Etikettarkiv: Dagens Nyheter

Liberalerna, Breiviks sossehat och Utøya

I går torsdag var det tio år sedan de ohyggliga attentaten i Oslo och på Utøya. Breivik hade valt sina båda mål noga. I Oslo handlade det om de regeringsbyggnader varifrån den då socialdemokratiska regimen styrde landet. Åtta dödades här.

På Utøya begick Breivik massmord på sextionio deltagare, de flesta unga, vid ett socialdemokratiskt sommarläger. Han skulle ”utrota” nästa generation socialdemokrater, de som kunde tänkas spela ledande roller i ett framtida parti.

Dock tycks debatten i Norge efter dåden mest ha handlat om ”den stora tragedin”. Man har sällan betonat mördarens tydliga och kallblodiga mål med sin aktion.

I Dagens Nyheter skriver författaren Ola Larsmo i en debattartikel att många … ”… tycks ha glömt att massmorden riktade sig mot de med fel ursprung, fel politisk åsikt, fel kön.”

Till de som har glömt hör också de svenska liberalerna, som i sin politiska praktik har vänt sig mot socialdemokraterna och lierat sig med moderater och sverigedemokrater på ett sätt som kan föra tankarna till det som skedde i Norge.

På Twitter skrev på minnesdagen de svenska liberalerna:

”Idag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer”.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll svarade kraftfull på liberalernas aningslösa twitter:

”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.”

Åter till Ola Larsmos inlägg. Han återger en liknande debatt i Norge. Där har en av överlevarna, Elin L’Estrange, skrivit i Aftenposten att hon inte tänker fortsätta att tiga om hur hon och andra som kom levande från ön har behandlats i debatten.

Hon citerar en ledare i norska Dagens Næringsliv i november 2011. Där hävdades det att ”så länge offren från den 22 juli yttrar sig i offentligheten har de också ett ansvar” att ”inte förstöra det offentliga samtalet om invandring och integration”.

Det var de överlevande från en massaker som skulle granska sina ord, konkluderar Larsmo. Han skriver vidare:

”Det går i sammanhanget inte att blunda för sossehatets roll, även om många vill det. De politiker som mördats i vår del av världen har varit socialdemokrater. En del vill uteslutande förklara det med S-partiernas starka maktställning. Men var dag kan jag på olika öppna och slutna FB-grupper hitta förslag om att mörda socialdemokratiska politiker. Det har under åren efter massmordet blivit en vardaglig del av den politiska undervegetationen.”.

Larsmo slår vidare fast att Breivik inte var nazist i någon meningsfull betydelse av ordet. De idéer han förde fram var vad som kallas nationalkonservativa, om det unika i den norska och västerländska kulturen, om ”smygislamiseringen och det pågående ”folkutbytet”.

Vi hör liknande idéer från olika högerpopulister i parlament efter parlament, fortsätter Ola Larsmo. ”Det är samma skräck för det moderna som under förra seklets första decennier fördes fram av de nationalister i Sverige som varnade för demokratin; den var upplösande och släppte fram ”fel” människor till makten. Demokratin var kladdig och blandade det som inte skulle blandas. ”Renheten” är och var demokratins motsats.”

Larsmo avrundar sin viktiga artikel med att det viktigste nu är att ”göra det meningslösa meningsfullt”. Det kan ske både genom att se vad Breivik ville förstöra – och genom ”ett politiskt samtal som pekar ut vilket samhälle det är vi vill ha och vart vi ska, vilka värderingar vi står för och inte bara vad vi är emot. Det är vi en dag som denna skyldiga de mördade, oberoende av hur vi sedan röstar.”

De superrika ökar mest i Ryssland och i Sverige

Financial Times publicerade i maj en uppseendeväckande artikel under rubriken ”Miljardär-boom: Hur de superrika bälgade i sig Covid-19-pengarna”. Det handlades alltså om hur olika länders dollarmiljardärer berikat sig under pandemin, sannolikt till stor del på statliga pandemistöd.

Artikeln illustrerades av ett diagram där man jämförde dollarmiljardärernas samlade tillgångar i olika länder i procent av BNP, bruttonationalprodukten – och som en jämförelse mellan 2020 och 2021. Som källa till diagrammet hänvisade man till Forbe’s lista över världens dollarmiljardärer.

