet och mångfald. Ska den också offras i M/SD:s förkrympta värld.

Bland det mest obehagliga är att  moderaterna inte vill grundlagsskydda public service. Partiet kallar det för en demokratisk rättighet för riksdagen att lägga ner public service med en rösts övervikt i riksdagen, på liknande vis som när värnplikten avskaffades. SD har länge haft samma uppfattning.

Både M och SD betonar vikten av att public service vårdar det svenska språket. SD kräver färre anglicismer och svordomar. Partiet vill ha fokus på svensk kultur och natur.

Med ännu mer kommersiell TV lär det inte bli mycket kvar av svenska språket, det kan vem som helst inse redan nu.

I Danmark skar man ner drastiskt på Public Service, bland annat genom att lägga ner den utmärkta kulturkanalen, DRK. Det hette i debatten innan att DR skulle satsa mer på dansk kultur och dansk film i sitt utbud. Mer Åsa Nisse och Jönssonligan blir det i ett svenskt sammanhang.

På lördagskvällen zappade jag genom det kommersiella utbudet, det var Jönssonligan i två kanaler samtidigt. Är det vad vi kan vänta, när nu M och SD kallar det mesta andra för vänstervridet?

Scherman avrundar:

Det är uppenbart att Moderaternas förslag är mer genomarbetade och långtgående än SD:s mer kortfattade populistiska utspel. Samtidigt är M-rapporten fylld av inkonsekvenser. Särskilt motsägelsefullt blir det när utredarna betonar vikten av frihet, oberoende och sanningssökande, samtidigt som man föreslår en serie avancerade regleringar och direkt styrning. …

Partiet har nu kört om SD och tagit täten i kritiken mot public service. Moderaternas förslag är bland mycket annat ett direkt hot mot en fri och oberoende nyhetsförmedling i den skattefinansierade tv:n och radion.”

Fotnot: Jag Schermans artikel har bemötts av  M-politikerna Odd Eiken och Viktor Wärnick i en replik.

Fotnot 2: Bloggen NyaKulturSören kommer under en tid att inte ha lika många inägg i veckan som nu, när ambitionen varit en text om dagen.

Liberalerna, Breiviks sossehat och Utøya

I går torsdag var det tio år sedan de ohyggliga attentaten i Oslo och på Utøya. Breivik hade valt sina båda mål noga. I Oslo handlade det om de regeringsbyggnader varifrån den då socialdemokratiska regimen styrde landet. Åtta dödades här.

På Utøya begick Breivik massmord på sextionio deltagare, de flesta unga, vid ett socialdemokratiskt sommarläger. Han skulle ”utrota” nästa generation socialdemokrater, de som kunde tänkas spela ledande roller i ett framtida parti.

Dock tycks debatten i Norge efter dåden mest ha handlat om ”den stora tragedin”. Man har sällan betonat mördarens tydliga och kallblodiga mål med sin aktion.

I Dagens Nyheter skriver författaren Ola Larsmo i en debattartikel att många … ”… tycks ha glömt att massmorden riktade sig mot de med fel ursprung, fel politisk åsikt, fel kön.”

Till de som har glömt hör också de svenska liberalerna, som i sin politiska praktik har vänt sig mot socialdemokraterna och lierat sig med moderater och sverigedemokrater på ett sätt som kan föra tankarna till det som skedde i Norge.

På Twitter skrev på minnesdagen de svenska liberalerna:

”Idag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer”.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll svarade kraftfull på liberalernas aningslösa twitter:

”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.”

Åter till Ola Larsmos inlägg. Han återger en liknande debatt i Norge. Där har en av överlevarna, Elin L’Estrange, skrivit i Aftenposten att hon inte tänker fortsätta att tiga om hur hon och andra som kom levande från ön har behandlats i debatten.

Hon citerar en ledare i norska Dagens Næringsliv i november 2011. Där hävdades det att ”så länge offren från den 22 juli yttrar sig i offentligheten har de också ett ansvar” att ”inte förstöra det offentliga samtalet om invandring och integration”.

Det var de överlevande från en massaker som skulle granska sina ord, konkluderar Larsmo. Han skriver vidare:

”Det går i sammanhanget inte att blunda för sossehatets roll, även om många vill det. De politiker som mördats i vår del av världen har varit socialdemokrater. En del vill uteslutande förklara det med S-partiernas starka maktställning. Men var dag kan jag på olika öppna och slutna FB-grupper hitta förslag om att mörda socialdemokratiska politiker. Det har under åren efter massmordet blivit en vardaglig del av den politiska undervegetationen.”.

