Kategoriarkiv: Nato

75 ÅR EFTER HIROSHIMA: Sverige bör skriva på FN:s förbud mot de kärnvapen som hotar mänskligheten

Den 6 augusti är det 75 år sedan den första atombomben släpptes över Hiroshima, 80 000 människor dog omedelbart, ihjälbrända.

Den första atombomben ”Little Boy” vägde 4500 kilo och innehöll 64 kilo utarmat uran. Klockan tre på morgonen den 6 augusti 1945 lämnade ett B-29 bombplan den japanska flygplats där Little Boy satts samman. Målet var den japanska hamn- och militärstaden Hiroshima. I ett speciellt mörkt utrymme på planet dinglade bomben från en ensam krok. Under färden gick två män in till bomben och osäkrade den.

Klockan var 8.16 när Little Boy släpptes mot Aioi-bron i hjärtat av staden, mitt i ett bostads- och handelsdistrikt. Efter 44 sekunder detonerade den på en höjd av 580 meter.

På marken under explosionen steg temperaturen till 5500 grader, nära hettan vid solens yta. Hundratals bränder flammade upp. Ett svampmoln steg en och en halv mil upp i luften.

Endast 1,38 procent av det anrikade uranet genomgick en kärnklyvning. Det mesta omvandlades till lättare grundämnen. Men 0,7 gram uran-235 förvandlades till ren energi, enligt principen för Einsteins relativitetsteori, E = mc2.

80 000 människor dödades omedelbart, två tredjedelar av byggnaderna förstördes.

0,7 gram uran-235 förvandlat till energi dödade 80 000 ovetande civila. 

0,7 gram, det är ”lättare än en dollarsedel” skriver Eric Schlosser i sin bortåt 800-sidiga ”Bomben. Ett knapptryck från kärnvapenkrig”, utgiven på svenska av Ordfront 2014 i översättning av Stefan Lindgren.

En trehjuling från det kärnvapenbombade Hiroshima.

I dagarna är det 75 år sedan USA fällde de två första atombomberna över Hiroshima (6.8 45) och Nagasaki (”Fat Man”, 9.8.45). Världen blev en annan. Hotet om ett kärnvapenkrig har sedan dess hängt som ett hot över mänskligheten, men – ännu inte – utlösts, trots en rad kusliga incidenter.

Risken för ett kärnvapenkrig förefaller i vår tid vara större än någonsin, större än något annat hot mot mänskligheten, men alltför sällan debatterad.

De avtal mot kärnvapenspridning som funnits mellan USA och Ryssland är uppsagda. USA:s demagogiske president Donald Trump har vid flera tillfällen sagt sig vara beredd att använda kärnvapen, ”om vi har dem, varför ska vi inte använda dem”. Trump har inlett en satsning på militarisering av rymden. Han vill också att USA ska installera en ny generation kärnvapen, sammanlagt 180 nya kärnvapen, i fem europeiska länder, däribland Tyskland, Turkiet och Italien, kanske redan 2020.

De nya atombomberna, US B61-12, är betydligt mindre än tidigare kärnvapen därtill styrbara med hög precision. Syftet är, heter det, att minimera så kallad ”collateral damage”, alltså icke åsyftade skador, särskilt på civila, och att minimera det radioaktiva utfallet.

Därmed blir tröskeln lägre för att använda dessa nya kärnvapen. 

Enligt en färsk rapport från ICAN, fredsprisbelönade för The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, satsade år 2019 världens nio kärnvapenstater 72,9 miljarder dollar på mer än 13 000 kärnvapen, en ökning med 7.1 miljarder dollar från året innan. USA står för hälften av beloppet eller 35,4 miljarder dollar, vilket är en ökning med 5,8 miljarder dollar.

Hiroshimabomben var 20 kiloton. Vi vet vilka skador den förorsakade. US B61-12 kommer att produceras i fem storlekar, 5, 10 eller 50 kiloton och kan ställas in för detonation i luften eller på marken. Den är bara 3,6 meter lång och väger 350 kilo.

