Kategoriarkiv: Nato

20 års svenska insatser i Afghanistan – ett haveri

Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri, skriver Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Foto: MAGNUS WENNMAN/Afonbladet.

Kriget i Afghanistan pågick i tjugo år och vållade obeskrivbart mänskligt lidande och omfattande materiell förödelse. Kriget krossade samhälleliga strukturer och öppnade för banditband som talibanerna och andra. Det kommer att ta generationer för Afghanistan att återhämta sig.

Det var ett skoningslöst kolonialt krig och Sverige deltog – med i det närmaste obefintlig debatt.

Det är hög tid att dra lärdomar av kriget, skrev Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel på Aftonbladet debatt i tisdags. Hon slår fast den grundläggande första lärdomen att det krävs ”annat än militära lösningar för en säkrare och fredligare värld”.

Beslutet att Sverige skulle delta i kriget handlade inte om att hjälpa det plågade afghanska folket. Det var ett sätt att visa solidaritet med angriparen USA, skriver Agnes Hellström vidare. Hon konstaterar också att terrorismen inte har bekämpats, att insatserna för ofantliga belopp inte heller skapat fred och säkerhet. Som i alla krig är vapenindustrin den enda vinnaren.

Den 13 september debatterades i riksdagen det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan och majoriteten av partierna ansåg aningslöst att den militära insatsen varit lyckad.

Agnes Hellström betonar att biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén återkommande påpekat att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete. Hon kräver en grundlig utvärdering som särskilt visar på proriteringar mellan civila och militära insatser.

En given följdfråga är hur Afghanistan år efter år var det största mottagarlandet av svenskt bistånd och mottog en miljard om året och vad som blir bestående av det – undantaget Afghanistankommitténs arbete med skolor, sjukhus och annat ”nära folket”.

USA kan sägas ha beväpnat den nya talibanregimen genom att lämna kvar väldiga mängder vapen vid den brådstörtade flykten från landet.

”Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan”, skriver Agnes Hellström.

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan, som i sin tur stöttat och gett skydd till talibanerna. Har denna svenska vapenexport lett till att vapen hamnat i händerna på talibanerna?

Det har återkommande hetat att Sverige stred i Afghanistan på ett FN-mandat. Men från 2003 leddes Isaf av Nato och blev då också ”fredsframtvingande”, det vill säga offensiva, helt i strid med FN-stadgan.

Militära insatser kan inte fortsatt vara det viktigaste för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Lärdomarna av de tjugo åren måste leda till nytänkande. Eller med Agnes Hellströms formulering:

”Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri”.

Slutligen något som Agnes Hellström inte berör. Sveriges militära insatser i Afghanistan på USA:s sida, har efter det som hänt den senaste tiden skapat ett totalt kaos i landet och vi står nu inför en sällan skådad flyktingkatastrof där Sverige genom vår roll i kriget bör ta på sig ett stort ansvar.

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

Varför deltar Sverige i övningar i Svarta havet riktade mot Ryssland?

Foto: Efrem Lukatsky/AP/SvD.

USA:s och Ukrainas kontroversiella övning Sea Breeze 2021 ägde rum 28 juni–10 juli. Sverige var ett av 32 deltagande länder. Tre debattörer som är utgivare av sighten alliansfriheten.se är både upprörda och undrande i en debattartikel i Svenska Dagbladet, Rolf Andersson advokat, Anders Björnsson, publicist, Lars-Gunnar Liljestrand, tidigare forsknings- och utvecklingsingenjör.

Det bör sägas att endast två svenskar deltog i Sea Breeze. Samtidigt var informationen i Sverige minimal eller ingen. Artikelförfattarna fick söka i amerikanska flottans ”Navy News” (21/6) för att få reda på att Sverige var med i övningen och räknas upp som ett av 32 deltagande länder. 

Försvarsminister Peter Hultqvist brukar framhålla att Sverige bara deltar i militära övningar när det kan stärka vårt eget nationella försvar samt att vi inte deltar i övningar riktade mot någon annan stat.

I det här fallet var övningen kontroversiell därigenom att den öppet riktades mot Ryssland, som några dagar före övningens start sköt varningsskott och släppte fyra bomber nära det brittiska örlogsfartyget Defender. Enligt Ryssland befann sig sig Defender tre kilometer in på vatten nära Krim som Ryssland efter den olagliga annekteringen betraktar som sitt. Britterna å sin sida förnekade både intrång och att man beskjutits.