Larsmo slår vidare fast att Breivik inte var nazist i någon meningsfull betydelse av ordet. De idéer han förde fram var vad som kallas nationalkonservativa, om det unika i den norska och västerländska kulturen, om ”smygislamiseringen och det pågående ”folkutbytet”.

Vi hör liknande idéer från olika högerpopulister i parlament efter parlament, fortsätter Ola Larsmo. ”Det är samma skräck för det moderna som under förra seklets första decennier fördes fram av de nationalister i Sverige som varnade för demokratin; den var upplösande och släppte fram ”fel” människor till makten. Demokratin var kladdig och blandade det som inte skulle blandas. ”Renheten” är och var demokratins motsats.”

Larsmo avrundar sin viktiga artikel med att det viktigste nu är att ”göra det meningslösa meningsfullt”. Det kan ske både genom att se vad Breivik ville förstöra – och genom ”ett politiskt samtal som pekar ut vilket samhälle det är vi vill ha och vart vi ska, vilka värderingar vi står för och inte bara vad vi är emot. Det är vi en dag som denna skyldiga de mördade, oberoende av hur vi sedan röstar.”

Demokratin och Bonniers växande tidningsiperium

Bonnier stärker sin makt över svenska medier genom köpet av Skånska Dagbladet och kontrollerar efter affären med Gota Media 57 svenska lokaltidningar och ytterligare en mängd gratistidningar. Samt förstås Dagens Nyheter och Expressen.Bilden: Dagens ETC.

Bonniers förstärker sin makt över det svenska medielandskapet. Nyligen kom Bonnier News överens med Gota Media om att samarbeta i ett korsvist ägande. Bonniers tar 30 procent av Gota och Gota 20 procent av Bonnier News Local. ”Jätten sväljer den mindre konkurrenten”, skriver Gunnar Wesslén i en kommentar i Dagens Etc.

För bara ett decennium sedan såg det svenska medielandskapet helt annorlunda ut, med en mångfald lokalt ägda tidningar. Under en tid därefter har det funnits ett dussintal ägare. I dag återstår i princip bara tre, med ett fåtal undantag.

I torsdags avslöjades att Bonniers köpt ytterligare två skånska tidningar, Skånska Dagbladet och Norra Skåne. Det innebär att Bonniers efter affären med Gota Media kontrollerar 57 svenska lokaltidningar och ytterligare en mängd gratistidningar. Samt förstås Dagens Nyheter och Expressen.

Dagens Etc intervjuar Jan Scherman, före detta vd för tidigare Bonnierägda TV4, numera ägt av Telia.

Scherman tror att Bonniers ambition varit att utnyttja stordriftsfördelarna. Det innebär också att den lokala journalistiken minimeras.

– Det är ytterst oroväckande ur alla tänkbara perspektiv, men framförallt likriktning av både nyhetsförmedling och opinionsbildning. Bonnier äger snart allt i dagspress. En gång monopolist alltid monopolist. De tre koncernerna som nu äger de svenska tidningar kan förväntas att till stor del inom varje koncern ha en stor del gemensamt redaktionellt innehåll. Till det kommer stora annonspaket och samordnad distribution.

Mer än tio procent av Gota Medias intäkter kommer från samhällsstöd, skriver Etc. Koncernens hela årsvinst på över 100 miljoner har betalts av skattebetalarna. För Bonnier News Local är förhållandet detsamma. Miljonvinsterna kommer från skattebetalarna.

Ur ett demokratiskt perspektiv är den nya situationen bedrövlig. Väl fungerande medier är grunden för en levande demokrati. Digitaliseringen medför lägre intäkter för de flesta mediehus – och därmed färre journalister. Allt fler delar av Sverige hamnar i medieskugga. Och i större delen av Sverige råder näst intill tidningsmonopol.

Public Service – SVT och SR – är fortfarande en garant för kvalitetsjournalistik, men hotas av de högernationalistiska partierna, sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna.

Ulf Kristersson låter som en sverigedemokrat

Ulf Kristersson. Foto: Stina Stjernkvist/TT

På fredagen återinstallerades Stefan Löfven som svensk statsminister och behöll med något undantag sina tidigare ministrar. Allt återgår till det ”normala”, hoppas nog många. Men det politiska läget före misstroendeförklaringen var knappast ”normalt”. Och sedan liberalerna bytt sida och beslutat sig för att ställa sig bakom en M-ledd regering med stöd av SD gäller inte längre januariavtalet.

