Kategoriarkiv: Ekonomi

Putins 20 år vid makten

Vladimir Putin avlägger presidenteden den 7 maj 2000 medan Boris Jeltsin står vid hans sida.

Vladimir Putin blev rysk president 1999. Tjugo år senare analyserar ryska medier ”Putineran”. Rysslandskännaren, författaren och översättaren Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” återger några ryska analyser och kommentarer.

I tidningen Zavtra, (I morgon) skriver Aleksandr Razuvajev att Putins två första mandatperioder (2000 – 2008) gjorde honom till en av de mest framgångsrika härskarna i den ryska historien. Putin lyckades under denna epok dämpa separatism och terrorism i norra Kaukasus. Dessutom tvingade han de inhemska oligarkerna att betala skatter. Några av dem anpassade sig till de nya förutsättningarna. Andra tvingades lämna Ryssland.

Dock granskade inte Putin hur privatiseringarna i mitten av 90-talet medförde att en rad stora statsägda företag övergick i privat ägo och skapade ett Ryssland med en extremt förmögen elit.

Efter millennieskiftet accelererade de utländska investeringarna i Ryssland. BP skapade ett joint venture med TNK, Conoco. Phillips investerade i 20 procent av Lukoils aktiekapital. Med utländska investerares pengar skapades det ryska mobilkommunikationsnätet.

Under Putins två första perioder nästan fördubblades landets BNP. Man kunde bygga upp finansiella reserver och minskade utlandsskulden. Det bästa året ekonomiskt var 2013, då Ryssland blev främsta europeiska ekonomi och världens femte ekonomi.

2014 drabbades den ryska ekonomin av sanktioner och sjunkande oljepriser. BNP minskade med tre procent och realinkomsterna sjönk med elva procent.

Putin svarade med att samma år bilda Eurasiska unionen, en inre marknad för varor, tjänster och kapital från Vitryssland, Ryssland och Kazakstan.

Ekonomiskt har Ryssland drabbats begränsat av sanktionerna. En färsk rapport från IMF uppskattar att de västliga sanktionerna, som inleddes 2012 kostat landet 0,2 procent av BNP från 2014. Samma rapport anger att variationerna i oljepriset haft större betydelse.

Under Putins tjugo år vid makten har mycket förändrats i landet, fortsätter Aleksandr Razuvajev:

”1999 var mobilkommunikation en lyxartikel, och nu är det en masstjänst. 1999 var en utländsk bil till ett värde av 10 000 dollar en lyxartikel, och nu kan även en migrant från utlandet köpa den på kredit. 1999 kunde en vanlig person inte köpa en lägenhet. Enbart förra året tog 1,5 miljoner familjer totalt 3 biljoner rubel i hypotekslån. 1999 var medellönen i Ryssland 56 dollar, idag är den 637 dollar.

Och naturligtvis är det grundläggande för friheten säkerhet. 1999 gick författaren till dessa rader inte ut i Moskva utan ett gasvapen, men i Ryssland är det sedan länge varit andra tider. Dagens Ryssland är ett suveränt framgångsrikt land, med framgångsrika människor.”

Andra texter i samma ”Ryska Posten” (19 augusti) nyanserar bilden. Var femte rysk är djupt skuldsatt och betalar 30 – 50 procent av lönen i räntor och amorteringar. En tredjedel, särskilt ungdomar, säger sig ha svårigheter att återbetala lånen, allt enligt tass.

Under första hälften av 2019 har 2.4 miljoner gästarbetare kommit till Ryssland, särskilt från Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Ukraina och Kazakstan, skriver Moscow Times. Samtidigt har landet drabbats av en ny demografisk kris första halvåret i år, då befolkningen minskat med 200 000 människor, den sämsta siffran sedan 2008, uppger nezavisimaja.

Varje utgåva av Ryska Posten avslutas med ett ryskt ordspråk, som det här:

Он за словом в карман не лезет

Vilket förstås betyder ”Han gräver inte i fickan efter ord”.

Svenska politiker vägrar stoppa skatteparadis

Torsten Fensby hävdar att finansminister Anders Borg försökte stoppa avtal med skatteparadis om informationsutbyte. Foto: TT och Malin Hoelstad

Sverige och Storbritannien är de länder där skatteparadisindustrin fått störst fäste, säger Torsten Fensby till Svenska Dagbladets ekonomiska skribent Birgitta Forsberg.

Men i motsats till Storbritannien finns här ingen intern lagstiftning som specifikt bekämpar skatteparadisbolag. I stället förlitar sig Sverige på åtgärder från OECD och EU och på de organisationernas intetsägande listor.