Det finns olika katastrofscenarier. Ett ”lokalt” kärnvapenkrig mellan kärnvapenstaterna Pakistan och Indien skulle kunna bli en global miljökatastrof med två miljarder döda, genom den massvält som blir orsakas av den atomvinter som följer ett kärnvapenkrig, skriver Svenska Läkare mot Kärnvapen.

2018 tilldelades ICAN Nobels Fredspris, för sitt arbete med att göra kärnvapen olagliga. Sverige var ett av de drivande länderna bakom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen som antogs av 122 länder i FN sommaren 2017.

Sverige har dessvärre ännu inte ratificerat avtalet, till följd av inrikespolitiska motsättningar och trots att en överväldigande del av svenska folket är för detta, vilket också innebär en lojalitet mot FN-systemets ickevåldsbaserade värderingar.

För att förbudet ska vinna laga kraft behövs 50 ratificeringar. Botswana blev det fyrtionde. Det skedde den 15 juli, på 11-årsdagen av Pelindabaavtalet, som 2009 proklamerade nästan hela Afrika som en kärnvapenfri zon.

Hiroshima dagen efter det att stadens centrum utplånats av den första atombomben. Källa Wikipedia.

Fred med fredliga medel: Ryske ambassadören: ”Ni måste prata med oss”

”Oavsett uppfattning i Krimfrågan måste vi ju ha en dialog?”, säger Viktor Tatarintsev, Rysslands svensktalande ambassadör i Stockholm..  Foto: Thomas Karlsson/Dagens Nyheter

Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev, intervjuades i Dagens Nyheters fredagstidning av Erik Ohlsson. Utgångspunkten för intervjun är de ändringar i grundlagen som 78 procent av de ryska väljarna nu röstat för – och som öppnar för president Vladimir Putin att sitta kvar på sin post till år 2036.

Grundlagsändringen gör Ryssland till ett mindre demokratiskt och mera totalitärt land. Trots det har Tatarintsev säkert rätt när han slår fast att:

– Jag vågar säga att en överväldigande del av det ryska folket tycker att president Putin är en stor tillgång för sitt land.

Dagens Nyheters förstasida fredag 3 juli.

Det jag intresserar mig för är en annan tråd i intervjun, som också formuleras i DN:s förstasidesrubrik:

”Sverige måste förbättra relationen med Ryssland”.

I det avseendet håller jag fullständigt med Viktor Tatarintsev, som vidare säger att han …

”… är frustrerad över den svenska regeringens ovilja till dialog med Moskva och den ensidigt negativa bild av Ryssland som han tycker att massmedierna förmedlar.

– Ni svenskar kan aldrig inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.”

I april 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön från Ukraina, något som följdes av internationella fördömanden och långtgående sanktioner mot Ryssland. Sverige har fortfarande starkt begränsat diplomatiskt utbyte med den ryska grannen, till skillnad från Finland.

Viktor Tatarintsev blev rysk ambassadör i Sverige i maj 2014. Men till skillnad från andra ambassadörer är hands diplomatiska möjligheter starkt begränsade. Han kan till exempel inte träffa regeringsrepresentanter på ministernivå.

I intervjun återkommer Tatarintsev gång på gång till frågan om relationer och kontakter mellan Ryssland och Sverige. Enligt honom har Ryssland upprepade gånger försökt närma sig Sverige för att förbättra förhållandet mellan länderna.

– Vi vill diskutera säkerhet, vi vill diskutera avspänning. Jag förstår ärligt talat inte vad som står i vägen för detta.