Överst på listan ligger föga förvånande Ryssland. Landets oligarker har skamlöst roffat åt sig av satsningarna för covid-19-sjuka. Deras samlade förmögenheter uppgår till bortåt 35 procent av Rysslands BNP, en kraftig ökning från 23 procent året innan.

Vladimir Putin lär tillhöra den här gruppen och har i det mesta säkerligen sett till så att den och han själv gynnats. Därmed också sagt att Ryssland är ett korrupt samhälle där det är fritt fram för de allra rikaste att ta för sig än mer.

På andra plats ligger – Sverige!

Sveriges superrika dollarmiljardärer har gynnas av pandemin och kunnat öka sina sammanlagda förmögenheter från strax under 20 % av svensk BNP (2020) till nära 30% (2021).

Men vad är detta? Ligger Sverige i samma klass som Ryssland? Vad håller våra oligarker på med??

Detta sker under en socialdemokratiskt ledd regering. Hur är det möjligt, måste man fråga sig? Hur har det Sverige som under hela efterkrigstiden ansetts som ett av världens mest jämlika länder i dag blivit ett av de mest ojämlika?

I dagarna presenterades en modest ökning av beskattningen av de superrika av finansminister Magdalena Andersson, som talade om en ”miljonärsskatt”.

Dagens Nyheter attackerade finansministern grovt på ledarplats, där det talades nedsättande om ett populistiskt utspel. SVT:s Aktuellt tyckte att det var kul att sätta Magdalena Andersson i debatt med SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt. Därmed omöjliggjordes varje slags seriös debatt om den viktiga frågan, Sveriges monumentalt ökade ojämlikhet.

Varken DN eller SVT presenterade den uppseendeväckande bakgrunden, att Sverige har blivit ett av världens mest ojämlika länder. Dessa tongivande medier tog inte den svenska ojämlikheten på allvar – av bristande intresse eller djup okunnighet, undrar jag.

På listan ligger Modis Indien på tredje plats. Där har de superrika under pandemiåret fördubblat sin andel av BNP till 20 procent, vilket känns vedervärdigt.

Att USA ligger på fjärdeplats förvånar inte, i all synnerhet inte efter fyra år med Trump som president.

Fotnot: Mera om Financial Times artikel och om The Billionaire Boom i en följande blogg.

On the 2021 Forbes list, the billionaire population rose nearly 700 to a record total of more than 2700. Shutterstock/Financial Times.

Region Sthlm: miljardvinst men inga lakan till bebisar?

Läkare och barnmorskor protesterar mot sparkraven som ställs mot Södersjukhusets kvinnoklinik. Foto: Gustaf Månsson/SvD.

Region Stockholm går mot en rekordvinst för 2020, sex miljarder. Samtidigt läggs hårda sparbeting på delar av vården i regionen, särskilt Södersjukhuset. Fem ST-läkare som blivit färdiga med sin utbildning kommer inte att anställas. Personalen på Södersjukhusets kvinnoklinik uppmanas till sparsamhet med materialen.

I en ledare i Dagens Nyheter i söndags undrar Peter Wolodarski ”Varför låter Region Stockholm som ett börsbolag?”.

Den frågan kan man verkligen ställa sig då det gäller inte bara Region Stockholm utan också Region Skåne. Men åter till Stockholm.

Bland förslagen på Södersjukhuset finns, skriver Wolodarski, ”att bara använda filtar och inte påslakan till nyfödda bebisar och att sluta med paprika till smörgåsarna”.

Sex miljarder i vinst och inga lakan till bebisarna, inte heller någon paprika på osten (till mammorna väl?). Hur tänker man?

Kvinnokliniken på Södersjukhuset är är Stockholms största med nästan 8000 förlossningar per år och regionens enda våldtäktsmottagning, skriver Svenska Dagbladet på nyhetsplats. Här finns sjukhusets största sparbeting, 72 miljoner, varav dryga 50 miljoner beror på en felaktig bokföring från 2019.

– Det är inte rimligt att en utmattad personal ska jobba med sparbeting hängande över sig, säger Johan Styrud, ordförande för Stockholms läkarförening. Det enda vettiga är att täcka underskotten och ta bort alla sparbeting.