Britterna övervägde två rutter, heter det i artikeln. En nära kusten och en sydligare på ett stort avstånd från kusten. Den senare avvisades eftersom Ryssland ”kunde tolka det vägvalet som en svaghet och/eller som bevis för att Storbritannien accepterade annekteringen av Krim”.

Vid en busshållplats i Kent hittades konfidentiella dokument från den brittiska flotten. Några av dem handlade om förväntade ryska reaktioner om ett brittiskt fartyg skulle segla nära Krim. Holländska webbtidskriften nrc.nl kunde den 29 juni informera om dokumenten, vars äkthet åtminstone hittills inte ifrågasatts och som först publicerades av BBC.

Det förefaller som om den ryska versionen är mest trovärdig, skriver de tre i sin artikel, alltså att det brittiska örlogsfartyget passerade Krim så nära att det från ryskt håll uppfattades som en kränkning.

Övningen Sea Breeze 2021 genomfördes under ett allt mer upptrappat spänningsläge mellan Ryssland och Nato. Incidenten med det brittiska örlogsfartyget ökade spänningen ytterligare, något som knappast gynnar svenska intressen. Också därför är Sveriges motiv för att delta i övningen oklara, alldeles särskilt som det var en övning riktad mot Ryssland.

Artikelförfattarna ställde frågor till försvarsdepartementet om Sveriges deltagande i marinövningen och fick till svar ”att regeringen uppdragit åt Försvarsmakten att genomföra försvarsrelaterat samarbete med Ukraina under 2021”. Det heter vidare i svaret att ”en viktig del av Försvarsmaktens verksamhet är att öva inför olika typer av situationer som kan uppstå. Genom deltagande i internationella övningar stärks därmed den nationella förmågan hos våra krigsförband.”

Skribenterna accepterar inte argumenteringen och avrundar sin artikel:

”Att deltagandet i Sea Breeze 2021 skulle syfta till att stärka vårt nationella försvar är helt enkelt nonsens.

Kanske kan man tolka tystnaden från svenskt håll som att det handlar om en mot annan stat riktad övning vilket man inte vill informera allmänheten om?

Sverige borde inte delta i övningar som Sea Breeze då vi inte har några nationella intressen att ta tillvara i Svarta havet. Övningen stärker inte vårt nationella försvar och vi kan inte ha någon fördel av att medverka till att öka spänningen mellan USA/Nato och Ryssland.”

Det värsta som kan hända i Östersjön är– inte bara ur svenskt perspektiv – ett ökat spänningsläge mellan USA/Nato och Ryssland. Om Sverige blir inblandat i något sådant kan konsekvensererna bli kusliga.

Det ligger tvärtemot i Sveriges nationella intresse att upprätthålla professionella diplomatiska relationer med de ryska makthavarna och att bygga broar till Ryssland på mellanfolklig basis.

Återtar krigsherrarna makten över Afghanistan?

Ismail Khan at the second annual National Conference on Water Resources, Development and Management of Afghanistan. Bilden från amerikanska utrikesdepartementet/Wikipedia.

I mars 2002, för snart tjugo år sedan, gjorde David Zucchino sin första reportageresa till Afghanistan. Nu skriver han på New York Times blogg At War om ”Krigsherrarnas återkomst till Afghanistan”.

På resan 2002 besökte han den västliga staden Herat och träffade en av landets mest brutala warlords, Mohammad Ismail Khan. Khans milis hade då nyligen hjälpt USA att driva ut talibanerna ur landets västra delar med massivt stöd av amerikanska krigsflygplan och specialförband.

Som belöning hade han han fått en titel som guvernör för provinsen Herat och utgjorde en del av den USA-stödda regimen som följde efter invasionen i landet 2001. USA gjorde honom till en av Afghanistans mäktigaste män.

Zucchino kommer att tänka på Mr Khans råa militärmakt dessa dagar när afghanska grupper talar om att återigen rekrytera lokala miliser för att försöka mota den kommande talibanska offensiven över hela landet. Också Mr Khan har på sin Facebooksida utlovat att ställa upp med väpnat motstånd om fredssamtalen mellan den afghanska regeringen och talibanerna kollapsar.

På FB-videon lovar Khan att ”beskydda” Herat om inte regeringstrupperna förmår – och hävdar att han lätt kan mobilisera en armé med en halv miljon soldater.