Tatarintsev menar att normala relationer mellan Sverige och Ryssland är viktiga – och det är lätt att instämma i det han säger:

– Om man (Sverige) inte står på normal fot med Ryssland, då kan man inte tala om normal säkerhet varken för Sverige eller Europa. Ni måste prata med oss. Och om ni inte förstår det, då är det ert problem. Inte vårt. Ni är fulla med problem, inte vi, säger Tatarintsev och fortsätter:

– Ni svenskar kan inte inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.

På Olof Palmes tid var den svenska regeringens linje att ha goda kontakter med både väst och öst och lämnas samma uppgifter till båda sidorna för att undvika missförstånd. Så fungerade den svenska neutralitetspolitiken.

2020 är kontakterna mellan Sverige och Ryssland näst intill obefintliga, vilket är skrämmande dålig säkerhetspolitik. Under den stora Auroraövningen i Östersjön häromåret utplacerades skarpladdade amerikanska Patriotmissiler på Gotland, förmodligen riktade österut. Samma vapen köptes senare för 25 miljarder, om jag minns rätt.

I stället för avspänning bidrog Sverige till ökad spänning och ökad krigsrisk i Östersjön. Det är extremt dålig och farlig krishantering.

Detsamma kan sägas om de svenska planerna på att gå med i Nato.

I all konflikthantering är en grund att se en händelse ur den andra partens perspektiv. Om både Sverige och Finland skulle bli Natoländer förvandlas Östersjön till ett Nato-hav, med allt vad det kan tänkas innebära för ryska intressen, inte minst handeln över haven, alltså ett grovt hot mot Ryssland.

Många svenska politiker kräver nu våldsamt höjda militärinslag, vilket skulle leda till ytterligare försämrade relationer med Ryssland och därtill medföra att sådant som skolor och sjukvård kan tvingas till nedskärningar för vapenköpens skull.

I stället borde Sverige bygga kontakter med det ryska civilsamhället på många olika plan. Tankarna på ett Svenskt institut i St Petersburg, som var levande under 1990-talet, borde återupptas. Turism mellan de båda länderna borde uppmuntras, till exempel genom ömsesidig visumfrihet.

Så enkelt kan man inleda avspänning och förtroendebyggande, bygga fred med fredliga medel.

Kärnvapenstaternas Kusliga kapprustning

ICAN:s statistik över hur mycket olika länder satsar på kärnvapen. USA står för hälften av beloppet, eller 35,4 miljarder dollar, vilket är en ökning med 5,8 miljarder dollar. USA placerar nu ut en ny generation kärnvapen i Europa.

ICAN, fredsprisbelönade för The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, har i dagarna publicerat en rapport om de nio kärnvapenstaternas satsningar på kärnvapen 2019. Det handlar om sammanlagt 72,9 miljarder dollar på mer än 13 000 kärnvapen, en ökning med 7.1 miljarder dollar från året innan.

USA:s står för hälften av beloppet eller 35,4 miljarder dollar, vilket är en ökning med 5,8 miljarder dollar – eller merparten av kärnvapenländernas ökade satsningar.

USA kommer kanske redan i år att börja placera ut en ny generation ”mindre” kärnvapen, bland annat 20 B 61-12 (bilden underst) i Tyskland, på flygbasen Büchel i Eifelregionen. Deras sammanlagda sprängkraft motsvarar 80 Hiroshimabomber. Samma amerikanska kärnvapen kommer också att stationeras i turkiska  Incirlik och italienska Aviano.

Donald Trump har vid flera tillfällen sagt sig vara beredd att använda kärnvapen, ”om vi har dem, varför ska vi inte använda dem”.

De stora kärnvapenländerna efter USA är Kina, Storbritannien, Ryssland och Frankrike.

Nordkorea har nu 35 kärnvapen, Pakistan 160, Indien 150 och Israel 90.

Författare till rapporten är iCAN:s forskningskoordinator Alicia Sanders-Zakre, som också ansvarar för det fortsatta arbetet med ICAN:s kärnvapenförbud.

