Etikettarkiv: Mike Pompeo

Trumps trognaste soldat: utrikesminister Pompeo

Tidskriften The New Yorker porträtterar i senaste numret Trumps utrikesminister Mike Pompeo, mannen som bl a återkommande hotat svenska politiker med hur förödande det vore om Sverige skrev under FN:s förbud mot kärnvapen. På sitt skrivbord har han alltid en uppslagen bibel.

I ett tal under presidentvalkampanjen 2016 varnade den republikanske då ganska okände politikern Mike Pompeo för Donald Trump. Pompeo, nu USA:s utrikesminister, påminde om vad Trump hade sagt, skriver  Susan B. Glasser i nya numret av The New Yorker (19/8):

”Om jag ger order till en soldat att begå en krigsförbrytelse, då ska han göra det.”

Publiken buade. Pompeo fortsatte. ”Trump kommer liksom Barack Obama att vara en auktoritär president som ignorerar konstitutionen. Amerikanska soldater svär inte att lyda presidenten, sa Pompeo. De svär en ed att försvara konstitutionen.”

Trump var på plats bakom scen under mötet och begärde att få veta vem det var som hånade honom.

Vid den tidpunkten hade Pompeo aldrig träffat Trump och var skeptisk gentemot dennes politik, inte minst America First-retoriken. Pompeo var en bibeltrogen konservativ internationalist, präglad av sina militära tjänstgöring under det kalla kriget.

Pompeo är en evangelisk kristen som alltid har en uppslagen bibel på sitt skrivbord. Efter Trumps seger gjorde han helt om – och blev 2018 Trumps utrikesminister. Nu definierar han sitt uppdrag som att tjäna presidenten var denne än kräver av honom.

– En utrikesminister måste veta vad presidenten vill, sa han nyligen i Washington.

Oavsett vad Trump hävt ur sig har han fått Pompeos stöd. Offentligt har han aldrig gett uttryck för skymten av kritik. En tidigare Trumpmedarbetare framställer Pompeo som ”den mest underdånigt inställsamme och krypande personen i Vita Huset”.

Pompeos omvandling reflekterar den större berättelsen om vad som hänt med det republikanska partiet i USA, fortsätter Susan B. Glasser, från ringaktning till reservationslös beundran med på sin höjd ett mummel av kritiska synpunkter.

Pompeo hör till de politiker som har och haft mycket nära kontakter med de båda högerextrema miljardärerna bröderna Koch, som har stort inflytande över det republikanska partiets teapartydel och därmed över amerikansk poltik.

Irankrig för USA som Vietnamkriget

Iranska demonstranter protesterar i november 2018 framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran. Photo: Majid Saeedi/

USA:s återkommande hot mot Iran och de senaste dagarnas händelser efter det att Iran beslagtagit en svenskägd brittisk-opererad oljetanker har ökat risken för ett nytt USA-initierat storkrig dramatiskt.

Jared Keller, New York-baserad journalist som bland annat medarbetar i The Atlantic, Pacific Standard, Bloombergs och Al Jazeera America jämför i en artikel publicerad av GEN, ett nytt webbmedium fokuserat på politik maktfrågor och kultur, ett amerikanskt angrepp mot Iran med Vietnamkriget.

Under många veckor har den mäktige högerextrema nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton krävt militära amerikanska operationer mot Iran, liksom utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. USA:s rasistiske och islamofobiske president Donald Trump har – hittills – inte fallit undan för deras idéer. Men läget är nu extremt farligt och kan förändras snabbt.

I Iran skulle USA:s militär möta en fiende som är tre gånger starkare än i något annat krig efter Vietnamkriget, skriver Keller. Iran har en armé på 523 000 aktiva soldater som tillsammans med 250 000 reservister är beredda att möta varje invasionsförsök. Det utgör många fler soldater än vad Irak förfogade över 2003, något som The Washington Post noterat.

 Irans befolkning är tre gånger större än Iraks, utspridd på ett tre gånger större område. Att angripa Iran, besegra de inhemska styrkorna och sedan ockupera och ”pacificera” landet skulle kräva enorma resurser, konstaterar Jared Keller. Till det kommer att ett krig mot Iran skulle vara en uppenbar krigsförbrytelse.

Ändå tror halva USA:s befolkning att USA kommer att angripa Iran. Även om Irans armé har omoderna vapen är det inte allas säkert att USA:s tekniska överlägsenhet garanterar seger.

Keller skriver om ett möjligt krig ur amerikanskt perspektiv. Tilläggas måste att ett amerikanskt militärt angrepp på Iran skulle få ohyggliga konsekvenser för civilbefolkningen, med väldiga offer i både flyktingar och döda. Och var ska flyktingar från ett storkrig i Iran söka skydd?