I sommar lämnar merparten av USA:s och Nato:s trupper Afghanistan. I kölvattnet av en mordvåg som har krävt många offer bland regeringsvänliga, civila aktivister, människorättarbetare, domare, religiösa och journalister har olika etniska ledare börjat rekrytera milis för att försvara sina regioner.

En särskilt utsatt grupp har varit Hazarerna. Den 8 maj mördades i en serie bombattentat nästan 70 hazarska skolflickor i Kabul då de var på väg hem från skolan utan polisskydd.

De nya etniska miliserna utgör ett hot mot den USA-stödda regeringen ledd av president Ashraf Ghani. Nästa fas i det härjade Afghanistan kan bli ett land uppbrutet i lokala län med sina egna arméer – och där män som Mr Khan åter träder fram som de som ska skydda landet mot att komma helt i talibanernas händer.

Afghanistans öde är lika sorgligt som fasansfullt. Också Sverige bär ett ungt ansvar för den situation som uppkommit genom 20 års deltagande i ett Natolett krig utan ett egentligt FN-mandat. Huvudansvaret vilar på USA och krigsförbrytarpresidenten George W Bush.

Samtidigt har Sverige genom Afghanistankommitténs mångåriga kompetenta arbete för att bygga upp skolor, sjukhus och andra institutioner för civilbefolkningens bästa också spelat en avgörande positiv roll i landet.

Kärnvapenstaterna bryter mot ickespridningsavtalet

Den brittiska ubåten HMS Vanguard som bär upp till 40 kärnvapensstridspetsar ombord.

Storbritannien lanserade tidigare i år en ny kärnvapenpolicy. Ryssland utvecklar ny ”domedagsvapen” och USA ska utveckla nya landbaserade missiler. De tre länderna bryter mot icke-spridningsavtalet NPT från 1968, där de enligt avtalets artikel 6 förbundit sig nedrusta sina kärnvapen, något som nu verkar ignoreras.

Också Kinas kärnvapenarsenal växer nu från cirka 219 (2019) till uppemot 350 (2021) – i en kapprustning mellan Kina och USA.

Alla de fem officiella kärnvapenstaterna utvecklar nya och mer skoningslösa kärnvapen. Kanske är Frankrike ett undantag med en lägre nivå på upprustning med ”bara” 23 miljarder euro på sina kärnvapen mellan 2019 och 2023.

Ända sedan det kalla krigets slut har antalet kärnvapen i världen minskat. Dessvärre verkar den utvecklingen vara bruten nu, skriver Clara Gullman Levin och Josefin Lind, den sistnämnda generalsekreterare i Svenska Läkare mot kärnvapen i nya numret av tidskriften Läkare mot kärnvapen, nr 163 maj 2021.

I augusti finns en planerad ”översynskonferens” för icke-spridningsavtalet (mötet har blivit uppskjutet och skulle ha hållits i april 2020). Om mötet blir av kommer flera stater att få stå till svars för moderniseringar som strider mot avtalets artikel 6 och hela avtalets anda.

Boris Johnsons Storbritannien ökar landets landets kärnvapen till 260 – i stället för den tidigare aviserade minskningen till 180. Det är en ökning med hela 44 % och ett dramatiskt trendbrott, efter det att Storbritannien under trettio år konsekvent minskat antalets kärnvapen i landet. Forskare och experter världen över har starkt kritiserat Storbritanniens beslut, som de menar skapar kapprustning kärnvapenländerna emellan.

Boris Johnson kan se charmig ut med sin slagfärdiga jargong. Men hans politik förfärar ofta. Det gäller inte minst landets nya kärnvapenpolicy, som inte utesluter att att använda kärnvapen mot andra externa hot än just kärnvapenhot.

USA:s kärnvapenarsenal rustas nu upp för ofantliga belopp, 494 miljarder dollar fram till 2028.

Bulletin of American Scientist skriver att USA dessutom planerar för ett helt nytt landbaserat ballistiskt kärnvapen (ICBM) som
ska ersätta de nuvarande missilerna Minuteman III. För tillfället går de nya missilerna under namnet ”Ground- Based Strategic Deterrent” (GBSD) och planeras vara klara i slutet av 2020-talet. Kostnaden förväntas landa på cirka 100 miljarder dollar.