En majoritet av jordens länder antog ICAN:s kärnvapenförbud i FN:s generalförsamling den 7 juli 2017, med Sverige som ett av de mest drivande länderna. Avtalet, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW), kommer att träda i kraft när 50 länder ratificerat det.

Sverige har dessvärre backat från sin aktiva linje för TPNW och efter upprepade hårda påtryckningar från USA inte ratificerat det.

Alltsedan FN grundades har Sveriges utrikespolitik präglats av lojalitet med FN. Med vägran att skriva på kärnvapenförbudet tycks Sverige valt att prioritera ett framtida Nato-medlemskap framför Förenta Nationerna. Det är djupt beklämmande.

USA placerar kanske redan i år ut en ny generation kärnvapen i Tyskland, Turkiet och Italien. På bilden B 61-12. 20. Tjugo av dessa ”små” kärnvapen kommer att installeras i Tyskland, med en sammanlagd sprängkraft motsvarande 80 Hiroshimabomber.

Kosovo går in i en ny fas med ny premiärminister

Kosovos nye premiärminister Albin Kurti.

Kosovo är fortfarande ett av Europas fattigaste länder, med hög arbetslöshet och en sårig relation till grannlandet Serbien, där Kosovo var en autonom republik ända fram till Natos bombningar 1999. Men sedan Albin Kurti den 3 februari tillträdde posten som Kosovos premiärminister kan den unga staten ha kommit in i en ny fas av sin utveckling.

Kurti var studentaktivist under 1990-talets protester mot det serbiska styret under dess sista år och satt fängslad i Serbien under tre år. Han protesterade också mot FN:s närvaro i Kosovo under perioden 1999 – 2008 då FN administrerade landet.

Efter valet i Kosovo i oktober 2019 krävdes fyra månaders förhandlingar tills dess att Kurdis albansknationalistiska vänsterparti Vëtevendosje kunde nå en uppgörelse med mittenhögerpartiet LDK, som länge leddes av Kosovos pacifistiske ledare Ibrahim Rugova.

Kurdi har lovat ta strid mot korruption och nepotism, skrev TT. Den stora utmaningen för den nye premiärministern blir att hantera relationen till Serbien, som inte erkänt Kosovo. EU-ledda samtal bröt samman sedan Kosovo infört 100 procentiga tullar på serbiska varor.

Den nya premiärministern kan innebära början till ett nytt skede i Kosovos historia. Landet har från självständigheten letts av tidigare gerillakämpar från militanta UCK vars engelska namn är KLA, Kosovo Liberation Army, som återkommande anklagats för korruption och krigsförbrytelser.

Under 23 år i opposition har Albin Kurti fått rykte om sig att vara intelligent och principfast, skriver brittiska The Economist, som också pekar ut honom som en ”dogmatisk vänsterpolitiker”, som förespråkar ett sammangående mellan Kosovo och Albanien. I dag har han backat från det förslaget och menar att unionen kan vänta, det viktigaste nu är att bygga ett starkt Kosovo.

Hans inhemska utmaningar är stora, fortsätter tidskriften. Under lång tid har administrativa tjänster fördelats bland anhängare till KLA. En nyutnämnd minister säger att han är mindre bekymrad över sabotage från tjänstemännens sida – och mer över att så många i hans ministerium är okvalificerade och fått sina jobb genom nepotistiska utnämningar.

Artikeln avslutas med en gissning att Albin Kurti leder ett Kosovo som har så stora problem att den nye premiärministerns smekmånad med väljarna inte kommer att bli långvarig.

Hans viktigaste fråga blir att lösa upp knutarna i konflikten mellan Kosovo och Serbien, något som kommer att innebära stora utmaningar för båda parterna. Därnäst handlar det om landets ekonomi och väldiga arbetslöshet.

Albin Kurti tog till tårgas mot den förra regeringen. Nu ska han själv leda Kosovo. Foto: Visar Kryeziu/AP/TT.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Norska Nato-soldater illa ute på Irakisk USA-bas Sverige bör lämna Irak!

