Etikettarkiv: New York Times

En vecka som skakar USA

I USA pågår nu intensivt arbete med förberedelser inför onsdag den 20 januari, då Joe Biden ska sväras in som ny president. Det högerextrema eller rentav fascistiska angreppet på Capitolium den 6 januari har skapat djup oro i landet. Den fråga många ställer sig är om landet kommer utsättas för nya attentat på installationsdagen i Washington, men också runtom i de amerikanska delstaternas många huvudstäder.

Bland de terrorister som angrep och tog sig in i Capitolium har nu 200 identifierats och ett hundratal arresterats. 

Bland de gripna finns dussintals vita högerextremister som fanns på FBI:s listor för eftersökta, vars närvaro den 6/1 väckte akuta frågor om säkerheten den 20/1.

Det har framkommit att det vid stormningen av Capitolium fanns planer på att kidnappa och döda kongressledamöter, kanske också vicepresidenten Mike Pence, som ju ”svek Donald Trump”. Inne i Capitolium hördes mobben skandera ”Häng Pence”. Uppgifter cirkulerar också att republikanska Trump-lojala kongressledamöter samarbetat med mobben och lämnat ut uppgifter om var enskilda demokratiska kongressmän har sina kontor.

Vid installationsceremonin på tisdag skulle ju tillträdande presidenten Joe Biden kunna bli ett mål för attacker. För att förhindra något sådant har man byggt höga staket runt såväl Capitolium som Vita Huset. Innanför staketet finns 20 000 tungt beväpnade nationalgardister för att försvara ceremonierna och med alla medel motverka varje ansats till en statskupp, vilket outtalat är vad många fruktar.

Vid tidigare presidentinstallationer har miljoner människor följt ceremonin från den stora öppna platsen nedanför Capitolium. I år kommer hela området att vara avspärrat. Besökare är inte välkomna.

Liknande problem fruktas i alla delstatshuvudstäderna. Många har också lokalt kallat in nationalgardet. 

En pensionerad flygofficer, Larry Rendell Brock, greps i söndags i Texas. Brock var en i mobben som var inne i Capitolium. Brocks avsikt var att ta gisslan eller kanske avrätta medlemmar i USA:s regering, sa åklagaren i Texas, Jay Weimer på torsdagen. 

Medan hans boss Trump förbereder en vanärad sorti från presidentämbetet ägnar sig utrikesminister Mike Pompeo med frenesi åt den brända jordens taktik, skriver New York Times i en ledare på fredagen.

Under den senaste veckan har han fattat en rad beslut vars enda avsikt är att göra livet så svårt som möjligt för hans efterträdare som utrikesminister. Han har placerat Kuba på listan över stater som stöder terrorism, han tänker peka ut Huthirebellerna i Jemen som en terroristorganisation.

Han har vidare underlättad förutsättningarna för amerikanska diplomaters kontakter med Taiwan-officiella (för att störa relationerna med fastlands-Kina)  och har deklarerat att Iran är Al Qaidas hemmabas.

Dessutom har Pompeo prisat USA:s och Trumps utrikespolitiska framgångar” i mängder av tweets, där han hyllat att USA lämnade Parisklimatavtalet, liksom USA:s sätt att bryta kärnvapenspridningsavtalet med Ryssland och Obamas avtal med Iran mot kärnvapenspridning.

Så agera en fullfjädrad politisk gangster, skulle jag vilja säga.

Pompeo var för övrigt den amerikanske politiker som nog mest av alla hotat Sverige om konsekvenserna av ett underskrivande av FN:s förbud mot kärnvapen.

Avgående utrikesminister Mike Pompeo. Illustration by The New York Times; Pool photo by Andrew Harnik.

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

Min fiende, min vän

”My Enemy, My Brother”, en 16 minuter lång dokumentär av Ann Shin är en berättelse om irakiske Najah Aboud och iranske Zahed Haftlang. De deltog på var sin sida i det ohyggliga kriget mellan Iran och Irak 1980 – 88, då en halv miljoner iransk och irakiska soldater dödades, och ungefär lika många civila.

Zahed var bara 13 år när han som barnsoldat gick med i de iranska Basij-trupperna och hamnade vid fronten i ett krig som var det längsta under 1900-talet och ett av de mest brutala, med barnsoldater och kemiska vapen.

Det filmen skildrar, kriget, kostade mig 17 eller 18 år av mitt liv, som soldat och krigsfånge, berättar Zahed.

Ann Shin är en koreansk-kanadensisk filmare baserad i Toronto. Hennes film distribueras på nätet av New York Times i en serie engagerade dokumentära kortfilmer av oberoende filmare, kallad Op-Docs.

Hennes film handlar om två män som var fiender men blev som bröder. Den är en gripande historia, som inger hopp, en stark antikrigsfilm – och en unik berättelse om två flyktingar från krigets helvete.

Ann Shin har fortsatt att följa de båda männen. Hennes material finns här.