Redan nu finns 400 ICBM utplacerade i olika delstater. Till dessa kommer ytterligare 600 nya missiler. Var och en av dessa kommer att ha en sprängkraft 20 gånger starkare än de bomber som sprängdes över Hiroshima och Nagasaki 1945 och som dödade hundratusentals människor.

När jag läser och skriver om denna kusliga och vanvettiga kärnvapenupprustning blir jag förfärad och beklämd över att Sverige genom övningar och avtal med Nato kan komma att acceptera att amerikanska kärnvapen förs in i Sverige, liksom i de avtal som Norge nu accepterat.

I stället bör och måste Sverige ratificera FN:s och ICAN:s förbud mot kärnvapen, som fick laga kraft i januari i år! Allt annat är omoraliskt vanvett.

Sveriges alliansfria politik har dessutom i FN:s anda skapat en gynnsam fredlig utveckling för landet under mycket lång tid.

USA:s Minuteman III, en kraftfull strategisk missil som genomgått en uppdatering och om cirka 10 år kommer att bytas ut mot en ny typ av missil.

Efter 20 års krig lämnar Sverige Afghanistan

Svenska flaggan halas efter 20 års närvaro i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten.

I ett kort pressmeddelande på ett tiotal rader noterar Försvarsmakten att Sverige efter nära 20 års närvaro i Afghanistan lämnar landet. Det heter bland annat:

””Lördag den 15 maj genomfördes en historisk flaggceremoni i Kabul. I närvaro av chefen för den multinationella styrkan Resolute Support Mission (RSM) den amerikanske generalen Scott Miller och stora delar av hans stab. På insatsens högkvarter halades den svenska flaggan efter nästan 20 års närvaro i Afghanistan.”

På sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap reagerar en av sajtens redaktörer, Lars-Gunnar Liljestrand, och skriver ”att ingen av de politiskt ansvariga för Sveriges deltagande i kriget, vare sig från regeringen eller från riksdagen, hade funnit det mödan värt att komma. Försvarsattachén vid svenska ambassaden i Kabul fick representera Sverige.”

LIljestrand är besk:

”Annars har det under de 20 år Sverige krigat aldrig saknats svenska politiker som på plats velat framträda med svenska militärer och prisat insatsen och framgångarna i kriget.

Nu när alla vet att kriget var en katastrof vill ingen av de folkvalda ta i Afghanistanfrågan ens med tång.”

Inte heller Nato-ledningen ville skylta med tillbakadragandet. På organisationens hemsida – inte en rad.

Det har varit ett krig ”utan slut och utan mål”, konstaterar Lars-Gunnar Liljestrand. Kriget har – som alla krig – skapat lidande och död för den afghanska befolkningen. De insatser för människors bästa som festtalare gärna uppehållit sig vid, har varit begränsade eller obefintliga. Krigets kostnader har varit gigantiska, en miljardrullning utan like och utan tydlig insyn och kontroll.

På köpet har Sverige – med minimal debatt – genom sitt deltagande i det nykoloniala kriget fösts och knuffats allt längre in i Natos strukturer, vilket många menar skapar ett drastiskt försämrat säkerhetsläge för vårt land, som genom inte minst den alliansfria politiken länge levt i fred, trots krigiska grannar som Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet.

Lars Gunnar Liljestrand citerar Obaidullah Baheer, freds- och konfliktforskare vid Kardanuniversitetet i Kabul, som i Tolo News (21/5) analyserade USA:s avsikt med kriget. Det har hela tiden handlat om att hålla den afghanska ledningen nere, ställa land mot stad och backa upp de korrupta krigsherrarna för att säkerställa amerikanskt inflytande och dominans:

“The United States always kept the government of Afghanistan on the hinge of collapse and at the height of dependency lest it forget who was at the helm.”

Situationen med korruption och övergrepp från miliser och krigsherrar från tiden efter Sovjets uttåg och före talibanerna är, menar Baheer, i grunden densamma i dag. Talibanerna välkomnades då av stora delar av befolkningen. De tog inte makten i ett vakuum.

Denna som Baheer kallar strukturella ideologi som möjliggjorde talibanernas övertagande existerar än idag. Inget har i grunden förändrats.

Risken finns naturligtvis för ett fortsatt inbördeskrig mellan talibanerna och Kabul. Men om USA med sitt planerade lågintensiva bombkrig avser att fortsatt söka hålla landet nere och splittrat kommer konflikten att bli än mer blodig och långvarig.