Bilden från Gällivare sjukhus. Foto: Region Norrbotten.

Region Stockholms rekordöverskott presenteras som ett resultat av nitiska sjukhusdirektörer typ, med ett självförhävande ”trots pandemin”.

Wolodarski noterar det självklara, att överskottet är en följd av pandemin, med stort krisrelaterat stöd från staten och väldigt mycket vård och operationer som ställts in till följd av pandemin. En stor vårdskuld har byggts upp och måste hanteras när väl pandemin tillåter det.

Wolodarski störs av näringslivsjargong i pressmeddelanden från Region Stockholm. Han citerar den framlidne sociologen Hans L Zetterberg: ” Ett samhälle behöver balans, påpekade han, och olika sfärer och institutioner bör drivas efter sin logik och sina värden.”

Han slår fast att Region Stockholm till skillnad från Volvo, Spotify och Ericsson inte är något  börsbolag: ”Det är en politisk instans som finansieras med skatter. Den leds ytterst av partipolitiker som röstas fram i allmänna val, på medborgarnas uppdrag. …

Den skattefinansierade sjukvårdens roll är att tillgodose samtliga medborgares behov av vård, oavsett inkomst, ålder eller social status.”

I Region Skåne finns ett liknande tänkande inte minst då det gäller lasarettet i Helsingborg. För ett år sedan skrev Anders Lundström, KD-ordförande för lasarettet, att coronakrisen inte påverkar sparpaketet för sjukhuset. Detta trots vårens stora dödstal på äldreboendena i staden, som hade krävt mer läkarinsatser, och den orimliga arbetsbördan för stora delar av personalen.

Den sortens resonemang är liksom de kanhända indragna lakanen till Stockholms bebisar otäcka tecken på en vårdledning som tappat sin moraliska kompass och förvanskar sitt demokratiska uppdrag.

Irene Svenonius (M) – tyngsta politikern i Region Stockholm.Foto: Nicklas Thegerström/Dagens Nyheter.

Ökar Natomedlemskap KRIGSRISKen för Sverige?

Den amerikanska krigsmakten deltar i en mängd militära övningar riktade mot Ryssland i hela det nordeuropeiska området – i Östersjöområdet och på Nordkalotten, skriver artikelförfattarna i en debattartikel på DN Debatt. .Foto: Karl Melander

Svensk utrikes- och säkerhetspolitikhar inte minst under Trumps tid som president blivit allt mer beroende av USA och Nato. Det har skett genom mångmiljardköp av amerikanska vapen, genom undertecknandet av det så kallade Värdlandsavtalet och genom stora Natoövningar på svenskt territorium, som Aurora. 

Till det kommer att nyckelpersoner i Trumps regering gång på gång hotat Sverige. Ett undertecknande av FN:s nu ratificerade förbud mot kärnvapen, skulle medföra att Sverige i händelse av krig inte kunder räkna med amerikanska insatser, hette det. Bland de värsta var Trumps sista utrikesminister Mike Pompeo, lojal in det sista mot Trump genom att sabotera för den tillträdande presidenten.

Beroendet av USA har inneburit att Sveriges anspråk på att stå för en ”alliansfri politik” har drabbats av allvarliga trovärdighetsproblem, skriver i en artikel på DN debatt i dagarna nio erfarna ministrar och ambassadörer. De uttrycker en djup oro över att Sverige har ”övergett sin politik för fred och avspänning”, som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan andra världskriget.

”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan försöker ty sig till USA så nära som möjligt”, skriver de nio debattörerna. De motiv som anges av regeringen är ”Rysslands aggressiva och repressiva politik”, fortsätter ”de nio” som ifrågasätter tesen:

”Men är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands.”

USA/Natos militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands och landets svaga ekonomi innebär att ”styrkebalansen knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid”.

Visserligen har Kreml fört ” en offensiv politik med inslag av militär aggression för att stärka sitt inflytande inom sitt ”nära utland” och hålla västmakterna borta”. Men är det någon som på allvar tror att Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige? Ändå har det blivit ett huvudargument i den säkerhetspolitiska debatten.  Inför detta ”hot” kräver framförallt borgerliga politiker svenskt Natomedlemskap medan andra (som försvarsminister Peter Hultqvist) förespråkar att Sverige formellt ska förbli alliansfritt men ändå integrera så mycket som möjligt med Nato och USA:s militärmakt.