I artikeln betecknas Fensby som ”världens största expert på skatteparadis”. Han upplever att han kämpat helt ensam mot de svenska politikerna, som vägrar täppa till hålen som gör det möjligt att placera pengar i skatteparadis.

Fensby jobbade tio år åt OECD med att åka runt till världens skatteparadis för att få dem att gå med på att ge information om bolag och kundernas pengar. Men han och hans kollegor blev bakbundna av den amerikanska Bushadministrationen.

År 2006 bestämde sig Nordiska ministerrådet för att strunta i OECD och på egen hand få till informationsavtal med skatteparadisen. Och mannen som skulle göra det var Torsten Fensby.

Året därpå beräknade Skatteverket att totalt 133 miljarder gömdes undan beskattning i Sverige varje år – på grund av fusk, fel eller misstag – varav 46 miljarder i utlandet. Allt enligt Skatteverket.

År 2008 ville Anders Borg lägga ner projektet. Men då protesterade resten av Norden – Finland, Danmark, Norge, Island, Färöarna och Grönland (de två sistnämnda är självständiga i skattehänseende).

Riksrevisionen påpekar i rapporten även att svenskar har mer pengar i bland annat Schweiz och Luxemburg än övriga nordbor.

Ett antal förmögna svenskar hade alltså stoppat undan pengar i skatteparadis. Och Sverige försökte förhindra att avtalen blev av.

Resten av Norden drev dock på och Sverige kunde inte stoppa projektet. Allt fler skatteparadis skrev informationsavtal med Norden. Därmed drogs snaran åt runt dem som smitit undan skatt.

– Jag vänder mig emot att man låter en svensk elit tömma delar av den svenska statskassan på pengar. Hela skatteparadisindustrin penetrerar djupt in i den svenska statsapparaten. Vi har inte någon som helst lagstiftning i frågan. Svenska statskassan är en bankomat för dem som kan spelreglerna, säger Torsten Fensby.

Han påpekar att ingen gör något åt pengar som placerats i skatteparadis, trots flera avslöjanden i medierna genom åren – bland annat Panamadokumenten, politikernas självrättelser och Paradisläckan.

Torsten Fensby anser att Sverige, likt andra länder, borde tillsätta en skatteparadisutredning.

– Frankrike gör en utredning i genomsnitt vart femte år. Den senaste är på över 2 000 sidor. Rapporten från 2012 ledde till 59 olika förslag för att bekämpa internationell skatteflykt.

Men i Sverige händer ingenting.

Sveriges förlorade välfärdssamhälle

Är Sverige ”ett välfärdsparadis”? Vi är många som skulle vilja att det vore så. Men det var bra längesedan. I en krönika på Aftonbladet Kultur punkterar Enna Gerin den slags drömmar. Han berättar hur han kom till Sverige som flykting från krigets Jugoslavien 1993, till vad som kanske var ”världens mest jämlika och solidariska välfärdssamhälle” men också ett land som snabbt skulle montera ned den ekonomiska politik som byggt välfärdsstaten.

Gerin belägger det han skriver med konkret statistik:

”Inkomstojämlikheten har ökat i Sverige med över 60 procent sedan 1980. Den snabbaste och största ökningen i hela OECD. Förmögenhetskoncentrationen har exploderat. Den rikaste procenten i landet har mer än fördubblat sin andel av den samlade privata förmögenheten. Från runt 20 till över 40 procent sedan slutet av 70-talet. De tio rikaste finansfamiljerna kontrollerade 2017 bolag till ett värde av 4 645 miljarder kronor – mer än Sveriges totala BNP det året.”

Det solidariska samhället byggde på en solidarisk skattepolitik, som skapade förutsättningar för sociala skyddsnät. I dag har Sverige ”OECD:s hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning och en av de lägsta procentuella ersättningarna vid arbetslöshet”, konstaterar Enna Gerin.

1999 låg den så kallade skattekvoten på 49,1 procent av BNP. Femton år senare var den nere i 42,5 procent. Den offentliga sektorn har påverkats dramatiskt och gått nere från runt 60 procent av BNP på 80-talet till runt 50 procent de senaste tio åren.

”Var det någon som nämnde välfärdskrisen”, suckar Enna Gerin.

Varför nämndes aldrig de här grundläggande siffrorna under valkampanjen 2018? Ska inte ett val handla om just det, vilket samhälle vi vill bygga för kommande generationer?

Teckningen från tidskriften Internationalen.

Mot en asiatisk värld

Foto: Heiko Junge/TT

Redan år 2025 beräknas halva världsekonomin häröra från länder i Asien, skriver fyra forskare på DN Debatt, Henrik Chetan Aspengren, Björn Jerdén, Andreas Johansson och Marina Svensson.