Stopp för all utländsk militär intervention både på marken och i luften är ingen garanti för fred, men fortsatt inblandning utifrån gör med säkerhet situationen värre, avslutar Liljestrand sin viktiga text.

General Miller flankerad av försvarsattaché överste Johan Törnqvist till höger och förbindelseofficer överstelöjtnant Mattias Gleisner till vänster. Foto: Försvarsmakten.

Ge amnesti åt unga afghaner i Sverige! Sverige har en humanitär skuld till följd av deltagandet i kriget. fred råder inte

Afghanska ensamkommande ungdomar sittstrejkar på Mynttorget nära riksdagshuset i Stockholm. Bild: Stina Stjernkvist/GP.

För sex år sedan kom många ensamkommande afghanska ungdomar till Sverige på flykt undan USA:s krig, som Sverige bär ett ansvar för efter ett mångårigt och kostsamma engagemang i kriget, på tunt eller inget FN-mandat.

Efter Joe Bidens besked om att amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, senast den elfte september i höst, följde yrvaket Nato och också Sverige USA:s politiska beslut och drar i år tillbaka sina trupper. Men så sent som i december 2020 förlängde riksdagsmajoriteten rutinmässigt och utan diskussion Sveriges deltagande i det orättfärdiga kriget i Afghanistan ett år.

Detta trots att regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget 2012 – 14 kom till slutsatsen att inget av de viktigaste målen som motiverade insatsen, om fred och kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati, hade uppnåtts. Den militära insatsens påtagligaste effekt var att den underströk vår lojalitet med Nato och Pentagon.  

I en viktig debattartikel i söndagens Svenska Dagbladet under rubriken ”Ge amnesti till unga afghaner i Sverige” (på nätet) och ”Sverige har en humanitär skuld efter kriget” (i papperstidningen), vill fyra debattörer, Helle Klein, Pierre Schori, Maud Edgren-Shori och Carl Tham, att Sverige ska ta ett ansvar för de afghanska flyktingbarnen i Sverige, som under åren blivit vuxna och nu hotas av utvisning, till följd av den förhärdade nya asylpolitiken. Vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land.

Fram till i årsskiftet fanns det cirka 2, 5 miljoner internflyktingar 
i landet och över tre miljoner andra krigsflyktingar i grannländerna och Europa.  

De fyra skriver vidare:

” … vi har en humanitär skuld att betala till följd av kriget i Afghanistan. Precis som det talas om vårdskuld under pandemin, måste vi inse att vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land. Det är idag mera uppenbart än någonsin att det är totalt omöjligt att sända tillbaka asylsökande till ”säkra områden” 
i Afghanistan.

Afghanistan har varit ett land till vilket man inte kan utvisa människor, menade Internationella Rödakorskommittén redan 2017. Samma syn har Svenska Afghanistankommittén: ”Det är orimligt att återsända familjer, ensamkommande unga vuxna eller barn med svagt socialt nätverk i dagens Afghanistan”.

De afghanska flyktingungdomarna lever i byråkratisk limbo under psykisk och pekuniär stress på grund av i praktiken inhumana regler och beslut. Somliga sitter sedan länge i förvar för att förpassas:

”Vi har sänt soldater för att kriga i Afghanistan. Skulle vi nu i detta nya läge fortsätta att utvisa dessa unga som flytt undan dem vi har bekrigat?”

”USA:s invasion av Afghanistan i oktober 2001 var kriminell”, skriver Noam Chomsky och Vijay Prashad i CounterPunch den 7 maj. ”Den var kriminell därför att man använda extremt mycket våld för att förstöra Afghanistans fysiska infrastruktur och samtidigt bröt sönder landets sociala band.”

Kriget pågick under nära nog tjugo år. Minst 71 344 civila dödades under denna period. Finns det några förutsättningar för fred nu?

Den 14 april varnade talmannen i Afghanistans parlament, Mir Rahman Rahmani, för att hans land stod ”på gränsen till inbördeskrig”.

Det har rått inbördeskrig i landet under femtio år skriver Chomsky/Prashad. ”Inbördeskriget intensifierades när USA gav sitt stöd åt de mest konservativa och högerextrema grupperna i landet, grupper som senare blev delar av Al Qajda, Talibanerna och andra islamistiska grupper. Inte en enda gång under denna period har USA erbjudit en väg till fred.”