Vilket är det värsta militära hotet mot Sverige? Löser ett Nato-medlemskap våra säkerhetsproblem, eller kan det rentav tänkas förvärra dem?

De nio debattörerna slår fast att ”Det enda verkligt allvarliga hotet mot Sveriges säkerhet är sålunda en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Vad vi måste göra är att inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det övergripande målet måste vara att, tillsammans med likasinnade stater, motverka stormakternas maktkamp, och främja ett globalt samarbete för att hantera vår tids stora utmaningar.”

Om Sverige och Finland blir Natomedlemmar innebär det att Östersjön blir ett hav kantat av Natostater och så Ryssland. Sett ur ryskt perspektiv utgör en sådant tänkt situation självklart ett hot, både för handel, för kontakterna sjövägen med Kaliningrad och militärt, genom att Natotrupper och amerikanska trupper kontrollerar Östersjön och är utplacerade i alla de till Sovjet gränsande stater som kantar Östersjön.

Den dag Natobaser upprättas i Sverige (liksom i Norge och Danmark) kommer det från rysk sida att uppfattas som ett hot. Sverige blir ytterst indraget i en stomaktskonflikt mellan USA och Ryssland – med i förlängningen risk för ett krig också med kärnvapen och ett krig mellan stormakterna på svenskt territorium.

Eller med de nio debattörernas ord:

”Ett medlemskap I Nato löser inte Sveriges säkerhetsproblem utan gör oss mer utsatta. Sverige borde, likt Finland, slå fast att vi inte tillåter att vårt territorium utnyttjas i fientligt syfte av andra stater. Vi bör inte agera så att vi ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.”

Sverige har under 1900-talet över Östersjön gränsat både till Stalins Sovjet och till Hitlers nazistiska Tyskland. Vår alliansfria politik och en rejäl skopa tur bidrog till att Sverige inte dragits in i krig, inte på 200 år.. Vi borde värna de erfarenheterna så att Sverige inte ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.

Debattartikeln i Dagens Nyheter undertecknades av 

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör och av Maj Britt Theorin, fd statssekreterare i nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Fotnot: Föga förvånande tog DN:s ledarsida dagen efter publiceringen av debattartikeln heder och ära av de nio debattörerna. Det var en demagogisk och obehaglig text, illustrerad av en stor Putinbild med bildtexten ”Inte heller någon vän av Nato”.

Rubriken är en pinsam lögn ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar. Hans Blix, Thage G Peterson, Pierre Schori, Maj Britt Theorin och de andra medförfattarnas argumentering berör ledarskribenten Gunnar Jonsson inte alls. Debattörerna är Putinkramare och Rysslandsälskare, heter det. Att se den sortens argumentering i Sveriges största tidning är djupt beklämmande.

Natosoldater över i Litauen. Foto: Mindagas Kulbis, TT/Scanpix.

Arne Ruth och sveket mot Julian Assange

Arne Ruth i sitt stora “boktempel”, ett före detta missionshus som blivit hans bibliotek. Foto: Knut Lindelöf.

Visselblåsaren Julian Assange fyller år i dag. Anhängare från när och fjärran skickar bilder av sig själv och bilder på blommor till honom, som en påminnelse om att han inte är bortglömd, att vi är många som är engagerade för att han efter år av trakasserier ska bli en fri man – och framförallt inte riskera att utlämnas till det rättsosäkra USA.

I sommarnumret 2020 av FiB/Kulturfront intervjuas Arne Ruth, som var chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter under 16 år, av Knut Lindelöf. Utgångspunkten är Arne Ruths initiativ till ett upprop i våras för att få Julian Assange villkorslöst frigiven från det brittiska säkerhetsfängelse där han nu sitter inspärrad, ett fängelse som jämförts med ökända Guantánamo.

Ruth är upprörd över att det finns ett så svagt intresse i Sverige för Julian Assanges öde.