De utgår från Utrikesdepartementets globala analys Strategiska trender i globalt perspektiv 2025: en helt annan värld?, där det bland annat heter:

”Asiens ökande betydelse i den globala politiska ekonomin är en av de mest grundläggande och snabba förändringarna sedan millennieskiftet. Asiens andel av global BNP har ökat från 31,9 % 2000 till 42,6 % 2013. Enligt den senaste prognosen från Inter- nationella valutafonden (IMF) kommer Asiens andel att ligga runt 47 % 2019. 2025 kommer Asiens sammanlagda BNP att överstiga hälften av världens totala BNP, samtidigt som regionen då har cirka 59 % av världens befolkning (FN).”

Redan nu kommer världens bäst presterande skolelever från asiatiska länder, slår artikelskribenterna fast. I länder som Kina, Japan, Sydkorea och Singapore ägnas varje vaken stund till studier när gymnasiet går mot sitt slut. I Kina tar varje år nio miljoner elever inträdesprovet till universitetet.

Hur ska vi förhålla oss i en förändrad värld? I artikeln pekar författarna på bättre kunskaper om Asiens språk, samhällen och politiska system som en nödvändig förutsättning.

Men i dag behandlas de asiatiska länderna inom forskningsvärlden som kuriosa, bara två procent av svensk forskningsfinansiering inom humaniora och samhällsvetenskap går till Asieninriktade projekt.

Detsamma gäller studier i asiatiska språk och kulturer. Antalet studenter som läser kinesiska har sjunkit med nästan en tredjedel sedan toppåret 2012. För hindi har studentantalet halverats från en redan låg nivå.

Ekonomiskt är förändringarna i Sverige redan påtagliga. Svenska företag har stor och ökande närvaro i Asien. Ericsson sysselsätter i dag fler människor i Indien än i Sverige. Intresset är ömsesidigt. Antalet anställda vid asiatiskt ägda företag i Sverige ökade med nästan 350 procent mellan år 2000 och 2017.

EU listar 10 nya skatteparadis

Bilden från tidskriften Business Leader.

EU har börjat lista länder vas skattesystem har gjort att många företag utnyttjar dem som skatteparadis. Den förskönande termen gör det lätt att bortse från att både företagen och länderna ifråga gör sig skyldig till grov kriminalitet som utarmar andra länders välfärdssystem.

Sedan tidigare finns fem länder på listan: Amerikanska Jungfruöarna, Amerikanska Samoa, Guam, Samoa samt Trinidad och Tobago. Jungfruöarna, det var där Findus och Bjuvs öde avgjordes i och med att huvudägaren till Bjuvsföretaget, den amerikanske dollarmiljardären Noam Gottesmann, registrerat Findus moderbolag Nomad Foods där.

Nu har EU:s finansministrar beslutat att öka listan med Aruba, Barbados, Belize, Bermuda, Dominica, Fiji, Marshallöarna, Oman, Förenade Arabemiraten och Vanuatu

– Vi ska inte ha länder som gömmer skattepengar. De skatteregler vi har, har vi för att barnen ska ha skolor och för att vi ska kunna transportera oss på vägar och järnvägar, säger finansminister Magdalena Andersson (S) till SVT Nyheter. Hon har deltagit i beslutet.

92 länder har granskats.33 av dem kommer att fortsatt undersökas vidare för sin skattelagstiftning.

I Svenska Dagbladet skriver Robert Höglund, kommunikationschef för Oxfam Sverige, om hur både rika och fattiga länder drabbas av det här. Värst slår systemet mot de fattiga, utvecklingsländerna, som förlorar kring 100 miljarder dollar årligen på storföretagens skattesvindel.

Skatteflykten drabbar såväl rika som fattiga länder men konsekvenserna är allvarligast i utvecklingsländerna då de i många fall redan saknar de resurser som behövs för att lyfta sina medborgare ur fattigdom.

Utvecklingsländer förlorar minst 100 miljarder dollar per år på grund av företags skatteflykt.

Enligt en uppskattning av ekonomen Gabriel Zucman flyttas nära 40 procent av multinationella bolags vinster från det land det genererats i till skatteparadis.

Höglund är kritisk mot att EU absurt nog plockat bort två av de värsta länderna i sammanhanget från listan, Panama och Jersey. Han vill också reformera EU:s granskningsmetoder:

”För att listan ska kunna behålla sin trovärdighet behöver skarpare kriterier införas där EU bland annat tittar på var skatteflykt faktiskt förekommer och inte bara på hur länder uppfyller formella kriterier.”