Sveriges överbefälhavare Micael Bydén utvecklar i Ekots lördagsintervju vilken roll det svenska försvaret kan ha som medlem i Nato. Arkivbild. Foto: Tim Aro/TT
Överbefälhavare Micael Bydén sa i Ekots lördagsintervju att han vill att det svenska försvaret ska leda Natos insatser i Östersjön.
En stor del av svenskarna är fortfarande skeptiska eller negativa till vad ett svenskt Natomedlemskap kan komma att medföra. Bydén har tidigare gett uttryck för att Sverige ska kunna acceptera både amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, vilket skrämmer många svenskar, inte minst därför att risken därmed ökar för att Sverige skulle kunna bli indraget i en framtida tänkbar konfrontation direkt mellan USA och Ryssland.
ÖB:s nya utspel är i min tankevärld ännu farligare.
För Ryssland är tillgången till sjöleder till bl a de stora hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad grundläggande viktig. Med Finland och Sverige som Natomedlemmar kommer många ryska betraktare att uppfatta Östersjön som ett rent Nato-innehav, som skulle kunna blockera rysk import och export.
Om Sverige skulle leda Natos insatser i Östersjön kommer möjliga konflikter i dessa vatten att kunna bli direkt mellan Sverige och Ryssland.
Varför ska Sverige spela en så konfrontativ roll? ÖB:s resonemang skulle om de realiserades dramatiskt kunna öka risken för att Sverige hamnar i krig med Ryssland. Eller, på en lite lägre nivå, leda till att Sverige blir inblandat i ständiga konfrontationer med den ryska stormakten. Är det vad Bydén (och Ulf Kristersson??) eftersträvar?
Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.
I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.
I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.
På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.
Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.
Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.
I en vitbok om kriget, ”Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:
”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.
Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”
Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis.
–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.
Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.
— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”.
Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.
Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.
Det överordnade värdet är Sveriges medlemskap i Nato”, säger Utrikesminister Tobias Billström (M) i Ekots lördagsintervju. Foto: Axel Heimken/TT och Christine Olsson/TT.
Tobias Billström, moderaternas nya utrikesminister, intervjuades i lördagsintervjun på allhelgonadagen oav Sveriges Radio ch yttrade sig särskilt om Turkiet, inför statsminister Ulf Kristerssons möte med Turkiets president Erdoğan på tisdag. Det han säger är kontroversiellt.
Det innebär ett radikalt brott mot Sveriges tidigare politik, utan att frågan diskuterats i riksdagen eller ens varit föremål för konsultationer med oppositionen och särskilt socialdemokraterna.
Något liknande inträffade häromdagen när en av de viktigaste utrikespolitiska frågorna på decennier likaledes gjorde en u-sväng, Första begärde överbefälhavare Micael Bydén att Sverige inte skulle begära speciella undantag i ett framtida avtal med Nato då det gäller utländska trupper och baser på svensk mark liksom förvaring av kärnvapen i Sverige i fredstid. Frågan var avgörande för den nuvarande oppositionen när förhandlingarna inleddes. Nu behandlades den genom överbefälhavarens utspel och ungefär en godkännandenick från Ulf Kristersson, som tycks se sig själv om ensam allenarådande bortom all sedvanlig förankring.
Det är inte bara häpnadsväckande att en statsminister beter sig som en diktator – det är djupt upprörande.
Till saken hör att opinionsundersökningar under lång tid i huvudsak, visat på övervikt för Natomostståndare i Sverige liksom, vad jag vet, en ovilja mot förvaring av kärnvapen i Sverige, med allt vad det senare innebär för dramatiskt ökade risker för Sverige i ett i dag inte alls otänkbart kärnvapenkrig vid det Östersjön som nu bli i det närmaste ett Natos innanhav.
Kristerssons ensamstyre genom nickningar i stället för kritisk analys och informerande samtal är djupt odemokratiska och bryter mot en mycket lång svensk tradition.
Men åter till Billström och radions lördagsintervju. Han – och Kristersson, tar nu avstånd från den kurdiska milisen YPG i Syrien och deras politiska gren PYD utan att argumentera.