– I Tyskland till exempel finns en omfattande rörelse för att få Assange fri, men i Sverige intresserar man sig inte! Min gode vän Günter Wallraff kan inte förstå att det kan vara så i Sverige. Dagens Nyheter, Aftonbladet och UD avfärdar Assangefrågan med en häpnadsväckande arrogans.

– Men frågan är i högsta grad relevant, slår Arne Ruth fast. Med hjälp av Chelsea Manning och fyra stora tidningar, bland annat brittiska The Guardian, såg Julian Assange till att USA:s mycket allvarliga krigsbrott i Afghanistan och Irak kom ut till offentligheten. Det avgörande är inte – som i Sverige – om Assange är en god människa. Nej, det är att han gjort någonting av universellt intresse, han har blottlagt USA:s krigsbrott. Det kommer att gå till historien. Men i Sverige ägnar man sig hellre åt skvaller än åt begångna krigsbrott. Det är för mig den avgörande punkten.

Arne Ruth, född 1943 i Tyskland, förlorade sin far 1945 i Berlin, kom till Sverige med sin svenska mamma via de vita bussarna, först till Bengtsfors och senare till Göteborg, vilket för övrigt hörs tydligt på hans tal. Han började sin journalistiska bana på legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT).

Han leveri dag i norduppländska Mehedeby, ett litet samhälle med drygt 400 invånare. 

Arne Ruth är besviken på journalisterna och medierna, särskilt sin gamla tidning DN och Aftonbladet. Båda vägrade att publicera Assangeuppropet.

– Svenska journalister har inte gått in och kollat vad Assange har gjort. Och det har inte förts någon diskussion i Sverige om värdet av de uppgifter som Assange har fått fram.

– FN har en speciellt tillsatt rapportör om tortyr och våldsutövning, Nils Metzler, som råkar vara gift med en svenska och talar svenska. Han har, tack vare den unika svenska offentlighetsprincipen, gjort det som svenska journalister inte har gjort, gått till källorna. I sin rapport kom han fram till att Sverige har brutit mot FN-konventioner mot våld och tortyr – som man själv skrivit under.

I maj 2019 skickade Metzler ett brev till svenska UD, som besvarades i juni, men som enligt Metzlers och Arne Ruths uppfattning inte ger några svar på de avgörande konstitutionella frågorna, de som alltså handlar om huruvida Sverige har följt FN-konventionerna.

– Metzler skriver därför i mitten av september en ny inlaga och begär svar på de avgörande punkterna, de som UD alltså glidit förbi i sitt junibrev. På det svarade UD i ett nytt mycket kort brev att de redan har besvarat vad de anser sig behöva besvara, punkt slut. Detta ger mig kalla kårar. Läs själv breven, de ligger på uppropets hemsida.

Arne Ruth är djup besviken på Dagens Nyheter.

– Bemötandet i min egen gamla tidning Dagens Nyheter gör att jag inte kommer att skriva en rad där mer. Aldrig, inte i hela mitt liv! Det finns en likhet här med IB-affären och det är därför jag tycker det finns en poäng att ställa upp för FiB/Kulturfront. För mig är det avgörande att bli publicerad på en plattform, som inte tar in det för att de är tvungna, utan för att de tycker det är meningsfullt. Om det är stor upplaga spelar ingen roll.

SD och Åkesson vill att ”Tegnell ska avgå”

Jimmy Åkesson är Sveriges svar på tidens illiberala högerpopulistiska politiker som Bolsonaro i Brasilien, Trump i USA, Putin i Ryssland och Johnson i Storbritannien.

På Dagens Nyheters DN-debatt kräver Åkesson nu med buller och bång att ”Tegnell måste ta ansvar för misstagen och avgå”.

Hans resonemang påminner om de fyra nämnda potentaternas synsätt, dock utan några försök att rekommendera folk att dricka rengöringsmedel a la Trump. I en blogg i lördags diskuterade jag hur populistiska politiker sätter sin egen ”snusförnuftet-filsofi” före beprövad vetenskaplig erfarenhet.