”USA kommer att ’dra sig tillbaka’, men kommer också att se till att Kinas och Rysslands ambitioner att få inflytande i Afghanistan omintetgörs. Dessa geopolitiska överväganden överskuggar helt viljan att på något vis bidra till att det afghanska folket får det bättre”, skriver Chomsky/Prashad slutligen.

Photograph Source: Captain Brian Harris, U.S. Army – Public Domain.

Kuslig kapprustning med dollarmiljarder

US Army. Bild: worldatlas.com.

När världen drabbas av pandemi fortsätter kapprustningen med dollarmiljarder. Det är kusligt. I Trumps USA skulle coronan botas med rengöringsmedel – samtidigt satsades gigantiska summor på en ny generation förintelsevapen. 

Världens militära utgifter ökade till nästan 2000 miljarder dollar under 2020, skriver SIPRI, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut på www.sipri.org, i sin årliga rapport. USA, Kina, Indien, Ryssland och Storbritannien, hade de högsta utgifterna 2020 och stod tillsammans för 62 procent av rustningen i världen. För 26:e året i rad ökade Kinas militära satsningar.

USA – med världens högsta militära utgifter – fortsatte kraftigt öka (+4,4%) under 2020 till $778 miljarder, konstaterar SIPRI.  Med världens största vapensatsningar stod USA för 39% av de totala utgifterna under 2020 (vilket innebär en ökning för tredje året i rad).

”Ökningarna kan främst hänföras till kraftiga investeringar i forskning och utveckling samt flera långsiktiga projekt – som modernisering av den amerikanska kärnvapenarsenalen och storskalig vapenanskaffning”, säger Alexandra Marksteiner, forskare vid SIPRI:s forskningsprogram. ”Det reflekterar den växande oron över upplevda hot hot från strategiska konkurrenter som Kina och Ryssland samt Trumpadministrationens drivkraft att stärka vad den ansåg vara en utarmad amerikansk militär”.

Kina – hade de näst högsta militärutgifterna i världen 2020 och ökade med 1,9% till $252 miljarder. Kina sticker ut som det enda land i världen som inte ökat sin militära börda 2020 trots ökade militärutgifter, vilket beror på dess positiva tillväxt av BNP föregående år.

Ryssland hade avsevärt lägre utgifter (minus 6,6 procent) än sin ursprungliga försvarsbudget för 2020. Ändå ökade de ryska militärutgifterna (med 2,5 procent) för andra året i rad, till 61,7 miljarder dollar, villket motsvarar mindre än åtta procent av USA:s militära satsningar.

”Vi kan med viss säkerhet säga att pandemin inte haft någon avgörande inverkan på världens militärutgifter under 2020”, menar Diego Lopes da Silva, likaså forskare vid SIPRI:s forskningsprogram för vapen och militära utgifter. ”Det återstår att se om länderna kommer att bibehålla nivån på militärutgifterna under pandemins andra år”.

I nästan alla Natos medlemsländerökade den militära bördan under 2020. Den ekonomiska pandeminedgången gjorde det lättare för medlemsländerna att nå alliansens utgiftsmål om 2% eller mer av BNP till militären.  Alliansens riktlinje för utgiftsmålet uppnåddes med en ökning från 9 till 12 medlemsländer.

”Trots att fler NATO-medlemmar lade mer än två procent av sin BNP på militära utgifter under 2020, hade detta i en del fall troligen mer att göra med den ekonomiska nedgången på grund av pandemin än ett medvetet beslut att nå alliansens utgiftsmål”, fortsätter Lopes da Silva.

Med totalt 59,2 miljarder dollar i militär satsningar hade Storbritannien de femte högsta utgifterna i världen under 2020, vilket var 2,9 procent högre än under 2019. Tyskland ökade sina militär utgifter med 5,2 procent till 52,8 miljarder dollar, vilket gjorde landets vapensatsningar till de sjunde största i världen 2020. Militärutgifterna över hela Europa ökade med 4,0 procent under 2020.

Världens sammanlagda militärutgifter var 2020 $1981 miljarder, vilket innebär en ökning med 2,6 procent från föregående år. Så här ser listan ut över de 15 länder som satsar mest på upprustning: 

TOPP 15 – ’Militära bördan’ anges inom vinkelparentes <n%> som procent av BNP, och SIPRI-uppskattning inom hakparentes [n%]. Procentuell ökning eller minskning inom parentes med +/-. Samtliga summor anges i miljarder US-dollar ($).