Ännu en aspekt väcker fasa. Grannländer i regionen kommer att bli inblandade. Det gäller i synnerhet Saudiarabien, som redan har en lång rad baser med amerikanska soldater, beredda att därifrån anfalla Iran. Men också Israel kan bli både en stridande part och ett angripet land. Och vad händer med redan så svårt plågade länder som Libanon och Syrien? Hur kommer Turkiet – och Ryssland – att ställa sig?

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

USA kränker FN-stadgan med krigshotet mot Iran

Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA, är i en TT-artikel i Aftonbladet djupt kritisk till USA:s beslut att lämna kärnenergiavtalet, som han anser fungerade väl.

– Det är en våldsam kränkning av FN-stadgan som USA har begått. Man talar allmänt om att USA har dragit sig ur kärnenergiavtalet, men det var en diplomatisk uppgörelse som lades fram inför och godkändes enhälligt av säkerhetsrådet. Det var bindande för alla medlemmar i FN, säger Blix och tillägger:

– Man drar sig inte ur ett beslut i säkerhetsrådet, man bryter mot det. Och inte nog med det, USA uppmanar – med påtryckningar mot alla andra stater – att följa i detta brott mot säkerhetsrådets beslut. […]

Blix tror inte att USA vill framtvinga ett krig mot Iran, särskilt inte Donald Trump. Men risken är överhängande att ett storkrig uppstår av misstag:

– Man blåser upp ett väldigt hot och hoppas att detta ska ge en del av den avkastning man vill ha, utan att behöva verkställa hotet. Den stora risken är att det slår gnistor, säger han.

Avkastningen är att USA:s allierade i regionen blir av med konkurrensen från ärkefienden Iran, enligt Blix. Han tror inte alls på de argument som framförts från USA:s sida.

– Jag har en tanke om att det egentligen handlar om att USA ekonomiskt vill försvaga Iran och hindra landets ekonomiska utveckling. För det är ett stort, starkt, mycket aktivt land med en välutbildad befolkning. Det ser USA som ett hot mot sina närmsta vänner i regionen, nämligen Saudiarabien och Israel.

Blix konstaterar vidare att den israeliska militären inte längre bedömer att Iran utgör ett militärt hot. Inte heller har Iran i dagsläget några planer på att skaffa kärnvapen, tror Blix.

– Iran har hävdat att de aldrig haft som avsikt att utveckla kärnvapen. Det kanske man inte behöver tro på. Men man har större anledning att tro på USA:s underrättelsetjänst CIA, som sagt att Iran lade de planerna på hyllan 2003. Det är rätt länge sedan.

För drygt ett år sedan drog sig USA ensidigt ur det avtal som syftar till att begränsa Irans möjligheter att utveckla kärnvapen. Det följdes av omfattande sanktioner mot Iran, vars oljeexport nu mer eller mindre stoppats. Och de senaste veckorna har USA påstått att Iran utgör ett militärt hot mot amerikanska intressen i Mellanöstern.

Inom Trumpregimen finns två hökar och krigshetsare som öppet talat för ett amerikanskt krig mot Iran: Utrikesminister Mike Pompeo och än mer den högerextreme krigshetsaren och säkerhetsexperten John Bolton.

Det obehagliga i det pågående smutsiga politiska spelet är att så få protester mot USA:s politik hörs från omvärlden, varken från civilsamhället eller från politiska institutioner. Det är nu vi måste visa vår solidaritet med det iranska folket. När krigshändelser inletts kommer det att vara för sent.

Risken för att USA går i krig mot Iran ökar

USA förefaller förbereda ett militärt angrepp på Iran, skriver New York Times. Tidningen har utökat sin bevakning av det som sker med ett veckovis publicerat nyhetsbrevAt War”.

USA:s utrikesdepartement har beordrat en partiell evakuering av USA:s väldiga ambassad i Bagdad, sedan Donald Trump hävdat att det finns ett hot från Iran mot amerikanska soldater och anläggningar i Irak. Med samma motivering har många stora amerikanska krigsfartyg med bombplan flyttats till Persiska Viken nära Iran.

Drivande kraft bakom USA:s hot mot Iran är den högerextreme Trump-rådgivren John Bolton som länge verkat för att USA ska genomföra ett ”regimskifte” i Iran. Han backas upp av USA:s hökaktige och krigshetsande utrikesminister Mike Pompeo, medan Trump ännu uttrycker sig i mera vaga ordalag om ett kommande krig.