Norska soldater i Irak. Foto: Dagsavisen.no.

Förra helgen hölls i Sälen Folk och Försvars årliga möte. En fråga som borde ha stått högt upp på agendan och som blivit brinnande aktuell efter USA:s mord på den iranske generalen Qassim Soleimani är att de svenska trupperna nu bör lämna landet. Attacken följdes som bekant av ett beslut i det irakiska parlamentet att kräva att alla utländska trupper ska lämna landet.

Men de svenska soldaterna verkar göra som USA, stanna i Irak. Diskuterades frågan i Sälen? Jag vet inte.

Irans reaktion på mordet var måttlig. Raketer sändes mot två amerikanska baser, men avsikten var inte att döda soldater. Trump svarade inte med att ytterligare trappa upp kriget med Iran.

Dock har det i efterhand det framkommit att amerikanska soldater sårades vid attacken. Och att norska Natosoldater på en av de båda attackerade amerikansk baserna i Irak var illa ute.

Från den norska militären på plats kom beskedet:

– Ett mirakel att ingen blev dödad”, sade den norske befälhavaren. Norska källor citerar en amerikansk soldat på basen:

”Bunkerne var stappfulle. Vi var presset inn der som sild i tønne, forteller den amerikanske soldaten Alex Bender.” (Forsvarets Forum 15/1)

Norrmännen är öppna med att de är i Irak i hägnet av USA och ledda av USA, skriver på nätet utgivarna av Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap.

– Norske styrkers sikkerhet ved militærbasen i Irak er avhengig av det amerikanske nærværet”, sier oberstløytnant Einar Aarbogh.

Sverige, Norge, Danmark och Finland har alla soldater på plats i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR). Bevara Alliansfriheten skriver:

”Det är uppenbart, att regeringarna i de fyra länderna är oroade och nervösa över vad som kan hända i Irak. Ingen av dem verkar vilja ta egna beslut i någon riktning. De har allt skäl i världen att hoppas, att krisen i Irak skall blåsa över. Med deltagandet i OIR har den svenska regeringen placerat svenska soldater mitt i en potentiell militär konflikt mellan USA å ena sidan och Irak/Iran å den andra.”

USA har genom utrikesminister Mike Pompeo svarat att man stannar i Irak oavsett vad irakierna säger. Det är obehagligt. Men ska Sverige verkligen göra som Trumps soldater, ska svenska soldater i realiteten bli en del av en ockuperande militärstyrka i landet?

Sverige riskerar, heter det vidare i texten, svenska soldaters liv och dessutom att vårt land dras in i en konflikt i Irak, där vi kan hamna i en konflikt med globala och regionala stormakter. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att ingå i den USA-ledda koalitionen i Irak, som saknar folkrättslig grund.

FöRtroendeskapande i stället för missiler!

Övning vid Livgardet. Foto: Magnus Hallgren/DN.

Folk och Försvars årliga konferenser i Sälen i januari brukar vara en spelplats för spektakulär utspel i militära frågor. Ofta handlar det bud på hur mycket mer pengar försvaret bör få, nästan aldrig om vilket slags förvar Sverige bör ha.

Aldrig, aldrig sägs i Sälen något insiktsfullt om att bygga fred med fredliga medel, det som borde vara centralt för ett litet länge alliansfritt land som Sverige.

DN redovisade på söndagen en opinionsundersökning beställd av Ispos. Den visar att 51 procent har litet förtroende för Sveriges militära förmåga.

Frågan som DN/Ispos ställt lyder: ”Har du litet eller stort förtroende för försvarets förmåga att försvara Sveriges gränser mot intrång och kränkningar av främmande makt?”

Om Sverige skulle bli indraget i krig, kommer det då att handla om en främmande makt (Ryssland förstås …) som gör intrång och går över gränserna till Sverige? Jag tvivla på det.