De båda organisationerna har länge varit NATO:s och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien och gjort en avgörande insats för att besegra IS, sannerligen inte bara för Syriens skull.
Billströms och Kristerssons utspel är förstås tillkommet för att blidka den turkiske presidenten vid mötet på tisdag – och kan beskrivas som en eftergift för Erdoğan av det Sverige som tidigare stött YPG och PYD.
Det finns uppskattningsvis 100 000 kurder i Sverige. En del av dem har Erdoğan krävt ska utlämnas till Turkiet. Kommer Billström/Kristersson att gå med på detta, att offra kurdiska liv för det svenska Natomedlemsskapets skull? I så fall undrar jag bara vad som hänt med det politiska styret i Sverige på kort tid. Också kurderna i Sverige måste försäkras trygghet och rättssäkerhet mot moderat hänsynslöst godtycke – liksom andra immigrantgrupper som finns i landet.
Situationen i Erdoğans Turkiet är långt ifrån demokratisk. Jag har vänner som flydde landet sedan presidenten beordrat polis att godtyckligt stoppa personer på gatan, leta igenom adresslistor och meddelande på deras telefoner och gripa och eventuellt fängsla de som haft kontakter med någon ur den så kallade Gülenrörelsen, av Erdoğan anklagad för att ligga bakom ett kuppförsök 2016 mot Erdoğan. För presidenten är de också terrorister. Men organisationens ledare, Fethulla Gülen lever säkert i USA och har heller inga restriktioner från EU.
Islands premiärminister menar nu att Sveriges inställning till kärnvapen negativt kommer att påverka den globala nedrustningen. Ytterst pinsamt. Att Sveriges utrikesminister underdånigt gör vad som förväntas av honom av den turkiske statschefen känns obehagligt.
Billströms utspel om de kurdiska organisationerna har självfallet följts av starka fördömanden från bl a socialdemokraternas tidigare justitieminister Morgan Johansson.
Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.
Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.
ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.
Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.
Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.
Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”
– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.
Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.
Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.
Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.
Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.
Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.
Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.
Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.
Åsa Carlson, vd för BarsebäckKraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.
SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.
Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.
De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina?
Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.
I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.
Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.
Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato. Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump.
Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.
Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.
Rysslands president Vladimir Putin med Kinas president Xi Jinping. Bild: Wikimedia
Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen, skriverBörje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Kina, i nättidningen Dagens Arena. Han tror att de närmaste decennierna kommer att definieras primärt av hur relationen mellan USA och Kina, de båda reella supermakterna, hanteras.
Samtidigt är det uppenbart att Putin och Ryssland försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation, till följd av monumentala felkalkyler. Kriget har utlöst ”en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner” – och Putin och Ryssland har därigenom uppnått välförtjänt pariastatus.
Putin ville med kriget återge Ryssland den stormaktstatus som gick förlorad med Sovjets sönderfall. I stället har Ukrainas identitet konsoliderats medan Ryssland försvagats såväl militärt som ekonomiskt och politiskt.
Därtill kommer att världsekonomin skadats inte minst genom en global livsmedelskris vars följder vi ännu bara kan skönja.
Börje Ljunggren påminner också om en viktig bakgrund till det som sker nu:
” I ’rättvisans namn’ måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.”
Västvärldens verkliga utmaning är ändå en annan, menar Ljunggren:
”I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna.”
Han fortsätter:
”Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin.”
Kina har länge svarat för tjugo procent av tillväxten i världsekonomin men på senare tid gått mot växande ekonomiska svårigheter. Mycket hänger samman med landets relation till USA, som försämrats påtagligt.
Detta beror på flera bakomliggande orsaker. USA:s utrikesminister Blinken menar att Kina är den största utmaningen mot USA och det enda land som har avsikten och makten att förändra de globala maktstrukturerna.
Ljunggren citerar en australisk Kinaspecialist, förre premiärministern Kevin Rudd, som i sin bok The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022) varnar för ett förödande krig mellan USA och Kina som kan och måste undvikas.