Sverige går därmed in i ett mycket osäkert politiskt år fram till det kommande ordinarie valet hösten 2022. Redan dessförinnan lär mycket ställas på sin spets, under de kommande förhandlingarna om höstbudgeten.

Moderatledaren Ulf Kristersson höll den gångna Almedalsveckans sista tal. Det talet ger en förning på vad vi har att vänta. Kristersson lät rakt av som en sverigedemokrat.

För tre år sedan lovade han Förintelseöverlevaren Hédi Frid att aldrig samarbeta med främlingsfientliga SD. Sommaren 2021 låter Kristersson som en öppet främlingsfientlig sverigedemokrat.

Gissningsvis har Kristersson tre syften. Att vinna tillbaka de väljare som gått från M till SD och att inför SD markera åsikts-samstämmighet. Det tredje syftet är uppenbart, att själv vinna politisk makt. Det var uppenbart redan under efterspelet till valet 2018 då Kristersson inte alls tog in de politiska realiteterna och förlängde tiden tills en ny regering kunde tillträda.

Få politiker har som moderatledaren gett prov på personlig makthunger, parad med nedlåtenhet mot den sittande statsministern Stefan Löfven, ofta i ordalag som dryper av vad jag skulle kalla förakt för vanliga arbetare.

Sveriges radio sammanfattade Kristerssons tal i några punkter:

• Kristersson anser att vi har för mycket invandring till Sverige – men delar inte Sverigedemokraternas syn att vi ska ha ett totalstopp.

• En mycket hög andel av den kriminalitet som är allra grövst just nu är kopplat till riktigt, riktigt misslyckad integration i Sverige.

Rubriken på SR:s inlägg var rakt på sak: Kristersson: ”Invandring har blivit en belastning för Sverige”.

Invandringen är en belastning, menar M-ledaren. Men 30 procent av läkarna på dagens svenska sjukhus har utländsk bakgrund. Är de är en belastning. Andelen undersköterskor är ännu större. Hur skulle svensk vård över huvud kunna fungera utan dessa grupper.

I Aftonbladet skriver Lina Stenberg på ledarplats: ”Att klassa en femtedel av landets befolkning som en belastning är inget en seriös partiledare gör utan konsekvenser.”

I flera år har en annan svensk Auschwitzöverlevare, Emerich Roth, påmint om likheterna mellan dagens Sverige och 30-talets Tyskland, där judar klassades som syndabockar och rasism och antisemitism normaliserades.

Allt det här är en djupt obehaglig för att inte säga otäck utveckling, som förutom de bisarra generella främlingsfientliga angreppen på de många i Sverige som har utländska bakgrund också kan komma att få starkt negativ verkan på bilden av Sverige internationellt.

SD fördömer inte övergreppen i Belarus

Alexandr Lukasjenko, Europas sista diktator. Bild: Maxim Guchek/AP/TT.

För snart en månad sedan röstade Europaparlamentet om en resolution som fördömde den belarusiska regeringens våld, förtryck och människorättskränkningar mot sin befolkning. Samtidigt fördömde parlamentet Belarus sätt att tvinga ett Ryanairplan att landa i huvudstaden Minsk den 23 maj, för att gripa den regimkritiske journalisten Raman Pratasevitj och hans partner Sofia Sapega som befann sig ombord.

En stor majoritet av parlamentets medlemmar röstade för att fördöma Belarus agerande. I ett dokument som antogs hette det bland annat:  

”Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att förhindra att europeiska finansinstitut (banker) förvärvar obligationer eller andra finansiella instrument som utfärdats av den belarusiska staten och anknutna offentliga institutioner”.

När EU förbjuder investeringar i Belarus får det stor inverkan på landets ekonomiska utveckling.

Dock accepterade inte Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren skrivningen i meningen ovan. De vill inte införa de nämnda finansiella sanktionerna mot Belarus.

De tre sd-politikerna såg uppenbarligen det inte som något problem att europeiska företag och stater genom satsningar och investeringar i praktiken skulle fortsätta att stödja Lukasjenkos regim i Belarus.

I en artikel i Dagens ETC upprörs centerns Europaparlamentariker Abir Al-Sahlani över SD:s agerande i frågan om sanktioner mot Belarus.