Krig på 2020-talet ser inte ut som för hundra år sedan. Den största risken för Sverige är, menar jag, att Östersjön förvandlas till en konfrontationszon mellan Öst och Väst. Inte blir det bättre om Sverige köper missiler för miljarder och placerar ut på Gotland och Öland.

Frågan som DN borde ha ställt lyder snarare: Vad kan Sverige och den svenska militära organisationen göra för att minska risken för att Sverige blir arena för ett kommande krig?

Då handlar det inte om amerikanska missiler på Gotland, inte om att göra som Trump vill (militärbudget på två% av BNP, mer dyra köp av amerikanska vapen), inte om att gå med i Nato.

Förtroendeskapade åtgärder borde formuleras. Kontaktytor med Ryssland borde skapas. Bjud in ryska ledare till Sverige, också Vladimir Putin själv. Skapa utrymme för dialog, minska tänkbara scenarier för konfrontation.

Jag är övertygad om att den sortens satsningar, liksom ökat fokus på hur cyberkrig kan bemötas, skulle öka svenskarnas förtroende för det svenska försvaret av landet.

DN/Ipsos redovisar också svenskarnas (o-)intresse för att Sverige ska gå med i Nato. De som säger nej eller är osäkra uppgår till 70 procent. Jasägarna uppgår till 30 procent, en minskning på fem år med fem procentenheter.

Fotnot: 30% vill att Sverige ska gå med i Nato, 38 % är emot, 32 % är osäkra. Antalet osäkra har på fem år ökat från 20% till 32%.

Källa DN/Ipsos

Vettvillingen Trump skryter och hotar

Trump talade på onsdagseftermiddagen svenskt tid till den amerikanska nationen efter Irans ”begränsade” attacker mot amerikanska baser i Irak, det som skulle markera vedergällning. ”No american lifes” hade (dessbättre) krävts vid attacken och skadorna på baserna var begränsade. Därför behövde Trump inte vifta med nya missiler eller angripa Irans Världskulturarv som han utlovat. Häromdagen när Iraks parlament krävde att USA:s militär skulle lämna Irak hotade han dessutom med att Irak då skulle få betala alla ”dyra USA-anläggningar” i landet. Denne neandertalare har bara två lägen, hot eller smicker, tycks det mig.

Vi som undrade vad Trump skulle säga fick vänta 30 minuter efter utsatt tid. Sedan talade han knapp tio minuter och fyrade av hot efter hot inbäddat i skryt om USA:s överlägsna militära förmåga och nedlåtande kommentarer om Irans ondska. Plus hot om nya fruktansvärda sanktioner mot det redan så plågade iranska folket.

Det var med andra ord riktigt obehagligt att höra denne amerikanske vettvilling till president spela statsmannamässig, gissningsvis för att avfärda TV-tittarnas tankar på den väntande riksrättsprocessen mot honom. ”Det verkar som om Iran böjer sig, vi har besegrat dem”, lät det som och jag kände djupt obehag över att den där typen är världens mäktigaste man och kan göra nästan vad han vill med andra människor och stater. Bakom honom stod hans stab, alla män förstås, de flesta militärer, alla med mycket glitter på sina uniformer, alla ultrakonservativa jasägare.

Två steg åt höger stod vicepresidenten Mike Pence och ytterligare två steg bort Trumps utrikesminister, Mike Pompeo, den jasägare som aldrig säger mot Trump och därför har kunnat stanna på sin post längre än många andra.

I sitt tal krävde Trump att Nato skulle bli mera inblandat i USA:s offensiver i Mellanöstern. Ska dansk och norsk militär skickas till de amerikanska baserna nu? Och hur kan det komma sig att det fortfarande finns 70 svenska soldater på en amerikansk bas strax norr om Bagdad.