Ett villkor för detta är att de båda länderna accepterar att ”strategisk konkurrens är oundviklig”. Ett annat är att status quo kan bevaras för Taiwan, vilket är en nödvändig förutsättning för det ” minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras”.
Kan risken för nya pandemier och klimatfrågan, ”mänsklighetens yttersta existentiella fråga” leda till besinning, frågar sig Börje Ljunggren.
Han påminner om hur 2015 Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Läget sju år senare är dramatiskt annorlunda.
Klimatkrisen har hamnat i skuggan av såväl pandemin som den ryska invasionen av Ukraina. Ändå svarar USA och Kina tillsammans för över 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.
Men i dag har Peking förpassat klimatfrågan till baksätet, avslutar Börje Ljunggren och avrundar sin artikel dystopiskt:
Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner.
Fotnot: Börje Ljunggren är före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter
Svenska stridsvagnar passerar ICA nära i gotländska Slite. Skärmdump från SVT:s Aktuellt.
Televisionens kanaler och tidningarnas förstasidor tyngs dessa gråa januaridagar av krigsrubriker. Aktuellt visade på måndagskvällen bilder från en skola där barnen på sociala medier läst om vilka platser i Sverige som snart kommer att bombas av ryssarna. Barnen var rädda, såklart.
I SVT:s nyhetsprogram intervjuas gång på gång militära experter – men vad jag sett inte en enda freds- och konfliktforskare. Gång på gång visas bilder av svenska stridsvagnar som rullar fram på Gotland, fullt stridsberedda – och på tisdagen hade kriget eller den svenska armén med dragna vapen kommit också till Höganäs.
Jag drabbas särskilt av en bild från Gotland. Två stridsvagnar på en smal landsväg med en kö av bilar efter sig passerar Ica-affären i Slite på Gotland. Krigets kusliga verktyg rullar förbi det mest trygga man kan tänka sig, en ICA-affär på landet.
Är det där kriget ska börja, i Slite?
Sarajevo 1914, Westerplatte 1939, Slite 2022?
Lever vi i en förkrigstid, frågar sig nog många. Det är lätt att tro det utifrån vad medierna förmedlar. Att Ryssland kommer att angripa Sverige om vi inte försvarar oss. Det är därför stridsvagnarna rullar genom Slite för att visa upp vår försvarsförmåga.
I Dagens Nyheters tisdagsnummer hördes till slut en förnuftets och besinningens röst, Johan Croneman. Under rubriken ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig”. Han skriver bland annat:
”SVT och TV4 har dundrat på om den militära ”upptrappningen” på Gotland, pansar patrullerar Visby hamn och försvaret sänder förstärkningar. Svenska medier tycks ha fått förkrigskänslor och att döma av rubriker, texter, analyser (?) är ett förestående ryskt anfall mot Gotland bara en fråga om tid. Har ni läst eller sett någon upplyst och påläst om detta militära tuppspel som haft något kritiskt och/eller intressant att säga?”
Croneman gör vad fler borde ha gjort i debatten, vänder på perspektivet:
”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. ”… i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?”
Johan Croneman försvarar för den skulle inte Rysslands krig: ”Det finns givetvis inte ett enda legitimt skäl till att hota eller attackera sina grannar med våld (Tjetjenien/Georgien/Belarus) eller att annektera grannens mark (Krim).”
Men han undrar också med eftertryck hur svenska medier och också public service kan skildra det som pågår som om Nato och USA enbart arbetat med fredliga medel, som om krigen i Afghanistan och Irak inte ägt rum, som om inte USA sedan 1945 svarat på minsta antydan till sociala och politiska förändringar i grannländer i Syd- och Mellanamerika med ”våld, mord, tortyr och militärkupper i land efter land under 75 års tid”.
Konflikten framställs i svenska medier nästan genomgående i stället som motsättningar mellan en fredsbevarande god sida (Nato, USA) och en ond, nyckfull, våldsbenägen – Ryssland.
Så enkelt är det inte, det borde vara lätt att inse.