Åkesson angriper på högerpopulistiskt vis vetenskap och experter:

Sveriges coronastrategi är baserad på löst grundade antaganden. Den har misslyckats kapitalt och ter sig alltmer udda, påstår han. … ”Utfallet är tragiskt. Sverige ligger i världstopp när det gäller döda per capita.  Av dessa är 9 av 10 över 70 år. Våra äldre har uppenbart inte fått det skydd och stöd som de med all rätt kan förvänta sig. Det är hög tid att ansvariga för detta fiasko med omedelbar verkan lämnar sina positioner och att regeringen tar politiskt ansvar för det inträffade.”

Snart låter han blixten slå ner:

”Låt oss se till att de misstag som gjorts aldrig upprepas igen. Politisk prestige får aldrig sättas före värdet av att rädda liv.”

Och roten till det onda personifieras redan i DN:s rubrik: ”Tegnell måste ta ansvar för misstagen och avgå”.

Men Anders Tegnell när knappast ansvaret för de många döda inom äldreomsorgen, det ansvaret finns hos kommunerna och regionerna.

Äldreomsorgen i Sverige bedrivs sedan Ädelreformen 1992 i kommunernas regi. I Stockholmsregionen ligger ett huvudansvar på moderater och kristdemokrater, samma i Helsingborg och region Skåne. Dessa båda partier – och andra – bär ett stort politiskt ansvar för de kusligt höga dödstalen inom äldreomsorgen. I Helsingborg avslöjades senast i den gångna helgen att 13 av hemtjänstens brukare drabbats av covid-19 och avlidit.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson. Foto: Sören Andersson/TT

Johan Carlson, Folkhälsomyndighetens generaldirektör, svarar i en TT-intervju på Åkessons angrepp. Han diskuterar bland annat frågan om de höga dödstalen inom äldreomsorgen.

– Ja, men det är knappast smittskyddets fel, än mindre Anders Tegnells. Vi och andra ansvariga myndigheter har i flera år pekat på de uppenbara brister som finns inom äldreomsorgen. Det som har hänt inom äldreomsorgen är en följd av den eftersatta struktur och beredskap som finns i äldreomsorgen, med hög personalomsättning och så vidare.

Sedan 2003 har minst tre statliga utredningar pekat på de här bristerna och den ”konstiga och märkliga” lagstiftning som omger den kommunala äldreomsorgen, enligt Johan Carlson.

– Till exempel tror jag inte att många känner till att det är förbjudet i lag för kommuner att anställa läkare inom äldreomsorgen. 

– Men trots dessa utredningar och trots att vi och andra påpekat detta i flera år så har det uppenbart inte funnits intresse bland politikerna, det vill säga sådana som Jimmie Åkesson, att ändra på det här. Att i ett sådant läge påstå att det är vårt fel är högst anmärkningsvärt, säger Johan Carlson.

Ansvaret faller tungt på politikerna, som ”borde bekymra sig för att äldreomsorgen saknade saknade förutsättningar för att bekämpa smittan när den drabbade Sverige.

– Personalen har kämpat jättehårt. Det finns politiker som är lite mer insatta och intresserade av hur vi bäst ska skydda våra äldre, vilket Åkesson borde vara.

Anmärkningsvärt är att DN-debatt publicerar Jimmy Åkessons angrepp på Folkhälsomyndigheten samma dag som SVT på kvällen sänder nittio minuter direktsänd partiledardebatt. DN:s roll i sammanhanget känns obehaglig, en oberoende liberal tidning som ger ett illiberalt högerpopulistiskt parti ett indirekt stöd.

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Bosnienval inger få förhoppningar

Valet i Bosnien inger inte mycket hopp. Det är en skam att EU för länge sedan slutat arbeta med seriösa fredsbyggande insatser i Bosnien. Alla de tidigare jugoslaviska republikerna borde få tidsplaner för EU-medlemskap och i väntan på det reellt ekonomiskt stöd. Fortsätt läsa Bosnienval inger få förhoppningar

Nio av tio svenskar vill att Sverige undertecknar FN:s kärnvapenförbud

Nio av tio svenskar vill att Sverige undertecknar FN:s förbud mot kärnvapen. Men frågan är nedtystad till efter valet och ”politisk kontroversiell”. Debatt i ämnet i kväll måndag kl 18 på Dunkers med bl a representant för ICAN, som fick Nobels fredspris. Fortsätt läsa Nio av tio svenskar vill att Sverige undertecknar FN:s kärnvapenförbud