Mike Pompeo hävdade i förra veckan att utrikesdepartementet hade mottagit uppgifter om ”Iransk aktivitet” som utgjorde en fara för amerikanska anläggningar i Irak och för amerikansk personal. Många har pekat på likheterna mellan George W Bushs lögner om att Saddam Hussain hade massförstörelsevapen i förspelet till USA:s angrepp på Irak.

Från officiellt irakiskt håll har man kraftigt ifrågasatt Pompeos uppgifter. Den brittiske generalen Chris Ghika, biträdande befälhavare för de USA-ledda trupper som strider mot IS, har likaså till medier dementerat USA:s uppgifter och sagt sig inte se någon ökad risk från Iran eller Irans allierade i Irak och Syrien.

På ett möte i USA förr torsdagen presenterade Trumps försvarsminister Patrick Shanahan amerikanska planer på att sända 120 000 amerikanska soldater – för att kunna angripa Iran om landet inleder produktion av kärnvapen eller angriper amerikanska mål i Irak.

Därmed ökar krigsrisken dramatiskt, inte minst risken för krig av misstag. För John Bolton är det dock vad han agerat för ända sedan han var rådgivare till George W Bush.

USA:s krig i Irak (med 36 miljoner invånare) har lett till en sönderslagen stat och miljoner döda. Om Trump skulle angripa Iran, som med 83 miljoner invånare är världens sextonde folkrikaste land, kommer konsekvenserna att bli än värre än av krigen i Irak och Syrien.

Vi kan förvänta oss nya miljoner av människor på flykt, flyktingar som inte är välkomna någonstans, allra minst i Europa. Storskaligt lidande och död, rader av oförutsägbara konsekvenser.

Ändå tas inte Trumps, Pompeos och Boltons råa krigsretorik riktigt på allvar av många medier i väst.

Bilden här under, brittiska The Economists omslag förra veckan. med rubriken ”På kollisionskurs. USA, Iran och risken för krig”.

Kommer Donald Trump att krossa EU?

Mike Pompeo and Viktor Orbán in Budapest in february.. Photograph: Balazs Szecsodi/Hungarian Prime Minister’s Press Office/HANDOUT/EPA

John Bolton, president Trumps säkerhetsrådgivare, betraktas av många som en rabiat ultrakonservativ krigshök. Han har länge förespråkat att USA ska gå i krig med Iran och att USA med maktmedel ska få till stånd ett regimskifte i Nordkorea. Han var tidigt en av de pådrivande bakom USA:s angrepp på Irak 2003.

John Bolton, Trumps säkerhetsrådgivare. Foto: Mark Wilson.

År 2003 skrev Bolton i Chicago Journal of International Law ett slags programförklaring i artikelnShould We Take Global Governance Seriously?”, alltså Ska USA på allvar se till att behålla sitt världsherraväde?

I artikeln gisslar han de så kallade ”globalisterna”, som försöker förena världens stater i olika nät av internationella överenskommelser. Värst i det sammanhanget är för Bolton EU som han ser som den pådrivande kraften bakom en ”globalistisk politik”.

Bolton går längre än så i texten från år 2000, skriver i The Guardian tidningens Europakrönikör Natalie Nougayrède. Hon menar att Bolton redan då identifierade EU som ett ”hot mot amerikanska intressen” och att Donald Trump nu nästan tjugo år senare har en liknande uppfattning. Hon skriver:

”Trumpadministrationen tycker inte bara illa om EU. Man är ute efter att förgöra EU.”

Med den utgångspunkten blir Trumps starka engagemang för den brittiska brexitrörelsen självklart, liksom hans uppsägning av INF-avtalet (om reducering av medeldistanskärnvapen) på ett sätt som säkerhetsmässigt främst drabbar Europa, därtill Trumps upprepade krav att de europeiska länderna ska lägga större summor på militär upprustning.

I sin krönika utgår Natalie Nougayrède från USA:s utrikesminister Mike Pompeos resa i östra Europa i mitten av februari. Pompeo hyllade de ultranationalistiska regimerna i Ungern och Polen. Det är i år trettio år sedan muren föll. Pompeo markerade i tal i Östeuropa att detta skapat speciella band mellan det antikommunistiskt kämpade USA och de östeuropeiska staterna – och han gjorde skillnad mellan de länder som låg bakom järnridån och det övriga Europa.

Det gjorde också Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld som 2003 under förspelet till Irakkriget skilde mellan ”old Europe” (dåligt) och ”new Europe” (bra). 

 De högerpopulistiska regimerna i Polen och Ungern har vållat en för EU:s fortlevnad akut kris. När Pompeo nu, under februari 2019 hyllar dem är det ett hån mot EU:s kärnvärden och i all synnerhet mot Trumps favoritfiende Angela Merkel, skriver Natalie Nougayrède.