Eller med Johan Cronemans formuleringar:
”De flesta av oss både ogillar, avskyr och fruktar det här geopolitiska kriget/spelet som pågått i stort sett oavbrutet i Europa under hundra års tid, och risken att det ska kasta in Europa i en ny förödande katastrof är uppenbar. Varför svensk oberoende (?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt.”
Den australiensiske journalisten och författaren Phillip Knightley (1929 – 2016) publicerade 1975 vad som kommit att betraktas som en bibel för den som vill förstå och genomskåda krigspropaganda, ”The First Casualty”. På svenska publicerades 1977 översättningen ”Krigets första offer är sanningen”, med undertiteln ”Krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare”, sedan dess i flera nya utgåvor.
Knightley slår i boken fast att ”ord kan vara farliga än kulor” och att militära krig ofta föregås av intensifierade propagandakrig, där kriget med vapen bara blir en förlängning av kriget med ord, där allt går ut på att med ”våra goda vapen förgöra de andra och deras onda vapen”.
Fotnot: Min egen bok om krigspropaganda under de jugoslaviska sönderfallskrigen, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien” publicerades 1993 av Styrelsen för Psykologiskt försvar.
Höganäs fick på tisdagen besök av svenska pansarfordon med dragna vapen. Foto: Maria Berkmo.
Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.
I onsdagens Dagens ETC uttryckerGöran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:
”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.
Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.
Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”
Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.
PÅ DN:debatt i söndagsdundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.
Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.
Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?
Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.
Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.
På söndagens webbseminariumFolk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.
Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:
”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.
Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”
Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?
Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.
Folk och Fred höll söndag och måndag webbseminarium med fredliga alternativ till samtidigt pågående årliga Folk och Försvar. Bland talarna förre ärkebiskopen KG Hammar, nertill till vänster, Gudrun Schyman, överst t h, My Leffler och Thorsten Laxvik, överst t v. Nertill t h samtalsledaren David Bennett.
”Våld skapar våld. När medierna diskuterar försvar handlar det alltid om upprustning, mera vapen, fler flygplan, fler robotar.
Under andra dagen på Folk och Freds webbseminarium talade förre ärkebiskopen K G Hammar med moralisk auktoritet och en alldeles egen röst i svensk debatt om ”Alternativt försvar och fredsbygge” under överrubriken ”Andra lösningar än militära”.
K G tror inte att ett land kan bygga försvar med ökad våldskapacitet riktad mot den man betraktar som sin fiende. Det finns ingen mänsklig erfarenhet att våld skapar fred. Våld skapar våld.
Rustning föder rädsla. Ur rädsla växer våld.
– Vi måste bygga en fredskultur, som minimerar våld på alla plan. Först och främst måste vi sluta sälja vapen, i all synnerhet till konflikthärdar, men över huvud taget.
K G Hammar har under lång tid verkat för att Sverige ska sluta sälja vapen som vållar död och lidande.
Jag minns själv en väg i Bosnien någon gång på 2010-talet, långt efter krigen där. Marken var inte minröjd. Där fanns kusliga skyltar som varnade för minor. Det kan vara svenska minor, trodde min bosniske vän och reskamrat.
Ex-Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin, inte minst såldes mycket minor. Krigen fördes också med svenska vapen. Minorna fortsätter efter decennier att slumpvis döda oskyldiga.
Det finns andra sätt att bygga fred än att hota och rikta vapen mot ”de andra”.
– Skapa förtroende till den vi utsett till fiende, skapa tillit, befria fienden från rädsla. Våld är inte bara vapen utan allt det som gör att ”den andre” inte kan leva utan rädsla.
– Vi är hjärntvättade att Ryssland utgör en fara för Sverige. Men USA har minst tio gånger så stora militärstyrkor som Ryssland.
– I stället för att rusta borde vi satsa på att bygga fred genom att bygga mänskliga relationer, genom kulturellt utbyte, genom forskning, vetenskap och studentutbyten.
K G Hammar var djupt bekymrad för den nya roll Gotland fått i svensk försvarspolitik.