1 USA <3,7%> – $778 (+4,4%) – världsandel 39%.

2 Kina <[1,7%]> – [$252] (+1,9%) – världsandel [13%]

3 Indien <2,9%> – $72,9 (+2,1%) – v-andel 3,7%

4 Ryssland <4,3%> – $61,7 (+2,5%) – v-andel 3.1%

5 Storbritannien <2,2%> – $59,2 (+2,9%) – v-a 3,0%

Delsumma 1-5: $1 224 – världsandel 62%

6 Saudiarabien <[8,4%]> – [$57,5] (-10%)  – v-a [2,9%]

7 Tyskland <1,4%> – $52,8 (+5,2%) – världsandel 2,7%

8 Frankrike <2,1%> – $52,7 (+2,9%) – världsandel 2,7%

9 Japan <1,0%> – $49,1 (+1,2%) – världsandel 2,5%

10 Sydkorea <2,8%> – $45,7 (+4,9%) – v-andel 2,3%

Delsumma 1-10: $1 482 – världsandel 75%

11 Italien <1,6%> –  $28,9 (+7,5%) – världsandel 1,5%

12 Australien <2,1%> – $27,5 (+5,9%) – v-andel 1,4%

13 Kanada <1,4%> – $22,8 (+2,9%) – världsandel 1,1%

14 Israel <5,6%> – $21,7 (+2,7%) – världsandel 1,1%

15 Brasilien <1,4%> – $19,7 (-3,1%) – världsandel 1,0%

De femton nämnda länderna, däribland  de permanenta medlemmarna i FM:s säkerhetsråd, står för 81 procent av världens totala militära utgifter. 

De nordiska länderna ligger som följer:

Nr 28 Norge <1,9%> $7,0 (-0,1%), nr 32 Sverige <1,2%> $6,5 (+6,8%) och nr 39 Danmark <1,4%> $5,0 (+6,2%).

Fem av de 10 länder som har den högsta militära ”bördan”, räknat i militrära utgifter som procent av BNP, finns i Mellersta östern: Oman (11 %), Saudiarabien (8,4 %), Kuwait (6,5 %), Israel (5,6 %) och Jordanien (5,0 %).

Fotnot: SIPRI följer de globala trenderna och upprätthåller den mest omfattande och heltäckande databasen över militärutgifter i världen. Den uppdaterade militärutgiftsdatabasen finns tillgänglig på www.sipri.org.

avslöja Natos kärnvapen kan leda till 8 års fängelse

Det formella beslutet att köpa det amerikanska luftvärnsrobotsystemet Patriot fattades i augusti 2018 av regeringen. USA:s regering har godkänt en försäljning för maximalt 3,2 miljarder dollar vilket motsvarar 28 miljarder kronor. I inledningsskedet handlar det om minst 10 miljarder kronor. Foto: AP/Eugene Hoshiko.

I en krönika i nättidningen Syre skriver Birger Schlaug, en gång miljöpartiets språkrör, om den för oss på alla sätt livsviktiga frågan om Nato kan föra in kärnvapen i Sverige, utan att svenska myndigheter känner till det.

Han skissar ett scenario där Syre och SVT:s Uppdrag granskning får tips om att Nato fört in kärnvapenbestyckade fartyg i svenska hamnar som del av en av de allt vanligare övningarna som Sverige har med USA och andra länder i Nato. Världlandsavtalet har tvingat fram lagstiftning som förbjuder Sverige att granska vad Nato och Natopersonal för in i landet. Därför kan svenska myndigheter varken bekräfta eller dementera uppgifterna.

Om svenska journalister ställer frågor till högsta befäl för Natos trupper får de till svar att Nato aldrig berättar om de har kärnvapen eller inte i sina övningar. Och från den svenska regeringen leder sådana frågor till svar att ” man inte har anledning att tro att kärnvapen förts in i landet eftersom det skulle vara mot svenska regeringens vilja”, skriver Schlaug.

Men vad händer om svenska medier avslöjar handlingar som visar att kärnvapenbestyckade robotar utplacerats på Gotland som ett led i en stor övning? 

Ett nytt lagförslag har lagts fram av Utlandsspioneriutredningen, fortsätter Birger Schlaug, och riksdagen ska snart behandla det. Enligt förslaget kan såväl journalister som ansvariga utgivare vid de aktuella medierna dömas till upp till åtta års fängelse för att ha ”skadat Sveriges relation med länder eller organisationer vi har militärt samarbete med”.