Att den amerikanska utrikesministern har mage att i tal hylla Polen och Ungern för de politiska övergreppen mot de inhemska rättssystemen borde upprört fler. Pompeo underströk att ”globalisterna” ska sluta lägga sig i nationalstaternas rätt att själva organisera sina juridiska strukturer, alltså ett ställningstagande för regimerna i Budapest och Warszawa mot de krav som ställts från EU-håll.

Europa måste kraftfullt förhålla sig till Trumps EU-fientliga politik, manar Natalie Nougayrède. De länder som orsakat mycket av den nuvarande krisen inom EU har fått en mäktig bundsförvant i en kommande trolig konfrontation vars utgång är ytterst osäker.

Illustration av Thomas Pullin, The Guardian.

Trumps fiende nr 1: Angela merkel

De analytiska vetenskapskvinnan Angela Merker och TV-såpornas reality star Donald Trump utgör tillsammans en närmast episk mesallians, skriver amerikanska The New Yorker i 2018 år sista nummer. Illustration av  Chloe Cushma.

Tidskriften The New Yorker avslöjar i 2018 års sista nummer (24/12) otroliga interiörer från mötet mellan Tysklands kansler Angela Merkel och USA:s president Donald Trump under ett Nato-toppmöte i Bryssel i juli.

Trump kom försent till mötet, där presidenterna i Ukraina och och Georgia framförde sina krav och önskemål på att deras länder skulle upptas som Natomedlemmar. 

Trump avbröt deras anförande med våldsamma anklagelser riktade mot Natos europeiska medlemmar. De var odugliga och gratispassagerare i Nato på USA:s bekostnad. Trump hotade med att USA skulle gå sin egen väg om dessa länder inte omedelbart betalade mer för sitt försvar. Hans störtsjö av förolämpningar riktade sig i synnerhet mot Angela Merkel, den ledare i Europa som suttit längst vid makten, Europas ledare i många bemärkelser.

Trump grälade på Merkel som bara ”betalar dryga procenten i militära utgifter”. Dagen innan hade han inför TV-kameror anklagat Tyskland för att vara ”helt kontrollerat av Ryssland”, till följd av en ny gasledning. I ett Twitterinlägg skrev han:

”Vad är det för mening med Nato om Tyskland betalar Ryssland miljarder dollar för gas och energi. USA betalar för Europas beskydd och förlorar sedan miljarder på handel. Tyskland måste betala 2% av SIN BNP OMEDELBART, inte 2025.”

Många av de närvarande Natoledarna kallade mötet ett ”bisarrt spektakel”. Litauens kvinnliga president, Dalia Grybauskaitė, tog till ord och försvarade Merkel. Det gjorde likaså de danska och norska statsministrarna. Hollands premiärminister, Mark Rutte, erbjöd i det läget Trump vad han föreföll vilja ha, ”en seger”, genom att nämna att Natoländerna sedan Trump tillträdde ökat sina militärbudgetar med cirka 70 miljarder dollar.

Vid presskonferensen efter mötet ljög Trump rakt av och påstod att Nattledarna inte bara kapitulerat för hans krav utan också sagt sig vara villiga att överväga att höja sina militäranslag till fyra procent av BNP. Frankrikes president Macron gick omedelbart ut med en dementi.

Trump fortsatte trots det på sitt oberäkneliga vis. När han lämnade toppmötet avbröt han Angela Merkel, som just höll ett tal till de andra Natoledarna. Han gick fram till henne och kysste henne, medan han sa “I love this woman. Isn’t she great?”

Efter Natomötet avslutade Trump sin europeiska resa med att i Helsingfors träffa Vladimir Putin. Han prisade Putins utrikespolitik och uttryckte samtidigt illa dolt förakt för USA:s partnerländer i Nato.

 Många europeiska ledare är övertygade om att Trump går in för att förstöra EU, skriver Susan B Glaser, artikelförfattaren och The New Yorkers medarbetare. Hon påminner om hur USA:s utrikesminister Mike Pompeo i ett tal i Bryssel under hösten i fräna ordalag attackerat inte bara EU utan också Världsbanken, IMF, Internationella Valutafonden, och FN och samtidigt förlöjligat Europas multilateralism, alltså samarbeten i internationella organisationer, som FN.


USA:s president Donald Trump vägrade att ta Angela Merkel i hand under hennes första besök i Vita huset. Bilden från mars 2018.. Foto (AP Photo/Evan Vucci)

Ökad risk för kärnvapenkrig

 

På FN-dagen den 24 oktober är risken för ett kärnvapenkrig större än på decennier, sedan Trump annonserat att han vill att USA ska lämna INF, avtalet med Ryssland om kärnvapennedrustning. Fortsätt läsa Ökad risk för kärnvapenkrig