– Vi släpper nu in Nato, amerikanska generaler och amerikanska vapen på östra Gotland. Om en konflikt i Östersjön utvecklas till ett storkrig mellan Ryssland och Nato kommer gotlänningarna att får betala ett högt pris. Gotland borde i stället demilitariseras som Åland.
En verklig fred kan bara byggas genom en fredskultur på alla plan fortsatte K G Hammar. Det måste börja i skolan och fortsätta ända upp i regeringen med ett fredsdepartement och en fredsminister.
Sverige är fortfarande ett alliansfritt land. Men hur länge till? Efter en mer än 200-årig fred kan Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar förändras drastiskt redan i år.
Varning för minor i Bosnien i en inte minröjd skog nästan 20 år efter krigen. Många av minorna var svenska. Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin.
Tolv Patriot-robotar på en lavett under ceremonin på Luftvärnsregementet i Halmstad Foto: Johan Nilsson/TT.
I förra veckan överlämnades det amerikanska luftvärnssystemet Patriot till Luftvärnsregementet i Halmstad, skriver Dagens Nyheter. Tidningens skribent i militära frågor, Mikael Holmström, konstaterar att de nya vapnen innebär att ”de militära banden till USA fördjupas”. I rubriken på nätet talas det om ”En stor dag”. De nya luftförsvarsvapnen är enligt artikel ”modernast i Norden”, men har ett rejält pris, tolv miljarder.
– Det är en stor dag för oss i armén, och också för Försvarsmakten. Detta är inte bara ett luftvärn för armén utan också en del av vår luftförsvarsförmåga, säger arméchefen Karl Engelbrektson.
Patriotsystemet ersätter de Hawk-robotar som köptes in 1963. Beslutet om att upprusta luftförsvaret togs efter Rysslands annektering av Krim 2014.
Valet den gången stod mellan det italiensk-franska systemet Aster och amerikanska Patriot, skriver Holmström. I debatten den gången nämndes ofta att det franska systemet var både billigare, modernare och bättre. När valet föll på det amerikanska systemet anfördes som ett huvudargument att ambitionen var att samordna den svenska arméns utrustning med den amerikanska.
Det svenska värnpliktsförsvaret avskaffades genom ett beslut i riksdagen den 16 juni 2009 med röstsiffrorna 153 – 150, där den knappa borgerliga majoriteten slog fast att den allmänna värnplikten skulle vila i fredstid.
Det innebar att det svenska försvaret i många avseenden blev otillräckligt, inte minst jämfört med perioden med stora värnpliktsårgångar. I den situationen har det talats om närmanden till USA:s militär eller ett fullt Natomedlemskap. Men skulle det vara en lösning på Sveriges säkerhetssituation?
Vilken är den största militära risken för Sverige? Är det ett isolerat ryskt militärt angrepp på Sverige? Knappast.
Däremot har Östersjön och Norra Ishavet blivit zoner där USA och Ryssland konfronteras. Sveriges största risk är att bli indraget i en sådan konfrontation som skulle kunna övergå i krig, också med kärnvapen.
Ett svensk närmande till USA eller Nato leder – för den som resonerar så – till ett kraftigt försämrat svenskt säkerhetsläge, i all synnerhet om man jämför med Sveriges långa alliansfria period. Det svenska allt övergripande målet borde vara att stå utanför alla krig, inte att delta i USA:s krig.
Nato har i dag stora trupper i de baltiska staterna och amerikanska Natotrupper i Polen nära gränsen till Ryssland.
Kommer de nya Patriotmissilerna i Sverige av Ryssland att uppfattas som en utökning av Natos och USA:s trupper i regionen, måste man fråga sig.
Bilden ger en bra bild av dagens Östersjön, en konfrontationszon mellan USA och Ryssland. Vad som inte framgår av kartan är Natos trupper i de baltiska staterna och de amerikanska Natotrupperna i Polen. Grafik: Johan Andersson Källa: Försvarsmakten, Lockheed Martin, Army-technology/DN.