Hur skulle Sverige reagerat på en sådan propå som Natoland? Skulle svenska soldater under Trumps befäl kunnat tvingas delta i en attack mot Iran? Bara tanken väcker djupaste avsmak.

Svenska mediers reaktioner på Trumps utspel är i många avseenden underdåniga. Jag har inte i någon av SVT eller SR hör kommentarer till att mordet på den israeliske generalen strider mot både Natos och FN:s stadgor, att Trump som ansvarig utan tvivel är krigsförbrytare och borde bemötas som en sådan.

Mot nytt storkrig? Sverige ut ur Irak!

The coffins of General Soleimani and his comrades who were killed in Iraq were carried on a truck surrounded by mourners during a funeral procession in Mashhad, Iran, on Sunday.Credit…Mohammad Hossein Thaghi/Tasnim News Agency, via Associated Press

Tre raketer rapporteras på söndagskvällen ha slagnit ner i den så kallade gröna zonen i Iraks huvudstad Bagdad, där bland annat USA:s och Storbritanniens ambassader finns. Flera personer ska ha skadats enligt poliskällor till Reuters. Läget är oförutsägbart och ytterst allvarligt.

Går vi mot ett nytt storkrig efter Donald Trumps drönarmord på den iranske generalen Qassem Soleimani på Bagdads flygplats? Många fruktar det.

I Iran förbereder man sig för att USA ska angripa 52 av Trump utpekade mål, däribland kulturellt viktiga platser i landet. Man har också övergett de sista delarna av kärnvapenavtalet, framförhandlat under Obamas presidenttid.

Iraks parlament har samtidigt krävt att alla amerikanska trupper lämnar landet.

Därigenom har Sverige blivit inblandat eftersom 70 svenska soldater finns stationerade på en amerikansk bas en bit utanför Bagdad. De ingår formellt i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR), som folkrättsstridigt och utan mandat från FN:s säkerhetsråd är stationerad i Irak.

Deras uppgift är, heter det, att bekämpa IS genom att träna den irakiska armén. Men OIR används i verkligheten också för att likaså folkrättsstridigt intervenera också i Syrien och för att på olika sätt motverka Iran i hela regionen”, skriver utgivarna av sajten ”Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

De amerikanska trupperna har i realiteten ofta fungerat som en ockupationsarmé under 17 långa år av kaos i ett samhälle som USA bombat sönder och samman. Till det kommer att Iran efter avrättningen av Qassem Soleimani nu gör OIR och de svenska soldaterna till en måltavla för USA-fientliga aktioner.

I en annan artikel av samma sajts utgivare konstaterar dessa att Sverige under söndagen beslutat att de svenska soldaterna i Irak ska göra en tillfällig paus, till följd av ”det spända läget mellan USA och Iran”.

Det här är inget annat än en fräck lögn, heter det vidare i samma artikel. Försvarsmakten är naturligtvis fullt införstådd med att det är USA som leder OIR och fattar alla beslut.

Iraks premiärminister Abdul-Mahdi informerades före raiden och bad uttryckligen Washington att inte genomföra den. När USA struntade i detta bröt man flagrant mot Iraks nationella suveränitet.

De närmaste dagarna blir viktiga. Ur svensk synpunkt måste regeringen vara tydlig, avsluta deltagandet i OIR och en gång för alla dra hem svenska trupper från det ockuperade och krigshärjade landet.

Vettvillingen i Washington kan gå vidare och angripa Iran så som han hotat. Iran är med cirka 83 miljoner invånare lika stort som Tyskland (82 milj). Ett amerikanskt krig med bomber och missiler mot Iran vore fasansfullt på alla vis, med oändligt mänskligt lidande. Låt oss i det under sekler så fredsinriktade Sverige snarast dra oss ur det här smutsiga spelet: Sverige ut ur Irak!

Samme vettvilling har verbalt knappast visat återhållsamhet när det gäller användningen av kärnvapen. I ett för USA trängt läge kan vad som helst inträffa.

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.