I en tid av ökande krigsretorik och en upphetsad försvarsdebatt ”finns anledning att faktiskt bli djupt orolig över vad som händer med det som vi säger att vi ska försvara med alla dessa åtgärder: demokratin”, avslutar Schlaug sin artikel. 

Till sammanhanget hör också att Sverige bedrövligt nog inte ratificerat FN:s deklaration av kärnvapen som illegala vapen, den internationella lag som trädde i kraft i januari i år, detta trots att Sverige var ett av de pådrivande länderna bakom ICAN:s arbete med lagen. Det innebär ett avgörande brott mot den utrikespolitik i FN:s anda som Sverige bedrivit alltsedan andra världskriget, att bygga fred med fredliga medel.

Talibanerna har vunnit kriget om Afghanistan

Svenska officeren Elisabeth Alm i Afghanistan 2006. (U.S. Army photo / Michael Zuk)

När USA och Nato den 11 september i höst lämnar Afghanistan efter 20 års destruktivt krig kommer talibanerna av allt att döma att återta makten i landet. Sverige har deltagit i insatserna mot talibanerna sedan 2002 som en del av International Security Assistance Force (ISAF), men lämnar också landet nu.

”De första åren av [den svenska] insatsen var strategin inriktad mot fredsbevarande insatser men från år 2009 ändrades denna mot en tydligare upprorsbekämpning. Idag utvärderas denna insats och en viktig fråga är vad dessa insatser gav för slutgiltig effekt, undrar i Dagens Arena Sigge Winell, kapten och lärare i ledarskap vid Försvarshögskolan. Han understryker behovet att utvärdera den svenska insatsen i Afghanistan, ” på en övergripande strategisk och säkerhetspolitisk nivå”.

Sigge Winell fick sin syn på svenska internationella insatser formad av insatserna på Balkan:

”Den synen innehåller i huvudsak en humanitär sida där vi med AK5 i ena handen och en filt i den andra kom för att få slut på krig och hjälpa utsatta civila. Kriget i Afghanistan har format en ny syn på detta där krigföring och strid i större utsträckning står i fokus.

ISAF-styrkorna prioriterade ”träff i målet” över den humanitära hjälpen. Vi prioriterade att inhämta så goda underrättelser som möjligt genom att, kulturrelativistiskt på ett sätt, förhålla oss till de kvinnoförtryckande och patriarkala system som Afghanistan genomsyras av.”

Vad sker nu i Afghanistan? Barnäktenskap och rätten att misshandla sin hustru är inte olagligt i Afghanistan. ISAF valde att ge sitt tysta medgivande till detta, trots att insatserna särskilt i början ”såldes in” som en kamp inte minst för kvinnors rättigheter. Om/när talibanerna återtar makten i landet kommer det att leda till ”minskad frihet och framförallt ett ökat förtryck av kvinnor”, skriver Sigge Winell. Hur ska vi då utvärdera den svenska insatsen?

När USA nu öppet ” rekommenderar den folkvalda regeringen att ta in talibanerna ”i värmen” undrar Winell ”om det inte är talibanerna som har vunnit kriget om Afghanistan. Detta sker samtidigt som IS närvaro i landet ökar och riktade attacker mot progressiva rörelser utförs.” Han undrar också om insatsen i Mali kommer att sluta på samma sätt.

Fredsbevarande insatser, som svenska soldater arbetade med på Balkan på FN:s uppdrag, byggde på tre principer: parternas medgivande, opartiskhet och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar. 

Deltagandet i Afghanistan har varit något annat, en insats på Natos och USA:s villkor. ISAF:s multinationella styrka bestod av 130 000 soldater, varav 90 000 amerikanska. Insatserna var knappast fredsbyggande som i ex-Jugoslavien utan syftade främst till att med Sigge Winells ord ”döda talibaner”.

I en intressant artikel i senaste numret av Afghanistannytt 1/2021, skriven före beskedet att USA lämnar Afghanistan i höst, för Afghanistankännaren Anders Fänge in ännu ett perspektiv:

Vad som står klart är att … ”vare sig det blir fred eller fortsatt krig, så kommer den sekellånga fejden mellan modernism och traditionalism i Afghanistan inte att vara avgjord”.

Sayed Habib, 58 år, är lärare i distriktet Kuz Kunar i östra Afghanistan. Han hoppas att freden ska komma till Afghanistan. Foto: Afghanistan-Nytt.