Vi är vana vid att SD-politiker ser de extrema och högernationalistiska regimerna i Ungern och Polen som föredömen för SD:s politik.

När de nu också vägrar markera mot diktaturen i Belarus genom att strypa utländsk finansiering är det dags att på allvar fundera över om de tycker att demokrati är viktigt, skriver hon.  Abir Al-Sahlani tycker vidare också att de svenska högernationalistiska partierna M och KD som vill ta den politiska makten i Sverige tillsammans med L och SD på allvar bör fundera över vad det innebär att SD kan komma att bli ett parti som påverkar eller till och med präglar en tänkt borgerlig regerings politik i Sverige.

Bara tanken på att medier, politisk opposition och grundläggande demokratifrågor i Sverige skulle kunna komma att hanteras med brutala metoder inspirerade av länder som Polen, Ungern och Belarus förfärar.

Bagaget som fanns ombord på planet som tvingades landa i Minsk undersöks. Bild: AFP PHOTO .

Expos Daniel Poohl: Mediestödet gynnar extremhögerns medier

Högerextrema Fria Tiders ”vetenskapssida”. De senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.

Oberoende medier är en nödvändighet för en levande demokrati. Utan informerade medborgare som kan ta ställning i avgörande frågor blir samhället dysfunktionellt. Förutfattade meningar, fördomar, främlingsfientlighet sprider sig i tystnadens ekokamrar. De tryckta mediernas kris är också demokratins kris.

Den här veckan står mycket på spel. Skulle resultatet av den pågående regeringskrisen bli en högernationalistisk regering kan SVT/SR:s förutsättningar snabbt förändras dramatiskt med ett enkelt beslut i riksdagen med en enda rösts övervikt om exempelvis nerskurna anslag eller kanalnedläggning. Det är inte osannolikt. Det har redan hänt – i Danmark.

Flera av de högernationalistiska partier som nu vill ta makten har en extremt negativ hållning till public service. Stockholmsmoderaterna vill helt och hållet lägga ner SVT och SR i sin nuvarande form och ersätta dem med reklamfinansierade sändare. Ebba Busch är inne på liknande tankar. SD ska vi bara inte bara tala om.

Det kan gå fortare än någon tror i dag.

För de icke statligt finansierade medierna finns mediestödet som en garanti för överlevnad, kvalitet och demokrati. Eller?

Det svenska presstödet infördes under 1960-talet för att säkra mångfalden i den svenska pressen. Stödformen fungerade länge. Men tiotalets mediekris förändrade det svenska tidningslandskapet. Nya storägare tog över nästa alla tidningar i tre stora mediekoncerner. Det gick ofta ut över bevakningen av mellanstora och mindre städer, med allt färre yrkesverksamma journalister och allt större delar av landet i medieskugga.

Eftersom allt mer journalistik byggde på digital nyhetsförmedling gjordes 2018 stora förändringar i mediestödsystemet, som gjordes teknikneutralt. Mediestödet som tidigare gynnat papperstidningarna kan nu ges också till nyhetssajter. De nya stödformerna har utnyttjats av nya aktörer.

Daniel Poohl, Stiftelsen Expos vd och ansvarig utgivare, skriver i Expo om hur mediestödet blivit ”ytterhögerns guldgruva”.

I Expo skriver Daniel Pohl, vd och ansvarig utgivare på Stiftelsen Expo, om hur högerextrema medier gynnats med många miljoner av det nya mediestödet. Det är inte bara oroande, det är beklämmande. ”Ytterhögern ser sin chans”, skriver Pohl. Han fortsätter:

”2020 beviljades den högerradikala nyhetssajten Samhällsnytt nära 1,2 miljoner kronor i redaktionsstöd. I år beviljades sajten totalt 245 000 kronor för att driva lokaljournalistik i underbevakade områden, bland annat i Järvaområdet i Stockholm.

Exakt24, som har samma ägare som Fria Tider, beviljades under 2020 totalt lite över 1,3 miljoner kronor i stöd – strax över 900 000 kronor i redaktionsstöd och resten för utveckling och innovation. Bara under de senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 tillsammans beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.”

Medier som till sitt väsen är öppet demokratifientliga får demokratigynnande mediestöd i yttrandefrihetens och mångfaldens namn.

Daniel Pohl betonar att kriterierna för hur mediestödet ska fördelas är svårdefinierade och känsliga: ” Vi vill inte ha klåfingriga politiker som petar i vad medier ska ha rätt att skriva eller inte. Men samtidigt kan ju inte ett stöd som är tänkt att stärka demokratin beviljas till vilket skräp som helst.”

I april uppdaterade Myndigheten för press, radio och tv, MPRT, föreskrifterna för mediestödet genom att klargöra innebörden av ”redaktionellt innehåll av hög kvalitet”: ” Nyhetsmedier som i sitt samlade redaktionella innehåll uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap lever inte upp till kravet, menar myndigheten. 

I Samhällsnytts redaktion ingår Kent Ekeroth, som hyllar Ungerns premiärminister Viktor Orbán som ”världens främste statsledare”. Ungern har blivit en förebild för extremhögern i Sverige.

På Exakt24:s webb arbetar den förre SD-politikern Erik Almqvist. På en konferens nyligen uppmanade denne Almqvist till krig:

”Vår civilisation är vid en kritisk punkt. Och vi måste vara tydliga med det. Vi behöver gå i krig, inte förbereda för krig. Vänsterliberaler och globalister för redan ett kulturellt och demografiskt krig. Nu är det dags att mobilisera och slå tillbaka.”

” Så motiveras alltså den ”journalistik” som ytterhögern bedriver, och som mediestödet bidrar till att stärka”, avrundar Daniel Poohl.

De superrika ökar mest i Ryssland och i Sverige

Financial Times publicerade i maj en uppseendeväckande artikel under rubriken ”Miljardär-boom: Hur de superrika bälgade i sig Covid-19-pengarna”. Det handlades alltså om hur olika länders dollarmiljardärer berikat sig under pandemin, sannolikt till stor del på statliga pandemistöd.

Artikeln illustrerades av ett diagram där man jämförde dollarmiljardärernas samlade tillgångar i olika länder i procent av BNP, bruttonationalprodukten – och som en jämförelse mellan 2020 och 2021. Som källa till diagrammet hänvisade man till Forbe’s lista över världens dollarmiljardärer.

Överst på listan ligger föga förvånande Ryssland. Landets oligarker har skamlöst roffat åt sig av satsningarna för covid-19-sjuka. Deras samlade förmögenheter uppgår till bortåt 35 procent av Rysslands BNP, en kraftig ökning från 23 procent året innan.

Vladimir Putin lär tillhöra den här gruppen och har i det mesta säkerligen sett till så att den och han själv gynnats. Därmed också sagt att Ryssland är ett korrupt samhälle där det är fritt fram för de allra rikaste att ta för sig än mer.

På andra plats ligger – Sverige!

Sveriges superrika dollarmiljardärer har gynnas av pandemin och kunnat öka sina sammanlagda förmögenheter från strax under 20 % av svensk BNP (2020) till nära 30% (2021).

Men vad är detta? Ligger Sverige i samma klass som Ryssland? Vad håller våra oligarker på med??

Detta sker under en socialdemokratiskt ledd regering. Hur är det möjligt, måste man fråga sig? Hur har det Sverige som under hela efterkrigstiden ansetts som ett av världens mest jämlika länder i dag blivit ett av de mest ojämlika?

I dagarna presenterades en modest ökning av beskattningen av de superrika av finansminister Magdalena Andersson, som talade om en ”miljonärsskatt”.

Dagens Nyheter attackerade finansministern grovt på ledarplats, där det talades nedsättande om ett populistiskt utspel. SVT:s Aktuellt tyckte att det var kul att sätta Magdalena Andersson i debatt med SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt. Därmed omöjliggjordes varje slags seriös debatt om den viktiga frågan, Sveriges monumentalt ökade ojämlikhet.

Varken DN eller SVT presenterade den uppseendeväckande bakgrunden, att Sverige har blivit ett av världens mest ojämlika länder. Dessa tongivande medier tog inte den svenska ojämlikheten på allvar – av bristande intresse eller djup okunnighet, undrar jag.

På listan ligger Modis Indien på tredje plats. Där har de superrika under pandemiåret fördubblat sin andel av BNP till 20 procent, vilket känns vedervärdigt.

Att USA ligger på fjärdeplats förvånar inte, i all synnerhet inte efter fyra år med Trump som president.

Fotnot: Mera om Financial Times artikel och om The Billionaire Boom i en följande blogg.

On the 2021 Forbes list, the billionaire population rose nearly 700 to a record total of more than 2700. Shutterstock/Financial Times.